Att Vara en Positiv Närvaro i Födelserummet: Med Anna The Spiritual Midwitch

december 23, 2023december 23, 2023Lämna en kommentar

Av Anna The Spiritual Midwitch

I en värld där födslar alltför ofta sker i sterila sjukhusmiljöer och präglas av medicinska ingrepp istället för av stöd, kärlek och närvaro av dem som är menade att ge det. Där kvinnor inte går ut stärkta ur sin upplevelse utan alltför ofta känner sig överkörda, inte lyssnade på och till och med traumatiserade.

Ur denna födelsevärld, som jag själv som före detta barnmorska har varit en del av, har det tänts en brinnande eld och en djup kallelse att själv vara en, samt utbilda Sacred Birth Advocates & Space Holders för att beskydda denna betydelsefulla övergångsrit som det är att föda barn.

Denna bloggpost kommer utforska betydelsen av att vara en fullt närvarande beskyddare av en kvinna och hennes familjs födelseupplevelse och hur man kan erbjuda ett positivt stöd under detta ögonblick av transformation.

Skapandet av Heliga Rum

Att vara en Sacred Birth Advocate & Space Holder handlar om att förstå födandets fysiologi och veta hur du applicerar detta i verkligheten och skapar en trygg och kärleksfull atmosfär i födelserummet för att upprätthålla den.

Många tror att det bara handlar om att lära sig om fysiologin. Men det handlar om så mycket mer.

Det handlar först och främst om att kultivera sig själv som en klar kanal (space holder), då din närvaro påverkar den födande kvinnans fysiologi: hennes födsel-process. En födande kvinna är väldigt känslig när hon föder. Hon känner allt och alla i hennes närhet. Hon känner om du är rädd, stressad, är orolig, tänker på annat och är disträ.

Den största risken för en kvinnas födelseprocess är vem hon bjuder in i sitt födelserum. Barnmorskor, doulor, stödpersoner, ja du.

Kommer du vara en positiv eller negativ influens under hennes rit?

För att vara den bästa närvaron du kan vara så behöver Du själv göra regelbunden inre reflektion, utföra ditt inre arbete inklusive meditation och mindfulness samt utforska allt från din egna födsel, din röda tråd (mamma och mormor), din relation till din kropp, din cykliska varelse, dina egna riter så som första mensen och om du själv fött barn och hur det har influerat hur du ser på dig själv som kvinna och vad det betyder att vara kvinna i vår kultur, din relation till din sexualitet (en kvinna som föder låter sexuellt, hon kommer ofta vara naken) och din relation till din intuition för att nämna några teman.

För om du inte gör det kan det du bär i ditt undermedvetna påverka en kvinnas födelseprocess negativt då din närvaro bär dessa avtryck. Omedvetna åsikter och trossystem för du in i födelserummet, vare sig du vill eller ej. Med inre arbete och ökad medvetenhet förminskar du det som finns i det omedvetna.

T.ex. om du har problem med nakenhet och din egen sexualitet, hur kommer du då bete dig med en kvinna som låter som att hon har sex och är spritt språngande naken inför dig. Hon kommer att känna att du är obekväm och det kommer att göra att hon känner sig obekväm, vilket för henne upp i huvudet, hon kanske börjar oroa sig för att göra dig obekväm och kan inte längre ge sig hän till sin födelseprocess som kallar henne inåt och att bli primal i ljud och handling. Du är här ett hinder och en negativ närvaro för hennes process.

Och utan detta regelbundna inre jobb och mindfulness är ditt huvud så fullt att du inte kan vara en helt närvarande följeslagare, en klar kanal för den heliga födelseenergin. Med ett fullt huvud av tankar kan du sämre känna in i rummet och vad din intuition säger till dig och vad kvinnan ger dig för tecken. Detta är något som endast kan snappas upp i total närvaro: ett tillstånd av mindfulness.

Vara Hennes Beskyddare

Det handlar också om att hitta din röst och utforska din relation till auktoriteter. För i den övermedikaliserade förlossningsvården vi har idag kommer du att behöva ha en stark röst och inte vara rädd för att stå upp för vad den födande vill.

Du behöver själv ha utforskat din ”duktiga flicka” och ditt ”häx-sår”, den del av dig som är rädd att bli uthängd/utsatt/bränd för din åsikt, som den kvinnliga kollektiva själen bär. Gör du inte det kanske du inte har rösten som behövs i förlossningsrummet och är en del av det som då traumatiserar den födande eller hennes barn genom att stå bredvid och inte tala.

Du behöver förstå systemet, dess uppbyggnad och dess policy och riktlinjer och du behöver förstå patientlagen och mänskliga rättigheter och historien bakom barnmorskeri, häxbränningar och hur förlossningar flyttade in på sjukhus.

Och du behöver förstå att allt på sjukhus kommer kunna ha ett negativt inflytande på den födande kvinnans fysiologi och hur du kan hjälpa henne navigera det på bästa sätt om hon väljer att föda där.

Genom att göra ditt inre jobb är du med och skapar en harmonisk födelseprocess vilket kan vara en del av pusslet som kan möjliggöra en stärkande och positiv upplevelse för den födande kvinnan.

Dessa födslar, där kvinnan känner sig stärkt, skapar ringar på vattnet som når långt utanför förlossningsrummet och berör kvinnors, bebisars, familjers liv och världen på djupet.

Om Mentorskapsprogrammet för Sacred Birth Advocates & Space Holders: The Sacred Birth Worker Mentorship

För dig som känner kallelsen, precis som jag, att bli Sacred Birth Advocates & Space Holders för en kvinnas övergångsrit och en familjs födelseupplevelse så erbjuder jag sedan 2023 en djupgående utbildning och mentorskap.

Detta är inte bara en utbildning i födandets fysiologi och hur du kan stödja en kvinna genom hennes graviditet, födsel och postpartum; det är en djupdykning in i dig själv för att bli en klar kanal för den heliga övergångsriten och en kvinnas transition från Maiden to Mother. Det är en kallelse för dem som, som jag själv, ser en födelsekultur i Sverige som skadar kvinnor och barn och vill vara en del av förändringen. Detta mentorskap är ett kärl för förvandling, en plats där du kommer att bli omhändertagen, stödd och hållen medan du lär dig, förkroppsligar och delar dina gåvor med världen. I ett år reser vi tillsammans. En 6 månaders djupdykning i lärandet och förkroppsligandet och sedan 6 månader för att implementera det i din värld på ditt sätt. Du får utöver detta lära dig om Soul Aligned Business Strategies och att skapa ett hjärtcentrerat företag för dig själv och dina soul clients.

Med mig som vägledare transcenderar vi det kliniska och skapar rum för födandet att blir en förvandlande, stärkande och helig resa. Om du känner kallelsen att vara en del av denna rörelse, att återta födandet som en övergångsrit, så är mitt mentorskapsprogram din inbjudan att träda fram och bli en stråle av ljus för kvinnor och familjer över hela världen.

Du behövs nu mer än någonsin!
Nästa Sacred Birth Worker Mentorship startar 15 Januari 2024.

För mer information och för att ansöka, besök

https://www.thenaturalbirthcourse.com/thesacredbirthworkermentorship

Vill du ta kontakt med mig?

Gör så på instagram via @thespiritualmidwitch eller besök mig på

www.thenaturalbirthcourse.com

Att vänta och föda tvillingar

december 21, 2023december 21, 2023Lämna en kommentar

Av Malin Mejstad

Mitt namn är Malin. Jag har en stor och bullrig familj, men vägen hit har varit krokig. Det här är min historia.

Hösten 2012 är jag gravid för första gången. I vecka 18 på ett barnmorskebesök lyssnar barnmorskan med doppler på bebisen, men hittar inget hjärtljud. Ett ultraljud ett par timmar senare bekräftar att ett foster finns, men att det slutade växa i vecka 15. En dryg vecka senare genomgår jag en medicinsk abort. I min hand ligger en missbildad liten pojke.

Det dröjer inte länge tills jag är gravid igen. I vecka 18 hör vi det vackraste ljudet: ett hjärta som slår starkt som en ardennerhästs. På rutinultraljudet visar det sig att glädjen var kortvarig. På skärmen ser vi ett foster som har tarmarna utanför magen och en läpp-, käk,- och gomspalt. På det utökade ultraljudet i samband med fostervattensprov en vecka senare ser läkaren också hjärtfel och njurfel. Fostervattensprovet visar på en Trisomi 13 och vi får veta att de med denna kromosomavvikelse sällan överlever graviditeten och om de gör det så lever de sällan mer än ett par månader. Vi beslutar oss för att göra en abort och ansöker hos Socialstyrlsen. På skottdagen 2013 föder jag ut en liten pojke.

