Din guide till rutiner i förlossningsvården

Din guide till rutiner i förlossningsvården

Jag definierar rutiner i förlossningsvården såhär: saker som görs på rutin, på de flesta födande eller nyfödda barn utan en första sållning – alltså även utan att det finns en tydlig indikation. Rutiner kan ses som ett sätt att screena, leta efter patologi eller fånga något avvikande – rutiner kan vara något som underlättar flödet på en stor förlossningsavdelning. Men rutiner kan också vara att ge alla en viss medicin i profylaktiskt syfte. K-vitaminprofylax till alla nyfödda räddar till exempel några barn per år från allvarliga blödningar. Sen avnavling på alla barn innebär bevisade fördelar.

Vissa (ganska många) rutiner är inte evidensbaserade, det vill säga att de i vetenskapliga studier har bevisats vara till nytta. Rutiner kan bli ett återkommande moment, en slags ”trygghet” för personalen som kanske aldrig tidigare har mött den födande kvinnan. Vissa rutiner underlättar när relationsbaserad vård inte tillämpas eller när det ej är möjligt att ge födande kvinnor sitt kontinuerliga stöd och sin närvaro. När det går att vara fullt närvarande i situationen under en förlossning – och barnmorskan eller läkaren har hunnit utvecklat sitt professionella omdöme så pass att hen kan vara mycket känslig för situationen – då blir en del rutiner inte riktigt lika viktiga. Rutiner kan alltså i viss mån ersättas av erfarenhet och specifik situationskänslighet, det vill säga professionellt omdöme.

Att göra saker på en tydlig indikation är något annat än att göra saker på rutin. En tydlig indikation kan vara att ge medicin till en mamma med feber eller att ta blodtryck på en kvinna med känt högt blodtryck, eller att ta ett skalpblodprov på ett barn som visar tydliga tecken på syrebrist. I detta inlägg skiljer jag på rutiner som görs på mödravården och de som görs under förlossningen. Varför? Jo, för att en ganska stor del av mödravårdens uppgift är att upptäcka och behandla graviditetskomplikationer. Det går inte att göra utan screening av blodtryck, urin eller blodprover, mätning av livmodern och barnets tillväxt. En stor del av arbetet med födande görs faktiskt innan kvinnan sätter sin fot inne på en förlossningsavdelning – det arbetet görs under graviditeten av barnmorskor på barnmorskemottagningen.

Alla rutiner under förlossningen är väl bra?

Det finns ingenting dåligt med rutiner i sig. Allt beror på hur och i vilken kontext de utförs. Under en vaginal förlossning kan rutiner bli störande moment. Det är därför intressant att diskutera rutiner just i denna kontext eftersom de äger kraft att vara betydande störmoment för den fysiologiska födseln. Födandets fysiologi är en känslig mekanism och allt som händer i ett förlossningsrum spelar roll. Vilka människor som finns där, vad de gör, vad de säger, allt det har betydelse. Varje relation i ett förlossningsrum spelar roll. Varje intervention och varje närmande kan ändra den födande kvinnans eget ”flow”. En vaginal undersökning som görs på rutin och utan att först inhämta samtycke kan ändra hela stämningen i ett förlossningsrum. Alltså äger en sådan rutin kraft nog att påverka hela förlossningsförloppet.

Rutiner som görs i bara farten och utan att först inhämta samtycke kan leda till bristande tillit och en sämre upplevelse av förlossningen – men de behöver inte göra det.

Attityd hos personalen, rutiner och arbetskultur på avdelningen bildar tillsammans ett ”framework”, en kontext. Och den i sig har betydelse för hur en förlossning blir. Jag kallar det för ”The power of context”. De flesta rutiner i förlossningsvården görs i situationer som varken är akuta eller urakuta. Det finns därför ofta både tid att informera och inhämta samtycke. Men det har länge varit tradition att göra merparten av dessa rutiner utan att först ge nyanserad information eller inhämta samtycke från den födande kvinnan. Jag har därför skrivit ihop den här guiden, så att du som önskar och vill ska få möjlighet att lära känna några av våra vanligaste rutiner i förlossningsvården.

De vanligaste rutinerna inom förlossningsvården

Yttre palpation = YP

Yttre palpation är när barnmorskan undersöker med sina händer utanpå magen hur barnet ligger i livmodern och om huvudet är fixerat, rörligt eller ruckbart i bäckeningången. Förlossningsarbetets framåtskridande går att bedöma på ett ungefär med hjälp av yttre palpation.

Vaginal undersökning = VU

En vaginal undersökning är när barnmorskan undersöker med sina händer inifrån vagina. Det går att känna om livmodertappen (eller cervix) är bibehållen eller utplånad. Det går också att känna om modermunnen har börjat öppna sig (1-10 centimeter) och var barnets huvud står, om det står i bäckeningången, ovan spinaetaggarna eller under spinaetaggarna till exempel. En vaginal undersökning kan vara till stor hjälp när jag som barnmorska behöver bedöma ett förlossningsarbete och dess framåtskridande. Men det är ingen nödvändighet för att en förlossning ska fortskrida framåt, tvärtom kan frekventa och upprepade vaginala undersökningar störa den fysiologiska processen med att föda fram barnet. Fynden vid en vaginal undersökning är en variabel av flera och det är inget ”facit”. Vi har kommit att lägga lite för stor vikt vid centimetrar under ett öppningsskede. Modermunnen kan vara öppen 1 cm och det kan då vara en timme kvar av förlossningen – modermunnen kan vara öppen 9-10 centimeter och det kan då vara 4 timmar kvar av förlossningen.

Som barnmorska kan jag bedöma på ett ungefär hur långt framskridet förlossningsarbetet är genom att bara observera den födande kvinnan, hur hon låter, om hon är helt i sin bubbla eller om hon fortfarande är kvar i yttervärlden. Jag har varit med på förlossningar där inga vaginala undersökningar har utförts, men de är ytterst sällsynta i vår kultur eftersom relationsbaserad vård brukar vara en förutsättning för dem.

Infart i handen

Om den som ska föda önskar epidural eller behöver något läkemedel i blodet under förlossningen så kommer barnmorskan sätta en intravenös infart. Det är en liten plastslang som förs in i en ven med hjälp av en nål som sedan tas bort. Plastslangen tejpas sedan med ett genomskinligt plåster så att den sitter kvar. Det är ganska vanligt att en infart sätts på rutin under en förlossning även om epidural inte önskas och något annat läkemedel i blodbanan inte behöver ges (oxytocin som ges på rutin efter förlossningen går att ge som en intramuskulär injektion istället). En infart sätts då mest ”ifall att” den kommer att behövas.

Blodprov och urinprov

Om barnmorskan väljer att sätta en infart så kommer högst troligt ett ”BAS- test” att tas samtidigt. BAS-test betyder Blodgruppering, AntikroppsScreening och Säkerhetskontroll. Det innebär kontroll av blodgrupp. Det är ett provrör med blod som sparas och som skickas till blodcentralen på sjukhuset om det skulle behövas en blodtransfusion under förlossningen. Att sätta en infart och ta ett BAS-test går fort om det senare skulle visa sig behövas. Men många barnmorskor väljer att göra detta på alla kvinnor ”ifall att”. De flesta BAS-test kasseras således eftersom de aldrig skickas iväg till blodcentralen.

Urinprov

Ibland ombeds den som ska föda att kissa i en kopp. Med hjälp av en urinsticka går det att se om det finns tecken på äggvita (protein) i urinen, eller tecken på infektion.

Cardiotocography eller CTG

CTG är en förkortning av ordet cardiotocography. CTG innebär att barnets hjärtfrekvens (kardio) och livmoderns värkaktivitet (toko) registreras tillsammans. Detta görs via en mätare som fästs på kvinnans mage eller med hjälp av en elektrod som fästs direkt på barnets huvud. CTG används för övervakning under förlossningar, framförallt för att diagnostisera hotande eller manifest syrebrist hos barnet. När CTG -övervakningen har pågått en sammanhängande stund går det att få en ”kurva” över barnets puls i relation till ett pågående värkarbete. Barnmorskor eller förlossningsläkare kan bedöma om kurvan är normal, avvikande eller patologisk. Vid alla förlossningskliniker i Sverige så används CTG rutinmässigt under förlossningar och vid ankomsten görs ett så kallat ”door-test” på kvinnan med minst 20 minuters registrering med CTG. Det är i praktiken nästan omöjligt att frånsäga sig denna rutin som födande kvinna idag, så djupt implementerad är den. Men denna rutin är omdiskuterad, framförallt när det gäller gravida med låg risk, eftersom forskning pekar på att den metod som användes innan CTG infördes på bred front – intermittent avlyssning med doptone eller tratt – inte är sämre när det gäller utfall som dödlighet.

En sammanställning av evidensen på detta området kommer till den här slutsatsen:

Intagnings- CTG jämfört med intermittent avlyssning på friska gravida med förväntat normala förlossningar leder till en ökning av antalet kejsarsnitt och instrumentella förlossningar, skalpblodprov och kontinuerliga CTG-mätningar. Det ökar antalet medicinska interventioner och således risken för komplikationer hos kvinnan. Det har ingen effekt på barnets överlevnad men minskar risken för nyföddhetskramp hos barnet.

Här finns en länk till den utvärdering som Statens beredning för medicinsk och social utvärdering har gjort på området: Fosterövervakning med kardiotokografi (CTG) vid förlossning

Skalpelektrod

Vid kontinuerlig CTG – registering är det mycket vanligt att en skalpelektrod fästs på barnets huvud. Det kallas för att övervaka ”internt” istället för externt med dosor utanpå magen. Anledningen är ofta att registrering av bättre kvalité önskas, en som kanske inte glappar när kvinnan går runt och rör sig. Eftersom väldigt många förr eller senare blir med en kontinuerlig CTG-registrering vid en förlossning på sjukhus så får också väldigt många ofödda barn en skalpelektrod på sitt huvud. I Sverige idag är detta rutin på de flesta ställen. Det har kommit att bli mer sällsynt att barn föds utan en skalpelektrod.

