Vad är en barnmorskeledd klinik?

Av Märta Cullhed Engblom och Jaqueline Vejlstrup

Jaqueline Vejlstrup är barnmorska på Roskilde Födeklinik i Danmark och har bidragit med sina kunskaper till det här blogginlägget. Roskilde Födeklinik är en barnmorskeledd enhet eller klinik, precis som BB Gårda som snart öppnar i Göteborg. BB Gårda kommer skilja sig åt från Roskilde Födeklinik på några punkter men principen är densamma. Här kommer några frågor och svar om hur saker fungerar på en barnmorskeledd enhet. Frågorna och svaren är översatta från danska till svenska av mig, Märta.

Frågor och svar OM BARNMORSKEKLINIKEN

Något av det bästa vi vet är nyfikna samtal från nya familjer som vill veta lite mer om vad ”den där barnmorskeledda enheten” handlar om. De frågor vi får mest handlar om antal och längd på barnmorskebesök, om vår förlossningsförberedelse och om den relationsbaserade vård som kända barnmorskor kan ge. Och vi bara sprudlar av stolthet över att kunna erbjuda: – 7-11 barnmorskebesök på ca 1 timmes längd – öppenvårdsförlossning med samma 2-3 kända barnmorskor som har följt familjen genom graviditeten och – grundlig föräldra och förlossningsförberedande kurs i mindre grupper med möjlighet till både workshops på kliniken och onlinekurser (för dig som inte kan ta hand om de större barnen).

Vidare erbjuder vi förlossningsbesök efter förlossningen i familjernas hem med amningsvägledning och PKU-test i eget hem och avrundning med postnatal intervju 4-6 veckor efter födseln.

Men det finns också många andra frågor. Nedan har vi samlat några av de vanligaste (och svaren på dem) i hopp om att denna kunskap med din hjälp kan nå några av dem som INTE frågar oss – antingen för att de tror sig veta svaren i förväg eller för att de har aldrig har hört att det finns barnmorskeledda enheter i Danmark.

Fråga 1: ”Men kan vi gå hem polikliniskt, 4-6 timmar efter förlossningen, även om vi föder för första gången? Hur är det med amningen?”

Svar: Oftare än inte måste vi faktiskt skynda oss att skriva färdigt papper efter förlossningen, bara för att våra familjer, både förstagångs- och flerföderskor snabbt vill komma hem till boet med sina nyfödda. Om du kan gå hem 4-6 timmar efter förlossningen och vågar börja amma i ditt eget hem beror på de förberedelser och den information du fått under graviditeten. Om barnet börja amma/ får i sig bra näring på kliniken innan det går hem – och det hjälper vi till med – så behövs bara mer av samma sak tills mjölken rinner andra eller tredje dagen. Dessutom finns vi tillgängliga 24/7 med stöd och tips för framgångsrik amning.

Fråga 2: Men när det inte finns några läkare på plats varken under graviditeten eller förlossningen – är det lika säkert att föda på en barnmorskeledd enhet? Det borde vara tryggare på sjukhuset, där man har snabb tillgång till läkare och kejsarsnitt, eller vad?

Svar: All erfarenhet och forskning visar att barnmorskeledda kliniker och hem är de säkraste platserna att föda på för friska kvinnor utan nuvarande eller tidigare förlossningskomplikationer. En av anledningarna till den höga säkerhetsnivån är att det med den trygghets- och relationsbaserade vården helt enkelt blir färre förlossningskomplikationer och därmed färre förlossningsingrepp – inklusive färre kejsarsnitt och transfusionskrävande blödningar. En annan anledning till den högre säkerheten, trots frånvaron av läkare på kliniken, går att finna i vårt strikta urval. Alla som vill föda hos oss har vi en grundlig intervju med. Här tas alla aktuella hälsofrågor upp och tidigare förlossningar granskas. Det är endast de som är friska som kommer igenom nålsögat.

Fråga 3: Men vad händer om graviditeten inte går som förväntat? … Eller förlossningen?

Svar: Allt, både under graviditeten och under förlossningen, ska förlöpa helt normalt för att du ska kunna föda på kliniken. Våra barnmorskor har lång erfarenhet från både förlossningsavdelningar och hemförlossningar av att upptäcka komplikationer under förlossningen. Vid minsta avvikelse under graviditet eller förlossning överförs proceduren till sjukhuset. Men så kommer den välkända barnmorskan från kliniken och stannar hos familjen tills barnet föds. Dock utan medicinskt ansvar för sjukhusets behandling.

Fråga 4: Men vad händer om plötsliga och oväntade komplikationer uppstår? Händer det aldrig?

Svar: Ja. Även med de bästa förutsättningarna för en normal och okomplicerad förlossning kan förlossningskomplikationer uppstå som kräver medicinsk hjälp. Eftersom det inte finns några läkare på själva kliniken kommer barnmorskan vid avvikelser från det normala förlossningsförloppet att överföra dig till Roskilde sjukhus där du tas emot av sjukhusets barnmorskor och specialistläkare om du också skulle behöva dem. I mycket sällsynta fall av plötsligt uppträdande allvarliga eller livshotande förlossningskomplikationer, till exempel vid stora blödningar efter födseln eller ett allvarligt tillstånd hos barnet, kommer din barnmorska att inleda livräddande behandling och ordna akuttransport med ambulans till Roskilde Sjukhusets förlossningsavdelning. Barnmorskan följer alltid med ambulansen, där hon fortsätter all behandling som påbörjats tills ambulansen når Roskilde sjukhus. Det är 7 minuters transport till Roskilde sjukhus.

Fråga 5: Men hur kan man vara säker på att klara av sådana plötsliga och allvarliga komplikationer?

Svar: För att vara skarpa på dessa sällsynta händelser uppdaterar vi oss regelbundet och underhåller och tränar de akuta färdigheter som kan rädda en mamma eller ett barn. En del av denna professionella uppdatering övervakas och finansieras av Region Själland och hålls varje år tillsammans med hemförlossningsbarnmorskor, förlossningsläkare och barnläkare från Regionens övriga födelseorter. Dessa dagar av akut färdighetsträning är effektiva och absolut nödvändiga för att hålla hem- och klinikbarnmorskor i form, eftersom de verkliga komplikationerna – det vill säga de där livräddande färdigheter kan behövas, inträffar så sällan – delvis på grund av våra ”stränga” regler för vilka som kan föda hos oss.

Fråga 6: Är det inte farligt att bli förflyttad under förlossningen och hur många behöver förflyttas?

Svar: De senaste årens erfarenheter av barnmorskeenheter i Region Själland har visat att ca. 25 % av klinikfödslarna flyttas till sjukhuset. Denna andel är något större än utomlands och det beror bl.a. på att en relativt stor andel av kvinnorna som väljer att föda på en vår avdelning i Danmark är förstagångsföderskor. De har längre och mer krävande förlossningar och behöver därför medicinsk smärtlindring oftare än flerföderskor. De kan bara få medicinsk smärtlindring på sjukhuset.

Fakta om överföringar: Av överföringarna är det bara en av tre som har brådskande karaktär. Och av dessa akuta förflyttningar är det bara ca. en av fyra som behöver behandling för antingen mamman eller barnet. I resten av fallen fortsätter förlossningen på sjukhuset utan komplikationer och utan att något ingripande är nödvändigt.

Fråga 7 Står barnmorskeledda kliniker emot eller kritiska till sjukhusförlossningar?