Den stora känslan jag bär med mig efter dessa upplevelser är att trots att det värsta hänt, så har ingenting förändrats. Jag har samma man, bor i samma hus, har samma vänner, går till samma jobb och går samma runda i skogen. Det är som att vi har målat upp en bild av framtiden, men att den bryskt suddats ut. Det gör ont. Men det gör inte i närheten av så ont som jag skulle trott, för ingenting har ju förändrats mer än min bild av framtiden. Det är trösterikt.

Under sommaren som följer blir jag gravid igen. I vecka 34 stöter vi på en bekant som är barnmorska och skriver sin doktorsavhandling på temat ”kvinnors upplevelser av andras reaktioner på sina planer att föda hemma”. Den kvällen tänds en glöd i mig när jag förstår att det faktiskt går att välja var man vill föda, även om jag inte hade fått den valmöjligheten från vården.

Med bara ett par veckor kvar av graviditeten planerar vi för en hemförlossning och lyckas hitta två barnmorskor som har möjlighet att bistå oss. Ett par dagar efter BF vaknar jag mitt i natten av att vattnet går. Dessvärre är det mekoniumfärgat, så vi beger oss till sjukhuset. Det är snöstorm och det tar oss 1,5 timme att köra dit, men vi ligger bakom plogbilen och värkarna är hanterbara. En av våra hembarnmorskor börjar sitt skift drygt 8 timmar efter att vi anlänt på sjukhuset och med hennes stöd och guidning sitter jag på förlossningspallen, med min man bakom, och föder barn. I min famn håller jag plötsligt ett livs levande barn, vår dotter. Min känsla är ren eufori och jag är uppfylld av känslan att jag gjort det. Jag har fött barn! Jag berättar för vänner och bekanta att jag har haft en “hemfödsel på sjukhus”. Med all den kunskap och erfarenhet jag har idag nästan 10 år senare, förstår jag att det betyder att jag födde i min egen kraft, med en barnmorska som trodde- och litade fullt ut- på min förmåga att föda. Jag känner mig oövervinnerlig.

Ett och ett halvt år senare föder jag vår andra dotter hemma i sovrummet en ljuvlig sommarmorgon. Även hon föder jag sittande på en förlossningspall med min man bakom mig. Samma barnmorska som förra gången guidar och stöttar och bistår. Lyckan är total. Allting är perfekt.

Att bli mamma

Att bli mamma förändrar mig på djupet. Jag hittar nya sidor av mig själv, och jag älskar det jag hittar. Jag känner mig för första gången i livet BRA på något. Jag är NÅGON. Jag fylls med liv. Jag utstrålar liv och jag ger liv.

Min längtan efter ett tredje barn låter inte dröja på sig. När yngsta är nio månader börjar vi försöka och efter ett par månader är vi gravida igen.

Intuition

Under graviditeten hopar sig tecknen på att vi väntar tvillingar. Jag drömmer drömmar, vi får flera nya bekantskaper som har eller väntar tvillingar, jag upplever en helt bedövande trötthet och så är det det där med ett 10 pack ekologiska ägg som alla hade dubbel äggula…. Vi slår enträget bort tecknen med argumenten att det inte kan vara så, eftersom vi inte skulle klara av fyra barn under 3,5 år.

På rutinultraljudet i vecka 20 får vi reda på att våra föraningar stämmer och att vi faktiskt väntar tvillingar. Vi bryter ihop i vårt livs längsta skrattanfall. Vi skrattar så mycket och så länge att barnmorskan väljer att lämna oss ifred ett par minuter. När hon kommer tillbaka skrattar vi fortfarande så att vi kiknar. Och den där skrattande, bubbliga och lyckliga känslan håller i sig flera veckor. Jag känner mig otroligt rik och lyckligt lottad. Tänk att jag som först inte kunde få några levande barn nu är på väg att blir fyrbarnsmamma. Exakt en vecka efter att vi får reda på att vi väntar tvillingar köper vi ett nytt större hus. Livet känns härligt och spännande.

Ett svart hål

Ett par veckor senare ramlar jag dock ner i ett stort svart hål som det tar mig flera månader att kravla upp ur. Den bubbliga lyckan är som bortblåst efter en förlossningsförberedande kurs speciellt utformad för blivande tvillingföräldrar. Det är mycket medicinsk information, det är mycket risker och det är många sanningar som presenteras, mycket ”så här ÄR det”. Strategier som presenteras kommer från en helt annan föräldraskapstil än jag och min man har. Nedtryckt i skorna går jag därifrån. Det är som att jag målat upp en bild i mjuka pastellfärger och att någon bryskt målar om bilden i en märklig blandning av svartvitt och skrikigt neon. Jag känner mig helt maktlös och fråntagen både min kraft och min förmåga. Jag ser bara skräckfyllda scenarion och omöjliga situationer. Vanmakten är förlamande. Jag känner hur den person jag blivit sedan jag födde mina två första barn försvinner och tynar bort.

Parallellt med detta bär jag på en stark känsla av skuld. En känsla av att jag har förstört vår familj eftersom jag har släppt två ägg. Jag gråter oändligt mycket tårar. Jag är vilsen och känner mig ensam.

Uppfångad

Min barnmorskan på mödravårdscentralen ser mig och skickar remiss till mödravårdspsykologen som lyckas fånga upp mig och bogsera in mig till land. Hon hjälper mig att hitta tillbaka till glädjen över att få bli förälder igen, lyckan över att berikas med liv och förvissningen att jag både kan föda mina barn och är kompetent att ta hand om mina fyra barn.

Min inre röst

Sakta börjar jag hitta min inre röst och den kraft som burit mig genom de senaste åren. Jag kontaktar en doula för hjälp att hitta vägar framåt, och med hennes vägledning hittar jag tillbaka till min autonomi. Jag är inte per definition en vandrande riskbomb. Jag är Malin, en kvinna som gjort två medicinska aborter, och med urmoderlig kraft fött två levande barn. Jag är Malin och nu ska jag föda två barn till, på mitt sätt i all min kraft.

Jag väljer sjukhus med omsorg. Jag formulerar ett förlossningsbrev som tydligt beskriver mina behov. Jag låter personalen veta att jag har två otroligt stärkande födslar i bagaget och att jag vägrar låta sjukhusets rutiner, PM, risktänkande och ”för säkerhets skull” förstöra mig och min upplevelse av att föda barn.

Deras födelsedag

Så kommer dagen, den 5 juni 2017. Jag vaknar på småtimmarna med milda värkar och väcker min man som ringer efter barnvakterna. Jag går och ställer mig i duschen med en hård varm stråle på magen. Det känns gudomligt. Jag är pirrig och förväntansfull. Barnens farmor och farfar kommer och jag lämnar motsträvigt vattnet och värmen och vi beger oss mot sjukhuset. Vi anländer strax innan 6 på morgonen och får ett rum som vetter ut mot havet. Vi ser solen gå upp över sundet. Jag spenderar hela dagen i sängen. Precis som jag vill och precis så som jag behöver:

Med slutna ögon.

I total tystnad.

I fullt fokus.

I min inre värld.

Födseln

I detta fokus, i mitt labour land, är jag kvar tills upploppet och krystfasen. Under vissa påtryckningar beslutar vi att ta hål på hinnorna för att det ska bli födsel snart. Då är närvaron på rummet hög. När tvilling 1 står i genomskärning som det så fint heter, trycks det på en ljudlös larmknapp som gör att rummet fylls på med ytterligare personal. Det är barnläkare, barnsjuksköterska, obstetriker, barnmorskor och undersköterskor. Jag gissar att det är åtminstone 8 främlingar i rummet. Hon kommer upp på bröstet, men hennes navelsträng är mycket kort och magen är fortfarande stor. Men jag håller henne kvar där under tiden det stökas och bökas. Det är ultraljudsmaskiner och händer överallt. Jag hör ord som ”jag tror jag har en rumpa här”, ”jag känner ett huvud här”, ”jag håller kvar”. Läkaren har ett kraftigt tag om tvilling 2s rumpa från utsidan på magen, barnmorskan har handen inne i slidan och håller guidar ner. Jag vet att detta görs för att de är rädda för är att barn nummer 2 ska lägga sig i tvärläge när det plötsligt finns så mycket plats. Nu börjar väntan på att krystvärkarna ska börja igen. Jag har läst att tvilling 1 redan banat väg för tvilling 2 så jag hade föreställt mig att lillebror bara skulle simma ut utan någon större ansträngning från min sida. Jag känner mig lurad och ber nu om att klippa navelsträngen på tvilling 1 så att jag kan fokusera och få lite mer kraft.

