Etikett: trygghet och stöd

Rätten till en trygg och säker förlossning

Rätten till en trygg, säker och jämlik vård

1 kommentar
Rätten till en trygg och säker förlossning

Idag sken solen på oss när jag gjorde ett hembesök efter en förlossning. Det kändes så ljust och hoppfullt.

Men mitt förra blogginlägg var ett ganska sorgligt inlägg doppat i smärta. Flera barnmorskor har skrivit till mig att de kände igen sig så i min beskrivning. Jag kan också tänka mig att inlägget väckte lite oro – nej, nu skrämmer jag blivande barnmorskor, de som vi behöver så förtvivlat! Eller kanske ännu värre, nu skrämmer jag födande. Men jag tror inte att vägen framåt handlar om att vi ska bli bättre på att putsa på någon fasad. Jag tror att den enda vägen framåt handlar om att skapa bättre villkor och fler alternativ för både födande och barnmorskor. Och ja, det går hand i hand.

Framförallt måste vi börja förstå att den förlossningsvård vi har skapat inte är särskilt inkluderande, varken för födande eller barnmorskor. One size does not fit all. Evidens för alternativa vårdformer finns. Det är uppenbart att det är viljan till förändring som saknas här. Trots att barnmorskor flyr förlossningsvården och att 30 000 nu har skrivit under vår namninsamling för en lugn och trygg förlossning med fler alternativ så säger Västra Götalandsregionen nej till att införa ”caseload midwifery”.

Titta på klippet i SVT här!

Dags att damma av min politikerlista!

Här har jag sammanställt en lista i punktform på det som jag själv anser saknas innan vi kan säga att vi har en fullt ut evidensbaserad, individualiserad och kvinnocentrerad förlossningsvård. Skriv gärna ut listan och överräck till någon som frågar efter vad som skulle kunna göra förlossningsvården bättre, mindre stressig och mer jämlik.

  • Grunden av trygghet behöver finnas där för alla kvinnor. Inför därför vårdmodeller med caseload och små team av barnmorskor som följer kvinnor hela vägen genom graviditet, förlossning och tiden efter, över hela landet.
  • Nivågruppera förlossningsvården genom att skapa fler och mindre enheter. Idag finns det bara svårbemmanad stordrift kvar inom förlossningsvården – här behövs nytänk. Att skapa fler enheter kommer göra förlossningsvården mer tillgänglig för alla kvinnor som bor långtifrån en storstad. Mindre enheter kommer också leda till mindre stress på arbetsplatsen. De barnmorskor som finns kvar på våra sjukhus har fått det alldeles för stressigt och varje år ger fler barnmorskor upp om förlossningsvården. Men en säker och evidensbaserad förlossnings – och BB vård behöver att barnmorskor stannar kvar.
  • Inför fler kvalitetsmått varav kontinuerligt stöd av en barnmorska per födande kvinna är ett.
  • Låt friska kvinnor med normala födslar få välja vattenfödsel som alternativ på samtliga sjukhus, precis som kvinnor har rätt att välja epiduralbedövning som smärtlindring på samtliga sjukhus.
  • Om kvinnor i större utsträckning än idag ska få tillgång till sina egna födande krafter (kroppseget oxytocin) behöver vi börja värdera det känslomässiga arbetet med födande och hålla kvar en specialistkunskap om det fysiologiska födandet.
  • Inför nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning.

Sofia Daniels, barnmorska

Hur kvinnors känslor av trygghet kan orsaka en positiv upplevelse av förlossningen

Lämna en kommentar

Det fanns ingen bok om BB-krisen när jag födde mitt första barn. Jag visste inte vad en doula var och hade aldrig hört talas om termen obstetriskt våld. I samband med förlossningen av min första dotter föddes en hop av anklagelser som jag inte riktigt visste vart jag skulle rikta. Minnet av personalen under min första förlossning var denna: en barnmorska gav mig en sovdos, en annan kopplade upp mig på en kurva, en tredje gav mig en lustgasmask (medan narkosläkaren gav mig en epidural) och en femte barnmorska kom in när jag skulle krysta. Jag upplevde inte att jag fick något vare sig kontinuerligt eller professionellt känslomässigt stöd i samband med förlossningen av min första dotter. Efteråt var mitt liv förändrat och jag var ganska tom inuti: 23 år gammal och med en ny slags sorg innanför bröstet. Jag hade inga ord för den sorgen då, mest anklagelser som jag riktade inåt – mot mig själv.

