Det finns så mycket kraft i en kvinnokropp. Kvinnor kan nämligen krysta ut barn. Ibland är det svårt att begripa sig på hur det egentligen går till. Men det går oftast alldeles utmärkt om rätt förutsättningar bjuds! Twisten med barnafödandet är att det finns en inbyggd paradox som innebär att du både kommer vara som mest stark och som mest sårbar. Krystfasen är kanske den ultimata överlämningen till krafter som ibland kan vara svåra att förstå sig på. Det är en delikat och känslig fas av hela förlossningen. Ord som sägs under ett krystskede kan leva i årtionden. Under min första förlossning sa barnmorskan att jag skulle ta i för ”KUNG OCH FOSTERLAND”. Jag undrar fortfarande varför jag skulle ta i för just kung och fosterland.
Krystvärkar kan upplevas som en kroppens tsunami, något som det inte går att värja sig emot och som man bara måste följa med i. Det kan vara befriande att efter ett utmanande öppningsskede äntligen få ge sig hän och KRYSTA. Men kraften i krystreflexen kan också väcka rädslor och det enorma trycket bakåt mot ändtarmen kan kännas lite för mäktigt. Det finns också en hel del sexuell energi inbäddad i krystfasen. Gutturala ljud, stönanden, att vara i sin egen bubbla, att vara i kroppen i ett brinnande nu. Och precis som det ibland kan vara svårt att hitta sin egen kåthet så kan det vara svårt att ”hitta” sina egna krystvärkar. Just det där att hitta in i kroppen går oftast lättare om du känner dig helt trygg och säker med de personer som är runt din födande kropp.
Att bli regisserad under krystfasen, alltså att få uppmaningar om vad man ska göra, typ – håll andan, hakan i bröstet, tryck på, tryck på, tryck på, det kan kännas ungefär lika sexigt som att försöka ha sex samtidigt som någon står med en dirigentpinne och håller takten. Särskilt om man har hittat in i sitt eget kryst och inte känner för att ha någon hejarklack som ivrigt hejar på bredvid.
Men ibland, kanske särskilt om förlossningen drar ut på tiden och de där krystimpulserna aldrig riktigt infinner sig, ja då kan det ju upplevas som en befrielse om barnmorskan går in och ”tar över” och berättar för dig hur hen tycker att du ska göra. Det finns helt enkelt inga givna svar. Vad som är rätt varierar från kvinna till kvinna och från krystfas till krystfas.
Att krysta på egna eller andras villkor
När förlossningen går framåt och barnet mår bra så finns det inte någon anledning för någon utomstående att gå in och regissera krystfasen. Ändå är det ganska vanligt att det blir just så i dagens förlossningsvård. Stress, överdriven ängslan, oro, rädslor och förvirring tar kanske plats lite för ofta under en krystfas eller ett utdrivningsskede, även då allt förlöper helt normalt. Det är nog mänskligt, men synd. Barnmorskor får lära sig att det är viktigt med uppsikt över mellangården under krystningen för att undvika bristning, samt att kommunikationen med dig som föder är viktig. Men det är inte samma sak som att du ska föda i den ställning barnmorskan vill eller krysta på barnmorskans uppmaning. Uppsikt över mellangården har man i princip i alla förlossningsställningar förutom huksittande. Kommunikation med dig som föder innebär kanske framförallt att jag som barnmorska ska vara följsam och lyhörd för vad just du behöver.
Kommunikation kan vara att hålla tyst, värna just ditt utrymme och möta din blick på ett bekräftande sätt efter en krystvärk.