Drygt en halvtimme efter tvilling 1 föds tvilling 2.

Lättnaden är enorm. Det gick. Det var möjligt. Jag hittade mod och tillit att föda igen, mod och kraft att föda på mina villkor trots att jag visste att det skulle behöva vara mer medicinskt och övervakat. Men det gick.

Jag är intakt i själ och hjärta.

Livet med fyra barn under 3,5 år

Hur blev livet med fyra barn under 3,5 år undrar du? Jo tack, det var minst sagt intensivt. Men vi var kloka och bad om hjälp. Under tvillingarnas första år kom våra föräldrar hem till oss två dagar i veckan. Vi fixar och trixar med vår ekonomi och lyckas vara hemma tillsammans på heltid i 15 månader tills tvillingarna börjar i förskolan. Att vi ber om hjälp från vår omgivning och att vi väljer att prioritera bort allt annat än att vara hemma tillsammans är helt avgörande för att vi står stadigt i vår relation, uppskattar och ser varandra och fortsätter att prioritera familjen och våra barn.

Idag njuter jag av min stora och bullriga familj, den familj som jag alltid har önskat mig. Den långa och krokiga vägen in i föräldraskapet har hjälpt mig att hantera utmaningen med fyra små barn. När andra uttalar sin beundran och förundran över att vi klarar av det, så är min starkaste känsla tacksamhet. Tacksamhet för att jag överhuvudtaget fick barn. Tacksamhet för att jag har fått äran att sortera och vika triljoner små bodys och strumpor, sopa smulor från golvet och natta barn i flera timmar. Det är faktiskt inte alla som får det.

Sedan snart fyra år tillbaka är jag utbildad doula och en del av Din Gravidcoach, verksamma i södra Sverige. Vi erbjuder förlossningsförberedelse och doulastöd, men det vi verkligen erbjuder är trygghet och empowerment. För vi vet att det som spelar roll när vi föder är i vilken känsla vi föder. Jag har skapat en unik förlossningsförberedande kurs för blivande tvillingföräldrar, med förhoppningen att ingen blivande tvillingförälder ska ramla ner i ett svart hål och känna vanmakt som jag gjorde. Jag vill att alla, oavsett förlossningssätt och förlossningsplats, ska gå starka ur sina förlossningar- och trygga in i föräldraskapet.

www.gravidcoach.se/tvillingkurs

Jag är en del av något större

december 20, 2023december 20, 2023Lämna en kommentar

Av Katarina Svensson Flood

Jag heter Katarina Svensson Flood och har arbetat som barnmorska i drygt sju år. Jag bestämde mig när jag var 19 år gammal att det var barnmorska jag skulle bli och att jag skulle arbeta på en ungdomsmottagning. Sex år senare, som 25-åring, tog jag min examen och knappt två år senare började jag arbeta på Sveriges äldsta ungdomsmottagning i Borlänge där jag sen arbetade i fem år. Det var lika roligt och givande som jag hade föreställt mig som nittonåring. Att bli barnmorska är ett av mina bästa beslut.

Min tid som barnmorskestudent

Något jag inte hade räknat med under min utbildning var hur förälskad jag skulle bli i att närvara vid förlossningar. Jag har ju aldrig varit den som har klarat av oväntade händelser, snabba beslut eller hög press. Som barnmorskestudent kände jag mig orolig för hur jag skulle hantera just denna stress, att ha koll på flera födande och kunna ansvara för det största som en människa kan vara med om; att föda och födas. Hur skulle jag kunna räcka till, hur skulle jag kunna vara ett bra stöd? Det visade sig att när jag som student fick fokusera på en födande åt gången, vilket är något jag önskar alla barnmorskor möjligheten till, då var jag väldigt bra på att erbjuda stöd och råd under förlossningar. Jag minns min tid som barnmorskestudent på förlossningen med värme och glädje och hade svensk förlossningsvård sett annorlunda ut hade jag kunnat se mig själv arbeta på en förlossningsklinik under många år.

Året efter min barnmorskeexamen blev jag gravid med mitt första barn. Under en av de sista skälvande dagarna av 2017 fick jag vara med om det som så många andra genom historien också varit med om, det som fört mänskligheten framåt och givit oss nytt liv. Jag födde mitt första barn. Våren 2020, precis när restriktioner infördes för covid – 19, fick jag återigen vara med om det största som finns, jag födde mitt andra barn.

I nuläget är jag gravid med mitt tredje barn och jag känner mig just nu övertygad om att detta kommer vara sista gången jag kommer få vara med om en egen förlossning. Det känns både sorgligt men skönt. Jag har fått uppleva denna kroppsliga och själsliga förändring snart tre gånger och förundras fortfarande hur mycket jag kan känna, tänka och utvecklas när det kommer till hur jag ser på graviditeter och förlossningar.

Fyra generationer! Här är mina två barn med.

Kvinnohälsa och historia

Förutom mitt stora intresse och passion för kvinnohälsa och barnmorskeyrket har jag länge haft ett stort intresse för historia. Självklart är det bästa att kunna kombinera mina favoritämnen! Både kvinnohistoria generellt och historia med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa är något jag tycker är oerhört spännande. Detta i kombination med en önskan om att utforska min egen historia fick mig att våren 2022 bestämma mig för att jag skulle försöka intervjua kvinnor i min och min mans familj med fokus på hur de upplevt sin uppväxt och liv med fokus på just sexualitet och reproduktion. Jag ville skriva om hur kvinnor haft det och om tidigare generationer kan påverka de nästkommande. Det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det faktum att denna idé faktiskt kommer att utmynna i en bok som planeras att ges ut under nästa år.

Förutom fakta kring hur kvinnors rättigheter och möjligheter sett ut under 1900 – talet med fokus på sexuell och reproduktiv hälsa består boken även av berättelser från tretton kvinnor, den äldsta född 1925 och den yngsta är jag själv som är född 1990. Tre gånger får vi följa kvinnor från tre generationer; mormor, mamma och dotter. Resterande gånger är det endast mödrar och döttrar som berättar om sina erfarenheter.

Den äldsta kvinnan är min mans farmor: hon förlorade sin egen mamma i barnsäng i slutet och 1920 – talet när hon bara var några år gammal. Själv födde hon sitt första barn som 19-åring i början av 1940 – talet och sitt sjunde och sista barn i början av 60- talet. Hon beskriver att något av det svåraste som småbarnsmamma var bristen på rinnande vatten och att familjen endast hade ett utedass när hon var ensam med fyra barn mellan åldrarna 0 – 6 år medan mannen arbetade i skogen under veckorna.

När jag själv skrev om det svåraste med att vara mamma handlade det mer om den ständiga känslan av att inte räcka till, att inte veta om jag gör det bästa för mina barn, tvivlet på mig själv och min förmåga som mamma. Det är med stor ödmjukhet jag ser hur våra förutsättningar som kvinnor och mammor har förändrats med tiden.

Alla kvinnor i min kommande bok har givit liknande svar på vad det bästa med att vara mamma är. Svaren handlar om kärlek och om möjlighet att få vara en del av sina barns liv. Flera har även pratat om hur de velat göra saker annorlunda och kanske bättre än sina egna mammor. Även om vi fötts under olika tidsperioder och med olika förutsättningar har många känslor och tankar varit gemensamma och återkommande bland berättelserna.

Min förhoppning med denna bok är att ge fler en insikt i hur kvinnor kämpat och levt under 1900-talet. Jag vill att detta ska vara en skildring av kvinnors styrka, mod och kärlek. Jag vill att kvinnors berättelser ska få samma uppmärksamhet och samma status som mäns. Jag vill se en förändring kring vad vi pratar om. En revolution, en historisk skillnad. Jag vill göra skillnad för mina egna barn, för deras mödrar och för kommande generationer.

Jag hoppas att mina barn kommer att läsa denna bok och känna vördnad och respekt för de generationer av kvinnor som gjort deras liv möjligt. Och jag hoppas att du som läser blir inspirerad att inleda samtal med kvinnorna i din egen familj.

Att få berätta sin historia har varit terapeutiskt för många

På förhand såg jag detta projekt som något spännande och intressant, jag såg fram emot att få ta del av allas berättelser och att få dela dem med andra. Vad jag inte hade räknat med var hur alla vittnesmål påverkat både de som valde att dela med sig av sina liv och mig själv.

