Den första tiden med barn

Du som redan är förälder, hur minns du den allra första tiden med barn? Själv minns jag den allra första tiden med barn som att ha hamnat i ett nytt och främmande land. Det var andra dofter, andra smaksensationer – jag kände plötsligt saker på ett annat sätt. Nånstans hade den stora kärleken slagit rot i mig och samtidigt öppnat för en ny och oändlig sårbarhet. När jag hör musiken som jag spelade de allra första veckorna (Cesario Evora) så kastas jag tillbaka till det där andra landet. Om jag skulle beskriva den första tiden med ett ord så skulle det bli ordet skör. Det tog flera veckor för mig att känna mig lite mer självklar i det nya. Förälskelsen i mitt barn var total och stark men inuti mig var det skört och transparent som tunt papper. När mitt barn skrek och ville amma på natten så satte jag mig spikrak upp på en stol eftersom jag lärt mig att hon behövde få rätt tag om bröstet. Det var så obekvämt och omysigt som något kunde bli. När det plötsligt började läcka mjölk ur mina bröst efter någon vecka så kände jag mig främmande inför mig själv: ett däggdjur jag inte valt att bli. Däggdjuret hade valt mig.

Det var en krock mellan den kultur jag levt så länge i och det här nya landet som jag plötsligt hade hamnat i. Världen som den var för bara en vecka sen fanns inte kvar.

Mitt lilla barn behövde mig ständigt. Det var svårt att komma ifrån och ta en dusch. Mina egna behov fanns nu hela tiden på andra plats, mitt barn hade gått in och knipit förstaplatsen. Jag var ung när jag fick mitt första barn och det gjorde att jag växte upp och blev vuxen ihop med henne. Det finaste var att för henne så dög jag så bra. Jag var precis allt det hon behövde.

Här andra röster om den första tiden med barn:

För mig var första tiden med första barnet det mest överväldigande jag har varit med om. Nu vet jag att det fanns odiagnostiserad npf i botten också, men det visste jag ju inte då. Jag har alltid haft ett stort behov av autonomi och av att kunna planera. Jag visste ju i teorin vad bebisar har för behov och att de förändrar saker, men jag fattade det inte förrän jag hade ett litet barn som ville tillbringa all sin tid på min kropp och sket högaktningsfullt i mina planer och föreställningar. Hur hanterar man kombinationen av en primal, nästan fysiologisk drift att uppfylla bebisens alla behov och ett desperat behov av autonomi? Det går inte. Det kändes som om jag hade förvandlats till ett djur. Det kändes som om jag levde i något som skulle pågå för evigt. Jag var i chock över hur liten betydelse rationella resonemang plötsligt hade. Kuratorn på BVC screenade mig och konstaterade att jag inte var deprimerad, och det tror jag inte heller att jag var. Jag var bara i chock över hur totalt mina känslor och instinkter gentemot bebisen slukade allt annat. Ingen förstod, föreslog bara strategier som aldrig fungerade. Den bifogade bilden symboliserar så starkt den tiden för mig. 

Rebecka

Jag har haft två fruktansvärda graviditeter med hyperemesis gravidarium och kopplat till det mått mycket psykiskt dåligt (jobbigt med första och mycket värre med andra). Så efter förlossningarna har det båda gångerna känts som att livet kommit tillbaka, jag har mått fysiskt väldigt bra och kunnat äta direkt. Efter första hade jag så mycket energi efter förlossningen och ville så gärna att livet skulle bli ”som vanligt” då jag längtat efter det hela graviditeten, så jag körde på och ställde klockan på morgonen, gick upp och duschade, sminkade mig och städade. Lägenheten har nog aldrig varit så fräsch. Och det kändes så härligt att allt var tillbaka till det normala. Men ganska snabbt tog småbarnslivet ut sin rätt, amningen strulade, bebis hade gulsot och blev tvungen att väckas för att bli matad, han ville aldrig ligga ner och jag kände snabbt att min kropp inte var min egen igen. Den känslan jag så desperat behövt efter den jobbiga graviditeten.