Svar: Nej! Du ska föda där du känner dig trygg. För vissa (även friska kvinnor) är det på en högspecialiserad förlossningsavdelning med läkare och all tänkbar teknik. För andra är det en liten intim klinik med kända barnmorskor. Det ena är inte bättre än det andra – det möter bara olika familjers olika behov. Dessutom skulle vi på Roskilde Fødeklinik INTE kunna göra det vi gör utan stöd från våra duktiga barnmorskor och läkarkollegor på sjukhusen. Så vi är faktiskt, tvärtom, otroligt glada över det goda samarbetet vi har med regionala Själlands sjukhus och det prehospitala centret, ambulanstjänsten, för att göra klinik- och hemförlossningar så säkra som all statistik och forskning visar att de är. I detta sammanhang tackar vi återigen Region Själland för att de skapat utrymme för dessa skillnader. Med detta visar regionen sin respekt för konventionen om mänskliga rättigheter och kvinnors rätt att bestämma omständigheterna kring sin födelse.

Det är du som bestämmer om igångsättning

Av Eva Rydahl

Översättning från danska till svenska av Märta Cullhed Engblom

Det er dig, der bestemmer- om igangsættelse

Hej – Jeg heter Eva Rydahl, är (dansk) jordemoder, Ph.d. och forskare.

Det mesta av min forskning kretsar kring fördelar och nackdelar med induktion och om födande kvinnor får rätt information innan interventionen. Kvinnor finner sig i allt högre grad med att få förlossningen igångsatt snarare än att vänta på att förlossningen ska börja spontant. Från 2012 till 2021 har igångsättningsfrekvensen ökat från 15 % till 26 % av alla förlossningar (Socialstyrelsen.se). Med det här inlägget vill jag gärna bidra till att du ska ta ett eget beslut om igångsättning. Det är du som måste försöka en igångsättning. Och det är du och ditt barn som ska ha behandlingen.

Att jag har valt att använda ”Dagens kalender” för att skriva om rättigheter specifikt kring igångsättning beror på att födande kvinnor ofta inte upplever att induktionen presenterades som ett faktiskt val (Lou, 2018). Det tyder också på att gravida kvinnor får otillräcklig information när det kommer till eventuella biverkningar om igångsättning (Clausen, 2016). Dessutom ges inte tillräckligt med information om hur förlossningsprocessen totalt sett kan skilja sig från en spontanförlossning och alternativ till igångsättning nämns inte (Clausen, 2016 & Lou, 2018) .

”Jag gör som vårdpersonalen rekommenderar”

De allra flesta födande lyssnar på läkaren eller barnmorskan som rekommenderar igångsättning, vilket också kan vara det rätta att göra. Läkare och barnmorskor är välutbildade personer med yrkeserfarenhet. Trots det ska du vara medveten om att den vägledning du får ofta bygger på förlossningsavdelningens allmänna rekommendationer och riktlinjer. Dessa riktlinjer är inte anpassade till den enskilda födande kvinnan och bygger tyvärr inte alltid på särskilt starka bevis för att en behandling är gynnsam och fördelaktig.

Rätten till information:

Ingen sjukvård får ges utan ditt samtycke och samtycke ska baseras på information som är anpassad efter dina individuella förutsättningar. Du ska känna till både det förväntade vård- och behandlingsförloppet vid påbörjandet och betydande risker för komplikationer och biverkningar, samt möjligheten att välja behandlingsalternativ (Patienlag:821 kap.3-4; 2014).

Be om vägledning på individuell nivå:

Läkaren eller barnmorskan som ger dig råd kommer vanligtvis att inkludera kunskap från vetenskapliga studier som har undersökt en behandlingseffekt på en större grupp förlossningar. Här kan det till exempel vara så att 2 % har nytta av behandlingen – men det betyder också att 98 % inte har det. En del av dessa 98 % kan till och med få biverkningar av behandlingen. Därför är det viktigt att du frågar om dessa siffror och även ges en möjlighet att bestämma dig för om du kan acceptera behandlingen – även om du skulle vara en av de 98 % som inte har nytta av behandlingen, som kanske får en onödig igångsättning och möjliga konsekvenser och biverkningar av denna behandling. Den som ska informera och vägleda dig har kunskap om dig och ditt barn och kan berätta om det finns särskilda förhållanden som gör att du eller ditt barn har stor nytta av att sätta igång förlossningen nu. Alternativt om du erbjuds en igångsättning på rutin utifrån en (ofta mycket liten) risk för att eventuella sjukdomstillstånd kan uppstå vid ett senare tillfälle?

Fråga F.R.A.N

Om du vill kunna göra ett individuellt val utifrån dina egna preferenser och bästa tillgängliga kunskap, skulle jag uppmuntra dig att ställa frågor från remsan F.R.A.N (Buckley, 2009) i mötet med läkaren eller barnmorskan:

F – förmåner: Vilka fördelar finns det för mig/mitt barn av att bli igångsatt? Med andra ord, hur stor är risken för mig/mitt barn om jag väljer igångsättning jämfört med om jag inte väljer en igångsättning. Här gäller det att få absoluta tal. Exempel: i min situation, hur många förlossningar måste sättas igång för att förhindra att ett barn dör?

R – risker: Vilka risker finns det för mig och mitt barn genom att bli igångsatt? Fråga igen om absoluta tal, till exempel: Hur många måste sättas igång innan ett barn utsätts för syrebrist från behandlingen. Hur stor är risken att jag med min historia hamnar i kejsarsnitt på grund av igångsättningen?

A – Alternativ: Vilka alternativ finns det? Finns det andra rimliga behandlingsalternativ, inklusive behandling vid ett senare tillfälle?

N – Nej till behandling: Vilka är riskerna med att inte acceptera erbjudandet om behandling? Fråga igen om absoluta tal.

Verktyg för beslutsstöd

Vill du veta mer om att fatta beslut om igångsättning eller inte har jag tillsammans med två kollegor på barnmorskeutbildningen i Köpenhamn skapat ett ”Beslutsstödsverktyg” för de som ska ta ställning till om de ska sätta igång förlossningen efter förfallodatum. I det här verktyget kan du hitta information om igångsättningsmetoder, biverkningar, fördelar och nackdelar med induktion och olika verktyg som kan hjälpa dig och din partner att göra rätt val för er:

LÄNK: Verktyg för beslutsstöd

God beslutning til dig derude 😊

Kh Eva (evry@kp.dk)

Referenser:

Buckley SJ. Gentle birth, gentle mothering. 1.ed. New York: Berkeley; 2009.

Clausen, Juhl, Rydahl; Quality assessment of patient leaflets on misoprostol-induced labour. BMJ Open 2016;6:

Lou et al, Women’s experiences of postterm induction of labor. Birth. 2019;46:400–410.

De historier vi hör och delar med varandra påverkar

The Positive Birth Calendar 2022
Av Therese Willstedt

Vår verklighet består i hög grad av de berättelser vi omger oss och är omgivna av. När vi hör en historia så aktiveras vår föreställnings- och inlevelseförmåga. De historier vi hör påverkar vår fantasi och vår fantasi påverkar det vi skapar. Historier har helt enkelt kraften att förändra din uppfattning, både om vem du är i dag, vem du kan bli och vad du kan åstadkomma. De historier vi fokuserar på, pratar om och delar med varandra, är med andra ord med till att forma oss.

Mitt namn är Therese Willstedt och jag är konstnär, regissör och dokumentarist. En kan också bara säga att jag arbetar med att förmedla livshistorier. När jag analyserar vilka berättelser och narrativ som får störst plats i vår samtid, så kan jag dra slutsatsen att vi människor har en tendens att lockas av drama och fastna vid historier om problem och svårigheter. Men det finns alltid parallella historier som pågår samtidigt – historier om vunna kamper, nya insikter, styrkor, glädje, förändring och utveckling. Den goda historien. Och den har jag med åren blivit mer och mer intresserad av att fördjupa mig i.

Jag har fött två barn. Hemma. Första gången i Sverige 2020 och andra gången i Danmark 2022. I Sverige blev jag överrumplad av alla skräckscenarier som målades upp för mig, gällande barnafödande. I Danmark var upplevelsen lite mer balanserad. Under båda graviditeterna ställde jag mig dock frågan om varför de positiva förlossningsberättelserna inte tar mer plats? I min svenska umgängeskrets och på min svenska mödravårdscentral lyste de med sin frånvaro. Som snuttefilt fick jag istället pamfletter om vilken medicinsk smärtlindring som den födande erbjuds. Jag var tvungen att aktivt leta med ljus och lykta efter historier som kunde ge mig mod, styrka och tro på att jag kunde klara av att föda av egen kraft, utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings rädsla.