Kontraindikationer för skalpelektrod är infektion hos mor som då kan överföras till barnet. Vid HIV, hepatit B och C, gonorré, syfilis och vid herpesinfektion så bör skalpelektrod inte användas under förlossningen. Om barnet föds väldigt för tidigt bör elektrod på huvudet inte heller användas på grund av den ökade risken för infektion och blödning. Barnet kan drabbas av en infektion i det lilla sår som blir där elektroden fästs. Studier har inte visat någon skillnad i utfall vid registrering med skalpelektrod eller yttre dosor på mammans mage. Det går alltså lika bra med en yttre registrering.

Vid registrering med skalpelektrod så går det ofta inte att använda TENS samtidigt eftersom det stör registreringen.

Amniotomi

Amniotomi innebär att barnmorskan tar hål på hinnorna så att vattnet går. Det är en av de vanligaste interventionerna inom förlossningsvården. Genom att låta vattnet gå så kan förlossningsarbetet påskyndas. Innan ett eventuellt värkstimulerande dropp hängs på så ser man alltid till att hinnorna får brista först. Om en skalpelektrod bedöms vara nödvändig så behöver barnmorskan också ta hål på hinnorna för att kunna fästa skalpen på barnets huvud. Natalie Karlsson och Beatrice Holmqvist har gjort en intervjustudie om kvinnors upplevelse av att genomgå en amniotomi. Deras slutsats blev denna:

”Det är av stor vikt att barnmorskan informerar kvinnan om amniotomin och dess effekter för att kvinnan ska vara förberedd och uppleva att hon har kontroll. Barnmorskan ska vara närvarande efter amniotomin då interventionen kan leda till ett mer intensivt förlopp. Utöver stöd ska barnmorskan vid behov erbjuda ytterligare smärtlindring.”

Rutiner under krystfas

De vanligaste rutinerna under krystfasen är guidad krystning, levatorpress och ett manuellt perinealskydd.

Jag har skrivit ocensurerat om krystfasen i ett annat blogginlägg. Krystfasen är en delikat och känslig fas av förlossningen. Det är ganska vanligt att det blir mer närvaro av personal på förlossningsrummet under krystfasen. Om paret har fått vara ”ifred” under stora delar av öppningsskedet så brukar det ändras under krystfasen.

Ibland behövs guidning och att någon går in och berättar vad som ska göras under krystfasen, det varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas. Stöd, bekräftelse och uppmuntran är ofta viktigt under denna fas. Det är dock en hårfin skillnad mellan stöd och bekräftelse och en ”hejarklack” som lite tondövt tar över under krystfasen.

Levatorpress

Levatorpress är när barnmorskan eller läkaren trycker med sina fingrar inne i vagina för att visa kvinnan var hon ska lägga kraften och är egentligen en del av de åtgärder som ingår i ”forcerad krystning”. Alltså när förlossningen behöver gå framåt på ett eller annat sätt och det kan behövas ett ingripande utifrån. Det kan då upplevas som hjälpsamt – det beror helt på i vilken situation det utförs. Men det är ganska vanligt att levatorpress används på rutin utan en tydlig indikation. Fingrar i vagina under krystfasen är vanligt förekommande i Sverige idag.

Värkstimulerande dropp

Värkstimulerande dropp under både öppningsskedet men framförallt under krystfasen är vanligt på våra förlossningavdelningar, även då förlossningen startar spontant av sig själv. Diagnosen värksvaghet är en vanlig diagnos.

Enligt Graviditetsregistret år 2019 så varierade oxytocinbehandling bland förstföderskor med spontan förlossningsstart från 44% i Örebro till 76% i Linköping. På 80% (32/39) av de inrapporterade
förlossningsklinikerna fick mer än 50% av förstföderskorna med spontan förlossningsstart oxytocinbehandling. Rikssnittet ligger på 56%. När siffran är så hög som 76% så kan man säga att det har blivit en rutinåtgärd. För omföderskor med spontan förlossningsstart sågs en ännu större skillnad mellan klinikerna avseende oxytocinbehandling, från 12% i Halmstad till 54% i Linköping.

Manuellt perinealskydd

Allt som skyddar mellangården eller perineum under framfödandet kan kallas för perinealskydd. Det manuella perinealskyddet är när barnmorskan håller emot med sina händer och på så sätt försöker hjälpa kvinnan att få till ett långsamt och kontrollerat framfödande. Det är rekommenderat och används på rutin. Det råder konsensus kring vikten av ett långsamt och kontrollerat framfödande i Sverige idag. Däremot finns det ingen entydig evidens för att ett manuellt perinealskydd i sig minskar risken för bristningar. Perinealskyddet består av flera komponenter såsom kommunikation, rörelse, att variera ställningar, det emotionella stödet, vilken relation den födande har med sin barnmorska. Ja alla omständigheter runt födseln spelar sannolikt roll för risken att få bristningar. Varmt vatten ökar genomblödningen i vagina och forskning visar att en vattenfödsel minskar risken för bristning grad 1 och 2 under förlossningen.

Rutiner efter barnets födelse

När barnet är framfött så börjar nästa fas av förlossningen. På de flesta förlossningskliniker är det rutin att ge en dos med syntetiskt oxytocin i blodet för att hjälpa livmodern att dra ihop sig och få moderkakan att komma ut. Massage av livmodern och att hålla ett fast drag i navelsträngen tills moderkakan är ute är också vanligt. Om allt har varit normalt behövs egentligen inte sådana åtgärder. Att respektera kroppens egen process är ofta fullt tillräckligt.

Ett mer aktivt ingripande under denna fas av förlossningen är däremot motiverat om det har varit en komplicerad förlossning eller om det finns någon annan anledning att anta att risken för en stor blödning har ökat. Ibland orkar inte livmodern dra ihop sig efter förlossningen och då kan det blöda ymnigt från såret som moderkakan just släppt från. Det är en bedömning som varje barnmorska behöver göra.

Det är vanligt att barnmorskan vill känna på livmodern någon eller några gånger efter en förlossning för att se att den drar ihop sig ordentligt.

Navelsträngsprover

Att ta två navelsträngsprover från navelsträngen strax efter förlossningen är en rutin som infördes succesivt under slutet av 1990-talet i Sverige. Provet tas för att mäta barnets syra-bas-status, eller PH-prov som det också kallas. Tanken var att få ett objektivt mått som kunde användas för forskning, statistik och som en del av bedömningen av barnets behov av vård.

Idag har denna rutin funnits i många år på de flesta förlossningsavdelningar i Sverige – och den är omdiskuterad. Provet har framförallt ett kliniskt värde när ett barn föds medtaget med tecken på syrebrist. För barn som föds med fulla vitalitetspoäng (full apgar som det kallas) efter en normal förlossning så saknar navelsträngsproverna i praktiken klinisk betydelse.

På BB Stockholm tas enbart riktade navelsträngsprover, det vill säga på en tydlig indikation när barn föds medtagna. På de flesta andra förlossningsavdelningar tas proverna fortfarande på alla barn med argumentet att rutinen riskerar att glömmas bort helt om inte provet tas på alla barn. Så på de flesta barn idag kan man säga att personalen tar proverna för att öva. Provet i sig är inte skadligt att ta på barnet men rutinen i sig kan påverka upplevelsen av förlossningen.

Sen avnavling

Det har under lång tid varit rutin att klippa navelsträngen kort efter det att barnet fötts fram. Men under de senaste åren har kunskapen om fördelarna med sen avnavling börjat sprida sig i Sverige. Det nyfödda barnet har mycket att vinna på att få behålla sitt blod, det som fortfarande pulserar i navelsträngen. Blodet som finns i navelsträngen vid födseln kan ses som barnets blodbank som rymmer ungefär 100 ml. Det pågår en autotransfusion av det navelsträngsblodet från moderkakan till barnet vid födseln. Blodtransfusionen hjälper barnet att återhämta sig efter förlossningen och minskar även risken för att barnet senare ska utveckla järnbrist. För barn som föds medtagna kan det vara av stor vikt att vänta med att navla av efter förlossningen. Att vänta minst 3 minuter med att navla av är ett minimum för att det ska kunna kallas för sen avnavling. Den exakta optimala tidpunkten för att navla av är inte fastställd – den varierar troligtvis från barn till barn. ”Wait for white” är därför ett bra riktmärke. Autotranfusionen påskyndas om moderkakan hålls i samma nivå eller över barnet efter födseln.

K-vitamin

En K-vitaminspruta erbjuds/ ges på rutin till alla nyfödda barn. Detta för att minska risken för allvarliga blödningar. K-vitamin är nödvändigt för att blodet ska kunna koagulera i händelse av en blödning. Nyfödda har inte den förmågan att själva bilda K-vitamin och profylax med vitaminet räddar några nyfödda barn varje år från att drabbas av allvarliga blödningar. Risken för att barnet ska drabbas av inre blödningar är större om de föds för tidigt eller råkar ut för något trauma i samband med förlossningen. Fram till år 1960 var vitamin K- bristorsakad blödningssjukdom hos nyfödda ett fruktat tillstånd. Den generella risken för blödning är låg men för att vara på den säkra sidan så rekommenderas att alla nyfödda ska få denna spruta.

Att ge K-vitaminprofylax kan liknas vid rutinen att ge alla barn vaccin, även om detta inte rör sig om ett vaccin. Sprutan ger ett skydd mot en potentiellt allvarlig sjukdom. Men barnets vårdnadshavare måste ändå få en chans att ge sitt samtycke till sprutan och har rätt att tacka nej. Under lång tid har praxis emellertid varit att ge barnet sprutan direkt efter födseln utan information och utan att inhämta samtycke från föräldrar/vårdnadshavare. Jag tycker det är lite märkligt eftersom föräldrarna ju oftast befinner sig i samma rum som barnet strax efter födseln och oftast är fullt pratbara.

Hud mot hud

Kunskap om vikten av hud mot hud strax efter förlossningen är nu allmänt känd bland barnmorskor, undersköterskor och läkare i Sverige. Hud mot hud hjälper barnet att hålla värmen samtidigt som det sänker barnets nivåer av stresshormoner. Hud mot hud innebär närhet, värme och minskar risken för att barnet ska bli nedkylt eller få för lågt blodsocker. Det underlättar också för barnet att börja amma. Att hjälpa barnet att komma hud mot hud strax efter förlossningen är nu rutin på (jag gissar) alla förlossningsavdelningar.

hud mot hud

Inspektion av bristning

Efter en vaginal förlossning är det rutin att inspektera om det har uppstått någon bristning som behöver sys. För att kunna bedöma en bristning på ett noggrant sätt så behövs lugn och ro, tillräckligt med ljus och att kvinnan ges rätt bedövning. God bedövning vid inspektion av bristningar och vid suturering kan förbättra upplevelsen av förlossningen. Idag är det därför rekommenderat att ge en pudendusblockad (bäckenbottenbedövning) när det är uppenbart att en bristning behöver sys.

