Den här texten handlar om att vara med om ett trauma men ändå få uppleva födandets förändrande kraft och kunna gå vidare som mamma och människa – trots trauma. Känsliga läsare varnas.

Av Sofia Garfield

När jag var gravid med min första och inte visste någonting om vår förlossningsvård. Att vissa (många) inte blir behandlade med respekt inom vården som födande och mamma. Jag brukar säga att jag gick rätt in i fällan. Blåögd och litade på ett system som inte litade på mig.

Jag ser livet som ett tåg. Ett tåg i rörelse framåt. Stannar gör det bara när man dör. Då kliver man av. Tiden, livet, tåget susar fram. När vi inte tänker på att vi åker tåg, så är livet rätt härligt. ”Det tuffar på”.  Men när vi börjar tänka på ”nästa hållplats” eller ”vad långsamt vi åker” eller ”åh! det går för fort” så är det alltid något som är jobbigt i livet. Så ser jag det.

När jag var gravid med mitt första barn, satt jag lugnt och stilla på en skön sittplats på tåget. Njöt av tiden och utsikten. Barnmorskorna skulle ju hjälpa mig med att föda. Men det var ju SEN. Skulle ju vara gravid i en evighet. Det där överdrivna självförtroendet som en första-gångs-gravid kan ha. Det där lite arroganta sättet att inte vilja lyssna, förstå eller ta in när andra försöker berätta, kanske varna, upplysa osv hade jag. Inget skulle ju hända mig. Jag kommer vara undantaget, allt kommer gå fint. Ville inte höra. Innerst inne var jag nog rädd. Men visste absolut inte vad jag skulle göra med rädslan. Jag hade aldrig sett en förlossning, bara på tv. Jag hade bara hört lite smådelar av olika förlossningsberättelser. Hade sett hur mina systrar mådde otroligt dåligt efter sina förlossningar. Försökte kontakta en doula … men 13,000 kronor… Nä så rädd är jag nog inte. Barnmorskorna är ju allt som behövs, tänkte jag. Tänk om jag hade vetat, lyssnat. Vågat ta in. Tänk om jag hade vetat att barnmorskorna inte kommer ha tid för mig. Att all support jag förväntade mig skulle ersättas med CTG. Iallafall där jag födde, i Stockholm.

Men det hade jag ingen aning om nu när jag satt här, på tåget och bara längtade efter min bäbis. Jag skulle snart få hålla och träffa denna lilla människa jag skapat. Det gav ett pirr i hela kroppen, ända in i själen, när jag tänkte på det. Allt jag offrat för att skapa honom skulle jag snart få pussa på. Åh vad taggad och stolt jag var! Förlossningen började… eller nä… det gjorde den inte.

Blev igångsatt i vecka 38 (37+6). Jag hade ringt in till BB i v 37 (36+4) och sagt att något läcker ur mig och ville veta vad det var. Fram och tillbaka på olika vaginala undersökningar. Ingen visste vad det var och alla jag träffade sa olika saker. Jag blev rädd av det. “Ingen verkar ju ha koll på hur eller om jag ska föda mitt barn.” Men tänk om jag hade varit insatt själv hur förlossningar kan se ut. Som jag är idag. Att läcka vatten inte behöver betyda, vaginala undersökningar, akut igångsättning eller stress. Eller tänk om barnmorskorna hade upplyst mig om det. Tänk om någon hade lagt en hand på min axel och sagt “Allt är helt normalt, åk hem och invänta värkarna.”

Men ingen sa det, ingen sa nåt som innebar information eller tryggt bemötande! Allt var oklarheter och jag blev mer och mer rädd och stressad. Tänk om jag hade vetat att igångsättande dropp oftast resulterar i fosterbesvär. Att barnets hjärta ofta inte orkar med droppet i samband med vad som behövs därtill på grund av droppet. Till exempel mycket epidural, svårigheter för mamman att röra sig osv. Tänk om jag hade vetat att vaginala undersökningar kan ge infektion i underlivet och ge feber som behöver behandlas med Alvedon och antibiotika. Att värkstimulerande dropp kan ge värkstormar och biverkan som svårigheter att kunna känna glädje, knyta an till barnet efter förlossningen, som i sin tur kan ge förlossningsdepression (OCH SKAM!) Men jag visste inte, så jag gjorde som dom sa. Åkte fram och tillbaka till BB för vaginala undersökningar och blev mer och mer stressad. Tillslut blev jag galen och grät hos en random barnmorska. “Jag orkar inte mer, vad är det som händer?” Då rekommenderade hon “Vi kan ju bara sätta igång dig så slipper du det här.” Hon fick det att låta så enkelt. Så oriskabelt och otraumatiskt.