Här är några röster om hur olika krystfaser har upplevts:
”Har bara upplevt oforcerade krystningar helt efter min egen kropp, omedicinerat, tack vare hemförlossningar. Kroppen krystar liksom till extra mycket i slutet av värken. Man måste inte ”kunna” någonting, kroppen krystar ju helt av sig självt. (Enda saken som är bra att veta eller bli påmind om är att man kan försöka att inte krysta med under de sista värkarna, OM DET GÅR. Det var så jag märkte att det var krystdags båda gångerna, att kroppen helt enkelt började krysta. Inga vaginala undersökningar eller någon utifrån som sa åt mig att det var dags eller inte dags. ”
”Åh under min krystfas så ville jag instinktivt ta upp hakan (räta upp och ”titta uppåt”), kände att jag öppnade mig mentalt då typ. Varje gång jag gjorde det så sa både barnmorska och undersköterska bestämt NER MED HAKAN, igen och igen och igen. Jag blev så trött och så ledsen att de hela tiden sa emot vad min kropp berättade för mig att jag skulle göra. Blev också rädd att det var farligt, eftersom de sa till igen och igen och igen. 😔”
”När mitt andra barn föddes hetsade barnmorskan mig något otroligt. ”Tryck på tryck på!” ”Våga trycka!” ”Håll ut” ”lite till lite till” osv. Trots att hela födseln tog 3.5 timmar och krystfasen varade 10 minuter. Inga tecken till stress för barnet innan dess men ut kom en bebis som inte kom igång med andningen, behöver klippas navelsträng efter en minut och springa till barnbordet. Jag är övertygad om att det hetsiga utdrivandet inte var bra för mitt barn. När jag sedan födde mitt tredje barn bad jag om oforcerad krystning. Barnmorskan fanns nära mig men sa i princip ingenting. Bara när barnet stod i genomskärning sa hon att jag skulle andas och inte trycka på. Jag andades ut barnet och lät livmodern sköta krystandet. Det var en helt annan upplevelse och bebisen mådde fint! Jag har sett en hel del av båda varianterna som barnmorskestudent, men helt klart mer forcerade krystningar än oforcerade. Forcerade i olika grad också såklart. Men sällan helt oforcerat.” Linda
”Min krystfas var spontan, jag var helt guidad av min intuition. Men det var extremt kraftfullt och jag krystade 2-4 gånger per värk med all min kraft. Jag stod på alla fyra, även det var det min intuition som sa till mig. Det var det enda som var bekvämt. Personalen var jättebra och påminde mig om att andas, de la sig inte alls i hur jag skulle krysta eller när. Den enda gången var när huvudet var på väg i genomskärning, då bad de mig ta det lite försiktigt. Bebisen föddes efter 50 min krystfas på två värkar. Nu i efterhand, barnet är 14 månader, kan jag faktiskt känna att jag inte hade behövt ”ta i” så hårt. Jag tror att det hade kunnat vara lite mjukare, men samtidigt var det kroppen som styrde och jag följde med. Väldigt kraftfullt och empowering men också så tufft. ” Moa
Att krysta spontant på egna impulser
Oftast börjar det med en kraftfull värk som kommer och sen utmynnar i en reflex som gör att du vill hjälpa till att trycka på med bukmusklerna mot slutet av värken. Spontan och oforcerad krystning är därför sällan att utnyttja hela värken till att trycka på. Jämför med hur det är att gå på toaletten och bajsa. Sitter du och håller andan och tar i för all kraft så fort du känner att du är lite bajsnödig? Eller är det snarare så att det kommer plötsliga impulser att vilja hjälpa till och trycka på när du har varit nödig ett tag? Att vara rörlig och kunna variera ställningar under krystfasen är bra. Tänk på din bäckenbotten som ett dragspel. Slidan består av både muskler och veckad slemhinna som kan tänjas ut och omforma sig runt barnet. För vävnaden är det bara bra att det tar lite tid. Ett dragspel är en bra liknelse eftersom den säger någonting dels om att vävnaden kan tänja sig men också om att krystningen är rörelse. Barnet rör sig, vävnaden omformar sig och DU rör dig. Flexibla upprätta ställningar är därför ofta att föredra under krystfasen. Oflexibla ställningar där du låser fast ditt bäcken mot underlaget är inte riktigt lika gynnsamma. Gynläge är kanske den sämsta ställningen eftersom den är så oflexibel – det är att både fixera bäckenet på ett ställe och spänna upp vävnaden i mellangården som ett tält med tältpinnar åt vardera håll.