Flera av de jag har pratat med har efteråt verkligen tackat för samtalet och för att jag har låtit dem berätta. De har tyckt att det varit både givande och jobbigt att prata om dessa saker och en av mina mostrar uttryckte att det nästan var terapeutiskt att prata med mig om detta, flera av de hade knappt pratat om sina graviditeter och förlossningar sedan de hände.

Samtalen har haft en form av terapeutisk inverkan även på mig och jag har kommit min och min mans familj så mycket närmare på flera sätt. Jag har fått ta del av saker som få andra känner till och fått dela fina stunder med de som deltagit. Att få lyssna till när någon berättar om viktiga händelser i sitt liv gör att man får en annan bild av den personen jämfört när man bara pratar om ytliga saker med varandra under korta möten. Jag har även förundrats över hur många livsöden det finns. Tänk så många oberättade historier det finns bland världens alla kvinnor – så många erfarenheter som bara faller i glömska för att vi inte pratar om dem.

Dokumentera din tid som gravid!

Mitt råd till dig som ännu inte har några barn är att du om du någon gång är gravid ska skriva ner dina tankar och känslor under graviditeten; fotografera, arkivera, bevara. Skriv om din upplevelse, om din förlossning, prata med dina barn om hur det var. Prata med dina vänner, prata om hur det kändes att föda. Våga berätta, våga stå för att det är otroligt olika att föda och vara gravid.

Till dig som redan fött barn är det aldrig för sent att skriva ner dina tankar och känslor. Den äldsta kvinnan i boken födde sitt första barn för snart 80 år sedan men hon kom ändå ihåg mycket när vi pratade om det. Graviditeter och förlossningar är stora händelser i livet och de flesta kommer ihåg många detaljer när man får prata om det. Att bevara dessa minnen till kommande generationer kan ha stor betydelse.

Jag ser berättandet som något läkande och tror att vi kan få en större förståelse för våra egna upplevelser när vi får en chans att berätta våra egna historier och ges möjlighet att ta del av andras erfarenheter och livsöden. Jag har fått en större förståelse och acceptans för min uppväxt och min familj tack vare att jag tagit del av de livsöden som finns. De flesta har gjort sitt bästa, utifrån de förutsättningar de getts av sin egen uppväxt och samhället. Jag har funderat mycket på generationsövergripande trauman, ideén om att jobbiga händelser som en person är med om kan påverka måendet inte bara för hen själv utan även för kommande generationer. Kan vi vara den första generationen med tillgång till stöd som kan läka våra generationstrauman? Jag vill hoppas och tro att det är så, att det lidande som påverkat relationerna mellan många människor i min familj någon gång kan få en chans att läka.

Även min egen läkning har kommit långt genom att jag tagit del av andras berättelser samt kunnat sätta ord på hur jag mått och känt mig under mina två första graviditeter och förlossningar. Det finns fortfarande mycket att bearbeta men jag ser fram emot att ännu en gång vara en del av denna upplevelse, att vara gravid och födande för mig närmare de som gått före och de som kommer. Det är för mig att vara en del av något större vilket är en tröst när det ibland känns överväldigande. Andra har gjort det innan och andra kommer göra det efter mig. Jag är inte ensam.

Här är en länk till mitt instagramkonto @sexetochreproduktionen

Joars födsel

december 15, 2023december 15, 2023Lämna en kommentar

Av Josefine Janke

Hej! Jag heter Josefine Janke och är BVC-sköterska, doula och förälder till fyra barn. Jag har haft lyckan att ha haft fyra fina och bra födslar. Men det var först vid den fjärde och sista som jag på djupet förstod hur fantastisk en födsel kan vara. Hur mycket en födsel kan betyda. Och hur kraftfull och stärkande en födsel kan vara.

Jag har alltid haft en bra kroppskännedom. Jag har kunnat höra och förstå min egen kropp. Jag har känt när jag haft ägglossning och från vilken sida ägget släppt. Jag har känt när det befruktade ägget borrat sig in i livmoderväggen. Jag har vetat att jag varit gravid innan testet visat något. Och jag har känt mig trygg i att mitt eget uträknade datum stämt bättre än datumet jag fått på rutinultraljudet. Men på något märkligt vis är det som att all den kunskapen tidigare satts ur spel när det blivit dags att föda. När jag överlämnat mig till vården, förlagt min tillit där. Tills nu, vid den sista födseln, när jag för första gången fick uppleva en födsel där tilliten fortsatte att handla om den till min egen kropp.

Jag födde på sjukhus, men kunde ha befunnit mig var som helst. Jag överlämnade mig inte till någon, utan stannade kvar i min kropp och litade för första gången fullt ut på att kroppen visste vad den skulle göra. Jag var bara i min kropp, ingenting annat existerade. Jag minns inte förlossningsrummet och jag minns inte barnmorskans namn eller ansikte. Ingenting som störde. Jag befann mig bara i födandet.

Inga undersökning behövdes för att berätta för mig vart i födandet jag befann mig. Jag kände från första sammandragningen att den här födseln skulle gå snabbt. Värkarna var inte direkt smärtsamma, men oerhört kraftfulla. Som att jag kände precis vad sammandragningarna gjorde i kroppen. Kände hur mitt barns huvud tryckte mot livmoderhalsen som successivt vidgades.

Jag satt bredbent vaggandes på en pilatesboll och hängde med överkroppen som en trasdocka över en saccosäck. Försvann in i värkarna. Djupt in i en annan värld. Min mans varma trygga händer hela tiden mot min rygg. Hörde hur jag själv gjorde mörka hummande läten när sammandragningarna tog i som mest. Aldrig ensam, aldrig rädd. Och så pauserna, där den starka kraften helt försvann, dimman lättade och jag kunde återvända till nuet. Hämta kraft för att sedan försvinna in i nästa sammandragning.

Efter ett par timmar kände jag hur mitt barn trängde ner och rörde sig genom bäckenet. Trycket mot svanskotan blev enormt och det kändes inte längre bra att sitta på pilatesbollen. Jag sade till min man att nu kommer vårt barn snart, och han ringde in barnmorskan. Jag lade mig ner på sidan i sängen, kände att det var så jag ville ta emot mitt barn. Jag kände hur barnets kropp rörde sig inuti mig. Kände med min hand toppen av mitt barns huvud som kom fram och åter gled tillbaka. Hur jag sedan översköljdes av, och för första gången fick uppleva ostörda krystimpulser. Hur jag egentligen inte behövde göra någonting alls annat än att våga följa med i det min kropp redan gjorde. Huvudet i genomskärning och båda mina händer som intuitivt sträcker sig ner och tar emot mitt barn. Tar honom i ett fast tag under armarna och lyfter upp honom på mitt bröst. Känslan är obeskrivlig och jag kommer bära med mig den för resten av mitt liv.

Det har gått ett år nu men om jag blundar kan jag återskapa känslan av barnets huvud i min hand, känslan när jag lyfter upp honom under armarna och känner hans ben och fötter glida ur min kropp. Känslan av den varma fosterfettskladdiga bebiskroppen mot mitt bröst. De små sparkande fötterna mot min mage.

Det finns ingenting som jag skulle vilja ändra med min senaste födsel. Jag skattade 10 av 10 i nöjdhet när barnmorskan frågade. Det gjorde jag även vid mina tidigare födslar. Men det jag har förstått nu är att anledningarna till det har varit väldigt skilda. De tidigare födslarna gav jag högsta betyg för att födslarna inte var så hemska. För att allt ändå gick bra. Ingenting blev ju helt fel. Och barnen fick jag, friska och välmående. Men jag fick också mycket annat som jag inte bett om, och till och med sånt som jag inte ville.

Förlopp som inte gick snabbt nog och värkstimulerande dropp som kopplades på. Ryggbedövning som lösning när jag kände mig rädd och hade behövt stöd. Instruktioner om hur jag skulle göra för att krysta ut mitt barn.

Min upplevelse av de tidigare födslarna är fortfarande att de varit fina och på flera sätt bra, men de har inte fullt ut varit mina. Jag har inte helt och hållet fått föda på mina villkor. Och jag har aldrig tidigare fullt ut fått uppleva min kropps förmåga i födandet. Inte fullt ut varesig själv haft tillit till min egen kropp, eller att de runtomkring mig bekräftat mig i det. Aldrig tidigare fått uppleva det magiska i att helt och hållet befinna sig i det kroppsliga tillståndet att föda. Ett tillstånd där allting liksom sker av sig självt, där tiden slutar att existera, där inga appar eller ctg-apparater behövs för att mäta sammandragningarna och där man inte känner ett behov av fly eller lindra något av det man känner.