Gravid blick

Den kampen blev startskottet för ett pågående konst- och filmprojekt, som har syftet att undersöka och förmedla vad som krävs för att så många kvinnor som möjligt ska få en god upplevelse av sin förlossning och känna sig stärkta av den? Hur kan den födande säkras det stöd hon behöver under förlossningen för att kunna hantera födandets upplevelser?

Min farmor födde fem barn. Min mormor tre. Min mor födde mig.  – ”Förlossningar är bara något som ska överstökas”. Innan jag blev gravid hörde jag i stort sett aldrig om människors erfarenheter av förlossningsarbete. Det enda som jag hörde folk prata om var viktuppgång, hur många timmar förlossningen tog, vilket klockslag babyn föddes och hur mycket babyn vägde. När vi skulle besöka nyfödda barn och deras föräldrar, så frågade en oftast bara om det hade gått bra, och den som fött svarade oftast bara torrt, trött och tveksamt – ”Ja ”. En klapp på kinden och ett tröstande leende och sen fokuserades samtalet återigen enbart på babyn. Det var som om att en ville undvika att tala om själva förlossningen. Kanske för att det bara var något som ”skulle överstökas” och att

– ”det farligaste en kvinna kunde göra i livet var ju att föda barn”. När jag däremot själv blev gravid så haglade det plötsligen med förlossningsberättelser. Nu ville alla dela med sig av både det ena och andra och jag hade svårt att parera och skydda mig från alla intryck som ofrivilligt fick fäste i mig.

När jag närmade mig min tredje trimester så mötte jag dock en kvinna som berättade att hon hade fött hemma. Jag satt i hennes kök i Köpenhamn och drack en kopp te. – ”Där”, sa hon och pekade på vardagsrumsgolvet, – ”där klämde jag ut henne”. Hon log med hela ansiktet. – ”Du har något att se fram emot. Att föda är det häftigaste jag varit med om.” Hennes ögon utstrålade ett oslagbart självförtroende. Jag bad henne att berätta mer. Det jag fick höra förändrade allt och den där emotionella klumpen som jag länge hade haft i magen ersattes av en lust att förbereda mig och med rak rygg och öppet hjärta gå min egna förlossning till mötes. Historier påverkar mer än vi tror.

Mina vyer vidgades och jag fick en bredare palett av möjligheter än vad som först erbjudits via pamfletten på mödravårdscentralen. Jag beslutade mig för att jag också ville föda hemma. Det visade sig dock svårare än jag först trodde då jag bodde i Sverige och att den svenska sjukvården inte stöttar hemförlossningar, i alla fall inte i den regionen jag bodde. Dessutom var jag förstagångsföderska. Om jag ville föda hemma så var jag helt enkelt tvungen att stå för hela klabbet själv. Som tur var så hade jag en stabil inkomst vid detta tillfälle, så jag hade faktiskt råd att betala för både en doula och en privat barnmorska. Något som inte alla har och som en inte ska ta för givet. Men som en vän till mig sa, – ”Folk är beredda att betala mycket pengar för sitt bröllop, så varför inte lägga lika mycket krut på sin förlossning? Är inte det viktigare, om man tänker efter?” Efterföljande har jag både hört och läst många andra säga samma sak.Förmodligen för att det ligger något i det. Det får bara inte bli så att vi accepterar ett samhälle där det endast är de som har råd att betala som kan säkra sig en förlossning med kontinuerligt stöd. Men ville jag nu föda utanför Regionens givna ramar så var jag helt enkelt tvungen att tömma sparkontot. Nästa problem visade sig vara att det fanns endast en doula i min region och endast fem privata barnmorskor i hela södra Sverige. Doulan lovade att bistå mig trots att hon egentligen skulle vara ledig och det var också hon som hjälpte mig med att hitta en barnmorska inom relativt realistiskt avstånd. Det kallar jag änglavakt. 

Folk i min omgivning försökte övertyga mig om att det var en vansinnig idé. De kom med den ena skräckhistorien efter den andra. De vädjade till min far och min bror, som båda är verksamma pediatriker, att de skulle tala mig till rätta. Och folk kom med frågor som jag än idag kan bli förbannad över att tänka på. Jag var helt enkelt tvungen att läsa på och öva mig på att argumentera för min sak. Jag pansrade mig med forskningsresultat som påvisade hur säkra planerade hemförlossningar faktiskt är och skrev ett manus som jag lärde mig utantill. Men det bästa försvaret visade sig att vara mina egna förberedelser. I efterhand kan jag se att det kan vara svårt att förbereda sig på hur intensivt det är att föda. Men det går att förbereda och optimera ens förutsättningar för att kunna hantera intensiteten. Ett sätt var att sätta mig in i vad en förlossning faktiskt är – rent fysiologiskt. Ett annat sätt var att byta ut bilderna i huvudet av kvinnor som föder i panik och stress, som jag fått av alla filmer jag sett, med dokumentära filmer av fysiologiska förlossningar.  Jag övade förlossningspositioner, började gå till hypnobirthing, skrev ”oxytocinlistor”, gick ”all-in” på perineummassage och förvandlade, sakta men säkert, mitt hem till en funktionell, mörklagd och kudd-rik bunker där jag skulle kunna föda i fred, utan att bli påskyndad eller tvungen att förhålla mig till det medicinska systemets rutiner.

Vad som får oss att känna oss trygga är givetvis individuellt. Men något som gäller för alla är att de tankar och känslor som vi tar med oss in i vår förlossning och hur vi känner inför att föda, kommer högst sannolikt att påverka hur vår upplevelse blir.

Jag gick stärkt ut ur min förlossning. Både första gången i Sverige och andra gången i Danmark. Båda gångerna var jag omgiven av personer som hade tid att vänta och som förstärkte min tillit till processen. Båda gångerna födde jag i en birth pool på mitt vardagsrumsgolv, utan varken medicinska interventioner eller smärtlindring och utan efterföljande komplikationer. Båda erfarenheterna har gjort att jag har ett helt annat förtroende för mig själv och en helt ny insikt i vilka krafter kvinnokroppen besitter. Jag skriver detta med full respekt för de som har det radikalt annorlunda än jag själv och vill poängtera att medicinsk smärtlindring givetvis är fantastiskt för dem som önskar det, och/eller då det är absolut nödvändigt. Likaså konstateras att jag kan tacka min lyckliga stjärna för att jag och mina döttrar i magen var friska nog att kunna födas hemma, så som jag önskade mig. Och även om förlossningarna givetvis inte blev som jag hade föreställt mig (det blir det ju nästan aldrig), så lyckades jag hantera födandets upplevelser och följa med i stormens vågor utan att bli förlamad av min egen och min omgivnings eventuella rädsla.

Vändpunkten för mig kom den där eftermiddagen i Köpenhamn, när jag för första gången fick höra en positiv förlossningsberättelse. Mötet med den kvinnan fick mig att vilja byta ut tanken om att ”förlossningar är bara något som ska överstökas” med så många goda förlossningsberättelser som möjligt. Och vad jag menar med ”goda” berättelser är inte nödvändigtvis berättelser om komplikationsfria förlossningar, utan snarare att den som föder känner sig trygg och får det stöd som hon behöver under hela processen. Jag kommer alltid vara den kvinnan evigt tacksam.