På senare år har kunskapen om vikten av rätt diagnostik och behandling av förlossningsbristningar ökat. För att kunna göra en lite mer noggrann undersökning av strukturerna/musklerna i mellangården så är det rutin att barnmorskan eller läkaren palperar med sina fingrar. Sfinktermusklerna undersöks med ett finger i vagina och ett i anus. Innan undersökningen ska barnmorskan givetvis informera och inhämta samtycke.

Efterskötning av mor och barn

När ”the golden hour” är över brukar en efterskötning göras på både mor och barn.

På barnet kontrolleras då:

  • Vikt och längd
  • Huvudomfång
  • Temp
  • Kontroll om anus är öppen samt att gommen är hel

På mor kontrolleras:

  • Blodtryck och puls
  • Temp
  • Kontroll av blödningsmängd och om livmodern har dragit ihop sig
  • Kissobs

Några timmar efter födseln brukar barnläkaren komma och göra en första barnundersökning.

Syskonkärlek

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Referenser:

Graviditetsregistret 2019

Fosterövervakning med kardiotokografi SBU

Bäckenbottenutbildning.se

CTG och fosterövervakning, ctgutbildning.se

Neonatal HLR

Är CTG evidensbaserat? www.bevisadnytta.se

Kvinnors upplevelse av att genomgå amniotomi

Dagensmedicin.se/opinion/debatt/stoppa-de-rutinmässiga-proven-på-navelsträngen

Andersson, O., Lindquist, B., Lindgren, M., Stjernqvist, K., Domellöf, M. &Hellström-Westas, L. (2015). Effect of delayed cord clamping on neurodevelopment at 4 years of age. JAMA Pediatrics, 169(7), 631–638. doi:10.1001/jamapediatrics.2015.0358

Ashish, K.C., Rana, N., Målqvist, M., Jarawka Ranneberg, L., Subedi, K. &Andersson, O. (2017). Effects of delayed umbilical cord clamping vs earlyclamping on anemia in infants at 8 and 12 months. JAMA Pediatrics, 171(3), 264–270. doi:10.1001/jamapediatrics.2016.3971

Bystrova, K., Widstrom, A.M., Matthiesen, A.S., Ransjo-Arvidson, A.B., Welles- Nystrom, B., … Uvnäs-Moberg, K. (2003). Skin-to-skin contact may reduce negative consequences of ”the stress of being born”: A study on temperature in newborn infants, subjected to different ward routines in St. Petersburg. Acta Paediatrica, 92, 320–326.

Oras, P. 2020. Care for the New-Born: Breastfeeding and Skin-to-Skin Contact Doktorsavhandling, Uppsala Universitet

Medan hela världen sov

The positive Birth Calendar 2020

Av Lovisa Rosell

Jag hade arbetat som doula flera år innan jag själv fick barn. Intresset för förlossningar har funnits där så länge jag kan minnas, som barn älskade jag att läsa förlossningsberättelse efter förlossningsberättelse. Kroppen, kraften, och bilderna drabbade mig så starkt. Det var som att en ny värld hade upptäckts och redan då visste jag att jag ville vara en del av den. Jag blev doula strax efter att jag fyllt tjugo och har sedan dess fått äran att vara med på många olika födslar. Jag har sett hur viktigt trygghet, närvaro och stöd runt för den som föder är för hela födelseprocessen. Det var insikter som formade mig och mina val när jag några år senare själv väntade mitt första barn. Det är den hemförlossningen jag nu ska berätta om.

Jag hade en månad kvar till beräknad förlossning när jag en natt vaknade av molande värk och illamående. Nästa morgon kändes allt som vanligt igen. Samma dag hade vi planerat att vår barnmorska Cayenne skulle göra ett hembesök hos oss, när hon kom berättade jag om natten och hon sa att hon kunde undersöka mig för att se om det var någonting på gång. Det visade sig att min livmordertapp nästan var helt utplånad. Chris, min kille skulle till Alperna med sitt jobb fyra dagar senare och vi funderade på om han skulle kunna åka eller inte.

Vi bestämde med Cayenne att vi skulle ses hemma hos henne kvällen innan Chris resa för att göra en ny undersökning och se om något mer hade hänt. Dagarna fram tills dess flöt på som vanligt, inga tecken på att något var på gång, så jag sa till Chris att han kunde förbereda sig på att åka. Det blev onsdag och vi åkte hem till Cayenne, hon undersökte mig och med ett leende säger hon ”Det blir ingen resa, det blir barn i helgen, du är öppen 3 centimeter”. Vi tittade på varandra och skrattade. Det var inte direkt vad jag hade väntat mig att höra, lite chockade men ändå glada åkte vi hemåt.

Bilresan hem gick åt till att ringa samtal, avboka resan och packa upp väskor. Helgen kom, men ingen förlossning. Varje kväll kom en lätt molande värk smygandes, men den försvann alltid efter någon timme. Och så höll det på. Men så, två veckor efter besöket hos Cayenne, började en kväll som alla andra. Men till skillnad från de andra kvällarna så minns jag allt från den här kvällen, vad vi åt, vilken serie vi såg, jag minns till och med vad jag hade på mig för kläder. Det hade blivit sent, så jag gick och la mig, helt ovetandes om vad som väntade.

Två timmar senare vaknade jag av att sängen var blöt. Jag gick upp till badrummet och förstod att det var vattnet som har gått. Jag smsar Cayenne och vi bestämmer oss för att höras lite senare. Chris sov fortfarande och jag la mig i sängen för att försöka somna om. Men efter en kvart kom en värk som var så kraftig att jag behövde sätta mig upp.

Den här stunden minns jag så väl. Jag minns hur jag kliver upp och ser snön som som ligger så tungt och mjukt utanför huset. Allt var stilla. Huset var nedsläckt, och jag gick in till köket. Lutandes mot köksbordet vaggade jag mig igenom värkarna med blicken vilandes ut mot snön. Det var nästan en helig känsla som infann sig när jag insåg att jag höll på att föda barn medan hela världen sov.

Värkarna blev både tätare och mer intensiva. Plötsligt känner jag hur jag måste kräkas och skyndar mig till badrummet för att spy. Då vaknar Chris. Klarvaken klär han på sig och utan att vi säger något till varandra så förstår han. Vi blir kvar i badrummet, jag vilar över över en saccosäck som vi köpte på Jysk veckan innan. Chris trycker på mina höfter genom värkarna och det var så skönt, det var som att hans händer inte bara höll ihop mina höfter, utan även hela mig och jag kunde sjunka ännu djupare ner i varje värk. Han hade vaknat precis när jag behövde honom. Värkarna blev kraftigare. Möt det upprepade jag i mitt huvud. All koncentration gick åt till att inte följa med impulsen utan att stanna kvar i värken, inte slinta, inte tveka inte känna annat än vikten av mina fötter sjunka ner mot marken. Jag minns värkarna men jag minns också pauserna. Ruset som spred sig i hela kroppen under vilan. Jag mumlade för mig själv hur glad jag var att jag var just här och ingen annanstans.

Värkarna kom tätt och jag började förstå att det skulle gå fort. Chris ringde Cayenne och sa att hon kunde komma nu. Jag började göra mörka ljud och märkte hur hela kroppen började vibrera inuti, ju mörkare rösten blev ju mer försvann motståndet i kroppen och smärtan blev inte alls lika vass. Rösten bar mig verkligen, den fick mig att stanna kvar. Fram tills att det kom några värkar när ingenting längre fungerade. Jag minns att jag tänkte på Cayenne. Att jag behövde henne nu. Och de där sterila kvaddlarna kanske inte vore någon dum idé. Det dröjde inte länge förrän det kom en värk som inte påminde om någonting tidigare.

En impuls som var så stark, som inte gick att stå emot, den tog ett ofrånkomligt grepp om hela min fysiologi. Kroppen tryckte på i en kraftfull riktning neråt. När jag sen hänger över handfatet står Cayenne i dörröppningen, med mjuk röst frågar hon om hon ska undersöka mig, och det vill jag. Hon undersökte mig där jag stod. Hon gjorde det så mjukt att jag inte ens märkte något. Hon säger att jag är helt öppen och frågar mig hur jag vill föda, jag satte mig på huk och Chris satte sig bakom mig.

Hon säger till mig att inte trycka på utan bara andas, och jag andas och andas. Efter en stund kom en värk som öppnade hela mitt bäcken inifrån, ja så kändes det. Att det var huvudet som kom förstod jag inte på en gång. Det var inte alls den där brännande känslan som jag hade hört talas och som jag sen upplevde med mitt andra barn. I nästa värk glider hans kropp mjukt ut på madrassen och jag tar upp den kladdiga lilla kroppen mot mitt bröst. Han var så självklar från första stund. Vi kunde inte sluta titta på honom. Jag la mig på madrassen och såg att det började bli ljust ute, en ny dag var på väg. Men nattens hemlighet tillhörde fortfarande bara oss.

Med barnmorska Cayenne

Må du få föda på dina villkor

The positive Birth calendar 2020

Av Gamze Berglund

Jag minns så väl hur jag förväntansfullt klev in genom porten på Götgatan 11, gick upp de tre trapporna i det anrika trapphuset som ledde fram till kurslokalens ytterdörr. Här skulle snart en process påbörjas som skulle komma att förändra mitt liv. Jag heter Gamze Berglund, jag är doula och jag ska berätta om dagen då jag klev in genom dörren på min doulautbildning och hur det var början på en resa som skulle vända upp och ner på hela mitt sätt att se på födande. Det skulle öppna ögonen för den urkraft vi kvinnor bär inom oss och vad den besitter för förmågor. Och även mitt sätt att se på mig själv.

Den första dagen satt vi alla i en cirkel. Kursdeltagarna presenterade sig och vi hade fått som uppgift att dela med oss av en förlossningsberättelse. Jag hade fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle berätta om min första förlossning, eller om den andra. Det kändes som en omöjlig uppgift att berätta om den ena utan att också komma in på den andra.