Jag ställde några frågor om igångsättningen. Men allt skulle gå så lätt och det var ju ingen som helst fara för barnet eller mig. Men tänk om hon sagt “Åk hem och vila dig, inget är fel på dig eller ditt barn.” För det var ju exakt så. Då skulle jag ju “sluppit det där” på ett bättre sätt och kommit tillbaka när jag och mitt barn var redo att föda. Men jag visste inte. Jag litade på dem. Jag hade slutat läcka vatten, eller vad det nu var. När jag säger ”läcka” menar jag att det hade slutat sippra ut något litet genomskinligt och varmt. Pyttelite alltså. Men jag lades nu in för att ”slippa det här”. Nu började resan in i helvetet. Jag gick rak in i fällan helt oförberedd. Där jag förstod försent att sjukvården inte hade “my best interest in mind”, inte ens mitt barns. Barnmorskorna jobbade för sjukhuset och dess rutiner, och inte oss. Individuell vård fanns inte. Det fanns inte ens tid för att se mig i ögonen. Jag hade ingen kunskap, utan bara känslor.

Känslorna sa åt mig att detta var fel men jag visste inte varför så jag gick emot det jag kände och tackade ja till igångsättning och allt där till. Dom visste ju bäst. Jag förvandlades till en patient, en sjuk patient som lider. Jag är än idag besviken på mina barnmorskor och har förlorat all tillit för det yrket.

Trauma

Droger sätts in i mina blodådror och jag får fingrar uppstoppade i mitt underliv väldigt ofta. Stressen, smärtan och utsattheten kände både jag och mitt barn. För vi är ett. Nu som patient ska mitt barn ska räddas ifrån mig, min sjuka svaga kropp, så fort som möjligt. Värkstormar, vaginala undersökningar, infektion och feberfrossa. Timmarna går. Jag checkar ut mentalt. Det här blir för mycket. I samma veva går min sons hjärtljud ner. Det är intressant att det sker samtidigt som jag mentalt checkar ut. In rusar 10 okända personer. 10!

Det står i mitt förlossningsbrev bland annat att jag inte vill ha studenter eller många personer i mitt rum samtidigt. Här finns både studenter och många personer. Det är bråttom att rädda honom nu ifrån mig och drogerna. “Akut kejsarsnitt” hör jag igenom rummet. Känner en panik långt inne i kroppen. Blundar med en maktlöshet. Helt plötsligt pressar en barnmorska upp fingrarna högt upp i slidan utan att fråga. Det gör förfärligt ont. Griper tag om min mans hand hårt och flämtar. Men jag säger inget för jag har checkat ut. Hon öppnar min livmodertapp med sina fingrar. Hon ber mig krysta. Huvudet kommer lite längre ner. Då säger hon “Okej, du har 10 minuter på dig att få ut honom annars blir det akut snitt.” Sen signalerar hon till en kollega som står i dörröppningen, hon som ska boka operation och säger ”Vi ger henne 10 minuter”. Alla flockas nu runt mitt underliv, alla ska se. Alla är spända. Kommer hon klara detta. Jag pressas mot min vilja ner på rygg, mina ben förs upp i gynställning och en lampa riktas mot mitt underliv. Allas ögon riktas mot mitt underliv. Jag trycker otroligt hårt med all kraft jag har. Alla tittar på, fingrar körs ut och in i slidan hela tiden. Jag vet inte varför men det händer. Någon drar längs slidöppningen upp och ner flera gånger. “Så fort hans huvud är förbi bäckenbenet tar vi sugklocka”. Säger en barnmorska till en annan. Sugklockan sätts och de drar och jag krystar. Känner den brännande ringen längs slidöppningen, sen två klipp. Blod forsar ut och ner på golvet. Händer förs in och de lyfter ut honom.

