Av Josefine Janke
Josefine Janke arbetar som barnhälsovårdssjuksköterska i Västerbotten och driver instagramkontot @bebisen_och_vi där hon skriver om nära och lyhört föräldraskap. På ett bebis- och föräldravänligt sätt tar hon upp ämnen så som sömn, amning och flaskmatning. I det här gästinlägget skriver hon om förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder, samt hur man kan skapa goda förutsättningar för att själv må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis.
När jag var föräldraledig med mitt tredje barn fick jag chansen att träffa andra nyblivna föräldrar i egenskap av att själv vara förälder och inte i min roll som BHV sköterska. Jag hade många intressanta samtal som fick mig att börja reflektera kring det här med förväntningar. Det förvånade mig att majoriteten av föräldrarna jag träffade hade vad jag upplevde som ganska orimliga förväntningar – både på sin lilla bebis och på sig själva som föräldrar. Och att de här orimliga förväntningarna ofta orsakade en hel del stress.
Många föräldrar verkade försöka fortsätta att leva livet så som de gjort innan de fick barn. Träna, umgås med vänner, städa, tvätta, handla, baka, vara aktiv på sociala medier, äta ute på restaurang, läsa någon kurs på universitetet, jobba några timmar i veckan på sitt jobb, bygga nytt hus, resa utomlands och duktigt göra sina knipövningar. SAMTIDIGT som de tog hand om en liten bebis. Som att bebisen mest bara skulle flyta med och anpassa sig efter föräldrarnas planer och önskemål.
Själv hade jag försökt skala av mitt liv så mycket det bara gick. De allra flesta dagarna tillbringade jag hemma tillsammans med mitt nya barn. Ammade, tröstade och bytte blöja. Vilade, åt och drack, och försökte ta mig ut på någon kortare promenad för att få lite dagsljus och frisk luft. Mycket mer än så hann jag inte – men det hade jag heller inte behov av.
Min upplevelse är att det är just det här som många nyblivna föräldrar är rädda för. Att de ska tappa bort sig själva i föräldraskapet, fokusera för mycket på bebisen och bli BARA förälder. Att världen runtom ska krympa och vänner och intressen försvinna. Och att många därför försöker att fortsätta leva på det sätt som de gjorde innan de fick barn. Problemet är att det är en ekvation som väldigt sällan går ihop, och som istället riskerar att leda till stress och känslor av otillräcklighet och dåligt samvete hos föräldrarna.
Förväntan om en tillvaro med en bebis som anpassar sig efter föräldrarnas planer, grundar sig ofta i en orealistisk bild av vad som är normalt och vanligt bebisbeteende. Ganska ofta finns en förväntan om att bebisen ska vara lugn och nöjd. Men många små bebisar är varken lugna eller nöjda, utan tvärtom ganska missnöjda den första tiden i livet. Risken är att föräldrarna då uppfattar bebisen som besvärlig eller krävande, när bebisen egentligen bara beter sig som en alldeles vanlig bebis.
Att känna sig tillräcklig som förälder kan handla om att acceptera när tillvaron förändras
Områden där jag ofta upplever att föräldrar har orealistiska förväntningar kring bebisens beteende är skrik, sömn, närhet och amning. Bebisen skriker och är mer missnöjd än vad föräldrarna förväntat sig, har ett större behov av närhet och tröst, nätterna är besvärligare och amningen krångligare och mer tidskrävande än vad man trott. Det tar helt enkelt mer tid och mer energi att ta hand om bebisen än vad föräldrarna föreställt sig och det blir svårt att få alla bitarna i livet att gå ihop.
Kunskap om vad som är naturligt och vanligt bebisbeteende och en underliggande förståelse varför bebisen beter sig som den gör, kan bidra till mer realistiska och rimliga förväntningar på bebisen och tillvaron som nybliven förälder.
Den lilla bebisen styrs av instinkter och behov. Föräldrarna kan inte kontrollera när bebisen vill amma eller sova, eller när bebisen skriker eller bajsar. Att få en fungerande och någorlunda angenäm tillvaro handlar därför om att säkerställa att det finns utrymme i tillvaron att möta och tillgodose barnets behov när så behövs. Till skillnad från en situation där barnets behov upplevs krocka med och hindra föräldrarna i deras planer. Till stor del handlar det därför om att anpassa tillvaron efter bebisen istället för att försöka få bebisen att anpassa sig efter tillvaron och föräldrarna.
Rent praktiskt kan det handla om att lämna dagarna så fria det går och att styras så lite som möjligt av klockan, och istället följa bebisens rytm och behov. Att som förälder prioritera grundläggande behov så som att äta och sova när möjlighet ges. Att sänka duktighetskrav och upplevda måsten, och landa i att den viktigaste uppgiften just nu är att vara en närvarande förälder.
För de allra flesta känns det egentligen ganska självklart och bra att fokusera på den nya bebisen och föräldraskapet. Men i ett samhälle där vi är vana vid att värdesätta individualism och självförverkligande kan det kännas främmande och utmanande.
Att må bra och känna sig tillräcklig som förälder till en liten bebis, handlar mycket om att acceptera att tillvaron förändras i och med att man får barn. Att kunna se att det är en rimlig konsekvens att tiden och orken inte räcker till på samma sätt som tidigare och att man därför måste prioritera. Att kunna landa i att det är helt okej att omvärlden krymper och att det inte är så illa att BARA vara förälder för ett litet tag.