För varje gravid jag dokumenterar och för varje expert jag intervjuar så växer min övertygelse om att hur vi talar om graviditet och förlossningar påverkar. Det påverkar indirekt vilka val vi tar gällande vår förlossning. Och hur vi föder barn spelar roll. En mors och ett barns hälsa och välbefinnande vid födseln avgör till stor del hela familjens framtida hälsa och välbefinnande, och nu är det inte enbart tal om fysiskt välbefinnande, utan även emotionellt. Att föda barn är ju i verkligheten en av de absolut största livserfarenheterna vi kan uppleva. Det är en kraftansträngning utan motsvarighet. Och det är en livsförändrande övergång från en identitet till en annan. Därför är det verkligen så oerhört häpnadsväckande och tragiskt att födslar inte värdesätts mer i vårt samhälle. Varje kvinna som föder barn, oavsett hur och var, är en sann gudinna som förtjänar allas vår omsorg och respekt.

Jag ser det som min finaste uppgift att porträttera och förmedla så många goda historier jag bara kan och på så vis bidra till att all den information och kunskap som faktisk finns blir tillgänglig för fler. Allt för att fler ska finna tilltro, mod och ro till att märka och följa de fysiologiska processerna som redan finns inprogrammerade i varje kvinnas kropp. Allt för att fler ska få uppleva den oförklarligt magiska känslan av att vara en portal för nytt liv och för ett ögonblick bli ett med livets mysterium och den heliga intelligens som vi alla kommer ifrån. Och de som har haft turen att gå in i  sin födseln med den typen av full tillit vittnar om att de för alltid är förändrade.

Therese Willstedt

Konstnär, Regissör, Dokumentarist och mamma till två

Vildsted ApS

obstetriskt våld

Vad är obstetriskt våld?

Det här är mitt första inlägg i en inläggsserie om obstetriskt våld. Omedvetet har jag dragit mig lite för att ta upp det här ämnet och skriva om det på bloggen. Kanske är det för att det väcker jobbiga saker även hos mig? Dels väcker det minnen från sådant jag själv blivit utsatt för och behövt bearbeta. Men något som kanske är ännu viktigare: jag påminns om situationer där jag själv i egenskap av att vara barnmorskestudent eller barnmorska har gjort saker mot födande kvinnor som jag idag ångrar.

För att kunna bli legitimerad barnmorska var jag själv tvungen att normaliseras in i ett system där vissa saker bara gjordes utan att först fråga kvinnorna om lov. Vi trodde oss veta bättre än de födande kvinnorna själva. Och allt som görs i bara farten och på rutin befäster maktförhållandet i ett förlossningsrum. Jag minns hur det tog emot de första gångerna, men sen kom jag över den tröskeln. Jag fick lovord och bekräftelse när jag gjorde det.

En hel del barnmorskor som arbetar i förlossningsvården idag blir provocerade när de hör termen ”obstetriskt våld”. Jag kan förstå det. Det är slitsamt att jobba som barnmorska på förlossningen och det sista man vill höra är att man bidrar till att ”göra våld” på kvinnor. Barnmorskor jobbar ju på förlossningen för att hjälpa kvinnor att föda! Så vi börjar där tänker jag, och djupdyker i det här tillsammans.

Vad innebär begreppet ”obstetriskt våld” – hur definieras det?

Själva begreppet obstetriskt våld väcker känslor. Men obstetriskt våld handlar inte om enskilda individers misshandel med uppsåt att skada utan det handlar om ett objektifierande av födande kvinnor. Ett obstetriskt maktutövande som är sanktionerat och godkänt av organisationen.

Obstetriskt våld eller förlossningsvåld är ett paraplybegrepp som omfattar olika former och grader av obstetriskt maktutövande där den födande kvinnan fråntas rätten att besluta över sin egen kropp. Ibland behöver man blicka bakåt för att förstå sig på nutiden:

På 50 och 60-talet i USA så var obstetriska övergrepp normaliserat inom förlossningsvården: under en period förlöstes 65- 70 % av barnen med tång. Kvinnorna gavs ingen möjlighet att säga tack, men nej tack. De blev beordrade att ligga i gynläge, bands fast med läderremmar och ett klipp lades i mellangården. Sedan drogs barnet ut med tång. Partners var inte välkomna inne på förlossningsrummet. Kvinnorna lämnades ofta helt ensamma med morfin och glömskedrogen scopolamine i kroppen tills det var dags att dra ut barnet. Eftersom drogerna påverkade deras medvetande så pass ansågs det klokast att binda fast dem.

Det är lätt att förfasas över hur många förlossningspraktiker såg ut då. Desto svårare är det att vända spegeln inåt mot oss själva och titta på hur vi handlägger förlossningar nu.

Vi är ofta väldigt snabba på att demonisera förövare, särskilt när det handlar om våldtäkt. En slubbig typ som hoppar fram i en park är ju något helt annat än en genuint trevlig person som överträder en annan persons kroppsliga integritet – en som inte kan ta ett nej. Även ett väldigt subtilt uttryckt nej. Men det är precis lika mycket våldtäkt när en trevlig, välkänd och charmig typ överträder någons kroppsliga gränser.

Venezuela var det första landet i världen som började referera till begreppet ”obstetriskt våld” som något straffbart. Deras definition lyder såhär på engelska:

“Obstetric violence: the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Kristina Turners sammanfattning på svenska tycker jag tydliggör vad begreppet obstetriskt våld innebär i praktiken. Hon förklarar det såhär:

Obstetriskt våld utövas när sjukvårdspersonal, medvetet eller omedvetet, berövar en kvinna rätten att fatta egna beslut om sin kropp och sitt kön genom:

  • Avsaknad av information om ingreppet, interventionen eller behandlingen
  • Bristfällig information om fördelarna, nackdelarna och alternativ till behandlingen
  • Tvingande press med hänvisning till rutiner, praxis och auktoritet
  • Risktänk som inte är evidensbaserat

Våldet tar sig formen av omänsklig behandling, kränkande medikalisering och patologisering av kvinnans naturliga processer som innebär att hon förlorar sin autonomi och förmågan att fritt fatta egna beslut om sin kropp och sexualitet, med negativa konsekvenser för hennes livskvalitet. Exempel på avsaknad av information kan vara: ”Nu sticker det till lite”.

Exempel på bristfällig information: ”Cytotec skyndar på förloppet och gör att du öppnar dig snabbare”. ”Cytotec är jättebra”. ”Jag behöver se hur mycket du öppnat dig”.

Exempel på tvingande press: ”Vi sätter igång alla som öppnar sig mindre än 1 cm i timmen”. ”Nu har det inte hänt något på fem timmar, då sätter vi igång alla här”. ”Nu gör vi en hinnsvepning”.

Exempel på icke-evidensbaserat risktänk: ”Det kan innebära fara för ditt barn om vi inte sätter ctg”. ”Vi måste klippa navelsträngen så att vi kan undersöka ditt barn”.

Exempel på patologisering: ”Du är värksvag”.

Maktobalansen i förlossningsrummet

Tänk om vi började tänka på det som händer i förlossningrummen på samma sätt som vi gör om det som händer i sovrummen? Alltså: om vi verkligen på djupet började respektera samtycke i samband med förlossningar. Att kvinnor har rätt att bli tillfrågade, kunna säga nej och sedan bli respekterade för sitt nej.

Milli Hill som har skrivit boken ”Give birth like a feminist” beskriver dynamiken såhär:

”Giving birth like a feminist isn’t about declining everything, it’s about knowing that you can and the shift in power dynamic this brings. To use another example, in your sexual relationship, you hopefully know that if you say no to your partner at any point, they will respect your wishes. You may have been with your partner for just a few years, or for decades, and in all that time you might never have said no to them, not once. You might have said yes, yes, YES to everything! But all along, you have known that, if you wanted to say no, you could say it, and be respected. Just think how the power balance of your relationship would change if this fundamental and often unspoken understanding was not in place? And yet this is the exact dynamic in which the majority of Western women give birth.”