Födde mitt andra barn i mars (utan bedövning) och blev förvirrad under krystfasen. När jag skulle krysta enligt barnmorskan kände jag ingen ”krystvärk” utan fick ta i för kung och fosterland ändå. Förstod inte vad som hände och undrade varför kroppen inte sa åt mig att krysta. Får en aha-upplevelse nu. Krystandet ville komma i slutet av värken ju! Inte i början!
”Min krystningsfas var det bästa med hela förlossningen. Efter en ca 18 timmar lång sjukhusprocess med många ingrepp och en del vemod kände jag mig stark och som att jag visste precis vad jag skulle göra. Min doula och barnmorska visste att jag ville ha det oforcerat och så blev det och jag andades i princip ut mitt barn, stående lutandes mot en gåstol. Det var fantastiskt och jag var så obeskrivligt lycklig när jag fick mitt barn framskjutsat till mig. Jag hade klarat det! ”
Sara
Det här upplevde jag verkligen! Alltså att krystandet sker nästan efter värken. Jag jämförde det vid min första förlossning med att vågsurfa: vågen kommer upp bakom en, och om man tajmar att ställa sig upp precis vid rätt tillfälle så får man en skjuts och åker iväg. Ställer man sig för tidigt så välter man, för sent så blir det fjösigt utan kraft. Exakt så är det ju att krysta! Som tur var hade jag en barnmorska som helt litade på min instinkt. ❤️ redan då upplevde jag det också som orgasmiskt. Vid min tredje förlossning (den i vatten!) var varje krystreflex en orgasm. Min vattenförlossning var med ”enbart” lustgas som lindring.
Min första förlossning däremot var långdragen med epidural och värkdropp, men epiduralen hade lossnat före krystfasen började. (Dock var det en sån där eländig historia av krystkänsla och 10 cm öppet men lite kant kvar, i flera timmar… ganska typiskt som Ina May skriver om när man kanske omedvetet håller tillbaka på grund av något…)
Forcerad krystning och levatorpress
Att krysta forcerat är att medvetet använda sig av hela krystvärken för att snabbare försöka ta sig i mål. Alltså, du som föder kan bli uppmanad av barnmorskan att sätta hakan i bröstet, hålla andan och trycka på under hela värken för att försöka få till ett ytterligare buktryck ovanpå det tryck som värken i sig åstadkommer. Forcerad krystning ska användas restriktivt men kan bli nödvändigt vid dessa tillfällen:
- Värksvaghet
- Tung bedövning som dämpar de egna krystimpulserna
- Utebliven progress
- Om barnet visar tecken på att inte må bra
Levatorpress innebär att barnmorskan trycker med sina fingrar inne i vagina för att försöka visa dig var du ska lägga kraften under krystvärken. Levatorpress ska inte användas på rutin och aldrig utan ditt samtycke. Barnmorskan eller läkaren måste alltså först informera dig för att sedan inhämta samtycke innan hen stoppar in sina fingrar i vagina.
Här några röster om guidad eller forcerad krystning:
”Jag upplevde att jag blev tillsagd att trycka och ta i så hårt och länge jag kunde vid varje krystvärk. Jag andades definitivt inte igenom det. Detta tror jag var delvis på grund av att jag upplevde att detta var barnmorskans uppmaning, men även pga dålig information samt fördomar om att man ska göra så vid krystningar. När andra har berättat om sin krystfas så har jag upplevt en kort krystfas som någon eftersträvansvärt och att du är en duktig födande om du krystar ut ditt barn snabbt. Jag fick en 2-gradig bristning.
Inför min andra förlossning har jag gått en profylaxkurs och lärt mig om fördelarna att låta krystfasen få ta tid och att andas sig igenom utdrivningen. Jag har skrivit om detta i mitt förlossningsbrev. Att jag vill låta utdrivningen få vara styrd av mig i första hand.” Helle.