Jag ser bara honom i kanske 10-20 sekunder. Hinner tänka medan de blåa handskarna håller i min son över min mage medan de klipper navelsträngen ”Du är det vackraste jag sett!”. En tår faller ner längs min kind. Jag säger ”Men vart har du hamnat va? Du är så vacker min son!” Navelsträngen klipps och de springer iväg i ett annat rum med honom. 16 minuter tog det att krysta. Vart är min son?

Alla har sprungit iväg, min man har följt med. Ligger ensam, uppklippt och svag. Jag tänker ”han dog nu och har tagits ifrån min sjuka och svaga kropp. Klart att en som jag inte kan få något så fint som honom!” Jag har förklarat tydligt i mitt brev hur jag ville att detta skulle gå till. Krystningfasen och tiden efter att han kommit ut. ”Väg och mät honom inte förens efter en timme. Vill att han ligger på mig hela tiden.” Alla på MVC har lovat guld och gröna skogar. Alla har sagt att det kommer att ske. Inget av det hände. De har skapat en farlig situation som de nu ska rädda honom ifrån. Med ett uppklippt underliv, liggandes naken i gynställning, bajs dinglades i en påse mellan mina ben, moderkakan i magen med strängen som hänger ut och ner mot marken och droppar blod ligger jag ensam i mitt rum. Så här välkomnas jag till mammalivet. Naken, förnedrad, maktlös, med en massa onödiga interventioner och en separation med mitt barn.

Skulden och skammen

Kände ändå att det var mitt fel. Det var nog fel på mig. Jag hade ju inte läst på. Jag visste inget om förlossning eller förlossningsvård. Men så här föder en förstföderska ofta sitt första barn. Detta är en ”vanlig” förlossning. Jag ligger där med en känsla av att jag just blivit våldtagen och lämnad för döden.

 ”Han dog nog nu och jag fick inte vara med” tänker jag och känner att ingen bryr sig om mig eller min upplevelse. Separationen är den jag upplevde – tro det eller ej – som mest traumatisk.

Hur jag upplever förlossningen eller första mötet med mitt barn spelar ingen roll här med dessa kvinnor. Det enda som är viktigt är att mitt barn “överlever”. Överlever min svaga sjuka kropp som inte kan föda säkert. Överlever drogerna, de icke evidensbaserade interventionerna. Föda är ju så farligt för bebisar och mödrar. Men jag är varken svag, sjuk eller farlig för mitt barn. En födsel är inte farlig för vare sig mamma eller barn. Droger, onödig igångsättning för tidigt och ingen kunskap eller support är farligt för mitt barn.

Onödiga igångsättningar borde förbjudas. Jag hade ingen kunskap och behövde vägledning. Jag behövde inte det där för vår hälsas skull. Tänk om fokuset hade varit på mitt och mitt barns välmående, upplevelse, en fysiologisk födsel med stöd, där vi hade kunnat använda oss av medicin OM det behövts, där kvinnor kunde stötta varandra och vägleda varandra in i mammalivet med entusiasm, kunskap, kärlek, tillit och kraft. I en miljö som inte fruktar födslar. Då hade både jag och mitt barn gått hela därifrån. Lyckliga och stärkta. Jag hade börjat livet som mamma i min egen inre kraft. Jag hade kunnat uppfostra nästa generation tillsammans med mina medsystrar runt mig. I kraft, styrka självsäkerhet och energi. Men nu hade vi bara överlevt ett trauma, jag och min son.

Ansvaret som läggs på mig

Ansvaret låg nu på mig att hitta rätt, läka. Jag förväntades bara komma in i en roll jag inte visste hur jag skulle komma in i, en trygg mammaroll. Jag behövde dessutom pussla ihop allt själv för att klara av att leva igen och klara av att vara mamma. Förstå att jag blivit traumatiserad och att detta inte var mitt fel. Jag hade litat på ett system som inte litade på eller respekterade min kropp eller den födande kraften. Jag var i ”survival mode” hela första året mer eller mindre. I chock. Tänk om min son hade fått hela mig från början. Den hela, starka versionen av mig. Han är värd det. Det visste jag så därför hade jag också ovanpå detta, dåligt samvete!