Om vi tänker oss att den födandes kropp är helig och okränkbar. Vad händer då med de här vittnesmålen:

”Det värsta med hela min förlossning, som varade i tre dagar och slutade med sugklocka, var när barnmorskan hade sin hand i mig och tryckte när jag krystade. Det gjorde fruktansvärt ont! Jag skrek flera gånger att hon skulle sluta men det gjorde hon inte. Jag vet fortfarande inte varför hon gjorde det. Det ledde i min mening till att jag fick total panik vilket gjorde att värkarna försvann.”

”Första förlossningen, 8 personer gjorde vaginala undersökningar, ingen frågade om det var okej.”

”Ja, gynundersökningar trots att jag inte ville + händer kvar i mig vid värkar. Skrek av smärta men de tog ej ut.”

”Under min andra förlossning lyssnade inte gynekologen på mig. Det gjorde extremt ont när hon testade att sätta kateter till bebis när jag var öppet 2-3 cm. Jag trodde jag skulle dö pga smärta och även om jag sa stopp och skrek högt så stoppade hon inte. Det var ett övergrepp. När jag träffade henne för efterkontroll, fick jag en panikattack och de pratade för första gången om PTSD.”

”Utan att förklara eller förvarna började barnmorskan massera kanten av tappen som var kvar och det gjorde vidrigt ont. Skulle det behövas hade jag varit helt okej med både behandling och smärtan, och kunnat jobba ihop med barnmorskan, om hon bara förklarat och frågat. Nu blev krystningarna förlängda och uttröttande eftersom hon fortsatte långt efter att min kropps krystning var förbi. Har bara precis börjat smälta att det här nog var våld och del i att göra en i övrigt fantastisk förlossning i badkar till också ett trauma. Det känns som att hon räknade med att jag var tillräckligt borta på lustgas för att inte märka vilket ju inte var sant. Och oavsett stod det i mitt förlossningsbrev att allt i så fall skulle tas med min partner vilket hon inte gjorde.”

Maktrelationer i samband med födslar – om att kontrollera risk

Såhär beskriver doulan Clara Nelzén sin syn på obstetriskt våld:

– Jag tänker att obstetriskt våld är vanligare än man tror och att det mångt och mycket bottnar i ”the birth room power imbalance”. Födande har inte störst makt i förlossningsrummet (även om hon borde ha det). Något som cementerar maktobalansen är risk och vem som kan kontrollera risker. Eftersom barnmorska och läkare osv har ”koll på risk” och ingen vill riskera sitt barn blir det svårt att implementera samtycke i praktiken.

För nästan allt som görs under en födsel görs ju oftast med prefixet ”barnets bästa” vilket gör det svårt att säga nej och att nejet respekteras. Rena hot: sugklocka om en halvtimme”, tjat: vi behöver verkligen CTG för att veta hur bebis mår”, ”vi behöver se vad som hänt sen sist”, befallningar: ”jag vill ha dig i den här positionen” och fingrar i vagina utan att fråga (särskilt i krystfas) är så vanligt att jag tror många inte tänker på det.

Det är lätt att som personal bli hemmablind för systemet och som erfaren att fastna i sin erfarenhet (gör jag x – går det fortare). De flesta vill ju väl när man gör något man tror är bra utan att se eller förstå att man därmed samtidigt kanske gör våld på kvinnan. Om vi skulle tala om födande på samma sätt som vi talar om sex skulle vi förstå att mycket som händer i föderummen inte är okej. Vi behöver förstå att den födandes kropp är helig. Att vi bistår, inte förlöser. Och jag tror vi behöver prata mycket mer om maktrelationer i samband med födslar.”

Själv var jag 23 år när jag födde mitt första barn. Men jag såg ut som om jag vore 18. Och jag kan konstatera att det var en milsvid skillnad på den respekt och det bemötande jag fick när jag födde mitt sjätte barn (som känd barnmorska med tusentals följare på instagram och blogg). Mycket har hänt inom förlossningsvården på de 18 år som har gått sedan jag födde mitt första barn. Men jag hoppas att en ung och oerfaren förstföderska idag, som inte är barnmorska, blir bemött på samma sätt och med samma respekt som jag blev när jag födde Nils. Att hon – precis som jag gjorde – ska veta sitt värde och sin rätt att få vara okränkbar i förlossningsrummet. Hennes nej ska väga lika tungt som mitt.

Referenser:

Birth Matters av Ina May Gaskin 2011

Give Birth like a feminist av Milli Hill 2019

Annborn, A, et al (2021) Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery, Volume 105, february 2022, 103212

Deficient bodies and divine interventions

The positive Birth Calendar 2021

Av Agneta Westergren

Hej!

Jag heter Agneta Westergren och har fått äran att medverka i Märtas fantastiska julkalender på temat positivt födande, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har själv fött sex barn och är utbildad doula, förlossningspedagog och barnmorska. I juni 2021 disputerade jag på avhandlingen ”Deficient Bodies and Divine Interventions, Women, midwives and the medicalisation of childbirth – A gender perspective”. I det här blogginlägget tänkte jag kort sammanfatta min avhandling.





Min avhandling pryds av min vän Bodil Freys omtolkning och målning av ”Adams skapelse” av Michelangelo, där hon bytt ut de manliga karaktärerna mot kvinnliga.

Den svenska förlossningsvården är bland de främsta i världen sett till utfall (överlevnad) för kvinna och barn. Som i andra höginkomstländer finns dock en medikaliseringstrend i Sverige där ingrepp som igångsättning av förlossning, värkstimulerande dropp, ryggbedövning och kejsarsnitt ökar. Ingrepp på och i kvinnors kroppar – ingrepp som trots goda intentioner paradoxalt nog kan öka risken för komplikationer för både mor och barn – görs utan att alltid informera och involvera kvinnan i besluten.

I min avhandling har jag analyserat kvinnors födelseplaner, deras journaler, deras utvärderingar av förlossningen samt att jag har observerat kvinnor och barnmorskor under förlossningar och intervjuat dem efteråt. Hela avhandlingen genomsyras av ett genusperspektiv för att belysa hur föreställningar om kön och genus påverkar oss alla och så även förlossningsvården.

Jag visar att en medikaliserad syn på kvinnans kropp som bristfällig (deficient) som alltid eller ofta behöver medicinska interventioner under till exempel menstruation, graviditet, förlossning och klimakteriet, tillsammans med samhälleliga könsstereotypa föreställningar om hur kvinnor förväntas vara och agera, till exempel snälla, varma, lyhörda, tillmötesgående och förstående, påverkar:

* Organisationen av förlossningsvården i form av låg bemanning, för få vårdplatser, en fragmenterad vård, hierarkier och ett företräde av den medicinska vårdmodellen med fokus på förlossningen som en (alltid) riskfylld händelse framför den sociala vårdmodellen som ser födandet ur ett helhetsperspektiv, alltså som en social, kulturell, fysisk, psykologisk, sexuell och existentiell händelse som ibland behöver medicinsk intervention.

* Barnmorskorna i form av att de har ett ideal av ett så kallat naturligt födande som de sällan når upp till då de slits mellan att möta organisationens krav på genomströmning, att stötta sina kollegor och att finnas där för kvinnan/paret. För att få verksamheten att fungera har barnmorskor blivit experter på att integrera ett medicinskt-tekniskt kunnande med fysiskt och emotionellt stöd. I kvinnornas utvärderingar av förlossningen låg fokus på barnmorskans egenskaper och barnmorskorna beskrevs som underbara, trevliga, lyhörda, lugna, snälla, omhändertagande, glada, varma, ödmjuka och trygga – egenskaper som ofta är kopplade till föreställningar om kvinnlighet och femininitet. Dessa egenskaper är förstås positiva men här finns också en risk eller ett utrymme för dels ett utnyttjande av organisationen av barnmorskors lojalitet, men även för ett subtilt maktutövande från barnmorskans sida gentemot den födande, då det för den födande kan vara svårt att säga emot en snäll barnmorska som hon är i beroendeställning till.