Efter min senaste födsel är det som att en helt ny värld har öppnat upp sig, där jag på djupet har fått en förståelse för vilken kraft och potential som kan finnas i födandet. Vad man menar när man talar om födslar som transformerande. Vilken styrka som kan finnas att hämta i upplevelsen. Och hur den kraften och styrkan kan följa med oss, inte bara in i föräldraskapet, utan också stärka oss genom hela livet.

Även om jag inte minns varesig namn eller ansikte på den barnmorska som var med under min födsel, är det ändå den barnmorska som betytt mest för mig. Inte för att hon hade någon framträdande roll under min födsel. Utan för allt det hon gjorde, genom att inte göra. Det hon möjliggjorde genom att visa att hon litade på min kropps förmåga att föda barn. Allt det hon öppnade upp för, genom att ge mig förutsättningar att föda på mina egna villkor.

Med tilltro till min förmåga

december 12, 2023december 12, 2023Lämna en kommentar

Av Jennifer Larsson

Tänk om jag vetat att för två år sedan skulle få berätta om min förlossning i The Positive Birth Calendar. Hösten 2021 gick jag in i väggen och jag blev gravid med vårt andra barn, och jag var livrädd. Mitt namn är Jennifer Larsson, eller som en del känner mig som via instagram Brotorparen eller Kvinnanslott, och jag har fått äran att berätta om mina förlossningar, och vägen till ett välinformerat val som kantades av motgångar.

När vi fick det positiva beskedet om att jag var gravid hade vi precis ätit bullar i soffan, jag var sjukskriven för utmattning och lika glad som jag blev över beskedet, så kände jag igen den där pirrande känslan av oro som i mitt liv ofta lett till panikångest. Till en början visste jag inte vad min rädsla berodde på. Jag hade ju fött barn innan och var inte rädd för att föda, jag var inte rädd för smärtan, inte heller för att gå sönder ännu mer för de skadorna var ju redan där. Genom att lyssna på min rädsla så insåg jag att rädslan var från min första förlossning, men varför då den var ju helt normal. Den var långdragen, smärtsam, och avslutades med både klipp och sugklocka, men vi mådde ju bra efteråt, i alla fall fysiskt.

Jag började läsa på om en optimal förlossning, hur jag skulle lyckas att denna gången föda barn. Läste Föda utan rädsla av Susanna Heli och även min älskade Christian läste. Jag minns faktiskt inte hur jag under graviditeten hittade min lösning, men där fanns all information jag behövde. Föda med stöd av Märta Cullhed Engblom. Det var här jag någonstans insåg att min första födsel troligtvis slutat annorlunda om jag, i min kropps egna takt och utan stressen att prestera hade sluppit de skador som jag än idag har. Jag är en person som helhjärtat går in i saker som intresserar mig och ju mer jag läste på om vad som händer vid en förlossning så insåg jag att min första förlossning hade blivit genom ett trasigt system där kvinnan inte står i fokus för födandet. Jag insåg att min första förlossning varit en interventionskaskad med inslag av obstetriskt våld i form av “Du klarar inte av att föda utan EDA” eller där man tog hål på hinnorna vid en vaginal undersökning utan att informera mig om det.

Då jag sen tonåren haft problem med psykisk ohälsa och att jag nu hade en diagnos för mina toppar och dalar, bipolaritet typ 2, gjorde att jag ville undersöka möjligheten till att föda hemma. Var det ens möjligt att räknas som lågrisk när man som jag fått diagnosen bipolaritet. Svaret var “det beror på”, som det alltid gör eftersom alla födande är individer och även vi med psykiska diagnoser.

På mödravården berättade jag tidigt om min ångest inför att föda på sjukhus, men enligt riktlinjerna får man inte samtal på Aurora förens efter vecka 20. Jag gick därför under tiden jag väntade på att få tid hos Aurora hos mödravårdens kurator.

Under min första graviditet mådde jag väldigt bra psykiskt. Jag var jämn i humöret och var väldigt lugn och tillfreds. Jag hade stort förtroende på mig själv och vården, jag kände att jag skulle kunna föda och var aldrig rädd. Detta lugn fanns inte under min andra graviditet. Jag hade återkommande ångest och kände stark oro och ibland ren ilska. I vecka 24 efter ultraljudet fick jag äntligen komma till Aurora. Samtalet kändes forcerat och stressigt. Min vilja att få svar på varför vissa saker gjordes 2017 och vad som kunde orsakat utfallet undvek Aurorabarnmorskan att svara på. Målet med att gå på samtal hos Aurora var att bli så pass trygg med tanken att föda på sjukhus, ifall jag skulle behöva åka in om hemförlossningen hade behövt avbrytas. Både jag och min sambo kände en irritation efter första samtalet med Aurora-barnmorskan.

Jag hade fått kontakt med Barnmorsketeamet och hade ett första samtal med två hembarnmorskor i mars. Vi gick igenom min första förlossning och jag fick utan dömande eller ifrågasättande berätta min upplevelse av min första graviditet och förlossning. Jag nämnde även att jag ville använda mig av hypnobirthing som jag läst om och då meditation hjälpt mig i livet vid andra tillfällen kändes det som något som skulle passa mig.

Vid min första förlossning hade jag en stor blödning på 2,3 liter vilket i vanliga fall gör att en förlossning bör ske på sjukhus, men eftersom det var tydligt i min journal att blödningen kom från klippet och att de hade problem att suturera (sy ihop) mig valde mina hembarnmorskorna ändå att stötta mig i mitt val om hemförlossning.

Samtal på sjukhuset

I Halland finns inga riktlinjer för hemförlossning, men i Västra Götalands region rekommenderas kvinnor som vill föda hemma att ha ett läkarsamtal. Jag bad också om detta då jag dels ville få svar på varför min epidural gjorde så jag inte hade någon känsel från midjan och neråt, status på min förlossningsskada och i tron om att känna ett större förtroende för förlossningsvården ifall jag skulle behöva åka in. Min ena hembarnmorska följde med mig eftersom förlossningsavdelningen i Halmstad triggar mig.

Samtalet med läkaren blev allt annat än stärkande och jag kände efteråt att jag inte har något förtroende för förlossningen i Halmstad. Bland annat sa läkaren att när jag kommer in på förlossningen måste de sätta en infart på mig eftersom jag tidigare haft en stor blödning. Varningsklockorna ringde direkt då jag vid det här laget visste att vården inte får göra något utan mitt medgivande. Läkaren rekommenderade mig att föda på sjukhus och inte hemma på grund av blödningen, trots att det stod i journalen att blödningen var från klippet. Läkaren menade att man inte kan blöda 2,3 liter från ett klipp.

Jag och hembarnmorskan frågade om hon kunde skriva ut mediciner, men detta nekade läkaren till då de inte stödjer hemförlossningar. Jag bad även om lov att få ha med en hembarnmorska in på förlossningen ifall jag skulle behöva åka in. Läkaren såg då förvirrad ut och frågade: “Men du ville väl föda hemma?”. Jag fick då förklara för läkaren att bara för att jag väljer att starta en hemförlossning kan det finnas orsaker till att man som födande vill eller behöver åka in, och för att jag skulle våga det, ville jag ha med mig en av mina hembarnmorskor som stöd. Läkaren skulle kolla på den möjligheten eftersom de vanligtvis enbart tillåter en stödperson. Jag och hembarnmorskan gick därifrån och beslutade att vi skulle fokusera framåt på kommande förlossning. Senare samma dag ringde läkaren mig och bekräftade att jag skulle få ha med mig min hembarnmorska som extra stödperson, men förtydligade att hon inte skulle vara där i form av barnmorska utan som stödperson. Sen drog hon åter upp varför hon inte rekommenderade mig att föda hemma och jag förklarade att jag tagit del av studier gällande hemförlossning och att jag tror att utfallet från 2017 orsakades av vården.

Samma läkare ringde upp mig igen vid ett senare tillfälle för att övertyga mig om att föda på sjukhuset och tog upp alla risker som hon såg med mitt val. Bemötandet från vården gjorde att jag inte ens såg sjukhuset som ett alternativ.

