Familjeliv

Omsorgen om tiden, familjen och livet

Familjeliv
Våra två minsta har blivit ett stort vi

Den senaste veckan har varit en prövning, framförallt för mig, men för hela familjen också. Det blir ju så när man är en stor familj – man blir väldigt beroende av varann. På gott och på ont. Ja dagarna som nyss har gått vill jag inte ha tillbaka om man säger så. Det gör ont av få sina halsmandlar bortopererade. Som tur är så har vi fått allt möjligt stöd av barnens farmor, mormor och morfar. Tack vare deras omsorger så har vi klarat av den här veckan. För hjälp vad handikappat det blir när jag varken kan köra bil, lyfta tungt eller äta mat.

Att skriva ett blogginlägg är en bra avledning. Under veckan som har gått har jag ändå hunnit svara på några mail och dra i några trådar inför framtiden. Det har hänt spännande saker på jobbfronten! Mer om det sen. Först en klyscha om att få saker ur händerna:

Själva förverkligandet av idéer är alltid det som kräver mest. Att få en god idé, leta upp ett spår eller tänka den där kittlande tanken – allt det är lätt och oftast jätteroligt. Det är på genomförandeplanet som saker brukar stupa.

Egenskaper som ihärdighet, stoicism, uthållighet och tålamod är viktiga när det kommer till att få saker gjorda. Men något som glöms bort alldeles för ofta är den egna hälsan. Det är den viktigaste pusselbiten för att saker ska kunna snurra runt dig, av dig och från dig. Eftersom sommaren snart står för dörren på alla sjukhus och vårdavdelningar så vill jag puffa lite snällt för en text jag skrev förra året – särskilt för dig som arbetar inom vården. Ta dig tiden att läsa mitt inlägg om utbrändhet och reflektera gärna över vart just du befinner dig i livet! Du som inte jobbar inom vården kan ha minst lika god behållning av min text som finns som ett relaterat inlägg här nedanför.

Före, under eller efter utbrändheten? Om utbrända och utmattade eldsjälar i Vården

Om utbrändhet och utmattningsdepression i vården

Före utbrändheten

I veckan läste jag om UnderbaraClaras utmattning. Hur hon fyllde på sitt liv med mer och mer roliga saker tills inget blev särskilt roligt längre, hur gränserna mellan jobb och fritid var obefintliga och att allt till slut blev en enda stor stress. Jag kan verkligen relatera till det där. I grund och botten är det ju en väldigt lustfylld process att bränna ut sig. Vägen dit. Det ÄR en egokick att överprestera och jonglera tusen roliga saker. Iallafall till en början. Sen blir det bara dumt. Och det som såg ut som en genväg blir en senväg istället när det bara är den stora och ihåliga tröttheten kvar.

Apropå utmattning och arbete inom vården -fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern!

Du som jobbar inom vården; fundera på om det verkligen är värt att slopa semestern och ta en massa extrapass under sommaren för att tjäna lite extra pengar! Kanske är det värt det för just dig, det vet bara du. Men om du lever ett liv där du inte har tid att träffa vänner som du vill eller inte har tid att träna ibland (eller göra andra njutningssaker som bara är för din egen högst personliga skull) – då hör du till skaran som bör fundera ett varv till. Jag har nämligen drabbats av den stora utmattningen och lärt mig var min gräns går. Idag är jag lite glad och framförallt ödmjuk inför den erfarenheten. För när jag känner att den där tröttheten kommer så är det bara att kapitulera, lägga sig platt och lyda det som min kropp och hjärna försöker säga mig. Att bara strunta i varningssignalerna innebär nämligen en alldeles för hög kvarskatt som jag vet att jag kommer få betala av under alldeles för lång tid. Det smarta är att lyda.

Under utbrändhet

Tillvaro i kaos

Tiden är det enda du har. Idag är jag väldigt noga med vad jag lägger min tid på. Jag är petig! Att jobba med människor inom vården är ett emotionellt och känslomässigt krävande jobb och eftersom vården är så pressad så är det extremt lätt att bränna ut sig. De flesta inom vården går idag att kategorisera i ett före och ett efter utbrändheten. De som befinner sig i landet ”före” tar gärna en massa extrapass, har en (o)ändlig energi med glöd och lyster i blicken; allt är fortfarande roligt! De bara rusar fram som vältränade gymnaster. Vården lever på dem. Arbetsgivare älskar dem. De är ambitiösa, duktiga, lovande.

Sen finns det gruppen som hör till ”efter” utbrändheten (eller utmattningsdepressionen som det ju heter). De har ofta hunnit bli lite mer eftertänksamma, har en annan trötthet i blicken. Orkar inte på samma sätt, rusar inte bara fram som vältränade och ivriga gymnaster. Arbetet är inte bara roligt utan har också blivit ett nödvändigt ont. Kanske mer en födkrok än en passion. Några har blivit bittra och känner att allt med arbetet ”skaver” utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är som skaver. Andra har fått  viktig kunskap om sina egna gränser som de nu använder sig av både hemma och på arbetsplatsen. De har blivit luttrade.

Hemligheten bakom att INTE bli utbränd är att ha en rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork

Så finns det gruppen som är mitt i utbrändheten. Det är nog den värsta gruppen att befinna sig i  – och att vara arbetsgivare till. Där insikten om de egna begränsningarna ännu inte finns, men orken tryter. Det bryts ihop titt som tätt. Tårar som bara kommer. Sjukdagar som bara blir helt plötsligt. Många chefer befinner sig faktiskt här! De glömmer saker. Tror att de får ihop allt och jobbar som galningar, rusar helt fartblinda fram i korridoren till nästa viktiga möte. Måste hinna! Ska bara. Medan alltmer glöms bort eller rinner mellan fingrarna medan högen med papper och obesvarade mail bara växer. Förnekelsen är ibland total.

Utmattningsdepression, eldsjäl inom vården

Efter konstaterad utmattning Foto: Lovisa Engblom

Det finns faktiskt en grupp som lyckas ha en exakt rimlig arbetsbörda i förhållande till sin ork. De är oftast inte de allra mest ambitiösa. Men de jobbar på och hinner ha ett liv även utanför jobbet. Den här gruppen behöver bli proportionerligt mycket större inom vården! Idag är gruppen utbrända eldsjälar på tok för stor.

Vilken grupp tillhör du?

Otrygghet är inget man botar med smärtlindring

Om det uttalar sig doulan Bodil Frey i den här mycket läsvärda artikeln i ETC: Barnmorskor fortsätter fly förlossningsvården. Och Mia Ahlberg, ordförande för Svenska barnmorskeförbundet, uttalar sig apropå bristen på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården:

– Mycket handlar om det vi kallar samvetsstress. De barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården lider av att de inte finns där för de födande kvinnorna i den utsträckning de borde. De jobbar som idioter, men räcker ändå inte till.

Just det där att jobba som en idiot men ändå inte räcka till; det är ett uttalande som jag tror att många som arbetar inom vården kan relatera till. Jag skulle säga att en ständig samvetsstress är farlig och kan verka ungefär som ett långsamt gift i kroppen. Det tröttar ut och bryter ner. Tillståndet har ett namn och diagnosen heter idag utmattningssyndrom eller utmattningsdepression; men i folkmun lever det gamla ordet kvar – utbrändhet. För de individer som drabbas finns det alltid ett före och ett efter utbrändheten eftersom förlusten av energi är ett faktum, stresströsklarna har sänkts för alltid. Det blir som att leva resten av livet med ett handikapp. För samhället finns det inga vinster med att vårdpersonal drabbas av utmattningssyndrom på grund av samvetsstress. Det vore mycket bättre och mer effektivt för alla att försöka förebygga utmattningssyndrom än att rehabilitera redan drabbade.  Många jobbar deltid inom vården för att orka med och på det sättet ger man sig själv lite respit med mer vilotid mellan arbetspassen eller arbetsveckorna. Men den är obetald.

I tisdags fikade jag och utbytte erfarenheter med två doulor, Vanja och Karin, (Vanja är aspirerande doula och Karin är etablerad) med hemvist i Uppsala! Jag blir så glad när jag känner att det rör på sig och poppar upp nya roliga initiativ i min hemstad.

Och hela förmiddagen idag har jag och Hanna spenderat med min syster. Vilken dag som helst nu så kommer det en till liten kusin och jag blir moster för tredje gången. Det känns helt fantastiskt. En trygg förlossning önskar jag henne, med eller utan smärtlindring.

 

 

”BB Sophia var en lycklig arbetsplats”

Så skriver en barnmorska om sin tidigare arbetsplats. BB Sophia var inget fiasko utan en förlossningsklinik som hamnade på topp när födande skulle skatta sin vård. Barnmorskorna trivdes med sin arbetsplats! Sorgen var stor när beskedet om att BB Sophia skulle stängas kom, både hos födande och hos barnmorskor. Visst fanns det skuggor –  BB Sophia fick med sin personal utstå massmediala drev utan dess like i samband med en specifik händelse. Något som skulle ha kunnat hända på vilken förlossningsklinik som helst.

Södra BB var också en lycklig arbetsplats med en sammansvetsad barnmorskegrupp som trivdes med jobbet. Visst fanns det  skuggor – det stack i ögonen på många att arbetsbelastningen var mindre än på andra kliniker, ja där andra behövde anpassa sitt arbetssätt efter stora arbetstoppar så var hela avdelningslogistiken på Södra BB  uppbyggd efter ett optimalt omhändertagande av varje födande. En barnmorska per födande. One to one care.

Men det fanns fler lyckliga arbetsplatser, både i och utanför Stockholms län! Jag tror att de flesta barnmorskor på de olika klinikerna i Stockholm trivdes i sina arbetsgrupper och med sina jobb. Efter det första inledande kaoset så innebar BB Sophia en lättnad för alla. Ett utökat antal förlossnings och neoplatser! Någonstans dit man kunde hänvisa födande när det var fullt på andra ställen. Akademiska sjukhuset i Uppsala kunde också få hjälp med planerade snitt på BB Sophia och på så sätt få loss fler egna platser.

Nu, ett år senare är HELA förlossningsvården i Stockholms län hotad. Den medicinska säkerheten blir svårare och svårare att upprätthålla för varje dag. Vid arbetstoppar är arbetsbelastningen nästan omänskligt stor; barnmorskor  i förlossningsvården jobbar nu med den egna hälsan som insats. Det är därför de ser sig om efter andra jobb i  så hög grad. Ett arbete slutar nämligen att vara lustfyllt och berikande när sorg, stress och en lång konvalescens efter utbrändhet ligger i potten.

Förlossningsvården är som ett enda stort domino, faller en bricka så faller fler. Men om vi lyckas få några brickor att stå rakt så kommer fler att få stå kvar. Vi får inte bli avundsjuka på de brickor som ställs  rakt upp – först. Låt de istället få statuera exempel så att fler kan ta efter, eller iallafall slippa falla platt till marken.

I Norge och England har man redan implementerat en barnmorska per födande. Det är en självklarhet där. Säkert med vissa undantag vid särskilda tillfällen. Men idag i Sverige, och i storstadsregionerna i synnerhet – så är det ett undantag när en barnmorska bara har en födande att ta hand om.

Det stora fiaskot i Sverige är att vi har lyckats skapa så få lyckliga arbetsplatser inom förlossningsvården – och att de dominobrickor som vi lyckats ställa  rakt upp så fort har fått falla platt till marken igen. Politiker; Det råder inte någon brist på barnmorskor som vill jobba med födande i Sverige! Däremot råder det brist på barnmorskor som vill jobba inom förlossningsvården med den egna hälsan som insats.

Foto: Lovisa Engblom

 

Orkesdroppar

Apropå mitt förra inlägg om barn som tar tid och svårigheten att kombinera skiftjobb i vården med småbarn: Barnläkaren Lena Catry säger upp sig. Redan i somras läste jag ett debattinlägg av Lena Catry som jag delade på min facebooksida. Då handlade det också om hur tungt det kan vara att jobba som barnläkare med långa jourer varvat med dagpass. Nu har hon sagt upp sig och byter jobb.

Jag som har jobbat nätter i flera år kan verkligen relatera till de där tunga veckorna då många nätter ska betas av.  Först en tung jourvecka innan semestern och sedan en jourvecka efter semestern.  De sista orkesdropparna  ska kramas ur innan ledigheten, sen när man kommer tillbaka lite utvilad så ska de nya orkesdropparna kramas ur.

Efter ett tag blir det så tydligt att de där dropparna är ändliga. Man blir en urvriden trasa.

 

 

 

Stress

Foto: Lovisa Engblom

Nya förlossningen på SÖS invigdes i dagarna och verksamhetschef Ingegerd Lantz  passade på att säga:

”Vi ska inte ha några stressade barnmorskor här!”

Planen är att den nya förlossningsavdelningen ska kunna ta emot fler födande än tidigare – men utan stress. Jag tänker att det är ett uttalande att leva upp till som förlossningsvården ser ut i Stockholm idag.

Jag har kommit att få en ganska stor respekt för långvarig stress. Det är ett gift som långsamt gröper ur innanmätet och en dag vaknar man med en väldigt tom och ihålig känsla. Den där resonansbotten som saker brukar studsa och ta spjärn ifrån finns liksom inte längre. Stressfiltret är borta. En läkare som har varit utbränd beskrev det som att hon hade blivit permeabel.

Ljud, ljus, prat, tjat, allt går liksom rakt igenom utan att fastna i något som helst skyddande filter. Småsaker som man kunnat hantera tidigare kan generera stora utbrott, gråt, en känsla av att man faller rakt igenom tillvaron. Utan något som tar emot, stoppar eller fångar. I dagligt tal kallar man det för att stresströskeln är sänkt.

När vårt fjärde barn föddes så var ingenting som förut. Han sov inte alls på nätterna, nej han skrek sig  rakt igenom dom. Det tog lång tid innan vi förstod varför – för att han var allergisk mot allt möjligt. Vi fick sova i skift i tre års tid och under den tiden valde jag att jobba natt på förlossningen  för att tillvaron skulle gå ihop och pengarna skulle fortsätta komma in på bankkontot. Min man behöver åka bort på konferenser ibland och såhär kunde ett tvåveckorsupplägg se ut ; jag jobbar 5 nätter på förlossningen ena veckan för att kunna vara ledig nästa vecka då han åker iväg. Då är jag själv med 4 barn varav en som inte sover en enda hel natt i sträck. Två veckor utan riktigt god sömn.

Under den här tiden började jag pendla till Stockholms förlossningsvård och  vid sidan av jobb, barn och familj engagera mig mer och mer i  frågorna som rör kvinnovården.  Nätverka, träffa andra barnmorskor, tänka,  samtala, skriva och debattera.

Det hela fick ett abrupt slut när Södra BB hux flux försvann och alla i båten sjönk. Då rycktes jag bort. Även om tillvaron var ordnad och jag fick nytt jobb och pengarna fortsatte att komma in på bankkontot i slutet av varje månad så var det någonting som gick sönder. Fyra års utebliven sömn, vaknätter och stress kom plötsligt och knackade på  min dörr och krävde återbetalning på hela stresslånet.