Women’s sense of security during childbirth

Såhär 16 år efter den upplevelsen trillar jag över Sofia Daniels magisteruppsats med titeln Women’s sense of security during childbirth. Sofia arbetar som barnmorska på Akademiska sjukhuset i Uppsala och syftet med hennes studie har varit att beskriva vilken betydelse känslan av trygghet har under en förlossning – samt hur en känsla av trygghet kan uppnås och stärkas.

Sofia Daniels, barnmorska
Sofia Daniels

Utgångspunkten är vetskapen om att själva upplevelsen av att föda barn spelar roll för kvinnors hälsa. För i Sverige idag lever vi med paradoxen att det aldrig tidigare har varit så medicinskt säkert att föda barn som det är idag – med ytterst få mammor eller barn som dör – medan rädslan inför födandet och negativa upplevelser av att föda barn orsakar mer lidande än vad vi kunnat ana, ja till och med trauma.

För att få en djupare förståelse för vad som orsakar de positiva upplevelserna – framförallt vad som kan bidra till kvinnors känslor av trygghet under födandet – har Sofia intervjuat 13 kvinnor.

Tre övergripande teman kunde hon då vaska fram:

1. Support and assistance from a respecting team

Att ha en relation med barnmorskan som skulle vara med på förlossningen ansågs betydelsefullt. Några av de intervjuade kvinnorna kände sin barnmorska och ansåg att det bidrog till känslan av trygghet. De som inte kände sin barnmorska uttryckte ändå att kontinuitet var viktigt för känslan av trygghet och skiftbyte av personal ansågs generellt som något som minskade den upplevda känslan av trygghet. Några av de intervjuade kvinnorna som fött barn hemma medgav att just detta att kunna välja vilka barnmorska som skulle vara med och hinna bygga en relation hade varit en bidragande orsak till beslutet att föda hemma.

De som hade långt in till förlossningen oroade sig över att inte hinna fram i tid medan det upplevdes som tryggt att bo nära. Överlag oroade sig många över att inte få plats på förlossningen och kanske behöva bli hänvisade till ett annat sjukhus. Detta var något som skapade en stark oro.

Att få ett ovillkorat stöd var viktigt

Stöd var viktigt för alla. Att få känna sig hållen, skyddad och omfamnad bidrog till känslan av trygghet. Flera av de intervjuade kvinnorna såg barnmorskan som ledaren för det stöttande teamet, någon som koordinerade och höll ihop dem. Det var viktigt med ett ovillkorat stöd, ett stöd som inte särskilt behövde efterfrågas eller som man behövde kämpa för att få – det var också viktigt att det inte kom med särskilda tidsbegränsningar. Att bli lovad ett kontinuerligt stöd – företrädesvis från barnmorskan – ökade känslan av trygghet. Samtliga föredrog barnmorskans stöd, men i frånvaron av detta stöd blev de andra stödpersonerna i teamet viktiga. Däremot, om barnmorskan var närvarande i rummet utan att svara på kvinnans känslomässiga behov av stöd så minskade kvinnornas känslor av trygghet betydligt. De kände sig osedda och kunde då uppleva en känsla av existensiell ensamhet.

” I know there was this one time, when I felt alone even though there were people in the room. Now, when I think about it, she didn’t see me or help me through the contractions. I remember her just standing there, tapping on the computer while I had a really hard time.”

Kommunikationen och interaktionen med barnmorskan bidrog till känslan av trygghet mycket starkt. Det var tryggande med en barnmorska som själv utstrålade trygghet, lugn och självsäkerhet. Kvinnorna behövde också känna att barnmorskan trodde på deras förmåga att föda barn.

2. The strengthening of women’s own ability in childbirth

Om det professionella stödet fanns där under barnafödandet så resulterade det ofta i en känsla av ”empowerment” hos kvinnan. Även att få uppleva att det fanns ett val av plats att föda på var viktigt för många, särskilt för de som planerade att föda hemma. Känslan av att behöva ett näste, något privat, var stark hos många. Förflyttningar under födandet skapade motsatta känslor av stress, smärta och rädsla. Även till synes små förflyttningar, de mellan rum på sjukhuset, kunde vara jobbiga. Kvinnorna som valde att föda hemma slapp förflytta sig fysiskt och upplevde att det hjälpte dem att inte tappa fokus under födandet. De som födde på sjukhus upplevde sig tryggare om de fått bekanta sig med förlossningskliniken i förväg. Miljön på rummet var också viktig där en tyst och lugn miljö hade en lugnande effekt.

Möjligheten att få välja födelseplats samt vilka personer som skulle vara med under förlossningen skapade en positiv känsla av kontroll. Kvinnornas känslor av trygghet kom automatiskt när de inte behövde försvara sin rätt till integritet och autonomi. Det var viktigt att få vara delaktig i beslut om ingrepp i förlossningen eller vaginala undersökningar.

Att få behålla kontroll över de saker som faktiskt går att kontrollera i förväg var viktigt för att sedan kunna släppa garden och kontrollen under själva födandet.

Det var stor skillnad på att tappa kontrollen eller att själv släppa på kontrollen.

Att känna kontakten med sitt barn bidrog till känslan av trygghet, både innan och efter förlossningen.

” It was an amazing feeling to catch your baby yourself, and see that she was doing really well, being all pink like a chubby little peach, screaming immediately, awake and looking at us. And it just felt so good that no one with blue gloves holds my baby and doing stuff to it, but that I am the one holding her.”

Känslan av att förlossningen gick framåt på ett normalt sätt var viktig för den upplevda tryggheten.

3. Sense of security enables emotional growth

De intervjuade som hade upplevt starka känslor av trygghet i samband med sina förlossningar hade också väldigt positiva förlossningsupplevelser – de upplevde att barnafödandet hade stärkt dem på olika sätt med känslor av glädje, eufori, empowerment och förundran.

” I think you manage labour more successfully. Even if you’re in pain. That it allows you to find a focus and to do what you’re supposed to do. Everything moves easier and smoother – and maybe faster – if you feel secure and supported.”

Många av omföderskorna som deltog hade haft en negativ förlossningsupplevelse med sig i bagaget. Att få föda sitt andra eller tredje barn med en för dem ny upplevd känsla av trygghet var ett sätt för dem att ”hela” ett emotionellt trauma. Det var känslan av att äntligen få rätta till ett fel.

Förlossningsupplevelse
Att få föda sitt andra barn med känslan av trygghet

”I felt like I had fixed a broken link in a chain. Like I had given birth to my first child, but thought it was a mistake… And the fact that my mother also had wanted to give birth at home, to us… So for me it felt good knowing that I had corrected the line – that small link – in our history. And I just felt the power of them all.”

Många av de intervjuade beskrev hur de upplevde att deras känsla av trygghet under barnafödandet stärkte dem i övergången till föräldraskapet – det gjorde dem starkare, mer stabila och mer kapabla som föräldrar.

Känslor av trygghet nödvändiga för en positiv förlossningsupplevelse

Sofia Daniels visar i sin studie att de faktorer som bidrar till en positiv upplevelse av förlossningen i princip är samma faktorer som bidrar till känslan av trygghet i samband med barnafödandet. Känslan av trygghet är alltså fundamental.

This underlines that sense of security is a fundamental and inseparable part of a very positive birth experience.

Vidare så måste stödet under en förlossning ges på ett sätt så att det stärker kvinnors egen kapacitet och kompetens under födandet, om det ska bidra till upplevda känslor av trygghet under förlossningen.

Partnern och förlossningen

Lämna en kommentar

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoach på www.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder

När hon kom till världen

10 kommentarer


♥

Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

♥

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.