Vändningsförsök

I maj var jag på MVC för en rutinkontroll och då upptäcktes att bebis låg med fötterna ner. Det blev bråttom att boka ett vändningsförsök och jag minns hur paniken i mig steg. Jag visste att jag inte längre skulle kunna föda hemma om det skulle bli en sätesförlossning, och att Region Halland inte tillåter vaginala sätesförlossningar. Skulle vändningsförsöket misslyckas skulle vi behöva åka till sjukhuset i Helsingborg för att jag skulle få föda vaginalt. Uppe på förlossningen, dagen då vändningsförsöket skulle ske, var det som att röda mattan rullades ut. Personalen informerade mig tydligt om vad som skulle ske, vad som skulle hända om x eller y skedde och jag kände mig relativt trygg. Vid vändningsförsök får man ofta läkemedel som gör att livmodern slappnar av och den medicinen kan göra att man känner sig varm och darrig. Jag informerades om att det kunde upplevas som påbörjan till ångest, och jag är så glad att de förvarnade mig om det, för jag upplevde ett tryck över bröstet, precis som i början av en ångestattack. Vid det här laget hade jag övat hypnobirthing och använde det när de vände bebis och för att inte få panik över trycket över bröstet. Vändningen lyckades och jag bröt ut i stora glädjetårar av lättnad. Barnmorskan som tagit hand om mig hela vägen kom in med fika och sen kom även valet av hemförlossning upp. Hon var skeptisk till mitt val och sa att jag kunde få göra val även på sjukhus, och att de hade ett badkar som jag kunde få föda i. Jag förklarade att jag var tacksam för informationen, men att för mig är det säkraste valet att föda hemma.

Tiden gick och vår förstfödda, Hilda, hann fylla fem år och hann ha kalas med både vänner och familjen. Jag hade nu passerat BF och jag började känna en press att behöva åka in för att bli igångsatt, och då skulle det inte bli en hemförlossning eftersom en igångsättning inte längre är en lågrisk och behöver kontrolleras mer vid en förlossning. Trots att jag inte hade några kännigar av att det var på gång beslutade vi att vår dotter skulle få åka på sommarlov till mina föräldrar och yrvädret till hund skulle få åka på semester till hundvakten. Jag gjorde allt för att inte fokusera på att tänka på “när kommer barnet”, “jag kommer vara gravid i resten av livet” och alla andra tankar som jag tror de flesta som passerat BF haft. På kvällen var det bara jag och Christian, vi åt mat, käkade av den där godispåsen som skulle vara till förlossningen och kollade på Austin Powers. Och då kände jag det. De där sammandragningarna som gjorde att jag visste att det var på gång. Vi skrev till våra hembarnmorskor Jeanette och Johanna i vår messengergrupp. Johanna meddelade att hon gick och la sig, och Jeanette fortsatte sitt nattjobb på neonatal. Jag och Christian förberedde madrassen framför soffan, och kontrollerade förlossningspoolen och sen gick vi och la oss. Jag sov och vaknade, somnade om och vaknade igen. Vid 3 på natten så orkade jag inte vara kvar i sängen utan smög ner till madrassen framför soffan och lyssnade på de förinspelade meditationerna som Christian gjort till mig. Klockan fyra kunde jag inte vara själv längre, så jag väckte Christian och vi ringde till Johanna.

“Jag sätter mig i bilen, så ses vi snart” var hennes svar. Jag var så beredd på att försvara varför vi ringde och få höra att jag hade fel, att jag nästan blev lite chockad över att för henne var det så självklart att hon skulle komma. Hon hade en bit att köra, men det kändes så tryggt att hon var på väg. Jag började längta till poolen och vågorna kändes jobbiga att ta på land.

När Johanna klev in, så ville jag kliva ner i poolen. Jag hade inte vågat kliva i tidagare då jag läst att det kunde gå fort dels vi andra barnet men även när man föder i vatten. När jag klev i blev jag besviken, vattnet kändes kallt och inte alls så där mysigt som jag tänkt mig. Christian hade inte vågat ha för varmt, då han läst att för varmt vatten kunde göra att kvinnan svimmade, men Johanna hjälpte oss att få upp temperaturen genom att de kokade vatten i kastruller på spisen och hällde i i poolen.

Jag vandrade in och ut från värkarna, ibland sov jag, ibland småpratade jag. Allt var lugnt och stilla. Några timmar senare kom Jeanette från sitt nattpass på neonatal och även fast Johanna gav massor av trygghet, så kändes det komplett när hon klev in.

De fortsatte att koka vatten och hälla ner i poolen, medan jag flöt in och ut från att sova till att ta en värk. Under hela tiden vred jag mig från sida till sida och andades uppåt som jag övat på. Efter ett tag ville jag upp för att gå på toa, och blev tvungen att ta en värk på land. Det var fruktansvärt att känna sin tyngd och kylan samtidigt som värken kom. Tog mig sen till toaletten och där gick vattnet. Fick för mig att jag skulle torka upp men blev beordrad av mig sambo att gå ner i poolen igen.

Tiden flyter ihop men efter ett tag slutade vattnet att lindra smärtan och jag upplevde det som en storm inuti. Min uppåtandning funkade inte och jag greps av panik. Jag minns att Johanna min hembarnmorska då tog mitt ansikte i sina händer och sa något. Jag minns inte vad hon sa men därefter började jag att andas neråt i värkarna. Det var dags för krystfasen. Inte heller här finns det något begrepp från min sida om tid. Däremot minns jag tydligt att bebis åkte ut en bit, för att jag till min stora besvikelse kände hur hon gled in igen. Detta hände 5-6 gånger och jag var oerhört frustrerad över detta. I efterhand är jag tacksam över detta då det antagligen hjälpte till att töja så att jag inte fick några större bristningar. Till slut kom huvudet ut och efter en stunds vila, andades jag ut hennes kropp i en krystvärk. Jag tog emot henne i vattnet och tittade på henne genom vattenytan. Jag kände mig som den mäktigaste kvinnan i världen och hela kroppen fylldes av kärlek och glädje.

Jag önskar att alla kvinnor själva fick besluta hur och var de vill föda sina barn. De som vill föda hemma, de som vill föda tryggt på sjukhus, de som vill föda med smärtlindring och de som vill föda med kejsarsnitt, alla har rätt att bestämma över sin egna kropp.

Det naturliga sambandet mellan ensamhet och psykisk ohälsa post partum

december 11, 2023december 11, 2023Lämna en kommentar

Av Eva Lyberg

Vi skriver december 1999. Jag, Eva Lyberg, är då psykologstudent och nyfödd mamma. Nu, 24 år senare, är jag soloprenör-psykologen som dedikerat mitt yrkesliv till att stödja våra minsta och deras föräldrar, särskilt mammorna, att skapa trygga anknytningsrelationer. Du hittar mig på Insta @mammapsykologi eller webben.

Tillbaka till -99. Efter åtta års längtan har jag mitt alldeles egna barn i mina armar! Med stor tillit till mig själv har jag närmat mig den här tiden! Längtat. Tänkt och trott att allt bara faller på plats sen, när den lilla är i min famn. Amningen. Hur jag ska göra när han gråter. Och framför allt vet jag att jag kommer jag känna mig så lycklig!!!

Nu sitter jag där, ny i mammalandet. Efter resan jag köpt biljett till och sen lagt allt fokus på att själva resan ska bli bra. Tänkt att landet jag ska till är soligt och varmt och bara födandet går bra kommer det andra naturligt sen. Har sett andra där. Som sett lyckliga ut. Som om deras hjärtan upplysts av en inre sol, mammasolen! Åh, som jag längtat dit!

Men. Det är inte riktigt som jag tänkt. Amningen strular. Jag vet inte alltid hur jag ska trösta så han blir lugn. Och jag känner mig sååå ensam… Medan jag hör röster eka: ”Passa på att njuta nu, den här tiden kommer aldrig tillbaka!”

Och som så många kvinnor före och samtidigt och efter undrar jag: ”Vad är det för fel på mig? Som inte njuter? Känner jag ens mammakärlek, så som den ska kännas?”

Hur blev det så?

HUR DET ÄR TÄNKT FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR

Tänk dig livet i flocken. Det liv människor levt största delen av den tid vi funnits! Redan långt innan hon blir mamma är hon omgiven av andra som väntar och har små barn. Hon ser och lär av det hon ser. Eftersom vi lär mycket genom rollmodeller. När hon sen är den väntande och nyblivna modern blir hon hållen av de andra, erfarna. Som är där för henne, runt henne, hos henne när hon behöver.