* De födande kvinnorna i form av hur de utformade sina förlossningsplaner, hur de utvärderade sina förlossningar och hur de agerade under förlossningen. De flesta kvinnorna hade önskemål om en naturlig förlossning med främst icke-medicinsk smärtlindring och stöd av sin partner och av en barnmorska som de önskade vore snäll, omhändertagande, lugn, känslig, erfaren, äldre, stöttande, bekräftande, peppande, pedagogisk – i princip samma ord som användes när de senare utvärderade sin förlossning. Av dessa kvinnor hade 93,6% någon form av intervention under sin förlossning (igångsättning, att man tog hål på hinnorna, hade kontinuerlig fosterövervakning, värkstimulerande dropp, urintappning, sugklocka, klipp eller kejsarsnitt). Trots att många inte fått den förlossningsupplevelse de tänkt sig så var de flesta väldigt nöjda, mest med det emotionella stödet de fick av barnmorskorna. Återigen blir föreställningar om kvinnlighet synliga här då kvinnor förväntas och förväntar sig själva att vara tacksamma, artiga, relationsinriktade och se till andras behov. Detta kan påverka att kvinnorna själva åsidosätter sin autonomi och förlitar sig på att barnmorskan vet bäst, vilket genom en invecklad process kan leda till ökade interventioner och till att de födandes medbestämmande och rätt till informerat val inte alltid respekteras.

Genusperspektivet har i min avhandling synliggjort hur förlossningsvårdens organisation, barnmorskorna och de födande kvinnorna påverkas av samhälleliga föreställningar om hur vi förväntas uppträda beroende på biologisk könstillhörighet. Att bli medvetna om hur vi påverkas av och även själva reproducerar rådande samhällsnormer där kvinnor förväntas vara tacksamma och tillmötesgående samt åsidosätta och förminska egna känslor och behov, kan således vara ett första steg mot en förlossningsvård där det finns plats för de födande, där barnmorskor kan fokusera på en kvinna i taget och där födandet erkänns som en existentiell händelse som förändrar människor i grunden.

För att testa sin egen medvetenhet om hur djupt ens föreställningar om könsbundna egenskaper går så kan man prova att kasta om karaktärer i böcker, sånger, filmer eller liknande, alltså ge kvinnliga karaktärer manliga egenskaper och tvärtom. Känns det konstigt? Löjligt? Obekvämt? Kanske helt naturligt? Fundera ett varv på varför du tycker som du gör.

Med önskan om en God Jul och ett riktigt Gott Nytt Födelseår.

/Agneta Westergren

Länk till avhandlingen!

Kvinnor föder i olika takt! Ny forskning som utmanar gamla sanningar

The positive Birth Calendar 2021

Av Louise Lundborg

Jag heter Louise Lundborg och är en sån där ”forskande barnmorska”. Att definiera sig själv, saker, händelser är något som vi som individer ett enormt stort behov av, inte minst jag själv. Min bakgrund som barnmorska, det vill säga vad som betalat min lön, är blandad. Jag har arbetat inom olika delar av födandet, mest på förlossningen men även i andra delar av vårdkedjan som rör den gravida kvinnan, partnern och barnet och även med utbildning kring könsstympning och hedersvåld. Det kan låta spretigt men jag skulle säga att det kanske är just denna spridning av erfarenheter som definierar mig och mitt sätt att se på födandet. Nyfödda blir äldre och åren inom barnsjukvården innan jag blev barnmorska ger också en dimension till födandet och att bli förälder. Det ger även en förståelse för hur sjukvård och forskning fungerar. Steget till forskningen är inte så långt som man kan tro.

Louise med dotter Hanna!

Förlossningstid under öppningsskedet

Just nu är jag i slutspurten av mitt avhandlingsarbete som handlar om förlossningstid under öppningsskedet. Det finns en gammal sanning om att ”normal tid att öppna sig på” är 1 cm per timma, något som jag och andra forskare med mig äntligen lyckas slå hål på. Föreställningen att det är en bra måttstock lever kvar sedan 1950- talet när den första personen, Dr Friedman, skapade den första vetenskapliga dokumentationen av en förväntad förlossningsprogress baserad på ett urval av 500 födande kvinnor i USA. Baserat på detta har definitionen om ”normal förlossningstid” och ”onormal förlossningstid” fortsatt att utvärderas parallellt med att vård under förlossning har förflyttats från hemmen till sjukhusen. Men det finns en annan del av världen som ej har tillgång till sjukvård, och den finns delar av världen där sjukvården styrs av andra faktorer ( follow the money) som också spelar in när man ska försöka sammanställa vad som påverkar vad inom födandet. Jag har skapat en bild som bryter ned hur komplext det är att beskriva varför vi ifrågasätter gamla föreställningar. Trots vår forskning kan vi inte ge ett enkelt svar på frågan ”How long is too long during labor”?

Sedan 2018 definierar WHO den aktiva fasens inträde vid 5 cm, när man kan och ska förvänta sig att förlossningen ska gå framåt (dvs genom att livmodertappen öppnar sig succesivt). Vi har även tittat på svenska kvinnor och kan se att detta stämmer bra även på dessa, att tro att kvinnor ska öppna sig 1 cm/h innan 5 cm är orealistiskt, då de förmodligen fortfarande befinner sig i en mer ”passiv fas” av sitt förlopp. Vi har efter mycket arbete lyckats enas om ny Nationell definition för aktiv fas vid spontan start.  Hittas här: Ny nationell definition av aktiv fas vid spontan förlossning – Svenska Barnmorskeförbundet (barnmorskeforbundet.se)

Att utmana gamla sanningar

Egentligen så är detta inte så förvånande nyheter för oss som arbetar med födande, kvinnor är olika. Kontentan är att vi förmodligen i alltför stor utsträckning har låtit livmoderns öppningsgrad i centimetrar styra våra förväntningar och därmed nivån av interventioner under födandet. Livmoderns öppningsgrad i kombination med tid ligger till grund för alla våra PM och diagnoser för ”kejsarsnitt långsam progress” och våra beslut att koppla värkstimulerande dropp eller ”ta hål på hinnorna”. Det har så länge jag varit barnmorska funnits en vilja att ”agera” med hjälp för att undvika att ”tåget går” dvs att kvinnan blir ”värksvag”, vilket nu har resulterat i att vi i svensk förlossningsvård använder värkstimulerande dropp i alldeles för hög utsträckning, mellan 50-75 % av förstföderskorna med spontan start får detta. Det är orimligt att tro att hälften av de födande inte klarar att föda utan denna hjälp.

Det kommer utmana våra gamla sanningar, våra arbetssätt, våra egna värderingar kring födandet inom förlossningsvården om vi ska kunna individualisera synen på tid under födande, för det finns ingen quick fix när vi nu ska backa bandet lite och tänka att det kanske inte finns ett standardsvar likt 1 cm/timmen. När ska vi intervenera under förlossningen? fick jag som fråga av Märta. Mitt svar är inte enkelt för alla interventioner som görs behöver individualiseras i större utsträckning.

Alla behöver ta eget ansvar och fundera över vad som är rimligt för varje enskild födande de möter. Om det är något vi bör göra före något annat så är det fundera över vilket stöd vi kan ge kvinnor tidigare under födandet, latensfasen och släppa tanken på ”när ska vi intervenera?”. Hur kan vi organisera och bidra till att framtidens födande inte blir hänvisade till att klara sig hemma under den tidiga delen av födandet, innan de är i den aktiva fasen. Hur hamnade vi i detta moment 22 kring tid kan man tänka? Släng ett öga på bilden så förstår ni komplexiteten, vi vill göra rätt, men vi har gått lite vilse på vägen. Jag brukar citera Anna Freud:

”När ett fel blir kollektivt får det en sanningens styrka”

Några avslutande förtydliganden:

  • Detta rör öppningsskedet, dvs 0-10 centimeter.
  • Jag anser inte att kvinnor ska ”få föda barn hur länge som helst” och förespråkar inte lååånga förlossningar.
  • Jag är helt övertygad om att vi kan ändra oss från att beskriva en förlossningsprogress i centimetrar per timma till att använda andra saker vi ser hos den födande som tecken på att en förlossning går framåt.
  • Barnmorskor ska stödja födande under alla faser i födandet.