”Guidad krystning och kände inte att jag hade kontroll riktigt.. Barnet blev stressat och slutade i klipp. Bebisen kom ut och andades inte så de fick springa iväg. Tack och lov gick allt bra ändå. Haft problem av klippet efter dock. Efter förlossningen har jag funderat mycket över om allt hade fått ett ”bättre” slut om jag inte hade tagit epidural. Den gjorde så det drog ut på tiden. Sonen hade även bajsat i vattnet och var då stressad under krystfasen. Funderar över om han hade mått bättre och jag sluppit klippet om jag dels skippat epiduralen men även fött i annan ställning än på rygg? Känner att jag nästan blev tvingad att ligga på rygg. Och jag kände inte riktigt när han rörde sig nedåt utan lyssnade mer på barnmorskan när det va dags att krysta och som du även nämner, krystade genom hela värken och höll andan hela tiden.” Lina
”Såg fram emot den vid första förlossningen men fick epidural och kände inte något alls.. satt på en pall och försökte trycka på efter barnmorskans förklaring men det kändes fel och jag upplevde att jag blev snuvad på den där urkraften. Nästa gång hoppas jag på att få följa kroppens signaler! ”Julia
”Jag fick aldrig krystvärkar (förmodligen pga EDA och att barnet inte sjönk ned). Fick prova forcerad krystning med guidning av barnmorskan (barnet kom ned men gled hela tiden tillbaka) och tillslut blev det sugklocka pga hjärtljud som gick ned. Men jag fick fortsätta med forcerade krystningar samtidigt som de drog med sugklocka och jag hade ett väldigt bra samspel med både barnmorska och förlossningsläkare. De instruerade mig på ett sätt som jag verkligen förstod och peppade på ett väldigt bra sätt. Jag kände mig otroligt stark och upplevde att det var den bästa delen av hela min förlossning. Jag fick också en väldigt bra bedövning. På något sätt fick förlossningsläkaren mig att känna att det var jag som i princip hade gjort hela jobbet med att få ut sonen och att hon inte tagit i nåt alls nästan. Trots att min man senare berättat att hon tagit i, som han uttryckte sig, ”för kung och fosterland!” Rebecka.
Emelies femte förlossning
Nu har jag fött fem barn med olika upplevelser. Men jag tänkte berätta om den sista, nu med Ebbe. Alla andra har gått bra och jag har lyckas lite på kroppen alla gånger. Men nu till Ebbes förlossning. Jag blev igångsatt denna gång på grund av 6 dagar över tiden och min egen önskan eftersom jag haft så snabba förlossningar.
Men önskar att jag inte hade blivit det nu i efterhand men, men. Kroppen var inte alls redo så jag fick värkstimulerande dropp efter de hade tagit hål på hinnorna men Ebbes hjärtljud sjönk så de fick stänga av det helt och vänta in mina egna värkar som äntligen kom igång efter någon timme. Men de resulterade till stormvärkar som gjorde att jag aldrig hann andas igenom dem och jag fick för tidiga krystvärkar trots att jag bara var öppen 4 cm. Blev så frustrerad och arg för jag kände ju att kroppen ville men inget hände så det var på håret att det blev snitt eftersom inget hände. Så efter byte med nattskiftet så såg barnmorskan på mig och sa vänta jag vill känna en sista gång på Emelie. Och då hade jag öppnat mig så snabbt på bara några minuter från 4-10 och då äntligen sa hon ”Emelie här blir de inget snitt utan följ kroppen nu”. Tack och lov så fick jag krysta ut honom! Tre krystvärkar och så kom han ut. Jag hade då haft krystvärkar i en timme utan att få trycka på samt stormvärkar så jag var helt slut. Önskar att jag inte hade valt en igångsättning men samtidigt låg han tokigt i vidöppet så det var nog därför jag fick tidiga krystvärkar.
Annelies första förlossning
Vår förlossning var helt underbar och magisk (lugn och trygg med mycket stöd och tillit till kroppen) men det finns två saker som jag i efterhand inte kunnat sluta fundera på och det har gjort mig lite uppgiven.