Vi som gärna lutar oss mot anknytningsteorin pratar om det som att andra är den trygga basen och säkra hamnen (vilket jag kallar den stabila famnen).

Anknytningssystemet har vi hela livet! Det aktiveras när vi känner oss osäkra och oroliga. Så som en nybliven mamma HELT NATURLIGT kan göra! Darrande inför den stora uppgift hon står inför – att få en ny människa att överleva (den lilla behöver fler anknytningspersoner än en, men här fokar jag på mammans inre upplevelse).

Då finns de där, de andra. Stöttar och visar väg när hon är rådvill. Jagar och lagar mat. Håller elden varm. Håller henne sällskap. Aldrig ensam. För en ensam mamma med en nyfödd skulle inte klara många dagar själva, utanför flocken.

Kan du se bilden av den nyblivna mamman med sin nyfödda, omgivna av en flock?
Vad väcker det för känsla, i dig?

HUR DET ÄR FÖR KVINNOR SOM BLIR MAMMOR HÄR OCH NU

Byt bilden i ditt inre och se i stället en kvinna med en nyfödd. Ensam. I en lägenhet, ett hus. Någonstans i Sverige. Inte ensam en liten stund, utan en hel dag. Efter att också ha varit ensam en hel dag igår. Och ska vara imorgon. Vad väcker det för känsla, i dig?

Och vad händer i henne?

Den urgamla människohjärnan är konstant orolig av att hon är den enda vuxna som kan säkra den lillas skydd.
Den osäkra nyblivna mamman, som ska vara den trygga basen och stabila famnen för den lilla, har ingen att luta sig mot själv, ingen som lugnar henne.
Orossystemet som är starkt aktiverat hos en nybliven mamma får därför fritt spelrum
Frånvaron av vuxna att prata med, utbyta blickar med, få en lugnande kram av, ekar tomt.
Ingen ser alla gånger hon tröstar, byter, matar, lyfter, vyssjar vilket spelar roll för utvecklingen av hennes mammasjälvkänsla

Nu kanske du tänker att de flesta nyblivna mammor är ju faktiskt inte ensamma hela tiden. Nej, kanske inte. Men många är ensamma större delen av tiden med den lilla.

VAD GÖR DET MED DEN NYBLIVNA MAMMAN?

Som du säkert redan räknat ut skapar det här stor stress i den nyblivna mamman. För den kvinna som upplevt förlossningen traumatiskt kommer ytterligare en stressfaktor till. Detta på grund av det viktigaste för en person som varit med om ett trauma är inte att ”prata ut/igenom” det som hänt utan att vara omgiven av trygga andra. Som anknytningsteorins pappa John Bowlby sa: ”Det är tydligt att människor som blir rädda inte i första hand vill springa från något utan TILL någon.” Att efter ett trauma bli lämnad mycket ensam är som att strö salt i traumasåret i stället för det balsam en trygg omgivning innebär.

Men även utan trauma får den ovalda ensamheten flera negativa biverkningar. Vad jag ser är att de flesta kvinnor som hamnar i det inte blir arga på hur vi skapat vårt samhälle. Sällan undrar de varför alla andra lyser med sin frånvaro.

I stället vänder hon blicken mot sig själv med frågan: ”Vad är det för fel på mig?”. Vilket ger näring till en negativ mammasjälvbild.

I frånvaron av andra får hennes hjärna fritt spelrum när rädslofantasier och negativa tankar loopar. Näring för oro och ångest som kan ta form av tvångstankar och vaken-mardrömmar.

Hon gör allt hon kan för sin lilla men har svårt att slappna av (helt rimligt!) vilket gör att den varma mammakänslan som kommer när lugnet och oxytocinet fyller henne ofta saknas. För henne känns det som hon inte älskar sitt barn och hon undrar, igen, vad det är för fel på henne som känner så.

Oro, ångest och negativ mammasjälvbild som hänger i ett tag är som näring för depression. När det händer denna tid i livet kallar vi det ofta ”förlossningsdepression”. Men sanningen är att deppigheten sällan beror på förlossningen, betydligt oftare på ensamheten och utsattheten den leder till.

SÅ VAD SKA VI GÖRA?

Mitt ganska självklara svar blir: vi ska inte lämna nyblivna mammor ensamma.

OCH vi behöver
* förbereda väntande föräldrar på hur viktigt det är med sällskap post partum (tänk fjärde trimestern som riktlinje) och stödja dem att planera för det.
* skapa platser där nyblivna mammor kan hitta sällskap utöver den egna flocken.
* stödja nyblivna mammor i vad de kan göra här och nu för för att minska ensamhet och känslan av ensamhet.

På mammapsykologi gör jag det bl a genom att skapa community för mammor i olika former.

Vad vi alla kan göra är att prata om det. Och show up för nyblivna mammor i vår närhet.

Självklart ska vi screena och hjälpa kvinnor som mår psykiskt dåligt post partum med deras egna lidande.

Men vi behöver också lyfta blicken högre och förstå varför så många mår så dåligt den här tiden i livet.

Och nej, mammalivet är inget lyckoland. Den myten behöver vi nedmontera.
Men det ska heller inte vara ett ensamt ångestland…

—

Eva Lyberg
Leg. psykolog, leg. psykoterapeut

Hemsida: evalyberg.se

Instagram @mammapsykologi

Mottagning i Visby: Kopparviksgatan 11

Postadress: Psykolog Eva Lyberg AB, Snäckbacken 38 B, 621 41 Visby

Vill du bli uppdaterad och inspirerad? Anmäl dig till mitt nyhetsbrev.

Nyfiken på mina böcker? Länk till smakprov:

”Sex efter trauma. Från rädsla till njutning.”

”Anknytning och samspel i Barnhälsovården”.

Kanske är du rädd?

december 9, 2023december 9, 2023Lämna en kommentar

En psykolog och en barnmorska som forskar om förlossningsrädsla

Av Elin Ternström och Elisabeth Rondung

Kanske är du rädd eller orolig för att föda barn eller har varit det. Kanske är du gravid med ditt första barn, har varit gravid och fött barn tidigare eller så vågar du inte bli gravid alls. Kanske är du yngre, äldre eller någonstans mitt emellan. Kanske är du född i Sverige eller i ett annat land. Kanske vill du helst föda hemma, på sjukhus eller med kejsarsnitt.

Kanske är du orolig för att det ska göra ont, för att barnet inte ska må bra eller för att du inte ska ”klara av” att föda. Kanske är du rädd för att personalen inte kommer lyssna på dig och inte förstå vad du behöver och vill. Kanske är du rädd att du inte ska våga eller kunna uttrycka dina önskemål under födseln. Kanske är du orolig och rädd för någonting du varit med om tidigare, kopplat till en graviditet/födsel eller någon annan situation du varit med om. Kanske känner du oro på grund av något en närstående varit med om eller berättat om. Kanske vill du ha hjälp, kanske tänker du att det inte finns någon hjälp att få. Kanske har du fått hjälp, men kanske inte. Kanske är du en person som hjälper eller vill hjälpa.

Vi heter Elin Ternström och Elisabet Rondung och tillsammans forskar vi om förlossningsrädsla. Vi träffades 2013 när vi båda var doktorander inom samma forskningsprojekt. Forskningen var en stor randomiserad kontrollerad studie (RCT) där vi jämförde effekten av internetbaserad KBT och stödsamtal som interventioner för förlossningsrädda. Elin skötte mycket av det administrativa kring rekrytering, enkäter och intervjuer och Elisabet jobbade med KBT-interventionen. Vi upptäckte snart att vi trivdes bra ihop, och att våra olika perspektiv som barnmorska och psykolog kompletterade varandra väldigt bra. När vi så småningom fick i uppdrag att skriva den artikel som skulle publicera studiens huvudresultat märkte vi att vi också jobbade väldigt bra tillsammans.

År 2018 disputerade vi båda två, med varsin avhandling om förlossningsrädsla. Sedan dess har vi fortsatt att arbeta tillsammans, Elin från Högskolan Dalarna och Elisabet från Mittuniversitetet, i en rad forskningsprojekt på just detta tema. Vi vill att vår forskning ska knyta an till behov som antingen finns i den kliniska vardagen eller som förlossningsrädda själva upplever. Det är då vi känner att det vi gör är viktigt och kan leda till positiva förändringar. För att nå ut med aktuell forskning om förlossningsrädsla har vi under de senaste åren också föreläst en hel del, framför allt för personal inom mödrahälsovård och förlossningsvård, för specialistteam som arbetar med stöd till förlossningsrädda, för ST-läkare i obstetrik och gynekologi och för psykologer inom mödrahälsovården.