Ni hittar mina tankar kring att vara doktorerande barnmorska på Svenska Barnmorskeförbundets hemsida. Barnmorskan.se ”doktoranddagboken”, på Svenska Barnmorskeförbundets Facebook finns under fliken Videor en föreläsning om Förlossningsprogress att se.

Louise.lundborg@ki.se

Mer läsning, våra publikationer inom ämnet:

Lundborg L, Åberg K, Sandström A, Discacciati A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. First stage progression in women with spontaneous onset of labor: A large population-based cohort study. PLoS One. 2020 Sep 25;15(9):e0239724. doi: 10.1371/journal.pone.0239724. PMID: 32976520; PMCID: PMC7518577.

Lundborg L, Liu X, Åberg K, Sandström A, Tilden EL, Stephansson O, Ahlberg M. Association of body mass index and maternal age with first stage duration of labour. Sci Rep. 2021 Jul 5;11(1):13843. doi: 10.1038/s41598-021-93217-5. PMID: 34226624; PMCID: PMC8257589.

Med systerson Theo

Medan hela världen sov

The positive Birth Calendar 2020

Av Lovisa Rosell

Jag hade arbetat som doula flera år innan jag själv fick barn. Intresset för förlossningar har funnits där så länge jag kan minnas, som barn älskade jag att läsa förlossningsberättelse efter förlossningsberättelse. Kroppen, kraften, och bilderna drabbade mig så starkt. Det var som att en ny värld hade upptäckts och redan då visste jag att jag ville vara en del av den. Jag blev doula strax efter att jag fyllt tjugo och har sedan dess fått äran att vara med på många olika födslar. Jag har sett hur viktigt trygghet, närvaro och stöd runt för den som föder är för hela födelseprocessen. Det var insikter som formade mig och mina val när jag några år senare själv väntade mitt första barn. Det är den hemförlossningen jag nu ska berätta om.

Jag hade en månad kvar till beräknad förlossning när jag en natt vaknade av molande värk och illamående. Nästa morgon kändes allt som vanligt igen. Samma dag hade vi planerat att vår barnmorska Cayenne skulle göra ett hembesök hos oss, när hon kom berättade jag om natten och hon sa att hon kunde undersöka mig för att se om det var någonting på gång. Det visade sig att min livmordertapp nästan var helt utplånad. Chris, min kille skulle till Alperna med sitt jobb fyra dagar senare och vi funderade på om han skulle kunna åka eller inte.

Vi bestämde med Cayenne att vi skulle ses hemma hos henne kvällen innan Chris resa för att göra en ny undersökning och se om något mer hade hänt. Dagarna fram tills dess flöt på som vanligt, inga tecken på att något var på gång, så jag sa till Chris att han kunde förbereda sig på att åka. Det blev onsdag och vi åkte hem till Cayenne, hon undersökte mig och med ett leende säger hon ”Det blir ingen resa, det blir barn i helgen, du är öppen 3 centimeter”. Vi tittade på varandra och skrattade. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig att höra, lite chockade men ändå glada åkte vi hemåt.

Bilresan hem gick åt till att ringa samtal, avboka resan och packa upp väskor. Helgen kom, men ingen förlossning. Varje kväll kom en lätt molande värk smygandes, men den försvann alltid efter någon timme. Och så höll det på. Men så, två veckor efter besöket hos Cayenne, började en kväll som alla andra. Men till skillnad från de andra kvällarna så minns jag allt från den här kvällen, vad vi åt, vilken serie vi såg, jag minns till och med vad jag hade på mig för kläder. Det hade blivit sent, så jag gick och la mig, helt ovetandes om vad som väntade.

Två timmar senare vaknade jag av att sängen var blöt. Jag gick upp till badrummet och förstod att det var vattnet som har gått. Jag smsar Cayenne och vi bestämmer oss för att höras lite senare. Chris sov fortfarande och jag la mig i sängen för att försöka somna om. Men efter en kvart kom en värk som var så kraftig att jag behövde sätta mig upp.

Den här stunden minns jag så väl. Jag minns hur jag kliver upp och ser snön som som ligger så tungt och mjukt utanför huset. Allt var stilla. Huset var nedsläckt, och jag gick in till köket. Lutandes mot köksbordet vaggade jag mig igenom värkarna med blicken vilandes ut mot snön. Det var nästan en helig känsla som infann sig när jag insåg att jag höll på att föda barn medan hela världen sov.

Värkarna blev både tätare och mer intensiva. Plötsligt känner jag hur jag måste kräkas och skyndar mig till badrummet för att spy. Då vaknar Chris. Klarvaken klär han på sig och utan att vi säger något till varandra så förstår han. Vi blir kvar i badrummet, jag vilar över över en saccosäck som vi köpte på Jysk veckan innan. Chris trycker på mina höfter genom värkarna och det var så skönt, det var som att hans händer inte bara höll ihop mina höfter, utan även hela mig och jag kunde sjunka ännu djupare ner i varje värk. Han hade vaknat precis när jag behövde honom. Värkarna blev kraftigare. Möt det upprepade jag i mitt huvud. All koncentration gick åt till att inte följa med impulsen utan att stanna kvar i värken, inte slinta, inte tveka inte känna annat än vikten av mina fötter sjunka ner mot marken. Jag minns värkarna men jag minns också pauserna. Ruset som spred sig i hela kroppen under vilan. Jag mumlade för mig själv hur glad jag var att jag var just här och ingen annanstans.

Värkarna kom tätt och jag började förstå att det skulle gå fort. Chris ringde Cayenne och sa att hon kunde komma nu. Jag började göra mörka ljud och märkte hur hela kroppen började vibrera inuti, ju mörkare rösten blev ju mer försvann motståndet i kroppen och smärtan blev inte alls lika vass. Rösten bar mig verkligen, den fick mig att stanna kvar. Fram tills att det kom några värkar när ingenting längre fungerade. Jag minns att jag tänkte på Cayenne. Att jag behövde henne nu. Och de där sterila kvaddlarna kanske inte vore någon dum idé. Det dröjde inte länge förrän det kom en värk som inte påminde om någonting tidigare.

En impuls som var så stark, som inte gick att stå emot, den tog ett ofrånkomligt grepp om hela min fysiologi. Kroppen tryckte på i en kraftfull riktning neråt. När jag sen hänger över handfatet står Cayenne i dörröppningen, med mjuk röst frågar hon om hon ska undersöka mig, och det vill jag. Hon undersökte mig där jag stod. Hon gjorde det så mjukt att jag inte ens märkte något. Hon säger att jag är helt öppen och frågar mig hur jag vill föda, jag satte mig på huk och Chris satte sig bakom mig.

Hon säger till mig att inte trycka på utan bara andas, och jag andas och andas. Efter en stund kom en värk som öppnade hela mitt bäcken inifrån, ja så kändes det. Att det var huvudet som kom förstod jag inte på en gång. Det var inte alls den där brännande känslan som jag hade hört talas och som jag sen upplevde med mitt andra barn. I nästa värk glider hans kropp mjukt ut på madrassen och jag tar upp den kladdiga lilla kroppen mot mitt bröst. Han var så självklar från första stund. Vi kunde inte sluta titta på honom. Jag la mig på madrassen och såg att det började bli ljust ute, en ny dag var på väg. Men nattens hemlighet tillhörde fortfarande bara oss.