Jag är helt säker på, såhär i efterhand, att det dåliga måendet under graviditeten övergick till en postpartumdepression som aldrig riktigt fångades upp. Jag är sjuksköterska själv och hade ju inte det jag tyckte var de ”klassiska” depressions-symtomen. Jag kände mig inte deprimerad och kände en enorm kärlek till mitt barn direkt. Men jag fick också panik av tanken på att vara ensam med honom, mest för att jag inte riktigt kunde kontrollera mina egna känslor när han var så ledsen. Jag grät mycket och var väldigt trött, det kändes inte alls kul att ha en bebis även om jag älskade honom över allt annat. Trodde helt enkelt inte att bebislivet var för mig, det blev bättre när han närmade sig ett år och jag tyckte att det blev mer och mer roligt att vara förälder.

Med andra var jag beredd på att jag inte skulle njuta av första tiden med bebis. Jag mådde ännu sämre (både av hyperemesisen och fick vara inlagd flera veckor, samt sämre psykiskt) och denna gång fick jag mycket hjälp, bland annat SSRI (antidepressiva). Jag kände inte att medicinen hjälpte så mycket under graviditeten men vi bestämde att jag skulle stå på dem tills bebis var minst 6 mån. Efter att bebis kommit fick jag den där underbara energikicken och kände mig helt hög på livet! Bebis var en otroligt lätt unge som sov och åt samt gillade att ligga själv då och då. Jag var hela tiden beredd på bakslaget, precis som det blivit med första och tog det lite försiktigt. Corona gjorde att vi var mycket hemma och inte träffade så många. Vi hade också planerat annorlunda den här gången. Vi var båda föräldralediga och hemma tillsammans i tre månader, vi flaskmatade och efter 3,5 månad började vi båda jobba varannan vecka.

Och bakslaget kom aldrig!! Inte tvåbarnschocken heller. Jag har aldrig varit såhär lycklig och känt mig så tillfreds med livet. Jag älskar bebistiden denna gång! Hon är nu snart fem månader och jag kan inte må bättre. Enda smolket i lyckobägaren är att min man istället fått en depression efter att dottern föddes. Han hade det så jobbigt också under min graviditet och jag tror att han nu kan ”släppa ut” allt det. Lite tråkigt men jag tänker att det är tur att jag mår så bra och att det är min tur att stötta honom nu.

”Första tiden med mitt första barn var som en dröm!”

Första tiden med mitt första barn var som en dröm! Hon var så självklar i allt hon gjorde, det var så enkelt att bli mamma! Amningen funkade klockrent och hon sov, åt och var nöjd. Lite kvällsoro ett tag men vi kände att vi hade det oförskämt bra. Jag valde att vara mycket för mig själv, det kändes rätt. Ville inte umgås med någon, lilla mini som hon hette i tre månader var solen jag roterade runt. Vi fick snabbt ett fint band som håller sig starkt än idag 10 år senare. Min andra dotter föddes 22 månader senare. Vilken skillnad allt var. Jag blev omkullkastad.. totalt! Amningen fick vi inte till och ombads börja med ersättning tidigt. Såriga bröstvårtor. En bebis som var sååå missnöjd, hon bara sov korta stunder och skrek väldigt mycket. Tog hjälp av Amningshjälpen men det hjälpte faktiskt inte alls. Hade önskat så mycket mer från både dem, förlossningen och BVC under denna tiden. Förlossningen uttryckte att ”jag var som gjord för att föda barn” och BVC sa att barn skriker.. men hon slutade…inte skrika på 8 (!!!) månader, å vi fick ingen hjälp annat än att jag skulle se över min kost, ge henne ersättning och stå ut.. slutade med att jag kraschade.

Jag sov ju inte, och liten blev rund som en boll av all mat hon fick. Idag är hon en stark, pigg, nyfiken och otroligt glad sjuåring. Men det har satt djupa hullingar i mig som jag fortfarande får jobba med. För att inte känna mig som en misslyckad mamma det första året med henne.. även om jag som nybliven tvåbarnsmamma ”skulle” ha koll på hur det var att vara förälder så var det nåt nytt att bli mamma till just henne. Nä, besviken på bemötande, förutfattade meningar och att ingen såg mellan raderna att jag höll på att gå under av trötthet och otillräcklighetskänslor. Är mest besviken på min före detta man som valde att jobba natt under denna tid så jag var helt själv om allt… men vi är starka nu! Vi är trygga och har otroligt starka band jag å mina tjejer! De är fantastiska och jag är lycklig.