“Min första förlossning hände mig” berättade en kursdeltagare. “Under den andra var det jag som styrde” Orden gick rakt in i mig och berörde mig något otroligt, för hon satte ord på det jag ännu inte hade kommit till insikt om. Skillnaden på när något händer en, mot när man har en aktiv roll och är delaktig i det som sker. Jag hade visserigen redan gjort det – tagit kommandot när jag skulle föda mitt andra barn, men då ovetandes om vad det skulle göra med mig. Att det skulle läka mig. För länge förstod jag inte ens att jag hade något inom mig som behövde läka. Att det akuta snittet som hände mig den första gången jag födde barn hade satt spår i så många olika lager av mig. Etsat sig fast i mitt inre trots att jag försökte intala mig själv att jag hade haft tur, att jag och mitt barn hade klarat oss bra. För det kändes inte som jag hade haft tur. Efter min andra förlossning trodde jag att jag hade gått i mål, att jag var klar med min resa. Men det stämde inte, jag skulle snart förstå att den visst bara hade börjat.

Mina förlossningar är sammanfogande med varandra i mitt inre. De skedde med tre års mellanrum, men i mig är de sammanflätade. Varje tanke jag bar med mig in i min andra förlossning vilade på händelser och fragment från den första. Det är så vi fungerar vet jag idag. Att allt hänger ihop. Att födande inte är en enskild händelse som står utanför allt annat vi varit med om i livet. Nej, vi tar med oss vår person, vår historia och hela oss själva in i vårt födanderum. Och det många inte vet är att vi där får tillgång till att skriva ny historia. Ta oss ann vårt förgångna, omforma det och lämna sådant vi vill bli kvitt bakom oss. Att föda barn är att öppna dörren till ett inre rum, som vi bara får tillgång till i de mest intensiva, råa stunderna, när vi ger oss hän den kraft som suddar ut tid och rum och kräver vår allra skarpaste närvaro. Där och då vi får tillgång till att skriva vår historia, så som vi vill ha den. Försonas med det som en gång hände oss.

Andra kursdeltagare berättade att de hade fött barn hemma. Hemma? Kunde man föda barn hemma? Jag hade aldrig hört talas om företeelsen och lyssnade med lika delar förvåning som av skepsis. Vid berättelsens slut tog en olustig känsla plats i mitt inre tillsammans med tanken om att mitt första barn förmodligen hade dött om det vore jag. Mer än så var jag inte förmögen att ta till mig, inte just då. Idag vet jag att en hemförlossning är bland det tryggaste och säkraste en frisk kvinna kan vara med om när hon föder barn. Att hemmets trygga vrå tillsammans med kontinuerligt stöd av två barnmorskor kan tillföra något som den mest avancerade apparaten på förlossningen inte ens i närheten kan åstadkomma.

Dagen gick, kurshelgen tog slut och det är inte en överdrift att påstå att jag kom ut som en annan människa när jag klev ut på Götgatan och porten slog igen bakom mig den söndagseftermiddagen i maj. Insikterna utbildningen gav mig var livsomvälvande. De fick mig att slutgiltigt försonas med mitt förflutna och skapa ett avslut på min egen historia. Äntligen kunde jag lämna alla timmar av grubblande kring varför min första förlossning slutade som den gjorde bakom mig. Varför mitt barn plötsligt började må dåligt. Varför min kropp höll på att skada mitt barn. Alla frågor med vaga halvbesvarade förklaringar jag hade fått till svar när jag försökt förstå vad som hade gått fel.

“Vissa barn klarar förlossningen sämre än andra”, hade barnmorskan sagt. Och kanske var det så. Eller var det kanske snarare så att vissa barn klarar av de interventioner de utsätts för under förlossningen sämre än andra? Att det inte är kvinnors kroppar det är fel på, utan snarare ett system som försöker skynda på, effektivisera och avhumanisera. Jag önskar jag redan då hade förstått att jag aldrig var menad att vara ett kryss i ett partogram, att våra kroppar inte är skapta för att bedömas i centimeter efter öppningsgrad. Att jag inte misslyckades, utan gjorde mitt bästa, men det hände mig. Att min första förlossning hände mig.

Och efter den dagen var jag fast besluten om att arbeta för att saker och ting inte ska hända oss kvinnor när vi föder barn. Att vi inte passivt ska behöva lämna över oss själva i någon annans händer i brist på andra alternativ. I brist på kunskap om vad vi då kan gå miste om. Vad vi ovetandes kanske ger upp och som kan gå förlorat. För att föda barn kan skaka om oss på det mest fantastiska sätt om det får ske under rätt villkor. Stärka vår tilltro till oss själva och till vår förmåga. Få oss att öppna ögonen för hur många av de svar vi söker ofta finns där inom oss. Att de försöker säga oss något och visa oss vägen, om vi bara lyckas lyssna till dem. Om vi bara vågar lita på dem. Men att föda barn kan också skaka om på ett subtilt och nedbrytande sätt. Om delaktigheten uteblir och saker och ting bara händer oss.

Då kan det där som gick förlorat dröja sig kvar som en känsla som inte riktigt vill släppa taget om dig, även om du gång på gång försöker skaka av dig den. Som en röst som kanske försöker säga dig något. Att det som hände dig kanske inte var okej. Men det kan också vara svårt att höra vad den försöker säga. För det där lilla rummet som en gång öppnade sig när vi gav oss hän den kraft som suddade ut tid och rum och krävde vår allra skarpaste närvaro, nu har slutit sig. Och det kan vara svårt att nå ända in utan tillgången på den urkraft som en gång öppnade upp det.

Må du föda på dina villkor.

Med doulabebis
Mor och dotter

Om födandets kraft och dess betydelse

The positive Birth Calendar 2020

Av Lena Ahlner

Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.

Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.

Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.

Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.

Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där.  Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.

Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.

Lauries förlossningar

Ocensurerat om krystfasen

Foto: wanderings.se

Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.

Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.

Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.

Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.

Att krysta på egna eller andras villkor

När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.

Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.

Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:

”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”

”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”

”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda

”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa

Att krysta spontant på egna impulser

Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.

Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!

”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”

Sara

Krystfas
Den blickan!

Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.

Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)

Forcerad krystning och levatorpress

Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:

  • Värksvaghet
  • Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
  • Utebliven progress
  • Om barnet visar tecken på att inte må bra

Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.

Här några röster om guidad eller forcerad krystning:

”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning. 

Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.

”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg.  Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina

”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia 

”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.

Emelies femte förlossning

Nyfödd Ebbe

Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.

Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.

instagram.com/emekarlstrom

Annelies första förlossning

krystfasen

Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven. 

Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.

Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går. 

Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt! 

Mys tredje förlossning

Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.

Lovisas andra förlossning

Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.

Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!

Lauries förlossningar

Lauries förlossningar

I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward. 

When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward. 

Foto: wanderings.se

Ett stort TACK för att ni så frikostigt har delat med er av era upplevelser av krystfasen. Jag är otroligt imponerad av er allihop.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

föda i vatten

Vad är grejen med att föda i vatten? Om vattenförlossningar i Sverige

De allra flesta som föder barn i Sverige idag använder någon form av medicinsk smärtlindring under förlossningen. Epidural är en bedövning som brukar vara väldigt effektiv framförallt under öppningsskedet – och användningen skjuter i höjden. År 2018 fick 71 % av förstföderskorna i Östergötland epidural under sin vaginala förlossning, och i Gävleborg samma år landade siffran på 68,9 % (socialstyrelsen.se). Alltså nästan hälften av förstföderskorna i hela Sverige, men även fler och fler omföderskor använder epidural under sina förlossningar.

Smärtlindring och smärtupplevelser under vaginala förlossningar är till sin natur mångfacetterat eftersom smärtan i sig inte behöver vara den huvudsakliga ingrediensen i själva upplevelsen av att föda barn. Många av de kvinnor som använt epidural under sina förlossningar har ju inte alls haft positiva upplevelser av födandet, tvärtom. Det kan ju givetvis bero på att något annat saknades! Något som inte hade med själva smärtlindringen att göra. Men under de år som jag själv har arbetat med födande har jag sett ett mönster framträda — nämligen att den medicinska smärtlindringen sällan är det som avgör om förlossningen blir en positiv eller negativ upplevelse. Den röda tråden är istället upplevda känslor av trygghet, frånvaron av stress samt ett förtroende till den egna kroppen och de människor som finns där som stöd runt den egna kroppen. Upplevelsen av att få ett medicinskt såväl som ett professionellt känslomässigt stöd – helt enkelt att bli sedd och respekterad som människa. Och det är här någonstans som vattenfödslar kommer in i bilden.

Frågan om det är naturligt eller inte att föda i vatten tycker jag därför är irrelevant och lite absurd, om man funderar över den i skenet av hur dagens förlossningsvård ser ut. Varför skulle själva fenomenet vattenfödslar behöva passera någon slags ”naturlighetskontroll”? Däremot är det relevant att fråga sig om det kan vara farligt att föda eller födas i vatten.

Vad säger forskningen om vattenförlossningar i Sverige?

Barnmorskan Hanna Ulfsdottir har studerat vattenfödslar i Sverige och jämfört utfall mellan vattenförlossningar och vanliga okomplicerade förlossningar. Hennes forskning visar att kvinnor som föder i vatten löper mindre risk för andra gradens bristning, har kortare förlossningar och färre interventioner, det vill säga ingrepp i förlossningen, än andra kvinnor. Barn som föds under vatten mår lika bra som andra barn. Kvinnorna i studien som hade fött barn i vatten gav högre poäng när de fick skatta sin förlossningsupplevelse. Ulfsdottirs forskning pekar på samma sak som annan internationell forskning inom området, nämligen » För friska kvinnor med normala förlossningsförlopp är det inte farligt att föda i vatten. Det är inte heller farligt för friska barn att födas i vattnet. Tvärtom kan det vara något väldigt positivt som också hjälper till att behålla det normala normalt, till gagn för både mor och barn.

Här finns en länk till Hanna Ulfsdottirs avhandling: To give birth in water

vattenförlossningar kvinnors förmåga under födandet

Vattenförlossningar stärker kvinnans egen förmåga i födandet!

