Karriärpusslet

En av mina rosor fick komma in. Och såhär pigg känner jag mig idag!

Det har varit svårt att sova gott med en liten febrig skrott bredvid sig i sängen. Och apropå utmattning – jag är känslig för utebliven nattsömn och inget kaffe i världen kan ändra på den saken – men nu inatt vände det och vi sov gott allihop. Att få sova gott en natt är som att rulla runt i mirakeltunnan och komma ut på andra sidan som en utslagen ros, ja känslan är sådan iallafall.

Jag tror att sömn är en jätteviktig pusselbit för den som drabbas av utmattning. Det är ofta bristen på bra sömn som till slut stjälper allting överbord. Många som jobbar inom vården arbetar treskift, det vill säga nätter, kvällar och dagar huller om buller utan tillräcklig återhämtning – och alla som gör det befinner sig i riskzonen för att drabbas. För treskift påverkar sömnen. Så pressade som de flesta verksamheter inom vården är idag så är det svårt att skapa optimala schemalösningar för alla arbetstagare. Men det är precis det vi ändå behöver försöka göra! Såhär skriver en barnmorska som jag känner:

”Jag tillhör tyvärr gruppen som tvingades ge upp min barnmorskekarriär, för att den på sikt, som den såg ut & till viss del fortfarande ser ut i dag inte går att förena med allt det som också är viktigt för mig, och många av oss! En bevarad yrkesstolthet, trygghet, förutsättningar & verktyg att göra ett fantastiskt arbete varje dag, varje arbetspass, ett brinnande engagemang, bevarad empati, att ges möjlighet att klara av ett heltidsjobb fram till pension (för att som kvinna öht tjäna in pengar till pension & slippa tvingas ner på deltid eller vara beroende av en partner för att hålla), en psykisk och fysisk hälsa i balans, en tillit till och tillfredställelse med sin arbetssituation- & arbetsgivare, ett flexibelt, fritt och rikt eget liv och ett välfungerande och aktivt familjeliv.

Jag valde allt det där andra istället, vilket jag varje dag är oerhört tacksam & stolt över att ha kunnat göra. Men det är också med sorg i hjärtat som jag tvingats ifrån ett yrke som jag verkligen älskade bara pga dysfunktionella gamla strukturer, organisationer & systemfel. Vilket resursslöseri?! Och så fantastiskt bra det skulle kunna vara!? Med all denna kompetens, en värderad, väl omhändertagen och bevarad yrkeskår, med hälsosamma arbetstider & villkor! Och med långsiktiga investeringar i hållbarhet, för all personal. Jag hoppas fortfarande att vi kan nå dit! Få fler att brinna för det vi gör, i stället för att brinna upp. Att orka & hålla, med glöden och kärleken till både livet & arbetslivet i behåll!”

Foto: Lovisa Engblom

Hon är verkligen inte ensam om ge upp sin barnmorskekarriär. En av tio barnmorskor arbetar idag med något ”annat”. Just det där att inte kunna arbeta heltid är faktiskt helt hopplöst. Själv har jag verkligen inte gett upp min barnmorskekarriär men jag har gjort den till något helt annat än vad den var från början. Mitt mål är att kunna arbeta heltid! För som fembarnsmor både vill och behöver jag en heltidslön. Framförallt, jag vill få jobba med det jag älskar! Utan att bli fattig på kuppen. Men tyvärr finns det inte längre på min karta att arbeta heltid – och skift – på en stor förlossningsavdelning någonstans. Själv kombinerar jag nu istället ett mycket trevligt deltidsarbete som skolsköterska (på barnens skola!) med mitt eget företag. Tillsammans blir det en mosaik som ger mig bättre förutsättningar än vad jag har haft tidigare eftersom det är mer flexibelt, går bättre att kombinera med min familj – samt att det innebär mindre helgjobb. Eftersom jag varierar mig och gör olika saker så kan jag arbeta heltid (ja inte just nu med en 6-månaders). Mitt skrivande gör jag ju hemifrån och det är nu också inkomstbringande. Så vi som väljer att göra mindre traditionella barnmorskekarriärer, eller tar jobb som specialistsjuksköterskor – jag skulle inte säga att vi gör det för att vi är fega eller ”ger upp” för lätt. Tvärtom, det krävs mod för att våga göra på ett nytt och annat sätt. Att stanna kvar inom gruppen ger fördelar som den som tar ett kliv åt sidan kanske förlorar. Men det finns annat att vinna.

 

Före, under eller efter utbrändheten? Om utbrända och utmattade eldsjälar i Vården

Om utbrändhet och utmattningsdepression i vården

Före utbrändheten

I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Apropå utmattning och arbete inom vården -fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern!

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Under utbrändhet

Tillvaro i kaos

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Hemligheten bakom att INTE bli utbränd är att ha en rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Utmattningsdepression, eldsjäl inom vården

Efter konstaterad utmattning Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?