Att vilja lämna tillbaka

Första tiden så hade jag en kraftig känsla av att vilja ha det som innan. Att jag ville lämna tillbaka honom.. Även fast jag älskade honom enormt mycket direkt. Känslan av ett ansvar som aldrig tog slut var överväldigande. Men helt plötsligt en dag någon månad efter att han fötts så tänkte jag ”jag har inte känt den där stressen på ett tag nu”

Glädjespeed

Kände starkt glädjespeed och minimalt behov av sömn första dagarna. Vi dök ner i bebisbubblan och gosade mycket hud mot hud. Hade en euforisk känsla i kroppen första månaden, beröring var extremt välbehagligt. Var djupt tacksam och stolt över min kropp! Förvånades över känsligheten för kommentarer från hälso- och sjukvårdspersonal, blev osäker även fast jag kände till fakta (är barnsjuksköterska och jobbade då på bvc). Min syster och mamma gav mig den empowerment och den pepp jag behövde.

”Allt var magiskt första tiden”

Jag tyckte allt var helt magiskt första tiden! Jag hade en riktigt tuff förlossning, vår dotter föddes tittandes mot stjärnorna och hon vägde 4130 gram, jag fick en andra gradens bristningsskada.
Vi lämnade 8 timmar efter förlossningen, efter första ronden.
Allt föll sig så otroligt naturligt! Allt från amningen till att läsa hennes signaler. Hon var ett otroligt nöjt barn, gick aldrig ner i vikt utan endast upp. Hon hade ökat 500 gram första veckan.

Jag sov knappt men det påverkade mig inte just, hade energi ändå.
Allt var underbart, det var som om jag hade väntat på henne hela livet.

12 dagar efter BF kom hon på min 30-årsdag, 30 minuter efter min egen födelsetid.
Jag litade så otroligt mycket på mig själv och kände mig så trygg i min nya roll som mamma, påverkades inte av andra åsikter om hur ofta jag ammade, att jag bar henne i sjal mest hela dagarna, att jag skulle ”skämma bort henne med närhet”… Jag är lika förälskad i att vara förälder idag, tre år senare, som jag var när hon kom till världen.

Om bröstmjölk och eftervärkar

Om första tiden efter förlossningen

Om första tiden efter förlossningen
Om första tiden efter förlossningen

Graviditet är ingen sjukdom sägs det ofta. Det är ju bra, men kan bli fel ibland. Att graviditet oftast inte är en sjukdom utan något mycket friskt betyder inte att det kan vara ett väldigt krävande och annorlunda tillstånd. Det är ett tillstånd som kan kräva vissa anpassningar i tillvaron. Även om det är något friskt.

Om graviditeten är erkänd som något friskt av de flesta så verkar förlossningen inte riktigt vara det. Det speglar sig i vårt sätt att se på födandet. Födandet ses av många som en stor risk. Nästan som ett potentiellt hot. Och det går ju att förstå, för förr i tiden var det vanligare att kvinnor strök med, dog helt enkelt, i samband med graviditet och barnafödande. Men i Sverige idag är risken för att en kvinna ska behöva dö i samband med sin graviditet eller förlossning väldigt liten. Ändå har vi inte riktigt kunnat släppa den här kollektiva ångesten som framförallt hänger ihop med själva förlossningen. Jag tror att det skulle vara en hjälp för många – och för gravida och nyblivna mammor i synnerhet – om vi började se graviditet, födande och tiden efter lite mer som en helhet. För allt hänger ju ihop.

Tiden efter förlossningen är i själva verket den fjärde fasen av förlossningen

Förlossningen delas in i olika delar. För mig blev det en ögonöppnare när jag förstod att dela in förlossningen i fyra faser som alla är precis lika viktiga.

  1. Latensfasen är förlossningens första fas.
  2. Den andra fasen innefattar både det det aktiva öppningsskedet och utdrivningsskede/ krystfasen. Andra fasen av förlossningen slutar med att barnet föds fram.
  3. Den tredje fasen är tiden från barnets födsel tills moderkakan föds fram och livmodern drar ihop sig. Efterbördsskedet helt enkelt.
  4. Den fjärde fasen av förlossningen är perioden som följer efter födslen av barnet: ungefär sex veckor framåt.

Glöm alltså den fjärde trimestern som vissa kallar perioden efter barnets födsel. Veckorna efter själva förlossningen är inte en del av graviditeten utan en del av förlossningen. Det är den tid det tar för såret i livmodern (där moderkakan har suttit) och eventuella förlossningsbristningar att läka. Det är också den tid det tar att anpassa sig känslomässigt till det nya föräldraskapet. En hel del klarnar när man betraktar perioden efter barnets som den fjärde fasen av förlossningen. För hur är det att bli lämnad ensam och utan stöd under den tiden i livet egentligen?