Det viktigaste att poängtera är kanske ändå att vattenförlossning är ett sätt att stärka kvinnors egen kompetens och förmåga i födandet. Istället för att upptäcka att man blir ett litet paket av sladdar och pipande apparater, som det ofta blir när man får till exempel en epidural på sjukhus, så kan en vattenförlossning vara dess motsats. Och det är här skillnaden mellan de olika strategierna för att hantera födandet blir så tydlig.

Vattnet berättar nämligen något för alla andra om ditt eget space under förlossningen. Om man vill undersöka dig vaginalt får man be snällt, eller bli våt. Det omslutande vattnet är tryggande och skärmar av, och det boostar ditt eget oxytocin! Det är lättare att vara smidig i vattnet – plötsligt kanske du upptäcker att du kan röra din tunga gravidkropp på ett sätt som du inte gjort på länge. Att byta ställning är därför oftast inget problem och en upprätt födsel kan vara lättare att få till i vatten. Som en bonus är vattnet också smärtlindrande.

Det var under den första vattenförlossningen jag själv var med på som jag förstod precis hur lugnt det kan vara att föda sitt första barn. Ingenting behövde forceras utan barnet föddes mjukt ut i badet i sina hela hinnor! Från sitt nio månader långa vattenbad lyftes han sedan upp av sin mor.

Här några röster om hur det kan vara att föda i vatten:

”Födde min tvåa i vatten! Det var så fint. Som en varm kram runt kroppen. Och privat, vattnet skyddade på flera plan.”

”Jag födde mitt barn hemma i vårt badkar och det var en helt fantastisk förlossning💓Jag kämpade länge ”på land” på bl.a. pilatesboll men när värkarna blev så starka så jag bara ville resa mig och springa ifrån min kropp, la jag mig i badet. Första tiden i badet kändes värkarna lika lite som de jag hade haft på land för flera timmar sedan. 🙏 Smärtan mildrades otroligt mycket och när det väl blev sådär kraftigt som innan så var det bara några värkar kvar innan jag började krysta. Sen var det så skönt med värmen i vattnet och lugnet jag fick/får av vatten, jag kunde vila mot badkarskanten och hämta kraft mellan värkarna. Ett fantastiskt ställe och sätt att föda barn på enligt mig, kan bara instämma att det är flytande oxytocin!”

”Födde min dotter i vatten hemma för två år sedan, så underbart! Precis så som jag hade tänkt mig! Ingen annan rörde henne under öppningsskedet eller vid födseln. Det var jag som tog upp henne ur vattnet. Jag födde henne, så jäkla häftigt!”

Den här fina bildserien är från två födslar, första och andra barnet. Vid första förlossningen användes vattnet framförallt under öppningsskedet men vid den andra förlossningen simmade han ut i vattnet! Det är Aniara Lagergren som själv arbetar som doula via Din gravidcoach. På instagram hittar du henne här: @aniara_doula

föda i vatten
Foto: Alice Thies-Lagergren
vattenförlossning
vattenförlossning

Vatten som stärker och skyddar muskler

Det varma vattnet ökar genomblödningen i kroppens muskler och livmodern som är just en muskel kan då jobba mer effektivt. Troligtvis är det på grund av den ökade blodfyllnaden i vagina som risken för bristningar i underlivet minskar vid ett framfödande i vatten. Ett vattenbad är alltså lite otippat ett väldigt bra perinealskydd! Som en varm handduk de luxe. Men kanske också för att den stora mängden vatten utövar ett jämnt fördelat mottryck på den vävnad som tänjs ut vid framfödandet. Oftast är vattnet i sig ett mycket bättre perinelaskydd än en barnmorska som står och trycker emot med sin hand utifrån vid framfödandet.

Finns det inga nackdelar med att föda i vatten?

Jo, risken för navelsträngsruptur är förhöjd vid en vattenfödsel. Navelsträngsruptur innebär att navelsträngen går av kort efter framfödandet, då när barnet lyfts ovanför vattenytan. Det är oftast ingen fara alls men om det händer så är det bra om barnmorskan omedelbart klampar av navelsträngen. Det kan kännas viktigt att veta om att det förekommer – så att du kan planera för att ta det lite försiktigt just när barnet lyfts upp ur vattnet.

Det kan också vara jobbigt att bli ombedd att kliva upp ur vattnet om du har trivts där. Plötsligt försvinner det varma, skyddande höljet och det kan kännas kallt och lite naket.

Berättelser om att föda i vatten

Här kommer några korta berättelser från vattenfödslar med tillhörande foton. Jag är så glad över att ha fått tillåtelse att publicera dem här!

Morlins berättelse

Med första barnet, som föddes hemma, hade vi inget badkar och hyrde inte pool, men jag var i duschen en hel timme och det var så skönt, det kändes som 10 minuter. Så när vi flyttade och fick badkar visste jag direkt att nästa förlossning skulle äga rum mycket i badrummet.


Vi planerade för en hemfödsel igen med det andra barnet, men eftersom det inte finns hembarnmorskor här hade vår barnmorska två timmars restid. Bebisen kom dock på mindre än tre timmar, så det blev en oassisterad hemfödsel. Inte mindre fin för det! Jag hade ringt barnmorskan när värkarna satte igång, och ringde igen en timme senare och berättade att jag fortfarande kunde andas igenom värkarna, men att hon kanske ändå skulle göra sig redo, eftersom jag hade ett sådant tryck nedåt. Under den timmen låg jag i badet lite grann, men hade kommit upp för att gå på toa, ringa barnmorskan osv. Strax därpå tilltog värkarna och jag ljudade mig igenom dem, och klev ner i badet igen.

Det var så skönt och så mycket bättre att klara värkarna i värmen och tyngdlösheten. Och då hade vi bara ett vanligt badkar, ingen förlossningspool. Jag kände inne i slidan att barnet hade kommit ned en bra bit längre. Jag sa till sambon att barnet nog kommer innan barnmorskan är framme, men han trodde inte på mig. (Första förlossningen tog 12 timmar, med nästan två timmars krystfas.) Kort därpå började krystvärkarna, och när jag kände igen kunde jag känna livmodertappen, att den var 6 centimeter öppen. Jag kunde känna barnets huvud. Inte bara någonting hårt genom hudlager (livmoderns nedre ”vägg”), utan själva huvudet med hår och allt. Då sa jag att barnet kommer snart. Hela krystskedet varade kanske i 30 – 45 minuter, först det där typiska fram-och-tillbaka, men sedan kände jag hur barnet hade kommit förbi blygdbenet och inte längre  åkte tillbaka. Jag låg på rygg i badet och varje krystvärk stötte jag mig upp lite grann, så att bäckenet flöt i vattnet utan kontakt med badkaret, det var väldigt skönt. Huvudet föddes först och kroppen kom på nästa värk. Jag sprack nästan ingenting, bara lite ytlig i slemhinnorna.

Vi väntade sedan på vår barnmorska i soffan. Allt gick bra.

Vattenfödsel på BB Sophia år 2016

Här är tre bilder från en vattenfödsel på BB Sophia strax innan de stängde. Såhär beskriver mamman sin upplevelse:

Helt magiskt. Låg i vattnet från 22-05. Behövde ingen smärtlindring. Första barnet.

Josefins berättelse

Tredje barnet och andra hemförlossningen. Alltid haft långa latensfaser, så lugn som en filbunke ringde jag barnmorskan en aning sent. Sen kom det som en smäll och han föddes i poolen en stund senare, hon hann inte fram, så det var endast jag och min man. Jag tog emot honom själv precis som förra gången vilket är helt fantastiskt. Doulan ramlade in en minut senare och fick höra det första skriket och knäppte sedan dessa bilder.

Doula hemförlsossning
vattenförlossning

Josefine är doula och förlossningsfotograf, och hennes instagramkonto hittar du här @doulajos

Sandras berättelse

Jag stod en kort stund i starten av förlossningen i badrummet med öppen mun, avslappnade käkar, hängde med armarna och gungade från sida till sida med varje värk. Mina föräldrar hämtade vårt äldre barn och ganska snabbt kände jag hur värkarna slog över till att bli mer intensiva och jag ville bara ner i vattnet. Förlossningspoolen hade vi inte förberett så i all hast drog jag av mig min sommarklänning och satte mig i badkaret med svanken/ryggen under blandarens forsande, varma vatten -SKÖNT!

Kort efter kom min man som började skölja min rygg med vattenslangen medan badkaret fylldes med vatten som höll om hela mitt underliv och nedre delen av magen. Det var så skönt. När varje värk kom lutade jag mig fram över badkarskanten och lät med mörk röst aaaaa medan min man spolade ryggen. Sen släppte värken, jag lutade mig tillbaka på knä, släppte armar och käkarna och bara andades. Sen kom nästa värk och så fortsatte det tills jag började må illa vilket jag tror var på grund av värmen inne i badrummet. När jag kom upp rev värkarna tag i mig rejält! Nu var jag öppen 8-9 cm och smärtan blev svår att kontrollera. Mina barnmorskor och doulan hade gjort iordning min förlossningspool i vardagsrummet så med pepp av dem kom jag ner i poolen och vatten igen. Där tog jag tre till vidriga värkar innan jag började krysta. Efter 12 minuter tog jag emot vår son själv och tittade upp för första gången under förlossningen och sa ”Jag gjorde det! Jag gjorde det!”️️️️

Sandra Liestad arbetar på Födande kraft som erbjuder doulatjänst samt uthyrning av förlossningspooler: fodandekraft.se eller @fodandekraft

När kan det vara mindre bra med en vattenförlossning?

Om du eller barnet inte är friskt, om graviditeten inte är fullgången eller om det kommer tjockt mekigt fostervatten. Viktigt att tänka på är att omständigheterna i badkarsvattnet så långt det går ska likna omständigheterna som barnet har i fostervattnet. Det innebär kroppstempererat badvatten, ca 37 grader, vid framfödandet. Att bada varmare än så är ofta skönt och går jättebra under öppningsskedet men när barnet är på väg kan man behöva tappa i ett lite kallare vatten.

Sjukhus som idag erbjuder födande kvinnor att föda i vatten

På BB Stockholm, Karolinska Huddinge, Södertälje förlossning, Södersjukhuset, Ystad BB, Östra sjukhuset i Göteborg och i Linköping erbjuds vattenfödslar som ett alternativ. På sjukhuset i Linköping kan man framförallt få föda i vatten om man tar med sig en egen uppblåsbar förlossningspool. Jag kan ha missat något sjukhus som erbjuder födslar i vatten! Så om du är intresserad av en vattenfödsel, se till att efterfråga hur möjligheterna ser ut där just du bor. Vattenfödslar är vanliga vid planerade födslar i hemmet och hembarnmorskor har generellt stor kunskap om att bistå vid vattenfödslar.

Här kan du hyra förlossningspool

www.fodandekraft.se

www.forlossningsguiden.se

 www.familjestunden.com

www.fodelsehuset.se

www.doulaforlife.se

Fristående Jordmor: lena.ahlner@gmail.com

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER

Guide till amning första veckan efter förlossningen

Guide till amning första veckan efter förlossningen

Guide till amning första veckan efter förlossningen
Amning första veckan efter förlossningen

När jag väntade vårt första barn då för 17 år sen så snurrade mina tankar mest runt själva graviditeten och förlossningen. Tiden som skulle komma efteråt kändes av naturliga skäl väldigt abstrakt och att fundera på det där med amning, eh, ja det kändes ungefär lika intressant som att fundera över hur det egentligen känns att gå och köpa mjölk på affären. Jag visste att jag ville amma, ja det var självklart för mig. Sen tänkte jag inte så mycket på just den saken.

Förlossningen blev inte riktigt som jag tänkt mig. När vi äntligen fick komma upp på BB var min kropp mörbultad (den kändes som plockad från ett slagfält) – och mina överarmar var dubbelt så stora, av svullnad, eftersom jag spänt dem så hårt under varje värk. Med stor möda gick jag för att ta en dusch. Jag var öm ända långt inne i själen. Kvar på rummet fanns min nyfödda dotter och hennes pappa.

Åh vad jag önskar att jag där och då hade fått en liten crasch course i hur amning kan funka under den första veckan! Något snabbt och enkelt. En liten sneak peak på hur själva processen går till. För när min dotter bara ville suga hela nästa dag så förstod jag inte vad som var fel. Kom det ingen mjölk? Varför blev hon inte nöjd? När brösten svullnade upp som två stora blomkål på dag tre och fyra så trodde jag först att något var fel. Och varför ville hon fortfarande amma så ofta?

Den här guiden är till dig – du som vet att du vill amma efter förlossningen – och som ska få barn för första gången, eller som precis har fött barn. Varsågod, en crash course i amning första veckan efter förlossningen! Jag har också skrivit den här guiden lite till mig själv, till mitt yngre jag, såhär 16 år efter att jag själv hade behövt den.

Amning första tiden

Du har råmjölk i brösten redan under graviditeten

Den allra första mjölken, den som bildas redan under graviditeten, kallas för råmjölk. Det är en riktig boost av näring för det nyfödda barnet. Du som är gravid nu kan pröva att pressa fram en guldgul droppe. Under krystskedet börjar det ofta droppa stora droppar råmjölk av sig själv eftersom det är kroppens all time high oxytocinpeak. Oxytocin är ju det hormon som hjälper till att föda fram barnet men också det hormon som hjälper till att driva ut mjölken från brösten. Under de första dagarna efter förlossningen är det råmjölk som barnet ammar. Till skillnad från den ”mogna mjölken” som kommer först efter några dagar så innehåller råmjölken höga halter av protein, fettlösliga vitaminer och mineraler. Råmjölk är alltså en unikt sammansatt proteindrink med en hög andel immunglobuliner som på ett mycket snillrikt sätt boostar barnets immunförsvar och skyddar mot infektioner.

Amning första timmen efter förlossningen

Efter förlossningen är det viktigt att inte störa mor och barn i onödan. Alla procedurer som inte är direkt nödvändiga får gärna vänta. Om ditt barn får ligga ostört och hud mot hud mot ditt bröst så kommer ett unikt samspel mellan dig och ditt barn att börja ta form. Barnet föds nämligen med en inneboende kompetens att själv försöka få i sig av råmjölken. Så lita på ditt barn!

Amning första timmen efter förlossningen

Under de första timmarna efter förlossningen är lugn och ro och frånvaro av stress viktigare än något annat för att hjälpa amningen på traven. Låt barnet få ligga ostört hud mot hud och söka efter ditt bröst själv enligt dessa 9 steg:

  1. Födelseskrik
  2. Avslappning
  3. Uppvakning Barnet börjar göra små rörelser med huvudet och axlar, börjar blinka och tar nyfiket in sin närmaste omgivning
  4. Aktivitet Barnet börjar göra slick- och munrörelser samtidigt som sökrörelserna och ”buffandet” ökar
  5. Kryp- eller glidrörelser Barnet försöker närma sig bröstet med korta kryprörelser
  6. Vila Barnet vilar mellan perioder av aktivitet
  7. Tillvänjning Barnet gör sig bekant med bröstet genom att slicka på bröstvårtan och röra vid bröstet samtidigt som barnet masserar bröstet, denna period tycker man ofta tar lång tid.
  8. Amning Barnet börjar suga
  9. Sömn Barnet blir sömnigt och somnar

Barnet har medfödda sök och sugreflexer men du behöver inte få panik om ditt barn inte får till att amma inom de första två timmarna efter förlossningen. Ett friskt barn som föds i fullgången tid har resurser – det viktiga är att fortsätta vara hud mot hud eftersom det hjälper barnet att hålla värmen och blodsockret stabilt samtidigt som ni båda lär känna varann. Efter barnets första vakna timmar strax efter förlossningen är det vanligt att hen sover i några timmar. Men inte alla barn vill vila länge – en del vill amma snart igen! Vänta inte då utan se till att amma på minsta signal från barnet.

Amning under det andra dygnet eller ”snuttenatten”

Under barnets andra levnadsdygn är det normala att barnet vill amma nästan hela tiden. För vissa nyblivna föräldrar kommer barnets beteende under det andra dygnet som en chock. Det barn som precis sov så gott i många timmar har nu blivit som förbytt! Lugn, bara lugn. Det är barnets högst normala och medfödda beteende. De barn som INTE vaknar och som ”snällt” sover sig igenom hela det andra dygnet är de barn jag som barnmorska oroar mig mest för.

Det friska är att pocka på sina föräldrars uppmärksamhet och vilja snutta, snutta och snutta sig igenom hela det andra dygnet. Den andra natten blir därför ofta en snuttenatt och kanske blir det inte mycket sömn för någon av er. Principen för mjölkbildningen är att ju mer barnet suger desto mer mjölk bildas. Barnet vill alltså säkra sin överlevnad och suga igång en riktigt ordentlig produktion. Heja barnet alltså! Men somsagt, ibland på din och din partners bekostnad. Man får se det som en investering. Under dessa dagar gäller det att anpassa allt efter barnets medfödda beteende och inte efter föräldrarnas egna vanor. Det här är vad som gäller då:

  • Amma fritt så fort barnet signalerar att det är dags att amma! Vänta inte för länge tills barnet skriker i högan sky (sena amningssignaler), utan så fort barnet visar små tecken på att vilja amma.
  • Det är helt normalt att det känns krångligt med amningen i början eftersom amning kräver övning för både mor och barn. Varje amningsrelation är helt unik och ”ny”.
  • Var nu noga med barnets tag om bröstet eftersom det annars är lätt att du får sår som kan göra den första tiden ordentligt jobbig.

Barnets tag om bröstet

Amning, barnets tag om bröstet

Barnets tag om bröstet är viktigt men inte alltid enkelt. Ett felaktigt tag om bröstet kan leda till sår på bröstvårtorna, mjölkstockning och att den första tiden med barnet blir psykiskt och fysiskt väldigt påfrestande för er. Hur gör man då för att barnet ska få ett bra tag? Principen är att ha ditt barn så nära som möjligt – barnet ska föras till bröstet istället för att bröstet förs till barnet.

  • Skynda långsamt. Försök göra det så bekvämt som det bara går för er och nöj dig inte med lagom, det ska kännas bra på riktigt. Bulla upp med kuddar, filtar och allt du behöver för att det ska kännas bra.
  • Bröstvårtan ska komma så långt in i barnets mun som det bara går – att barnet får ett ordentligt och stort tag om bröstvårta och vårtgård är nödvändigt. Tänk att barnets haka ska möta bröstet och att näsan ska vara fri.
  • Ofta behöver barnet böja huvudet lite lätt bakåt för att få ett tillräckligt stort tag om bröstet.
  • Det går att amma i liggande, sittande rakt upp eller laid back. Det viktiga är att barnet ligger nära dig med sin kropp och inte behöver vrida på sitt eget huvud för att komma åt bröstet.
  • Det ska kännas bekvämt. Om det gör ont och känns ”fel” när barnet suger så är det ofta fel, även om en tredje person tycker att det ser bra ut från utsidan. Om det blir fel så kan du försiktigt föra in ett finger i barnets mun så att vakuumet släpper, justera och låta barnet ta ett nytt tag om bröstet. Tålamod behövs ofta i början.
  • Efter att barnet har ammat kan du kontrollera bröstvårtan i efterhand för att ”utvärdera” barnets tag om bröstet. Bröstvårtan ska vara mjuk och rundad efteråt – inte tillplattad eller tilltryckt åt nåt håll och bröstvårtan ska inte peka snett.

Smörj gärna in bröstet med bröstmjölk efter amningstillfället (med rena händer) eftersom det är bakteriedödande, och låt lufttorka. Undvik dyra salvor och krämer som finns att köpa på apoteket. Dyra salvor och krämer hjälper inte mot ett felaktigt tag om bröstet. Om det är svårt för dig och barnet att få till taget om bröstet och det börjar göra mer och mer ont vid varje amningstillfälle tills du knappt står ut längre – sök hjälp! Försök alltid lösa grundproblemet innan du ger dig in på snabba quick fixes. En amningsnapp ska framförallt ses som ett tillfälligt hjälpmedel vid svår smärta under amningen (till exempel vid stora sår).

Viktigt att veta om är att det kan göra lite ont när barnet tar tag om bröstet under den första veckan ändå, även om barnet har ett bra tag. Men det ska inte göra outhärdligt ont för då är det något som är fel. Det är stor skillnad på lite ont och outhärdligt ont.

Blomkålsstadiet tredje och fjärde dagen efter förlossningen = mjölkstas

Någon gång mot slutet av den första veckan (dag 3 -5) brukar brösten svullna upp rejält tills de känns som två stora, knöliga och ömmande blomkål. Det är helt normalt och kallas för mjölkstas. Mjölkstas kan ibland misstas för mjölkstockning men det är två helt olika saker. Mjölkstasen är ett normalt, fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar. Alla som ammar kommer få uppleva det här tillståndet någon gång under den första veckan! Mjölkstasen brukar komma ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till – så plötsligt kanske det sprutar mjölk från brösten samtidigt som de känns som två stora onda blomkål – eller två fotbollar.

När jag själv fick uppleva mjölkstas första gången undrade jag vad det var jag hade gett mig in på. Är det såhär det ska vara att amma? minns jag att jag tänkte. Mjölkstas kan göra riktigt ont och du som vill lindra smärtan kan kombinera till exempel Ipren var åttonde timme med Paracetamol var sjätte timme (läs på förpackningen så du inte överskrider maxdos). Att duscha varmt kan också lindra smärtan. Viktigt att veta om är att mjölkstasen går över.

Hur ofta ska barnet amma?

Grundprincipen för att få amningen att flyga är att barnet ska få amma fritt vid minsta signal. Tänk att det aldrig är fel att amma och att det inte går att amma ”för ofta”. Däremot ska det helst inte gå längre än tre timmar mellan varje amningstillfälle under den första veckan. Om barnet har en längre sovstund på mellan fyra till sex timmar en gång per dygn så är det helt okej! Men, om du har ett barn som sover sig igenom stora delar av både dagen och natten den första tiden så kan du behöva väcka barnet och påminna om att det är dags att äta då och då – erbjud bröstet. Om du har väldigt ont i brösten eller bröstvårtorna så kan det vara så att du själv (omedvetet) gärna glesar ut amningstillfällena på grund av smärtan.

Hur ofta ska barnet amma?

Ett knep är att ha barnet nära (gärna hud mot hud) hela den första veckan. En bärsjal är en mycket bra investering som kommer hjälpa till med det. Närheten underlättar nämligen samspelet er emellan och du blir snabbt proffs på att tolka ditt barns signaler. Att lägga ifrån sig sitt barn långa stunder och försök uträtta en massa ärenden under den första veckan kan försvåra amningsstarten. Sen, när ni har tagit er igenom den första tiden, när amningen fungerar och barnet går upp i vikt – då kommer vardagen så smått att komma tillbaka.

Amning den första tiden kan vara skört och jobbigt

Ja, även om du har tänkt att det ska bli mysigt och härligt att amma så kan det ibland kännas precis tvärtom den första tiden. Det kan vara slabbigt och jobbigt. Det kan göra ont, både fysiskt men även på ett känslomässigt plan. Att få höra att barnet inte går upp i vikt på BVC fastän du har suttit och kämpat med amningen i en hel vecka kan vara som att trilla igenom isen. Då är det lätt att fastna i ett antingen eller – det är lätt att ge upp helt enkelt! Men kom ihåg att den första tiden bara är en liten del av något som kan komma att utvecklas till en fin amningsrelation (som ibland spänner över flera år).

Ibland kräver amning den första veckan mycket tålamod och övning innan det fungerar. Och ibland bara funkar det. Ja det är orättvist, som med mycket annat i livet. Sök hjälp om du får det tufft! Min önskan är att det ska finnas ett professionellt amningsstöd att få för alla som behöver det. På vissa sjukhus finns det amningsmottagningar dit du kan vända dig – de har lång erfarenhet av alla de amningsrelaterade problem som kan uppstå. Amningshjälpen är en ideell organisation som erbjuder personlig amningsrådgivning och som har hjälpt många mammor med amningsproblem.

Sen, när den första (ibland sköra) tiden är över så kanske det kommer en dag när du sitter där och ammar och allt bara känns bra. Själv har jag som mamma upplevt känslan när allt med amningen flyter – det underbara – och känslan när ingenting funkar – det skitjobbiga. Men på det hela taget har det varit en spännande och faktiskt mestadels härlig resa.

Amning kan vara skört och jobbigt
Foto: Lovisa Engblom
Föda utan rädsla, Uppsala Västerås

Föda utan rädsla i Västerås och Uppsala!

Det här inlägget innehåller reklam för de kurser jag själv erbjuder

Profylaxkurs, Föda utan rädsla Västerås och Uppsala
Föda utan rädsla på Yogalistic studio

Att jobba med empowerment under graviditeten och inför förlossningen är otroligt roligt och meningsfullt. Ordet profylaxkurs kanske inte klingar sådär vansinnigt vackert men det har fått en oförtjänt dålig klang. För profylax betyder egentligen bara ”förebyggande”. En profylaktisk behandling. Man förebygger genom att förbereda sig. Psykoprofylax är mer inriktat på att träna in andningstekniker och många som hör det ordet får nog en bild av mammor och pappor i långt hår med velourkläder som tränar på att flåsandas tillsammans. Jag får det iallafall. Men profylaxkursen Föda utan rädsla som jag och Eva håller handlar inte om att träna in olika andningstekniker. Det finns nämligen inget ”rätt” sätt att andas under en förlossning. Däremot kan det vara klokt att försöka vinna tillbaka födande kvinnor som har börjat andas väldigt stressat och forcerat – som hyperventilerar – till en mindre forcerad andning. Men det är ju nåt annat.

Det viktigaste med att gå en profylaxkurs under graviditeten är alltså inte att man där kan lära sig någon fantastisk andningsteknik som kommer göra underverk under förlossningen (för någon sådan finns inte) utan det är att skapa mer trygghet inför förlossningen. Att få lite kött på benen inför det stora som många är så vansinnigt oförberedda på. Missförstå mig inte, många gravida vet precis allt om hur en förlossning går till och kan redogöra i detalj för det mesta som ingår i paktetet. Men den här stora själsliga biten, att känslor av trygghet spelar roll, att upplevelsen av förlossningen oftast sitter någon annanstans än i det rent medicinska, det är många totalt oförberedda på. Det kan komma som en riktig baksmälla efteråt.

Trygghet, Föda utan rädsla, Uppsala, Västerås
Trygghet spelar roll

För i vår tid finns inte riktigt plats för födandet. Dels finns det faktiskt inte tillräckligt med förlossningsplatser så att alla kan föda i lugn och ro och det är ju för sorgligt. Men det finns inte heller riktigt någon plats eller förståelse för den otroliga och känslomässiga process det är att först vara gravid och sedan föda barn. Eftersom vi är så väldigt upptagna och koncentrerade på den fysiska biten. Men just det där andra, det som många viftar bort som vore det oviktigt eller flummigt, det är faktiskt min och Evas specialistkompetens. Det kan vi. Och att hålla profylaxkursen Föda utan rädsla är ett sätt för oss att nå ut med just den kunskapen.

Workshopen Aktiv förlossning i Västerås

Om tryggheten är grunden inför och under förlossningen så finns det annat som också är stärkande och empowering att ha med sig. Därför har vi snickrat ihop workshopen Aktiv förlossning som handlar om hur man kan vara just aktiv under förlossningen. Där går vi igenom grunderna i sjalteknik, visar hur man kan vara rörlig under födandet och testar olika förlossningsställningar, massage, beröring och tryck av en stödperson. Att teama ihop sig och lajva födande innan det blir blodigt allvar är rätt värt faktiskt. Just den här workshopen kräver plats, bollar och yogamattor och det finns på Yogalistic studio i Västerås. Nästa tillfälle där blir söndagen den 22 mars. Vi hade premiär i Yogalistics fina lokaler den 2 februari! Alla bilderna i inlägget är från den dagen.

Profylaxkursselfie

Men nästa tillfälle vi har kurs ihop kommer vi vara i Uppsala på Klostergatan 4. Och så har vi har blivit med ett instagramkonto! Följ oss gärna på kontot @profylaxkurser

För bokning av alla våra profylaxkurser och workshops

Jämställdhet och amning

Amning och feminism

Amning och feminism
Går det att amma och samtidigt leva jämställt?

Av Paola Oras

I Sverige är jämställdhet mellan män och kvinnor en grundläggande värdering och de flesta har en positiv inställning till någon form av delad föräldraledighet, en minskning av löneklyftan och att män och kvinnor ska ha samma rättigheter i samhället. När det kommer till amning blir dock resonemangen ofta snåriga, förvirrade och motsägelsefulla eftersom amning är något könsspecifikt och därför går emot antagandet att män och kvinnor som lever i en parrelation ska kunna dela lika på omvårdnaden av barnet. Amning har en del gemensamt med graviditet och födande eftersom även de är könsspecifika företeelser. En viktig skillnad är dock att många ser graviditet och födande som något ofrånkomligt könsspecifikt medan amningen går att ersätta med annan uppfödning utan att barnet riskerar livet och alltså inte är nödvändig. En annan aspekt som ibland lyfts fram är att en gravid kvinna behåller sin autonomi i högre utsträckning än en ammande kvinna eftersom hon bär barnet i magen. En ammande kvinna ses då som mer uppbunden eftersom det födda barnet betraktas som en egen individ och amningen kräver att mamma och barn är tillsammans en stor del av tiden och att kvinnan lägger ned tid på att amma.

Så var och hur ska man egentligen placera amningen när det kommer till ett jämställdhetsperspektiv? Svaren blir olika beroende på vilken feminism argumentationen utgår ifrån men jag tänkte försöka bena upp hur ett par olika feminismer tar sig an frågan och även berätta hur jag själv tänker.

Olika feministiska teorier

Jag vill börja med att klargöra att jag inte är någon expert på feministiska teorier. Däremot tror jag att jag har följt ämnet tillräckligt länge för att kunna sortera bland de vanliga argumenten. Det som olika feministiska teorier har gemensamt är att de strävar mot att män och kvinnor ska ha samma sociala, politiska och samhälleliga rättigheter. Utgångspunkten är alla människors lika värde och en förståelse av världen som bygger på att gruppen män fortfarande har fler privilegier än gruppen kvinnor. En vattendelare bland feminismerna är synen på om kvinnor och män i grunden är väsentligen lika eller olika, med andra ord likhetsfeminister och särartsfemnister. Särartsfeminister kallas ibland även livmoderfeminister och tar sin utgångspunkt i att det finns avgörande skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför är lämpade för olika uppgifter men att vi har samma värde. Likhetsfeminister anser också att det finns vissa skillnader mellan män och kvinnor som grupp men att skillnaderna i de flesta situationer är ovidkommande. Jag tänkte fokusera på likhetsfeministiska teorier och belysa amning utifrån cultural feminism och liberalfeminism. Jag har inte hittat någon bra översättning på cultural feminism och kommer därför att använda det engelska namnet. De vanligaste argumenten verkar härröra från någon av de två. Jag kommer också att utgå ifrån heterorelationer eftersom det huvudsakligen är där som amningen problematiseras inom dessa teorier.