Jag har försökt förklara för min man hur det kändes eftersom han inte kan förstå hur svårt och kränkande det faktiskt var:

Tänk dig att du kräks. Det är något din kropp bara gör. Tänk dig då att andra personer rusar in och behandlar dig illa medan du kräks. Klipper upp kinderna på dig så du kan ”kräkas lättare”, stoppar ner fingrar i halsen när du inte kräks för att få upp mer. Tänder lampor och lyser in i dina ögon, spärrar upp dina ögonlock fast du vill blunda. De tar makten ifrån dig. All kontroll. Du blir inte respekterad. Du har ingen kontroll alls längre men du fortsätter bara kräkas hos människor som inte bryr sig om dig alls eller bryr sig om din upplevelse. Allt detta sker medan du kanske har det mest andliga uppvaket någonsin på insidan. Jag ville bara fly men min kropp kunde inte gå därifrån.

Post partum

Sedan började tiden efter förlossningen. Då var det som om något tog tag i mig. En kraft, en aggressiv kraft. Som drog upp mig ifrån min sittplats på tåget, öppnade dörren och tryckte ner mitt huvud mot rälsen. Medan tåget bara körde fortare än någonsin. Nu handlade det om emotionell överlevnad. Läkarna hittade dessutom även ett blåsljud på min sons lilla hjärta. Inte undra på att han inte klarade av alla droger, igångsättning, stress och traumatisk förlossning.

Halva jag ligger på golvet vid dörren och andra halvan hänger utanför tåget. Något trycker mitt huvud mot rälsen, hårt. Tåget bara åker vidare som om ingenting hänt. Ingen ser detta. Ingen hör mig. Men där ligger jag och kämpar i det tysta. Allt känns läskigt, svårt och nära döden. Jag är oviktig för min son, så känns det på sjukhuset. Ingen försöker göra min upplevelse trevlig. Jag försöker läka ihop fysiskt, psykiskt och själsligt efter den omvälvande förlossningen. Försöker också förstå den bland all “gas-lignting” ifrån alla håll. Samtidigt som jag behöver göra mig hörd, få svar på frågor, förstå, gå på läkarbesök med min son, hjälpa min son, knyta an, lära mig amma osv osv. ”Din son har VSD, det är ett hjärtfel. Troligen kommer han behövas opereras men vi vet inte när.” Där blev det återigen för mycket.

En klump i magen och jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna. Tillslut fick vi åka hem. Jag grät, allt brast. Hade extremt mycket ångest, hade ont. När jag kom hem fick jag en stor reaktion på allt jag upplevt. Men jag hade inte ord på det, bara en känsla att nåt var och är fel. Gråter, darrar, är svag och skör. Nu mådde jag även illa och kräks, har svårt att äta och dricka. Med ett uppklippt underliv som ska läka ihop, en enorm besvikelse på mina barnmorskor, känslan av att jag blivit våldtagen ekar fortfarande i mig, en livmoder som drar ihop sig med otroliga eftervärkar, bröst som blivit tunga som stenar och gör förskräckligt ont som ett barn nu ska äta av. Men han är också sjuk och ska opereras?

Jag har nog faktiskt aldrig mått såhär dåligt som jag gjorde när jag kom hem ifrån BB. Läkarbesök och undersökningar hela tiden, fram och tillbaka till sjukhuset. ”Du borde vara tacksam” får jag höra. ”Tacksam att det finns sjukvård.” Tåget bara susar och kör, allt jag hör är dånet och gnisslet från rälsen som kommer närmare och närmare mitt huvud. ”Åh passa på att njut nu! njut!”

Vakna varje halvtimme på natten med en ömmande, sårig kropp som bara vill vila, SOVA och läka. Halvtimmen jag sov hade jag extrema mardrömmar. Men varje halvtimme ville han äta, så måste han få det. Jag ska trösta ett barn trots det. Ett barn, som i vårt fall, också är hjärtsjuk. Hans hjärta klarar inte av livet utanför livmodern. Tänker ”va fan skulle han ut tidigare och göra?” Tillslut började jag pumpa och min man fick mata på flaska nattetid. Så jag kunde få sova längre sträckor på nätterna. Pappan tog all nattmatning och han gick även iväg till skolan på morgonen.

Men nog blev jag också uppläxad av BVC att så (amma OCH ge på flaska) kan man inte göra. ”För då förvirrar man barnet och barnet kommer sluta amma helt!” Men så var det ju inte, inte för oss. Han ammade dagtid och tog flaskan nattetid. Vänner tyckte så synd om pappan som skulle både vakna på natten och gå iväg på morgonen. Han fick empati och beröm. ”Wow vilken far, vilken man!”. Jag fick inga sådana lovrop. Jag hörde mest kritik, att jag ska sluta klaga och vara tacksam. Det förväntades mycket mer av mig.

Väl hemma sitter jag bara vaken och vaktar honom. Att sova känns farligt. Måste vakta. Hela min kropp gör ont fysiskt och psykiskt. Han ser på mig och jag känner att jag måste säga något. Hans blick ser mig. Känns nästan lite främmande, obehagligt att få ögon som ser, bekräftar att jag finns. Som om han sa ”Vi kämpar tillsammans, tack för allt du gör!”… en tår bränner längs min kind. Tillslut bryter jag tystnaden ”Mamma är här” säger jag. Orden gör något i mig. Något ändras. Orden får mig att orka lyfta huvudet lite som snart skrapas mot rälsen. Jag blir förvånad. Något vaknar i mig. En kraft. ”Mamma är här!” upprepar jag. Det nästan pirrar i själen. Säger det igen och ingen. Säger det så ofta att jag börjar förstå att jag säger det för min egen skull. ”Jag är mamma nu…” Är jag verkligen det? tänker jag. Tvekar. ”Mamma är här” viskar jag ändå till min son. Känner kraften. Pirret… ett ljus. Ännu en tår faller ner på mina kinder. ”Mamma ÄR här”. Säger jag i ett desperat försök att orka med allt och hämta styrka. Nu säger jag det även på dagtid, ja överallt! Mantrat känns tryggt på något sätt. Att en mamma ÄR här, är något som signalerar trygghet även för mig. Den påminner mig om att jag visst kan växa in i rollen som en trygg punkt, en mamma.

”Mamma är här”

Mamman som varit där hela tiden inuti mig, hon vaknar till liv. Det känns som jag kallar på henne. Jag ser plötsligt hur en ny tågvagn har öppnats på mitt tåg. En vagn jag inte kunnat gå in i innan. Dörren står på glänt. Det lyser. Det känns spännande att undersöka. Men samtidigt känner jag besvikelsen på mig själv. Ensamheten och är förvirrad. Jag känner flera saker samtidigt. Jag gråter och viskar till min son ”Förlåt att jag svikit dig!” Jag ska ju vara bättre än så här. Jag vet ju det. Jag är inte så här trasig. Jag skäms att jag varit så trasig under första tiden med mitt barn. Jag skäms inför honom hur jag fött honom. Det känns ovärdigt, han förtjänade bättre. Även jag förtjänade ju det och jag förtjänar att vara en hel mamma för början. Jag ska redan under förlossningen ha hittat denna nya tågvagn och gått in i den med min bäbis. Men jag hänger halft utanför samma tågvagn som tidigare.

”Mamma är här… någonstans är hon det. Det är du och jag nu.” Han suger tag. Jag håller andan för att kämpa igenom smärtan som känns när någon suger så där första amnings dagarna. Huden har inte tjocknat till. Det bränns. Biter ihop och viskar igen ”Mamma är här. Ät nu. Det ska bli bra detta!” Lovar jag, för att jag måste tänka så nu.

Är skör och trasig men ändå den starkaste versionen av mig som jag någonsin varit. Helt nedbruten och uppklippt av ett patriarkat som tagit makten i födandet ifrån kvinnan genom historien. Bristande förlossningskunskap, inget stöd och rädslor. Vår västerländska förlossningskultur med sin historia har ekat i mitt förlossningsrum och gripit tag i mig. Rutiner, ingen tilltro till kvinnokroppen, kontrollerande hårda händer och instrument över min livmoder och min makt. Droger och en fruktan för kvinnans kraft och tillit.

Den födande kraften når mig

Men här i natten med en viskning, trots det jag har varit med om, har den födande inre kraften nått mig. För ingen kan undgå henne. Jag ser denna kraft som en Gudinna, oberörd av världen. Hon tränger sig in och igenom, berör och transformerar oavsett bristande stöd, kunskap eller trauma. Den kraft som får en kvinna att bli mamma. Vi måste förstå att en ”mamma” är den starkaste versionen av en människa. Jag visste inte det då men jag lyckades förvandlas till en mamma i min egen inre kraft trots trauma, sjukdom och stress. Med ett litet skört mantra ”Mamma är här”.

Men hade du frågat mig då hade jag känt mig misslyckad, fördröjd och skamsen. Trasig. Att alla var bättre än jag, så kände jag. Vilse i ensamheten och okunskap. All min energi gick till att läka, låta mantrat ”mamma är här!” få växa försiktigt men stadigt. Att BLI mamma och knyta an till mitt barn tog enorm energi eftersom jag upplevt ett trauma och kämpade emot ett hjärtfel på sjukhus. Men jag lyckades göra det.

Du kan inte misslyckas med att föda ditt barn. Det kan vara mer eller mindre traumatiskt eller inte traumatisk alls. Med stöd, kunskap eller inte. Gudinnan Föda har ändå vidrört dig och förvandlat dig. Lita på att hon är där oavsett. Men jag önskar alla kvinnor en stark och härlig förlossning vägledd av inre kraft. Eftersom det är kvinnans ”birth right”.

Det har tagit år för mig att förstå vad denna Gudinna gjorde med mig och att hon faktiskt var med mig trots allt. Jag som trodde att jag blivit lämnad på grund av mitt trauma. Att jag fött på fel sätt och blivit förstörd och svikit min son. Men det var vår födande kultur och hur barnmorskor tvingas arbeta som svek oss. Idag känner jag mig stolt när jag ser tillbaka. Jag var stark. Jag blev mamma under väldigt svåra omständigheter, helt på egen hand. Helt ensam listade jag ut det och hittade den födande kraften fast det var dagar efter jag fött. Jag är inte en fantastisk kvinna och mamma på grund av mitt trauma, utan trots mitt trauma! Jag klarade detta trots bristande support och kunskap.

Allt läkte ihop, amningen började fungera fantastiskt efter några veckor. Vår amningsresa var det bästa av hela min resa in i mammalivet. Det var med hjälp av den som JAG hittade den födande kraften i natten. Jag saknar att amma varje dag. Han klarade av att både amma och bli flaskmatad. Efter hans operation satt jag med honom i soffan, hud mot hud och ammade i 6 timmar i sträck. Vi behövde det. Lugnet, de läkande oxytocinet, närheten, anknytningen, kärleken. Hans ärr efter operationen låg mot mitt hjärta och läkte medan han ammade. Nu var jag hans mamma ända ut i fingertopparna och lång in i själen. Jag började förstå vad nyblivna föräldrar pratar om. Den där ”rosa bäbisbubblan” jag skulle njuta av. Den kom. Då vi slapp ligga på sjukhus bland ekon av kvinnoförtryck och springa på läkarbesök och kämpa som idioter i motvind, då kom den ikapp.

Minns natten jag satt med honom på soffan, 8-9 veckor senare. Han hade hunnit opereras. Våra kroppar var lite mer ihopläkta då. Vi ammade smärtfritt. Jag tittade på honom och utan att tveka viskade jag ”Mamma är här!”.

Jag lyfte upp mitt huvud som mot min vilja tryckts ner mot tågrälsen. Reste mig upp, borstade av det där aggressiva som höll fast mig. Tog mitt barn, höll honom nära och gick in i den nya tågvagnen där det fanns mer ljus och värme.

”Mamma är här nu!” sa jag självsäkert och gick in i den nya tågvagnen, stängde dörren bakom mig och lämnade allt.

Lämnade mitt gamla liv, mitt gamla jag. Här fick vi vara i fred, äntligen!

Vi marineras av den födande kraften och etablerar våra nya roller. Jag som ny mamma och han som ny människa. Här fick vi älska och lära känna varandra och amma när vi ville. Jag fick vara mamma på det sätt som min själ var menad att vara mamma. Jag älskar mig själv som mamma nu. Jag reste mig trots trauma och jag blev förvandlad av den heliga, magiska, kraften som Födande innebär. Det är det som är kvinnors styrka men också vår svaghet. Vi reser oss trots brister, våld och trauman. Vi kan göra allt. Vi är starkare än allt annat på vår planet. Ännu starkare som mammor. Men vi behöver ändå kräva förändring för ingen ska behöva gå igenom det jag gjorde eller värre.

Nu är jag utbildad “föda med stöd” – doula och brinner för att hjälpa kvinnor igenom en graviditet, förlossning och postpartum i den födande heliga stärkande kraften från början till “slut”. Jag ser mitt jobb som doula som heligt.

Du hittar mig här: instagram.com/with_women_doula/