Att bli lämnad ensam under förlossningen

Alla delar av förlossningen är lika viktiga och bildar tillsammans en unik helhet. Det går inte att plocka ut dess beståndsdelar och analysera dem enskilt utan man behöver alltid förhålla sig till dem som en helhet. Men det är ganska vanligt att stödet till kvinnor under en förlossning koncentreras kring precis den bit då barnet ska födas fram. En del födande upplever att personalen kommer in och ”tar över” just den biten av förlossningen. Ibland är det där övertaget önskvärt, ibland inte. När barnet och moderkakan väl är ute och allt ser bra ut, ja då är det vanligt att personalen måste skynda vidare till nästa födande. Det är ju inte så konstigt utan tvärtom rätt logiskt att det professionella stödet ser olika ut beroende på vilken fas av förlossningen du som föder befinner dig i.

Men de sex första veckorna efter förlossningen är en skör period i en nybliven familjs liv. Behovet av stöd kan vara större under den här perioden i livet än under krystfasen.

Vad händer i kroppen efter barnets födsel? Om prolaktin och oxytocin – bröstmjölk och eftervärkar

Om bröstmjölk och eftervärkar
Hud mot hud och närhet
Foto: Lovisa Engblom

När barnet har bytt universum, kommit upp på bröstet och börjat andas vanlig luft så påbörjas en ny process i kroppen. Omställningen börjar när moderkakan släpper – för då sjunker nivåerna av östrogen och progesteron drastiskt. Mjölkbildningshormonet prolaktin ser till att bröstmjölken börjar produceras. Och hormonet oxytocin driver ut mjölken ur bröstet när barnet börjar suga. Oxytocin är ju som bekant även det hormon som driver ut barnet ur livmodern, och ibland droppar det råmjölk från brösten när barnet krystas ut.

Hormonet oxytocin är inte bara ett förlossnings och utdrivningshormon utan det är i allra högsta grad ett relationshormon! Det fungerar som ett livsviktigt relationsklister. Ett som svetsar den lilla familjen samman både under och efter födseln av barnet. Hud mot hud-kontakt och beröring frisätter oxytocin och en lång separation av förälder och barn i det här läget kan därför vara helt förödande för relationen.

Så fort barnet har kommit upp på bröstet så påbörjas amningsprocessen, men i just det här inlägget tänker jag inte gå in så mycket på just den. Du som vill ha kött på benen inför amningsstarten kan läsa mer här: Guide till amning första veckan efter förlossningen

Oxytocin hjälper även livmodern att dra ihop sig efter förlossningen. När den nyfödda börjar suga så kommer ofta eftervärkarna, och de känns. Livmodern som har fått jobba hårt under födseln kan plötsligt kännas som en ömmande degboll. Efter ett tag som en hård klump. Viktigt att veta om är att den här perioden kan innebära att få uppleva olika grad av smärta. Smärta som inte ska viftas bort som pjosk! Eftervärkar till exempel, de blir oftast värre för varje barn. Värmekuddar, TENS, akupunktur eller smärtlindrande tabletter kan hjälpa till att lindra smärtan i olika grad. Den fysiologiska smärtan går oftast att hantera eller lindra med stöd och hjälp. Men att få uppleva patologisk smärta under den här perioden kan göra det hela till en svår tid. Patologisk smärta under denna fas kan vara:

  • Mjölkstockning
  • Såriga bröstvårtor
  • Infektion inuti livmodern
  • Svår bristning i underlivet efter förlossningen
  • Smärta från ett klipp i underlivet
  • Svår smärta efter ett kejsarsnitt

Feber och stark smärta som inte går över antingen i brösten, i livmodern eller i ett operationssår är kardinalsymtom. Om du upplever dessa symtom så är det viktigt att söka vård och få professionell hjälp. Ibland misstas helt normal mjölkstas för mjölkstockning. Men mjölkstas är ett fysiologiskt tillstånd som kan kännas som en inflammation i brösten. Det som händer är att bröstkörtlarna svullnar samtidigt som vävnadsvätska, lymfa och blodtillförsel ökar ungefär samtidigt som den mogna mjölken rinner till (dag 3-5 efter födseln av barnet). Brösten blir då mycket spända men det är alltså ett helt normalt tillstånd som går över.

