Varför måste vi hasta oss igenom alla övergångar? Min lille Nils har börjat på förskolan och det har varit en process. Stundtals har jag fått nippror av otålighet och tänkt att det här kommer ju aldrig gå vägen… Så löjligt såhär i efterhand. För varför skulle det inte gå vägen? Klart det gör. Men det krävs tålamod. Och lite tid.

Nu går lämningarna jättebra och vips så är han över på den andra sidan.

Det har hjälpt mig att tänka på hur ett helt normalt födande ofta hanteras. Vi litar inte på att det ska gå vägen och hastar oss därför igenom många övergångar. Snabbspolar framåt i processen. Snabbspolar bakåt, eller framåt. Trycka på startknappen, eller nej, vänta, STOPP. Stanna. Inte nu. Men NU.

Varför har vi – jag tänker på vården- blivit i det närmast besatta att av försöka kontrollera och styra alla övergångar?

Idag är nästan var tredje förlossning i Sverige en igångsatt förlossning. På kort tid har antalet induktioner ökat dramatiskt, och trenden visar inga tecken på att avta. År 2011 så sattes 14.1 % av alla förlossningar igång. Tio år senare – år 2021 – så hade den siffran stigit till 26,1 % (socialstyrelsen). Det är en häpnadsväckande ökning.

På kort tid har vi alltså anammat en väldigt medicinsk approach till barnafödande.

Men någonstans går det helt i linje med hur vi lever våra liv där vi hastar oss igenom övergång efter övergång.

Själva övergången i sig tillmäts inget värde utan anses ofta jobbig, bråkig och kanske farlig.

Att befinna sig i det där mellanlandet – i det liminella tillståndet mellan världar där födande kvinnor befinner sig – tillskrivs inget eget värde. Vi skyndar gärna framåt. Över på en sida där vi tror oss vara mer säkra.

Men finns det en sådan ”säker” sida av livet? Består inte livet till stor del av just övergångar, eller transitions. Och kan inte en del av livets själva behållning vara att öva upp en vördnad inför den ovisshet och kraft som finns om vi orkar med att känna hur det känns där i övergången. I det land där vi lämnar något bakom oss och samtidigt ser något ta form framför oss. Kan det finnas något att hämta där som inte går att finna någon annanstans.

I brottet mellan då och nu. I själva transformationen och omformningen.

Jag är övertygad om att det är där livet levs som mest. Att det är själva övergångarna som definierar oss som människor.

Nu ska jag läsa ”The Rites of Passage” av Arnold Van Gennep. Ett antropologiskt mästerverk. Sen ska jag hämta lille Nils på förskolan.