Med barnmorska Cayenne

Må du få föda på dina villkor

The positive Birth calendar 2020

Av Gamze Berglund

Jag minns så väl hur jag förväntansfullt klev in genom porten på Götgatan 11, gick upp de tre trapporna i det anrika trapphuset som ledde fram till kurslokalens ytterdörr. Här skulle snart en process påbörjas som skulle komma att förändra mitt liv. Jag heter Gamze Berglund, jag är doula och jag ska berätta om dagen då jag klev in genom dörren på min doulautbildning och hur det var början på en resa som skulle vända upp och ner på hela mitt sätt att se på födande. Det skulle öppna ögonen för den urkraft vi kvinnor bär inom oss och vad den besitter för förmågor. Och även mitt sätt att se på mig själv.

Den första dagen satt vi alla i en cirkel. Kursdeltagarna presenterade sig och vi hade fått som uppgift att dela med oss av en förlossningsberättelse. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle berätta om min första förlossning, eller om den andra. Det kändes som en omöjlig uppgift att berätta om den ena utan att också komma in på den andra.

“Min första förlossning hände mig” berättade en kursdeltagare. “Under den andra var det jag som styrde” Orden gick rakt in i mig och berörde mig något otroligt, för hon satte ord på det jag ännu inte hade kommit till insikt om. Skillnaden på när något händer en, mot när man har en aktiv roll och är delaktig i det som sker. Jag hade visserigen redan gjort det – tagit kommandot när jag skulle föda mitt andra barn, men då ovetandes om vad det skulle göra med mig. Att det skulle läka mig. För länge förstod jag inte ens att jag hade något inom mig som behövde läka. Att det akuta snittet som hände mig den första gången jag födde barn hade satt spår i så många olika lager av mig. Etsat sig fast i mitt inre trots att jag försökte intala mig själv att jag hade haft tur, att jag och mitt barn hade klarat oss bra. För det kändes inte som jag hade haft tur. Efter min andra förlossning trodde jag att jag hade gått i mål, att jag var klar med min resa. Men det stämde inte, jag skulle snart förstå att den visst bara hade börjat.

Mina förlossningar är sammanfogande med varandra i mitt inre. De skedde med tre års mellanrum, men i mig är de sammanflätade. Varje tanke jag bar med mig in i min andra förlossning vilade på händelser och fragment från den första. Det är så vi fungerar vet jag idag. Att allt hänger ihop. Att födande inte är en enskild händelse som står utanför allt annat vi varit med om i livet. Nej, vi tar med oss vår person, vår historia och hela oss själva in i vårt födanderum. Och det många inte vet är att vi där får tillgång till att skriva ny historia. Ta oss ann vårt förgångna, omforma det och lämna sådant vi vill bli kvitt bakom oss. Att föda barn är att öppna dörren till ett inre rum, som vi bara får tillgång till i de mest intensiva, råa stunderna, när vi ger oss hän den kraft som suddar ut tid och rum och kräver vår allra skarpaste närvaro. Där och då vi får tillgång till att skriva vår historia, så som vi vill ha den. Försonas med det som en gång hände oss.

Andra kursdeltagare berättade att de hade fött barn hemma. Hemma? Kunde man föda barn hemma? Jag hade aldrig hört talas om företeelsen och lyssnade med lika delar förvåning som av skepsis. Vid berättelsens slut tog en olustig känsla plats i mitt inre tillsammans med tanken om att mitt första barn förmodligen hade dött om det vore jag. Mer än så var jag inte förmögen att ta till mig, inte just då. Idag vet jag att en hemförlossning är bland det tryggaste och säkraste en frisk kvinna kan vara med om när hon föder barn. Att hemmets trygga vrå tillsammans med kontinuerligt stöd av två barnmorskor kan tillföra något som den mest avancerade apparaten på förlossningen inte ens i närheten kan åstadkomma.

Dagen gick, kurshelgen tog slut och det är inte en överdrift att påstå att jag kom ut som en annan människa när jag klev ut på Götgatan och porten slog igen bakom mig den söndagseftermiddagen i maj. Insikterna utbildningen gav mig var livsomvälvande. De fick mig att slutgiltigt försonas med mitt förflutna och skapa ett avslut på min egen historia. Äntligen kunde jag lämna alla timmar av grubblande kring varför min första förlossning slutade som den gjorde bakom mig. Varför mitt barn plötsligt började må dåligt. Varför min kropp höll på att skada mitt barn. Alla frågor med vaga halvbesvarade förklaringar jag hade fått till svar när jag försökt förstå vad som hade gått fel.

“Vissa barn klarar förlossningen sämre än andra”, hade barnmorskan sagt. Och kanske var det så. Eller var det kanske snarare så att vissa barn klarar av de interventioner de utsätts för under förlossningen sämre än andra? Att det inte är kvinnors kroppar det är fel på, utan snarare ett system som försöker skynda på, effektivisera och avhumanisera. Jag önskar jag redan då hade förstått att jag aldrig var menad att vara ett kryss i ett partogram, att våra kroppar inte är skapta för att bedömas i centimeter efter öppningsgrad. Att jag inte misslyckades, utan gjorde mitt bästa, men det hände mig. Att min första förlossning hände mig.

Och efter den dagen var jag fast besluten om att arbeta för att saker och ting inte ska hända oss kvinnor när vi föder barn. Att vi inte passivt ska behöva lämna över oss själva i någon annans händer i brist på andra alternativ. I brist på kunskap om vad vi då kan gå miste om. Vad vi ovetandes kanske ger upp och som kan gå förlorat. För att föda barn kan skaka om oss på det mest fantastiska sätt om det får ske under rätt villkor. Stärka vår tilltro till oss själva och till vår förmåga. Få oss att öppna ögonen för hur många av de svar vi söker ofta finns där inom oss. Att de försöker säga oss något och visa oss vägen, om vi bara lyckas lyssna till dem. Om vi bara vågar lita på dem. Men att föda barn kan också skaka om på ett subtilt och nedbrytande sätt. Om delaktigheten uteblir och saker och ting bara händer oss.

Då kan det där som gick förlorat dröja sig kvar som en känsla som inte riktigt vill släppa taget om dig, även om du gång på gång försöker skaka av dig den. Som en röst som kanske försöker säga dig något. Att det som hände dig kanske inte var okej. Men det kan också vara svårt att höra vad den försöker säga. För det där lilla rummet som en gång öppnade sig när vi gav oss hän den kraft som suddade ut tid och rum och krävde vår allra skarpaste närvaro, nu har slutit sig. Och det kan vara svårt att nå ända in utan tillgången på den urkraft som en gång öppnade upp det.

Må du föda på dina villkor.

Med doulabebis
Mor och dotter

Om födandets kraft och dess betydelse

The positive Birth Calendar 2020

Av Lena Ahlner

Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.

Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.

Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.

Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.

Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där.  Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.

Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.

Lauries förlossningar

Ocensurerat om krystfasen

Foto: wanderings.se

Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.

Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.

Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.

Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.

Att krysta på egna eller andras villkor

När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.

Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.

Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:

”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”

”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”

”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda

”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa

Att krysta spontant på egna impulser

Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.

Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!

”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”

Sara

Krystfas
Den blickan!

Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.

Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)

Forcerad krystning och levatorpress

Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:

  • Värksvaghet
  • Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
  • Utebliven progress
  • Om barnet visar tecken på att inte må bra

Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.

Här några röster om guidad eller forcerad krystning:

”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning. 

Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.

”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg.  Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina

”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia 

”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.

Emelies femte förlossning

Nyfödd Ebbe

Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.

Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.

instagram.com/emekarlstrom

Annelies första förlossning

krystfasen

Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven. 

Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.

Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går. 

Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt! 

Mys tredje förlossning

Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.

Lovisas andra förlossning

Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.

Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!

Lauries förlossningar

Lauries förlossningar

I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward. 

When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward. 

Foto: wanderings.se

Ett stort TACK för att ni så frikostigt har delat med er av era upplevelser av krystfasen. Jag är otroligt imponerad av er allihop.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER