Etikett: Trygg förlossning

trygghet i födandet

Felen vi gör när vi jämför olika sätt att föda på rakt av med varann

Lämna en kommentar

När det pratas om födslar så blandar vi ibland ihop olika typer av födslar och jämför dem rakt av med varann. Det kan lätt bli tokigt eftersom det blir som att jämföra äpplen och päron med varann. Det är ju två olika frukter. Ett äpple ska smaka och se ut på ett visst sätt, ett päron likaså. De smakar lite olika. Men det är inte något fel med varken frukten päron eller frukten äpple. Båda kan vara utsökta. Däremot: någon kan ju ha önskat sig ett äpple och blir då besviken när det visade sig bli ett päron som serverades. Och tvärtom.

Ibland hamnar vi ändå i diskussioner om vad som är bättre och finare. Då kan en del utropa: Päron åt alla! Medan några istället förespråkar äpplen åt alla! Det här att förespråka en viss frukt åt alla blir dumt.

Däremot har jag full respekt för att en individ verkligen, och då menar jag verkligen, föredrar det ena eller det andra. En längtan efter äppelförlossningen kan vara stark och existensiell.

Vissa kanske av olika anledningar inte kan få uppleva en äppelförlossning hur gärna de än skulle vilja. Någon menar att just det faktumet är orättvist. Om inte alla kan få äppelförlossningar så ska INGEN få det. Kanske är det bäst att inte prata om hur de som faktiskt kan få uppleva äppelförlossningar ska göra för att förbättra sina chanser att nå fram till det ätmogna äpplet – eftersom dagens system gör så att många vurpar på stegen till äppelträdet.

Den som blir stolt och lycklig över att noga ha förberett sig inför en äppelförlossning, som med hjälp av de egna förberedelserna inte trillar av stegen utan får fatt i sin specifika frukt. Den personen ställs ofta i skamvrån efteråt. Kanske får den personen veta att äppelförlossningen bara var en slump! Att egentligen är det päron som är bäst och säkrast åt alla. Gå inte runt och var mallig för det där äpplet nu. Och framförallt – basunera inte ut det till andra! Förr i tiden dog man av äpplen.

Men vårt system favoriserar faktiskt en viss fruktsort. Alla de som gör anspråk på den andra frukten blir misstänkliggjorda. Vissa inser att om jag vill få fatt på det där äpplet, ja då är det nog bäst att jag kliver fram till äppelträdet på natten när ingen ser. Utom räckhåll för alla fruktvaktare.

Instinkter i födandet

Instinktiv födsel är ett annat sätt att beskriva vad en fysiologisk födsel är. Oreflekterad. Spontan. Grundad på instinkt. Göres av inre drift. Utan överläggning. Både handlingar och rörelser. Det är vad som menas med att kvinnor i grund och botten har förmågan att föda barn på ”egen hand” – precis som andra djur inte behöver överlägga med någon extern part för att kunna föda. Katter känner instinktivt när det är dags och hittar ett undanskymt ställe där de föder sina kattungar. De vet precis hur de ska göra. Allt grundat på medfödd instinkt (inte samma sak som att det alltid går vägen med lyckosamt resultat).

Det är lättare att få tillgång till sina instinkter i en välbekant miljö, omringad av välkända människor. Det är också lättare om det finns en inre tillit och ett självförtroende. Att man helt enkelt litar på sina egna instinkter. Just därför är en planerad hemfödsel den bästa förutsättningen om man fullt ut vill få tillgång till sina instinkter under födseln. De flesta hembarnmorskor är väl medvetna om detta eftersom de har fått se det med egna ögon. De vet att det viktigaste blir att skydda kvinnans sfär, att inte störa i onödan. Trygghet, lugn och ro. All medicinsk kontroll bör göras så följsamt och smidigt som möjligt så att det inte stör.

Det finns många saker som kan sätta ens egna instinkter ur spel. Okänd miljö, att vara ”gäst” på någon annans territorium. Ligg här, gör så. Okända människor. Egna starka rädslor. Vårt autonoma nervsystem reagerar då och drar i handbromsen även om vi kanske intellektuellt känner oss trygga och väl omhändertagna. Kruxet är att vi inte föder med vår tankehjärna (vårt neocortex) utan med vår mer primitiva del av hjärnan: det limbiska systemet eller känslohjärnan.

Det kan gå jättebra ändå. Just eftersom våra födande krafter är starka, ja de kan vara mycket starkare än någon handbroms. Det är därför vi ibland läser om kvinnor som föder på flyg, i bilar och på parkeringsplatser. Anmärkningsvärt är att de där snabba födslarna ofta går utmärkt rent fysiskt. Även om upplevelsen kan vara traumatisk.

Smärtlindring under förlossningar

Kvinnor har i alla tider sökt olika sätt att lindra smärtan under sina födslar. Det är helt naturligt att vilja lindra den smärta som kommer under tröskeln eller övergångsskedet, då när barnet ska pressas ner och ut i världen. Att motstå medicinsk smärtlindring när den finns att tillgå är särskilt svårt under just den fasen av förlossningen. Men medicinsk smärtlindring kan sätta de egna instinkterna ur spel och leda till en kaskad av andra medicinska interventioner under förlossningen. Även mildare medicinsk smärtlindring som lustgas kan sätta egna instinkter ur spel. Verklighetsuppfattningen kanske ändras och fokus blir på att andas in så mycket gas som möjligt.

De som från början önskar en instinktiv födsel planerar därför ofta att försöka föda utan medicinsk smärtlindring. De optimerar istället allt det andra så att de får annan hjälp att hantera sin smärta. De kanske säkrar tillgången till varmt vatten, gör en oxytocinkoja, har kontinuerligt stöd och egna inövade avslappningstekniker som gör att de får ett maximalt endogent oxytocin och endorfinpåslag. En del blir förbluffade över hur enkelt och lätt det faktiskt kan vara att föda utan medicinsk smärtlindring när förutsättningarna runtomkring är optimala.

För andra fungerar det inte så enkelt och lätt och för dem kan det bli en befrielse att efter flera timmars kamp få ta sig ur den planerade instinktiva födseln. Att få annan hjälp, medicinsk smärtlindring och dropp – och att då kanske äntligen kunna slappna av och ta emot sitt barn. Gud så skönt.

Andra har ingen som helst lust att pröva på en omedicinerad förlossning utan vet från början att de vill ha all smärtlinding och all medicinsk hjälp de kan få. Alla har precis samma rätt till sin förlossning. Den enas besvikelse kan vara den andres förhoppning. Den enas dröm kan vara den andres mardröm.

Olika utgångspunkter

Däremot går de olika sätten att föda på inte att jämföra rakt av med varann. En igångsättning av en förlossning är något annat än en förlossning som startar spontant. När förlossningen sätts igång med hjälp av mediciner så behövs oftast en annan typ av övervakning. Personalen behöver veta vad de gör. Barnet och värkarna behöver övervakas mer noggrant så att inte värkarna kommer för ofta och för tätt vilket kan leda till syrebrist. Vidare så verkar syntetiskt oxytocin mer lokalt på livmoderns sammandragningar och ger inte de känslomässiga fördelar som kroppseget oxytocin gör (som kan vara både smärt och ångestdämpande). Därför kan igångsatta värkar ibland upplevas som vassare och medicinsk smärtlindring blir ofta nödvändigt. Men inte för alla.

En planerad kejsarfödsel är ju att föda barn med hjälp av en operation. Då är det saker som operationsteknik, kirurgisk skicklighet och väl inövat teamarbete som blir viktigt. Men också goda förberedelser och att den som föder känner sig trygg, sedd och respekterad från början till slut. En kejsarfödsel kan göras till en familjevänlig och högtidlig fest.

Poängen här är att det viktiga för upplevelsen inte är sättet man föder på utan snarare känslan man föder med.

Ett personligt pris i botten

Det är viktigt att konstatera att det inte är självplågeri som ligger bakom att vissa vill välja en hemfödsel utan en epidural. Eller en sjukhusförlossning utan epidural. Ett högst personligt pris ligger till grund för det önskemålet. En önskan om att nå en viss frukt.

Trygghet kan vara att föda på sjukhus med epidural. Jag har varit med på många sådana förlossningar. Eller med hjälp av en planerad kejsarfödsel. Trygghet kan vara att föda hemma omringad av välkända människor som inte stör i onödan. Inget av dessa alternativ är mer rätt eller fel än det andra. Allt beror på vem som föder, den personens unika förutsättningar och vad den personen själv önskar.

Foto: Lovisa Engblom
Trygga vaginala födslar

Vi måste bli bättre på att erbjuda kvinnor trygga vaginala födslar

Lämna en kommentar

Den spontana, ostörda fysiologiska födseln blir allt svårare att få kunskap om. Eftersom de hela tiden krymper i antal. Det är ingenting som jag själv hittar på utan det finns siffror som visar att det förhåller sig så. Antalet kejsarsnitt ökar, om än sakta. Sedan år 2004 så har snittsiffrorna legat på 17-17,5 %. Att jämföra med år 1990 då endast drygt 10% av förlossningarna avslutades med kejsarsnitt. År 2019 var de 17,7 % av alla förlossningar (med stora regionala skillnader). Jag citerar WHO som rekommenderar en kejsarsnittsfrekvens på runt 10-15 %:

”Since 1985, the international healthcare community has considered the ideal rate for caesarean sections to be between 10-15%. Since then, caesarean sections have become increasingly common in both developed and developing countries. When medically necessary, a caesarean section can effectively prevent maternal and newborn mortality. Two new HRP studies show that when caesarean section rates rise towards 10% across a population, the number of maternal and newborn deaths decreases. When the rate goes above 10%, there is no evidence that mortality rates improve.”

Men just nu är det framförallt den medicinska igångsättningen av förlossningen som blir allt vanligare i vår kultur. År 1993 så utgjorde andelen igångsättningar 7-8 % av alla förlossningar. Att jämföra med år 2019 då drygt en femtedel av alla förlossningar – 20,7 % – blev igångsatta. Det är en otroligt hög siffra. Av dessa igångsättningar så avslutades 16,3 % med ett kejsarsnitt. Att jämföra med 6,5 % kejsarsnitt i den grupp som startade spontant.

Det kan finnas goda medicinska skäl till att sätta igång en förlossning på medicinsk väg. Alltså där nyttan överväger risken. För allt som är naturligt är inte alltid bra. Men själv är jag högst osäker på om 20,7% är en rimlig siffra för igångsättningar av förlossningar. För faktum kvarstår: vi har ännu inte hittat någon medicin som kan matcha kroppens egen igångsättning av förlossningen. Den spontana ”igångsättningen” verkar vara svåröverträffad.

Själv tror jag att både kejsarsnittsfrekvensen och antalet igångsättningar kommer fortsätta att öka. Hur kvinnor upplever sina igångsättningar är därför en otroligt relevant fråga. Vi måste helt enkelt fundera över vad dessa siffror i förlängningen kan komma att göra med vår förlossningskultur. Det är en principiell fråga. Vi behöver lyfta blicken lite och fråga oss vilka mekanismer vi har satt i rullning. Kanske blir priset vi får betala en förlorad tilltro till kvinnors egen förmåga i födandet.

Själv tror jag att det finns en gräns för hur många kejsarsnitt och induktioner vår förlossningsvård ”klarar” av innan kunskapen om den spontana vaginala födseln tunnas ut för mycket. Jag tror också att det finns en tipping point där efterfrågan på de planerade snitten kommer öka.

Erbjud kvinnor trygghet och kontinuitet! Bästa erbjudandet ever

Det bästa sättet att pressa ner en kejsarsnittsstatistik verkar vara att erbjuda kvinnor trygghet och kontinuitet: relationsbaserad vård. One to one care med kontinuerligt stöd av en barnmorska som den födande redan hunnit lära känna. Att erbjuda kvinnor continuity of care och caseload midwifery är i högsta grad evidensbaserat.

Referenser:

https://www.who.int/reproductivehealth/publications/maternal_perinatal_health/cs-statement/en/

Socialstyrelsens statistik om graviditeter, förlossningar och nyfödda barn 2019

Sandall, J., Soltani, H., Gates, S., Shennan, A. & Devane, D. (2016). Midwife-led continuity models versus other models of care for childbearing women.Cochrane Database, doi.org/10.1002/14651858.CD004667.pub5.

doulautbildning hösten 2021

Välkommen till Föda med stöd doulautbildning hösten 2021!

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för mina egna tjänster.

Just nu håller jag och Eva på att lägga sista handen vid vårens fullbokade doulautbildning. Vi har behövt anpassa stora delar av utbildningen till zoomformatet och stuvat om lite i programmet så att vi ändå får tillfälle att träffa alla kursdeltagare. Även om det blir lite annorlunda nu i vår så kommer det bli bra! Jag ser så fram emot att hålla den här utbildningen.

Kropp och känslor samspelar under en förlossning. Det är därför det kontinuerliga känslomässiga stödet i samband med barnafödande kan vara så avgörande under en förlossning. Att göra sig själv känslomässigt delaktig på ett lite djupare plan kräver kontinuitet och att en relation byggs upp med kvinnan/paret innan förlossningen.

Som professionell doula arbetar du med dig själv som ditt främsta verktyg! Det kräver en viss mognad inför mänskliga möten. Vår doulautbildning är utformad just för att ge dig en unik möjlighet att mogna inför den viktiga uppgiften att vara stöd till blivande föräldrar. Utbildningen ges i form av två helgkurser där vi varvar teori med egen reflektion och praktiska kunskaper. Till det tillkommer inläsning av kurslitteratur och en inlämningsuppgift.

Föda med stöd doulautbildning

Höstens kursdatum är nu spikade och vi både tror och hoppas att hela utbildningen kommer kunna ges på plats i Uppsala. Vi kommer hålla till i Vuxenskolans lokaler som ligger centralt i Uppsala (nära tågstationen med bra pendlingsmöjligheter). Du hittar mer information om utbildningens innehåll och hur du anmäler dig på vår gemensamma hemsida profylaxkurser.se

Själv ser jag så fram emot att få inspirera flera kullar med blivande Birthworkers!

Rätten till en trygg och säker förlossning

Rätten till en trygg, säker och jämlik vård

1 kommentar
Rätten till en trygg och säker förlossning

Idag sken solen på oss när jag gjorde ett hembesök efter en förlossning. Det kändes så ljust och hoppfullt.

Men mitt förra blogginlägg var ett ganska sorgligt inlägg doppat i smärta. Flera barnmorskor har skrivit till mig att de kände igen sig så i min beskrivning. Jag kan också tänka mig att inlägget väckte lite oro – nej, nu skrämmer jag blivande barnmorskor, de som vi behöver så förtvivlat! Eller kanske ännu värre, nu skrämmer jag födande. Men jag tror inte att vägen framåt handlar om att vi ska bli bättre på att putsa på någon fasad. Jag tror att den enda vägen framåt handlar om att skapa bättre villkor och fler alternativ för både födande och barnmorskor. Och ja, det går hand i hand.

Framförallt måste vi börja förstå att den förlossningsvård vi har skapat inte är särskilt inkluderande, varken för födande eller barnmorskor. One size does not fit all. Evidens för alternativa vårdformer finns. Det är uppenbart att det är viljan till förändring som saknas här. Trots att barnmorskor flyr förlossningsvården och att 30 000 nu har skrivit under vår namninsamling för en lugn och trygg förlossning med fler alternativ så säger Västra Götalandsregionen nej till att införa ”caseload midwifery”.

Titta på klippet i SVT här!

Dags att damma av min politikerlista!

Här har jag sammanställt en lista i punktform på det som jag själv anser saknas innan vi kan säga att vi har en fullt ut evidensbaserad, individualiserad och kvinnocentrerad förlossningsvård. Skriv gärna ut listan och överräck till någon som frågar efter vad som skulle kunna göra förlossningsvården bättre, mindre stressig och mer jämlik.

  • Grunden av trygghet behöver finnas där för alla kvinnor. Inför därför vårdmodeller med caseload och små team av barnmorskor som följer kvinnor hela vägen genom graviditet, förlossning och tiden efter, över hela landet.
  • Nivågruppera förlossningsvården genom att skapa fler och mindre enheter. Idag finns det bara svårbemmanad stordrift kvar inom förlossningsvården – här behövs nytänk. Att skapa fler enheter kommer göra förlossningsvården mer tillgänglig för alla kvinnor som bor långtifrån en storstad. Mindre enheter kommer också leda till mindre stress på arbetsplatsen. De barnmorskor som finns kvar på våra sjukhus har fått det alldeles för stressigt och varje år ger fler barnmorskor upp om förlossningsvården. Men en säker och evidensbaserad förlossnings – och BB vård behöver att barnmorskor stannar kvar.
  • Inför fler kvalitetsmått varav kontinuerligt stöd av en barnmorska per födande kvinna är ett.
  • Låt friska kvinnor med normala födslar få välja vattenfödsel som alternativ på samtliga sjukhus, precis som kvinnor har rätt att välja epiduralbedövning som smärtlindring på samtliga sjukhus.
  • Om kvinnor i större utsträckning än idag ska få tillgång till sina egna födande krafter (kroppseget oxytocin) behöver vi börja värdera det känslomässiga arbetet med födande och hålla kvar en specialistkunskap om det fysiologiska födandet.
  • Inför nationella och evidensbaserade riktlinjer för alternativet planerad hemförlossning.

Äg din födsel – Own Your Birth

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Maria Bengtsson Lenn

Jag heter Maria Bengtsson Lenn, är mamma till tre och har sedan mitt äldsta barn föddes för 15 år sedan varit en obotlig ”förlossningsnörd”.  Jag brinner för allt som har med graviditet, födande och nära föräldraskap att göra.

Maria Bengtsson Lenn, Own your birth, Äg din födsel

Jag är journalist, doula och författare till Gravid med kropp och själ (MiMa förlag 2019) och Föd på dina villkor (MiMa förlag 2019) som jag har skrivit tillsammans med Victoria Häggblom.

Sedan Coronapandemin bröt ut håller jag och min kollega Kristina Turner i veckovisa zoom-webinarier som fått stort gensvar. Vi kommer också att hålla födelseförberedande kurser under samma namn. Översättningen av Own Your Birth är ”Äg din födsel” och det är precis det vi uppmanar gravida att göra: att äga sin födsel, ta ansvar för den och det som händer en och ens barn.

Vi idoliserar auktoriteten

De flesta av oss är självständiga och tar ansvar för våra liv. Men när vi föder barn verkar det rinna ut i sanden. Då tror och hoppas vi att någon annan ska ordna det för oss – experterna vet bättre. Men har vi verkligen belägg för att det är så? Brukar allt gå bra på en ”normal” förlossning? Verkar våra vänner och bekanta tycka att förlossning är något positivt?

”Vad som helst kan hända närsomhelst” när ett barn föds är något vi ofta får höra. Kan det vara så att vi ger upp ansvaret för hur vår födsel blir för att vi tror att vi ändå inte kan bestämma över det? Eller är det för att vi inte orkar eller kan? Kanske vet vi inte ens att det är möjligt att ta kommandot över födseln? Hur det än är så verkar få av oss ha en genuin inneboende tillit till att kroppen verkligen kan föda.

Det blir som det blir

Häromdagen gick jag till posten för att posta ett paket. På ett frimärke stod det ”Det blir som det blir”. Och det är precis den inställningen som vi uppmuntras ha till vår födsel, speciellt förstföderskor. Som medsyster, journalist, föderska och doula har jag dock erfarit att det tyvärr många gånger inte alls ordnar sig av sig självt under födseln.

Vi alla olika behov och just den barnmorska du får tilldelad dig kanske inte tar hänsyn till ditt förlossningsbrev. Förlossningsvården är heller inte utformad efter kvinnors fysiologiska behov – många gånger leder sjukhusens rutiner till interventioner som i sin tur leder till komplikationer för både mamma och barn.

Många som upplevde sin förlossning som traumatisk får höra att förlossningen var helt normal och att de ska fokusera på att de och bebisen överlevde. Vi har fått det inpräntat i oss att det är livsfarligt att föda barn och att det är våra kroppar som sviker oss, och att vi därför inte ska klaga efter en jobbig födsel, inte ens när kanske både kropp och själ känns sargade.

En ”normal” förlossning?

”Det fanns ingen barnmorska närvarande under större delen av födseln, det blev för många vaginala undersökningar, barnmorskestudenten hann också undersöka en extra gång trots att jag grät av smärta, för många som ville ge sina expertutlåtande, övertalning att ge upp mina nej, en ”jag måste, annars”-intervention som ledde till en annan, som ledde till en förlossningskomplikation som ledde till en annan, ett stressat barn, panik på rummet, forcerad krystning, ett sprucket underliv eller akut snitt. En stor blödning. Svårigheter med amning och anknytning, övermäktig rädsla för att något ska hända bebisen, svårt att känna sig tillräcklig som mamma.”

Det gick väl bra…

Enkäterna som vi fyller i på sjukhuset visar att de flesta är nöjda med sina förlossningar, men svaren kanske hade varit annorlunda om man väntat med att fråga tills vi fått smälta allt som hänt under födseln. Var allt verkligen ”normalt”? Att tvingas säga ja till sånt som inte kändes rätt. Att känna sig överkörd och som om man utsatts för ett övergrepp under vad som ska vara den mest speciella händelsen i ens liv? Är kvinnokroppen så oduglig? Eller är det omständigheterna som inte är normala?

Våga visualisera din drömfödsel

Hur kan vi äga vår födsel, ta ansvar för vår upplevelse under födseln och få en positiv förlossningsupplevelse då? Min erfarenhet är att vi inte kan uppnå det vi inte vågar sträva efter. Genom att läsa på, ta del av inspirerande förlossningsberättelser, bearbeta våra rädslor, visualisera hur vi vill ha det och förbereda oss tar vi ansvar.

Vi kanske tror att bara för att vi vågar drömma om något så kommer vi uppleva besvikelse. Visst, precis som i övriga livet kan det hända oväntade saker under en födsel. Men samtidigt är det så att ju mer du läser på om sånt som kan gå fel, förbereder dig och har plan B, C och D, desto mindre risk är det att du kommer uppleva det du är mest rädd för.

Vi kan också lättare hantera det oförutsedda om vi tar ansvar för vår förlossning och förbereder oss så gott vi kan. Att inte kunna skylla på någon annan eller bli offer för omständigheterna är stärkande i sig. 

Vattenfödsel, drömfödsel

Var och hur föder du tryggast?

Vägra vara en patient eller ett offer. Graviditeten är en tid då du startar en inre resa och tar reda på vad just du behöver och vill. Du förbereder dig för att ha ansvar för en annan liten människa. Du övar dig på att lyssna inåt och göra det som känns rätt för dig och din familj. Du kan sluta lyssna på vad andra vill att du ska göra eftersom det bara är du som vet vad som är bäst för dig och ditt barn.

Ta reda på vad du har för rättigheter i barnafödandet och utforska vad just du själv behöver och vill ha för att kunna föda tryggt. Detta innebär att du inte lägger över ansvaret på vården, en enstaka barnmorska eller någon annan.

Din kropp, ditt beslut

Det är du som bär på och ska föda barnet, och det är du som har rätt att bestämma alla omständigheter kring födseln. Låt ingen annan ta beslut åt dig, inte ens din partner! Om du vill ha med dig en doula för att du känner dig tryggast så, ha då med en doula! Om du vill föda hemma för att du känner att du bäst ger dig hän där, föd då hemma! Om du känner att en vaginal födsel skulle bli som ett övergrepp har du rätt att välja kejsarsnitt!

Låt inte din partners rädslor påverka dig. Hen har ansvar att själv läsa på och stötta dig i ditt beslut. Självklart är bebisen också din partners ansvar, men det är din kropp och själ som ska bära och föda barnet.

Gå stärkt ur din födsel – det gynnar alla

Att äga sin födsel leder alltid till empowerment, hur resultatet än blir, eftersom du födde ditt barn på dina villkor – du blev inte förlöst på någon annans villkor! Och vi som samhälle har allt att vinna på att kvinnorna tar tillbaka makten över sin kropp och födsel.

Mer info: Med förhoppningen om att kunna inspirera andra till att äga sin födsel har jag delat mina egna tre förlossningsberättelser i boken Föd på dina villkor, på Föda Hemma-sidan och i Doulapodden. Jag står även bakom nätverket Föda Lugnt tillsammans med Kristina Turner och Anna Toss. Det senaste året har jag och Kristina tagit fram varumärket Braïdo Organics som erbjuder ekologiska och hållbara produkter för en mer njutningsfull graviditet, födsel och postpartum-tid. Länkar:

Boken Föd på dina villkor: adlibris.com/se/bok/fod-pa-dina-villkor-9789188845207

Föda Hemma: www.xn--fdahemma-n4a.se/

Doulapodden: doulapodden.podbean.com/e/34-maria-del-1/

doulapodden.podbean.com/e/maria-del-2/

braidoorganics.com

ownyourbirth.se

fodalugnt.se

Statistik hemförlossning vs sjukhusförlossning

Flertal studier påvisar att det är lika säkert för friska omföderskor att föda hemma eller på en barnmorskeledd förlossningsklinik som att föda på akutsjukhus. Kvinnorna som födde hemma hade också stött på färre förlossningskomplikationer, fick färre stora bristningar och bebisarna hade högre apgarpoäng. Analys av forskning som omfattar en halv miljon planerade hemfödslar i länder där hemfödsel är väl integrerat i vårdsystemet, som i Storbritannien, visar att kvinnor (med komplikationsfri graviditet) som planerade att föda hemma hade …

– 40 % mindre sannolikhet för kejsarsnitt

– 50 % mindre sannolikhet för en ”instrumentell” vaginal födsel (sugklocka, tång etc)

– 70 % mindre sannolikhet för epidural

– 55 % mindre sannolikhet att klippas

– 40 % mindre sannolikhet för en tredje eller fjärde gradens bristning

– 60 % mindre sannolikhet för värkstimulerande dropp

– 75 % mindre sannolikhet för infektion efter förlossningen

– 30 % mindre sannolikhet för förlossningsblödning

Källa: Föda Hemma (www.xn--fdahemma-n4a.se/forskning/)

webbkurs aktiv förlossning

Oxytocinboost i Västerås

Lämna en kommentar
Oxytocinboost I Västerås

Såhär i Coronatider är ingenting sig längre likt. Jag återkommer ständigt till känslan av att ha klivit in i en parallell verklighet som påminner om en mardröm. Tills det sjunker in i mig att nu är det här faktiskt vår verklighet ett tag framöver. Evighetsscrollandet, infodemin på facebook och twitter, hätsk debatt, experter hit och dit, medmänniskor som dör, en vård på marginalen som snart måste koka soppa till alla på en liten spik. Jag känner mig plötsligt helt lost. Jag som hade planerat min vår och som med tillförsikt och ett lugn i kroppen såg fram emot allt roligt jag – vi – skulle göra. Istället har jag precis som ni fått tänka om och göra helt nytt.

Jag har varit hemma med barn i en vecka. Alla som har varit föräldralediga och vabbat i omgångar vet hur det är när de där mammakrafterna tar slut. Tvära kast mellan full rulle och energin som rinner ur en som gammalt ljummet badvatten (då när ingen gillar maten man gör, när nöjdheten inte infinner sig, när ilskan rinner till efter att man just snubblat över någons gamla frukosttallrik som ligger gömd i källaren). Jag har behövt planera om och stuva i min kalender. Jag har precis som ni behövt reflektera och fundera över sådant som ”flatten the curve”, ”social distans”, ”lockdown” och ”containment”.

Jag har också under veckan som gått haft kontakt med många gravida som befinner sig i nytt landskap och där planerna inför förlossningen omkullkastas helt. Föräldragrupper som ställs in och anhöriga som inte längre är så självklart välkomna överallt. Förkylda partners som portas från förlossningar och doulor som inte längre är välkomna. Allt det som jag brinner så för – stöd, närvaro, förberedelser, trygghet, lugn och ro inför födandet – ja det river och sliter i mitt barnmorske – och doulahjärta att ta del av all den otrygghet och ovisshet som gravida nu tvingas bära på.

Jag vill därför rikta en uppmaning till alla gravida såhär i Coronatider – ta din omgivning i anspråk!

På mitt instagramkonto @fodamedstod uppmanade jag alla som har bokat doula att sörja en stund men att ändå behålla uppdraget! För trots allt så finns det ganska mycket man kan göra bara man tänker lite utanför boxen. Om du har bokat en doula och fått höra att hen inte längre är välkommen på förlossningen – mitt förslag är att du kontaktar din doula och diskuterar om doulan kan anpassa uppdraget och ge extra:

  • förlossningsförberedelse
  • stöd under latensfas
  • finnas med på videolänk när du är på sjukhus
  • finnas där som ”stand-in” om din partner blir sjuk
  • finnas där efter födseln

Men man kan trygga födandet även utan en doula. Du som snart ska föda – ta din omgivning i anspråk! Involvera en vän eller varför inte en mamma, pappa eller svärmor. Fråga om de kan finnas där som en back-up om din partner blir sjuk, kanske skjutsa er in till förlossningen eller göra något annat som just du vet att du/ni kommer behöva.

Jag och Eva behövde fundera på hur vi skulle göra med vår profylaxkurs Föda utan rädsla och workshopen Aktiv förlossning som var planerat till helgen. Skulle vi ställa in allt? Nej. Vi planerade för att det skulle bli av. Men utan handskakningar och genom att sprida ut alla i rummet med 1-2 meters avstånd mellan. Självklart noggrann handhygien och en uppmaning att stanna hemma vid minsta symtom. Yogalistic studio i Västerås är en så stor och rymlig lokal så det där med ge varandra space fungerar verkligen i den lokalen.

Profylaxkurs Yogalistic studio i Västerås
Yogalistic studio

Vad glad jag är att dagen blev av! (Och vad jag hoppas att alla våra ”säkerhetsåtgärder” räckte hela vägen). Vi höll först profylaxkursen Föda utan rädsla och sedan workshopen Aktiv förlossning. Flera av deltagarna berättade att deras föräldragrupper nu blivit inställda och det VAR mycket oro och ovisshet som kom upp. Men det var också en dag fylld med så mycket glädje. Ja det kändes som en riktigt välbehövlig oxytocinboost för oss allihop.

Jag hoppas och tror att vi kommer kunna fortsätta hålla de här kurserna våren ut enligt plan, online-lösningar i all ära men det är ju nåt visst med att få träffas in real life – det går inte riktigt att komma ifrån.

In real life
Närhet

Premiär för våra gemensamma profylaxkurser i Uppsala!

Lämna en kommentar
Profylaxkurser i Uppsala

Ja jag var lite nervös innan. Det var ju första gången för mig – att hålla profylaxkursen Föda utan rädsla i grupp. Men det var tryggt att jag hade Eva med mig som ju har hållt den här kursen många gånger förut. Så tack alla ni som kom för att det blev så fint! Jag inser att det är en ynnest att få möjlighet att träffa blivande föräldrar på det här sättet. När fönstret mot förändringen (födseln av barnet) är öppet – ja på vid gavel. Att få komma in precis i den öppningen och försiktigt, så mjukt det går, leda, lotsa och bjuda in till att öva på allt det där som jag och Eva vet kommer att spela roll under förlossningen.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt har förstått hur viktigt det här med närhet är – och att det är något som inte alltid är självklart just i förlossningssammanhang. Att få tillfälle att bjuda in par att vara nära varann är stort.

Närhet

Sen var det väldigt fint att känna hur mina kunskaper om födandet liksom kom till sin rätt i detta sammanhang. Ja, jag vill bara ha mer. Tack för att jag får göra detta.

När hon kom till världen

10 kommentarer


♥

Ska du föda hemma? Den frågan har jag fått svara på många gånger de senaste åtta månaderna. Och det har varit svårt för mig att svara. För jag har inte kommit in i världen av hemfödslar genom mina egna vackra (hem)födslar – som flera andra hembarnmorskor har gjort. Tvärtom. Jag har haft fyra egna sjukhusfödslar. Och de har varit fina på sina sätt – men rätt så jobbiga också. Ja de har varit ganska typiska sjukhusfödslar. Min första förlossning var lång och innefattade både sovdos,  värkstimulerande dropp, epidural och en känsla av att jag ALDRIG skulle ha klarat av att föda barn på egen hand. Jag hamnade i den där känslan av underläge och fick en passiv och underordnad roll. Hjälp mig! Ja det satte tonen för mina kommande förlossningar.

Att börja arbeta med hemfödslar har varit en stor ögonöppnare för mig. Insikten om att det inte först och främst handlar om vilken smärtlindring man vill ha eller föredrar – utan att det trygghetsskapande stödet är det som gör skillnaden. En födsel hemma utan en epidural men med ett kontinuerligt stöd behöver inte vara ett dugg jobbigare än en födsel på sjukhus med epidural.

Frågan om hemfödslar är kontroversiell och splittrande – och det är väldigt påtagligt här i min hemstad Uppsala. Det finns nästan en slags beröringsskräck inför fenomenet. I Stockholm, som ligger så geografiskt nära men på ett annat plan – väldigt långt borta – är det annorlunda. Och jag hade ingen lust att göra mitt kommande barns födsel till en konfliktyta. Så därför valde jag att börja i en helt annan ände den här gången. Jag planerade inte för en hemfödsel. Men jag hade inte heller låst fast mig vid tanken på en sjukhusfödsel. Jo det fanns en plan som jag var med och formulerade på MVC – en sammanfattning av graviditeten och några få men viktiga önskemål.

Det allra viktigaste för mig den här gången var att fundera ut vem eller vilka som skulle kunna stötta mig genom födseln, vid sidan av min partner såklart. Platsen för födseln fick bli sekundär. Jag frågade därför mina vänner och barnmorskekollegor Ann Ljungblom holymama och Margareta Aveskogh om de kunde tänka sig att vara jour åt mig inför födseln och komma hem till mig när det väl blev dags. Som stödpersoner, barnmorskor eller barnmorskedoulor. De tackade ja båda två. Eftersom båda jobbar som barnmorskor  på olika förlossningsavdelningar och har pass inbokade så kom de överens om att dela på jouren så att åtminstone en av dem skulle kunna rycka ut när del väl blev dags. Ann bor på Färingsö men Margareta och jag bor nästan grannar. Vi träffades i september över en lunch och pratade ihop oss. Min man var med. Jag kände mig så trygg med det här upplägget – men det fanns en hake.

Min man, barnets pappa – Stefan – var inbjuden som huvudtalare, eller keynote speaker som det heter, på en konferens i Kalifornien på UCLA. Med knapp marginal inför beräknat nedkomstdatum skulle han vara hemma igen. Närmare bestämt fyra dagar innan beräknad förlossning. Vi diskuterade fram och tillbaka och räknade att ut det fanns en statistisk risk på ungefär 20 % att han skulle missa vårt femte barns födsel. Det kändes sådär. Men vi kom fram till att han skulle åka ändå – jag hade ju bra backning härhemma om något skulle hända.

♥

Stefan åkte till USA och jag tog tåget till Stockholm alldeles sprickfärdig för att delta i den avslutande doulahelgen: Föda utan Rädsla. Mormor och morfar, farmor och farfar, min bror och  syster hjälpte mig med barnen och hemmet under veckan. Jag kände mig trött som en utsliten packåsna och hade svårt att sova  i någon ställning överhuvudtaget. Det blev långa nätter och ännu längre dagar. Men veckan gick och det blev fredag. Lördag morgon skulle Stefan vara åter i Sverige och barnen skulle få bo hos mormor och morfar över helgen – så att vi skulle få pusta ut lite. Sova bort lite jetlag.  Städa och boa. Kanske handla. Fixa.

Jag vaknade i ett tomt hus lördag morgon medan planet landade på Arlanda – och det rann vatten längs benen. En svag men välkänd lukt av fostervatten. Jag rotade fram min egen doppler ur barnmorskeväskan och lyssnade på hjärtljuden. Någon levde därinne. Klockan var strax efter nio då jag skickade iväg ett sms. Fick svar samtidigt som mitt eget meddelande gick iväg:

Jag har precis landat. Tar en taxi. Är hemma om 30.

Vilken timing! Någon väntade in sin pappa. Jag eller bebisen? På sjukhuset kunde de inte konstatera någon vattenavgång för det rann inte längre, syntes inget, och det fanns gott om vatten kvar för barnet att plaska i därinne. Jag var bara glad att inte få vattenavgång konstaterad eftersom födseln, enligt sjukhusets riktlinjer, då måste äga rum inom en viss utsatt tid innan det blir tal om igångsättning. Jag önskade varken igångsättning eller en klocka som tickar i bakgrunden. Det var skönt att åka hem igen. Jag är inte så förtjust i intagningsrum på sjukhus, man känner sig så lost in translation.

Vi sov eller halvsov hela eftermiddagen. Jag hade  svaga värkar som kom och gick och visste att det var på gång – en sådan där visshet som man bara har ibland. Helt outtalat men ändå så påtagligt. Vi skulle bara få vila ut, åka och träffa barnen hos mormor och morfar sen eftermiddag, överräcka godis och presenter från USA – och sen åka hem igen. Och DÅ. Kunde vadsomhelst få hända.

Precis så blev det. På vägen till mormor och morfar behövde vinterdäcken kollas och jag hissades upp i bilen. Där satt jag i en bil i luften på bilverkstaden och tog värkar(!). Barnen blev glada över att återse sin pappa men jag hade ingen vidare aptit och vi åkte hemåt igen efter förrätten; väl hemma gick jag och la mig och visste att nästa steg blir att ringa en av  mina jourhavande barnmorskor. Närmare bestämt Ann eftersom Margareta jobbade på förlossningen i Uppsala den kvällen. Jag hade inte bråttom någonstans. Kände mig avslappnad, lugn och trygg. Trivdes bra med att vara hemma. En mycket behaglig känsla när man är i latensfas.

Klockan 19:12 låg jag i soffan hemma och ringde till Ann. Jag kände inte att det var någon fara på taket men hade haft en eller två värkar som kändes lite mer och tänkte att Ann ju ändå har en dryg timmes resväg. Kunde vara bussigt att inte ringa för sent. Så hon satte sig i bilen och vi tände några värmeljus härhemma och satte på lite klassisk musik. Värkarna kändes men de var trots allt ganska harmlösa.

Klockan 20:32 ringde Ann från vår parkering och när jag förstod att hon var här kom den första riktigt rejäla värken. Som om någon tryckt på en knapp. Ann kom in med sin barnmorskeväska och slog sig ned i soffan bredvid oss. Hon satte på jordmorsjojken som spelades in på hembarnmorskehelgen i Mundekulla och på det sättet fick vi lite av den fina stämningen i Mundekulla hemma hos oss.  Någon gjorde té medan barnet gjorde svallvågor på min mage för sista gången.

Jag bad om lite akupunktur och berättade att jag är en strong reactor , vilket betyder att jag har reagerat ganska starkt på akupunktur tidigare. Ann plockade fram några små tunna nålar ur sin väska och satte dem – de hade effekt på värkarna direkt!

Akupunktur

Jag blev nyfiken på hur öppet det var och med en barnmorska hemma är det lätt att få svar; det var en mediosakral, utplånad livmodertapp och öppet för fingret (ungefär 1 cm) med ett fortfarande uppskjutbart huvud! Fina fosterljud. Jag bestämde mig för att ta ett bad. Skönt  och avslappnande att omslutas av varmt badkarsvatten. Värkarna tilltog. Samtidigt tyckte jag lite synd om Stefan och Ann som bara satt där vid badkarskanten och väntade in varje värk med mig så strax efter klockan tio sa jag vänligt att de kunde få gå och lägga sig en stund om de ville. Men det hann inte gå många minuter innan jag själv ville gå upp ur badet. Någonting höll på att ta över min kropp.

Det är svårt att beskriva vad som tog över mig. Men en känsla av något oåterkalleligt. Ett matrix- moment, jag sveptes med i något enormt – slukades. Det var svårt att parera, hur parerar man en  kroppens tsunami? Genom att bara hänga med? Andas? Använda sig av rösten? Ska man göra motstånd? Vad gör man när man inte lyckas hitta några fästpunkter? Ann undersökte en gång till och nu var det öppet 4 cm med en stor och buktande hinnblåsa. Jag började känna mig vansinnigt obekväm och hörde mig själv säga att jag ville åka in till förlossningen. Sagt och gjort. Vi åkte in.

Vattnet gick på vägen in och allt blev blött. Sedan blev min kropp som ett skruvstäd – någonting inuti skulle med bestämdhet borra sig ut och ner. Nu gick det inte längre att känna var värken började eller slutade, bara smärta och ett enormt tryck. När bildörren öppnades fick jag fram ett ord: ”Bår”. Ja det hela var ganska filmiskt men jag hann aldrig bli rädd eller orolig – jag hade ju en barnmorska vid min sida hela tiden!

Min man sprang ut med en bår och jag skjutsades in i ett förlossningsrum.  Den här sekvensen av födseln har jag enbart fragmentariska minnesbilder av. Men jag minns väl att jag blev glad att det var just barnmorskan Annemarie Andersson som mötte oss – vi är kollegor sedan tidigare och jag hann tänka bingo. Sen försvann jag in i en dimma av lustgas. Det gick inte att känna var värken började eller slutade, det vara bara som ett enda stort dån. Och den här gången upplevde jag att lustgasen faktiskt hjälpte mig – den lindade in dånet i lite bomull.

Det som utmärker den här födseln och skiljer den från mina fyra andra sjukhusfödslar är att jag fick vara ett subjekt hela vägen. Jag hamnade aldrig i det där passiva läget där man överlåter nycklarna till födseln åt personalen, epiduralen, droppet, amniotomin eller ctg – registreringen. Jag gjorde något aktivt, jag födde barn av egen kraft. Någon ctg-registrering hanns inte med för jag födde ju barn. Det fick bli lite intermittent avlyssning. Någon vaginal undersökning hanns inte heller med för barnet var ju på väg, det syntes tydligt. Vi var på förlossningen i exakt en halvtimme innan hon tittade ut. Hon föddes klockan 23:55.

Alla mina/våra önskemål respekterades. Jag hade tackat nej till navelsträngsprover, vänligt men bestämt, eftersom jag ville att allt blod skulle få gå till barnet. Hon mådde ju hur bra som helst när hon kom ut så något annat ”kvitto” kände jag inte att jag behövde. Vi ville ha sen avnavling (då menar jag inte 10 minuter utan kanske två timmar sen, tills det skulle bli dags för efterskötning) och även detta var inga som helst problem.

Navelsträngen fick vara orörd och intakt, med moderkakan i en påse bredvid i två timmar – tills det var dags att väga och mäta henne.

Vi hade tackat ja till K-vitaminsprutan men först vid efterskötningen (som man gör ungefär två timmar efter själva födseln) eftersom jag ville att vi skulle få kontakt och hinna med den första amningsstunden innan det blev dags för ett stick. När Annemarie sedan gav henne sprutan så låg hon helt tryggt i min famn och gjorde inte ett ljud ifrån sig. Jag är så tacksam över att alla våra önskemål respekterades.

Barnmorskan Annemarie med vårt nyfödda knytt.

Värkarna var kraftfulla och effektiva under hela födseln men framförallt; jag kände mig trygg hela tiden. Att Ann kom hem till oss och följde med hela vägen bidrog starkt till det. Med det stödet gick överflyttningen till sjukhus så smidigt som den bara kunde. Förloppet bevarades intakt och det blev inget stort avbrott när vi kom till sjukhuset, också tack vare barnmorskan och undersköterskan som mötte upp oss. Det var en fysiologisk födsel helt utan interventioner – precis som jag hade önskat. Femte gången gillt med andra ord.

 

 

 

 

 

 

Susanna Heli och Liisa Svensson

Om tryggt födande

Lämna en kommentar

Efter fem år som barnmorska i förlossningsvården var jag med som doula när en vän till mig födde sitt andra barn. Det var ganska mycket en tillfällighet att det blev så! Men plötsligt var jag bara där. Och det var en av mina mest positiva erfarenheter i arbetet med födande. Det var en sådan ahaupplevelse! För jag gjorde ju ingenting. Nej just då jag var inte actionbarnmorskan  som med bravur kopplade av och på ctg-dosor, satte nål, fick på skalpelektroden eller gjorde andra snitsiga medicinska insatser med en trollkarls fingerfärdighet. Jag var vännen, barnmorskan – kanske doulan.  Jag var jag med min erfarenhet av födande i bagaget. Lugn, avslappnad och närvarande. Och det räckte för att sprida trygghet i det förlossningsrummet! Med andra ord – jag var med som ett trygghetsskapande stöd. Och det var inte så bara.

Såhär skriver barnmorskan Liisa Svensson i boken ”Trygg förlossning”:

Att skapa trygghet ser jag idag som min främsta uppgift när jag bistår en födande. Detta oavsett om föderskan är frisk eller sjuk, om hon råkar ut för medicinska komplikationer eller inte. Där är jag själv mitt eget viktigaste redskap. Det finns inget mer betydelsefullt jag kan utgå från som barnmorska än att bidra till ökad trygghet. Sedan kommer några föderskor även att behöva min medicinska kompetens och förmåga att ingripa – men alla kommer att behöva mitt trygghetsskapande stöd.

Det var ur den insikten jag startade mitt företag ”Märtas förlossningsstöd” förra hösten. Min hemsida, blogg och all den tid jag lägger på uppdrag, research, texter, föreläsningar, nätverkande och vår inspirationsgrupp här i Uppsala, ja det mynnar ur samma vilja; Att få bidra till ett tryggt födande. Det är viktigare för mig än att få titulera mig som barnmorska varje dag på en förlossningsavdelning någonstans. Det är inte utan att jag känner ett visst släktskap med författarna till boken Trygg förlossning, nämligen Susanna Heli och Liisa Svensson.

Det utmärkande och utmärkta med boken Trygg förlossning är att den på ett genomgripande och grundläggande sätt belyser hur viktig den känslomässiga delen av födandet är för hela födseln. För vi behöver erkänna förlossningen även som den psykologiska händelse det är! Ett alltför ensidigt fokus på de medicinska riskerna som är kopplade till födandet leder oss alla fel.  Det skulle kunna förklara varför varken en igångsättning eller en epiduralbedövning har visat sig vara skyddande mot en negativ förlossningsupplevelse. Det är inte nödvändigtvis smärtan i sig som är otäck. Däremot –  att inte kunna hantera smärtan, bristen på stöd, känslan av utsatthet eller förlusten av kontroll, ja det kan i sammanhanget vara riktigt otäckt.

Ofta lyfts epiduralbedövningen fram som den mest effektiva smärtlindringen. Som vi använder oss av frikostigt – ibland istället för närvaro och omvårdande stöd. I själva verket kanske ett kontinuerligt omvårdande stöd kan vara det mest effektiva verktyget för att skapa en positiv förlossningsupplevelse. Effektiv smärtlindring i all ära; den tenderar att falla ganska platt till marken om inte det trygghetsskapande stödet också finns där.

Jag skulle verkligen ha behövt boken Trygg förlossning som ett stöd i min egen tillblivelse som barnmorska, ja när jag gjorde praktik på barnmorskeutbildningen eller när jag var alldeles nyfärdig. För mig tog det åtta år av arbete med födande att landa tryggt i precis samma insikter som författarna till boken här presenterar så läsvänligt. Nu finns det en chans att fler kan få de här kunskaperna lite snabbare och mer lättillgängligt! Boken och texterna utmynnar nämligen i en konkret omvårdnadsmodell för minskad stress och rädsla. Så snälla – läs den!