Jämställdhet och amning
Det rosa handvirkade bröstet
Foto: Lovisa Engblom

Cultural feminism har vuxit fram ur radikalfeminismen där könsmaktsordningen är central. De ställer sig dock kritiska till delar av radikalfeminismen som de menar har tillåtit manliga egenskaper att bli norm. Lagstiftning anses viktig men otillräcklig för att kunna uppnå jämställdhet. De menar vidare att kvinnors specifika perspektiv, erfarenheter och berättelser behöver synliggöras. Att uppmuntra flaskmatning framför amning för att uppnå jämställdhet innebär enligt det synsättet att pressa in kvinnor i en manlig norm. Amning ses som en förkroppsligad erfarenhet av moderskapet och har som sådan en djupare innebörd för många kvinnor. Pornografi och objektifiering av kvinnokroppen ses som ett förtryck och amningen kan i det perspektivet ses som en motvikt till sexualiseringen av brösten. Amningen blir då en möjlighet att uppleva sin kropp som funktionell och meningsbärande. Dessutom argumenterar de för att amning kan bidra till en mer rättvis arbetsfördelning i parrelationen genom en omfördelning av andra hushållsuppgifter då amningen kan ta mycket tid. Ett annat argument är att den medför många hälsofördelar för både mamma och barn och att det därför handlar om kvinnors och barns rättighet till hälsa.

Behovsinriktad spädbarnsvård

Inom liberalfeminismen ses lagstiftning som nyckeln till jämställdhet och ett mått på jämställdhet är att kvinnor deltar i det offentliga rummet i samma utsträckning som män. Den fria viljan betonas och ansvaret för att utnyttja sina rättigheter ligger i stor utsträckning på individen själv. Medan graviditet ses som ett rent biologiskt fenomen så ses amning som en social konstruktion där mjölkbildningen ingår som en biologisk del. Matningen av barnet ses ur det perspektivet som en bland många arbetsuppgifter när det gäller omvårdnaden av barnet som bör förhandlas och fördelas i parrelationen. Att utgå ifrån amning som norm innebär enligt det synsättet att kvinnan hamnar i ett underläge och inte ges samma handlingsutrymme som mannen. Ofta framställs fördelarna med amning som överdrivna och flaskmatning uppfattas som ett mer jämställt alternativ. De menar att amningen ingår som en del i ett stereotypt moderskap som hindrar kvinnlig frigörelse och cementerar en ojämn arbetsfördelning och traditionella könsroller. Ibland framställs flaskmatning som en rättighet för pappan eftersom mamman annars kan få ett försprång i relationen med barnet.

Jag tror att den feministiska debatten kring amning har relevans för hur vi tänker och pratar kring ämnet men jag tror samtidigt att kvinnors skäl till att amma eller inte oftast avgörs av mer närliggande känslomässiga och praktiska aspekter. Även om jag som amningsförespråkare ibland anklagas för att vara livmoderfeminist så tillhör jag inte kategorin som omfamnar biologisk determinism. Cultural feminism stämmer nog bäst överens med hur jag själv resonerar.

Amningen som boja eller befriare

Att vara amningsförespråkare innebär heller inte att jag tror att amning är det bästa alternativet för alla kvinnor eller att jag ser ner på kvinnor som väljer att inte amma, som inte kan amma eller som inte får amningen att fungera. Amning är onekligen en viktig folkhälsofråga och sett ur det perspektivet är det förstås bra om så många som möjligt väljer att amma, precis som det är bra om så många som möjligt motionerar och äter hälsosamt. Men samtidigt har amningen så många andra dimensioner att den inte kan reduceras till en enkel hälsorekommendation.

Många kvinnor ser amningen som en viktig del i närheten till barnet och förutom att det är ett sätt att mata barnet är det kanske egentligen det främsta skälet till att vilja amma. De som har en fungerande amning kan också må väldigt bra av de hormoner som kommer med amningen, den kan både ha en lugnande, antidepressiv och ångestdämpande effekt. När amningen funkar finns även bekvämlighetsfaktorn på plussidan. Amningen kan vara den universella quick-fixen som löser det mesta: det är lätt att trösta, lätt att söva, lätt att avleda, genvägen till sovmorgon, praktiskt när barnet är sjukt som näsdroppar, vätskeersättning, smärtstillande och så vidare. Men samma närhet som får många att må bra kan vara anledningen till att det för en del kvinnor är oerhört svårt att amma eller att de inte kan amma utan att göra våld på sig själva. För de som har varit med om övergrepp till exempel kan den intima kontakten som amningen medför skapa svår ångest och starka olustkänslor. För andra kan amningen vara en del i läkningen. För de som gärna vill amma men inte får det att fungera kan det vara en stor sorg att behöva lägga ned amningen tidigare än tänkt. En krånglande amning kan för vissa vara den faktor som tippar en redan skör situation och utlöser en depression. Det finns också kvinnor som på grund av medicinering eller sjukdom avråds från att amma även om de skulle vilja. Alla har sina personliga skäl till att vilja som de vill och de har sina personliga omständigheter till att det blir som det blir och därför finns det all anledning att vara snälla mot varandra i den här frågan.

Amningen har alltså ingen given plats i den feministiska diskursen utan kan både ses som boja och befriare beroende på vilken feminism argumenten grundar sig på.

Amning, jämställdhet, nyfödd

Personligen ser jag ingen motsättning mellan amning och jämställdhet. Om amningen blir problematisk för jämställdheten i en relation kanske det är ett symtom snarare än en orsak? För vänder man på det finns det flera studier som visar att kvinnor som lever jämställt ammar i större utsträckning. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom stöd av en partner har framkommit som en viktig faktor för att få amningen att fungera. Jag tror att en feministisk aspekt är att inse att gruppen kvinnor inte är en homogen grupp. Amning kommer aldrig att passa alla. Med det sagt tror jag samtidigt att det är viktigt att veta att de allra flesta i Sverige vill amma, 97% av gravida enligt en undersökning. För att möjliggöra amning för dem behövs det vårdpersonal som har rätt kunskap och positiva attityder och personer runt omkring som kan ge ett bra känslomässigt stöd. Jag tror att vi borde prata mer om hur, vad och varför kvinnor tänker och känner på olika sätt kring detta och försöka förstå, äga och ära våra olika erfarenheter så att vi nyanserar bilden snarare än att polarisera den. Att ställa högre krav på bra stöd till både födande och amning känns ibland som prio sist på den feministiska dagordningen trots att det för många är en så viktig del av livet.

Induktion i vecka 41

Erbjudande om induktion i vecka 41+0?

Induktion i vecka 41
Dags att komma ut?

Det går (med ganska stor säkerhet) att rädda några få barn från att dö i livmodern om man sätter igång många förlossningar tidigare än då värkarbetet kommer igång spontant av sig självt. Ni har säkert hört talas om SWEPIS, studien som skulle undersöka detta men som fick avbrytas i förtid. Jag skrev själv en sammanfattning av SWEPIS här på bloggen innan jul, den kan du läsa här födamedstöd.se/swepis/. Nu håller nya riktlinjer på att tas fram för förlossningsvården i Sverige där igångsättning i vecka 41 + 0 troligtvis kommer att erbjudas till alla gravida, se Barnmorskeforbundet, pressmeddelande. Ungefär 23 % av alla gravida går precis så långt i sin graviditet så det kommer innebära stora förändringar för hela förlossningsvården, och framförallt för alla kvinnor som väntar barn. En stor andel gravida som egentligen inte alls behöver sättas igång kommer ”behöva” det nu eftersom de allra flesta kommer att sättas igång i onödan.

Jag är övertygad om att vecka 41+0 kommer bli det nya svarta eftersom erbjudandet om att sättas igång i vecka 41+0 kommer bli ett erbjudande mer i teorin än i verkligheten. Det kommer snabbt bli svårt för kvinnor att tacka nej till att sätta igång sina förlossningar eftersom det är svårt att gå mot normen. Vem tackar nej till ultraljud i vecka 18 idag? Få. Påtryckningar, om än subtila sådana, från familj, vänner, barnmorskor och läkare kommer vara svåra att stå emot. Det som andra gör vill vi också göra.

Det som jag fortfarande inte kan förstå är varför ”vi” väljer just vecka 41+0 som rekommendation för igångsättning? Varför väljer vi inte vecka 38, vecka 39, vecka 40 eller vecka 41+3 istället? För att välja vägen att erbjuda alla kvinnor igångsättning i vecka 41+0 utan att individualisera vården ytterligare framstår som ett trubbigt användande av sjukvårdens resurser. Vi borde verkligen kunna individualisera vården bättre istället, och förhoppningsvis kunna rädda ännu fler liv samtidigt som vi låter många gravida kvinnor slippa onödiga medicinska ingrepp. Men vi saknar idag kunskap om hur vi bäst kan rädda dessa liv. Jag tycker vi är skyldig alla kvinnor att söka efter ett bättre svar på hur vi kan rädda ofödda barns liv (om vi till varje pris ska göra det vill säga) innan vi ger dem ett generellt erbjudande som detta.

Du som vill fördjupa dig mer inom detta ämne, jag rekommenderar att du läser den här texten som reflekterar kring den vetenskapliga evidensen och nyttan av induktion i vecka 41: Ulla Waldenströms blogg bevisadnytta.se

SWEPIS: Wennerholm UB, Saltvedt S, Wessberg A, et al. Induction of labour at 41 weeks versus expectant management and induction of labour at 42 weeks (SWEdish Post-term Induction Study, SWEPIS): multicentre, open label, randomised, superiority trial. Bmj 2019; 367: l6131.