Fram till krystfasen var vi mest själva på rummet och jag ägde mitt förlopp. Sen när krystfasen drog igång och de stannade på rummet fångade de visserligen lugnet men tyvärr ”tog de över” när jag kommit en bit. Jag upplevde att jag till en början krystade som jag ville genom att låta, andas och låta kroppen styra. Jag stod i olika positioner och det kändes bra. Sen ville de ”för mina vävnaders skull” att jag skulle lägga mig på sidan. Då blev det också så att jag skulle hålla andan och trycka på. Jag upplevde inte att det var lika ”skönt” på sidan men där och då var det inget jag tänkte mer på.
Så det som började som en lugn krystfas där min kropp styrde slutade på sidan i sängen med att de styrde min andning och hur jag skulle trycka på. Eftersom det var första gången jag födde vaginalt var det svårt att veta vad som skulle hända och hur det skulle gå till. Nu i efterhand önskar jag att jag/vi sagt ifrån. Om det blir en nästa gång och om det inte blir en hemförlossning utan på sjukhus kommer jag att vilja vara så ostörd det går.
Det märkliga är att jag inte tror att de ens förstod att de tog över. De verkade vara så vana vid det. Till och med barnmorskestudenten. Säger man dessutom till någon att det är för att skydda ens vävnader är det klart man lyssnar. De sa även ”det är verkligen ovanligt att en förstagångsföderska inte spricker”. Så skevt att normen är att krysta forcerat och att man spricker. Sorgligt!
Mys tredje förlossning
Jag upplevde krystfasen som ganska skön faktiskt. Hade haft ett långt öppningsskede (ca 40 timmar) med mycket värk så när det äntligen var dags kändes det bra liksom. Vi födde hemma och när vår barnmorska dessutom ledde oss ner i vattnet var det som om att allt ändrades. Värken försvann och vi fylldes av lycka. Låter kanske konstigt men det var verkligen skönt att krysta. Vårt tredje barn men första vaginala förlossningen.
Lovisas andra förlossning
Första barnet var det stressigt på förlossningen och de hade inte så mycket tid för oss. Jag fick egna spontana krystvärkar som kom av sig själva, kände hur barnet åkte in och ut, de bad mig krysta/ta i ner med hakan osv på de sista värkarna och det gjorde jävligt ont men gick bra.
Andra barnet, de tog sönder hinnorna för att skynda på processen (tror de gjorde detta för att barnmorskan snart skulle sluta sitt pass, för jag och barnet mådde bra) jag kände inga krystvärkar alls, barnmorskan bad mig krysta, krystade tom utan en värk, fick tillslut krystvärkar och barnet kom snabbt då, fick dock panik när barnet skulle ut för han hann ej åka sådär in och ut – bara ut på en gång. Knep i panik och mitt barn roterade inte för att jag knep, men han kom ut utan några större komplikationer. Jag tycker verkligen de ska sluta lägga sig i och låta kvinnokroppen göra sitt. Om jag går igenom en till förlossning hoppas jag på en hemförlossning eller en ostörd på sjukhuset, och då menar jag verkligen ostörd!
Lauries förlossningar
I gave birth to my first son in March 2016, i had just turned 20 years old. I had a fast, complication-free hospital birth in Mölndal. I laboured for about 6 hours. When the urge to push came i was in a comfortable squatting position on the bed, the midwife saw me push and rushed me on to my back to deliver my baby. It wasnt completely unpleasant but looking back i definitely felt more comfortable and in control in the position i had chosen naturally. I pushed on her command until he was born- i needed 8 stitches afterward.
When i became pregnant with my second child i planned a home birth with Barnmorsketeamet Gbg. The labour was much the same as my first in intensity and timing. After 5 hours of active labour in the pool i began to feel the urge to push – it was the first time during the entire process that i panicked a little. I wondered why Johanna-my midwife- hadn’t instructed me to do anything, instead she watched on peacfully and silenty. I asked her ”what should i do?” she smiled widely and replied with ”you’re doing it!”. The pushing sensation was overwhelming, i didnt need to do anything. I guided my son out myself and needed no stitches afterward.
Ett stort TACK för att ni så frikostigt har delat med er av era upplevelser av krystfasen. Jag är otroligt imponerad av er allihop.