De sjunkande östrogennivåerna skapar ett litet ”miniklimakterium” i kroppen. Sköra slemhinnor är därför vanligt under amningsperioden. Och hormonomställningen precis efter födseln av barnet kan också ge humörsvängningar, ”tredagarsgråt” eller babyblues.

När kroppen läker ihop. Om avslag och bristningar i underlivet

Kvinnokroppen har en helt otrolig förmåga att omforma och anpassa sig till nya omständigheter. När moderkakan har släppt så läker sårytan där den suttit ihop. Blödningen som kommer kallas för avslag och så länge det blöder finns en något ökad infektionsrisk. Det kan vara bra att undvika tamponger under den här perioden och vid vaginala samlag är det bra att använda kondom.

Om bristningar i underlivet och avslag
Den fantastiska bäckenbotten!

En lättare förlossningsbristning läker ofta ihop snabbt. Om du har blivit sydd kan det svida när du ska kissa de första dagarna och det kan hjälpa att kissa i duschen. Men en svårare bristning i slidan kan göra den här perioden riktigt jobbig. Ignorera inte de signaler du får från din kropp! Om något känns väldigt fel i underlivet så är nog något faktiskt fel. Precis som smärta vid amning ibland viftas bort för att en tredje person tycker att ”barnets tag ser bra ut” så kan en felläkt bristning i underlivet ibland viftas bort som något normalt. ”Allt ser bra ut” blir då bevingade ord. Om något känns fel i underlivet och om du börjar att anpassa ditt liv efter svåra smärtor i underlivet, om du blir rädd för att gå och bajsa på toaletten och om det skaver konstigt i trosorna när du går en promenad – sök professionell hjälp.

Men med det sagt, det är normalt att det känns lite annorlunda under den allra första tiden efter förlossningen. Bäckenbotten har blivit utsatt för en stor påfrestning och musklerna har tänjts ut i samband med födseln av barnet. Att försöka undvika förstoppning under den här perioden är bra eftersom det innebär en onödig påfrestning för strukturerna i bäckenbotten om du måste krysta när du ska gå på toaletten.

Ofta är den känslomässiga anpassningen till ett nytt liv det allra största

För väldigt många kvinnor går den fysiska återhämtningen ändå relativt lätt och bra, särskilt om förlossningen har varit okomplicerad. Men om komplikationer har tillstött så kan veckorna efteråt bli till en rejäl uppförsbacke. En stor blödning i samband med förlossningen kan exempelvis göra tröttheten hos den nyblivna modern förlamande. Då kan det vara svårt att ens orka ta en promenad runt kvarteret. Hjälp och stöd för att orka ta sig igenom den första perioden i barnets liv behövs då mer än något annat.

Men att få hjälp och stöd innebär inte att den nyblivna modern ska bli sängliggande. Risken för blodproppar är lite förhöjd efter en förlossning och därför är rörelse bra. Att komma upp ur sängen är viktigt. Och den där promenaden runt kvarteret kan vara precis det som behövs för en nybliven, om än mycket trött mamma. Stöd och hjälp kan handla om att slippa diska, laga mat och hämta äldre barn på dagis under den här perioden.

Men även om kroppen läker som den ska så är en förlossning minst lika mycket ett känslomässig process. Att låtsas som om den känslomässiga delen av födandet inte existerar och drar energi är att spela ett högt spel där det ofta är du själv som står som förlorare. Det gäller både under själva födandet men även under de första veckorna efteråt. Att bjuda hem släkt och vänner och ta på sig rollen som perfekt värdinna kort efter en förlossning kan slå tillbaka som en stor känsloprojektil i nyllet. Att satsa på att komma igång och jobba 1-2 veckor efter förlossningen som om inget har hänt, ja att försöka ro iland ett stort jobbprojekt med pytteliten bebis på armen – det GÅR oftast ihop rent fysiskt. Men det är otroligt vanligt att underskatta den känslomässiga processen, hur sårbart och nytt livet är.

Men den kommer ALLTID ikapp. Så mitt tips är – var inte så stursk. Öppna upp för möjligheten att du inte ska orka fixa något annat än att bara vara nybliven mamma med allt vad det innebär. Låt förlossningen få ta sin tid. Tänk på de sex veckorna efter födseln av barnet som den fjärde fasen av förlossningen.

förlossningen spelar roll, känslomässig anpassning
#birthmatters