Omkring 15-20 procent av alla gravida i Sverige uttrycker förlossningsrädsla och ca 12 procent får extra stöd för sin rädsla under graviditeten. Även personer som inte är gravida kan uppleva förlossningsrädsla, både innan en första graviditet, efter en födsel, eller som partner. Rädslorna handlar ofta om ovisshet, att inte kunna förutspå hur en födsel blir, eller att särskilda situationer ska uppstå, exempelvis att barnet inte ska må bra när det föds eller att den födande eller barnet ska skadas eller dö i samband med födseln. Förlossningsrädda beskriver även rädsla kopplad till vårdpersonalens bemötande; att inte bli lyssnad på, att inte bli involverad i beslut, eller att inte få det stöd en behöver.

Ett av projekten vi arbetar med fokuserar på personer som vill ha barn men inte vågar bli gravida på grund av förlossningsrädsla. Några har aldrig varit gravida eller fött barn, några har varit gravida men fått missfall eller gjort abort och några har varit gravida och fött barn men vågar inte bli gravida igen. Det här är en grupp som vården känt till länge men som inte fått speciellt mycket uppmärksamhet i forskning, faktiskt ingen alls i Sverige innan vårt projekt. Vi har intervjuat nio kvinnor som inte fött barn och åtta kvinnor som fött barn tidigare och de vittnar om att de har påverkats djupt av förlossningsrädsla även när de inte varit gravida. Många hade varit rädda i många år och förhandlade hela tiden med sig själva om att våga bli gravid eller inte. I det beslutet var deras främsta fokus att de skulle behöva leva med de negativa konsekvenserna av sitt val oavsett vilket det blev. Till exempel sa en kvinna:

“Det här är ändå något man har tänkt hela livet, att jag ska ha en familj liksom. Och det känner jag ju fortfarande. Som under jul när alla samlas och sedan åker hem till sig med sina familjer och jag åker hem till bara mig och det är tomt. Då blir det ju lite sådär, att är det såhär det ska vara i resten av mitt liv?”

Kvinnorna i vår studie kände att de inte hade någonstans att vända sig för att få hjälp och kände sig övergivna av mödrahälsovården. De önskade att bli tagna på allvar i sin rädsla, att inkluderas i viktiga beslut om de väl blev gravida och att ha någonstans att vända sig för stöd både innan graviditet, under graviditet och under och efter födseln. Artikeln som fokuserar på kvinnor som aldrig fött barn är publicerad och finns här om du vill läsa mer.

I ett annat projekt följer vi utvecklingen av film som visar en vaginal födsel ur den födandes perspektiv, och är filmad för att visas i Virtual Reality. Vår roll i projektet är att samla Information om hur de tilltänkta användarna, dvs gravida och förlossningsrädda, samt personal som arbetar med att ge stöd till förlossningsrädda, tycker att en sådan film ska utformas för att uppfattas som så hjälpsam som möjligt. Vi har genomfört intervjuer inför att scenerna filmades, och sedan visat klipp för deltagare för att höra deras tankar om dessa. Nästa steg blir att låta frivilliga deltagare se filmen i sin helhet och beskriva hur de uppfattar den.

Uppslag till våra forskningsprojekt kommer ofta från de möten vi har med förlossningsrädda och personal som arbetar med att stötta förlossningsrädda. Det gav oss idén att söka medel för att starta en “Rådgivande panel”, det vill säga samla en grupp personer med unik erfarenhet/kunskap om förlossningsrädsla och negativa förlossningserfarenheter. Vi tänkte att en sådan grupp skulle kunna hjälpa oss prioritera bland forskningsbehov, medverka i ansökningar, verka som kontaktnät vid rekrytering till studier, granska informationsblad och frågeformulär och medverka i utveckling av interventioner. Lyckligtvis fick vi de medel vi sökte och under hösten har vi haft tre panelträffar som har hjälpt oss med just det vi önskade. Vi är evigt tacksamma för den hjälp vi fått, och under våren kommer vi fortsätta med ytterligare tre träffar. Detta sätt att arbeta känns både gynnsamt för forskningen och utvecklande för oss som forskare och som en självklar del i vårt fortsatta arbete.

Tack för att ni tagit del av vårt arbete! Vill ni fortsätta att göra det får ni gärna följa oss på Instagram @forlossningsradsla

Utvalda referenser:

Rondung, E., Magnusson, S., & Ternström, E. (2022). Preconception fear of childbirth: Experiences and needs of women fearing childbirth before first pregnancy. Reproductive Health, 19(1), 202. https://doi.org/10.1186/s12978-022-01512-9

Rondung, E., Ternström, E., Hildingsson, I., Haines, H. M., Sundin, Ö., Ekdahl, J., Karlström, A., Larsson, B., Segeblad, B., Baylis, R., & Rubertsson, C. (2018). Comparing Internet-Based Cognitive Behavioral Therapy With Standard Care for Women With Fear of Birth: Randomized Controlled Trial. JMIR Mental Health, 5(3), e10420. https://doi.org/10.2196/10420

Ternström, E., Hildingsson, I., Haines, H., & Rubertsson, C. (2016). Pregnant women’s thoughts when assessing fear of birth on the Fear of Birth Scale. Women and Birth, 29(3), e44–e49. https://doi.org/10.1016/j.wombi.2015.11.009

Rondung, E., Thomtén, J., & Sundin, Ö. (2016). Psychological perspectives on fear of childbirth. Journal of Anxiety Disorders, 44, 80–91. https://doi.org/10.1016/j.janxdis.2016.10.007

Rondung, E., Ekdahl, J., & Sundin, Ö. (2019). Potential mechanisms in fear of birth: The role of pain catastrophizing and intolerance of uncertainty. Birth, 46(1), 61–68. https://doi.org/10.1111/birt.12368

Ternström, E., Small, R., & Lindgren, H. (2023). Migrant women’s experiences of an individual language-assisted information and support visit to the labor ward before giving birth – A qualitative study from Sweden. Sexual & Reproductive Healthcare, 38, 100915. https://doi.org/10.1016/j.srhc.2023.100915

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?Om frihet med ansvar

december 7, 2023december 7, 2023Lämna en kommentar

Av Kirsten Nisted

Mitt namn är Kirsten Nisted. Jag är mamma till fem härliga människor och har idag 10 underbara barnbarn. Jag är även förskolelärare och barnmorska, har arbetat med och för hemförlossningar sen jag kom till Sverige 1976. Innan jag blev barnmorska var jag med och bildade Föreningen Föda Hemma, som förmedlade kontakt till barnmorskor i Sverige och arbetade för kvinnors rättighet att föda hemma med ekonomisk ersättning. Från 2002 till 2019 fick friska omföderskor i Stockholm Regionen ersättning att betala barnmorskor för hjälp i hemmet.

Jag blev barnmorska 1995 och jobbade först på Vidarklinikens mödravård och erbjöd födelsehjälp i hemmet eller på Södertälje sjukhus. Sedan drev jag en egen privat verksamhet i 12 år, Kirstens Familjehälsa, som var mödravård, barnavård och förlossningshjälp, ett sätt att skapa kontinuitet på riktigt! Kontinuiteten gav möjlighet att skapa relation och förtroende, en viktig förutsättning för en god födelseupplevelse.

Åren går och tider förändras. När jag kom till Sverige 1977 hade 3 kvinnor fött hemma enligt Socialstyrelsen och ingen barnmorska vågade hjälpa mig när jag ville föda mitt andra barn i hemmet 1977 i Uppsala. Jag chockerades av den brist på valmöjlighet och den ofrihet som fanns i Sverige. Människor är unika och därmed även deras behov, deras sätt att leva och föda. I Danmark är det spännande med olikheter. I Sverige verkade det som att alla tyckte lika utom jag, jag kände mig dum och olycklig.

”Får man föda hemma?”

”Frihet med ansvar” har varit ett viktigt motto i mitt liv. Och att i vården verkligen vara fri att välja var man vill föda sitt barn innebär att villkoren finns och att kvinnor inte utsätts för dömande och felaktiga föreställningar. ”Får man föda hemma?”, var en vanlig reaktion när jag berättade om hemförlossning. Kvinnor och föräldrar i Sverige var inte fria att välja var de ville föda sina barn, de visste nästan inte att det var en möjlighet. Otroligt då 96% födde i hemmet för 100 år sen. De som önskade föda hemma var ofta personer som var utlandsfödda och hade andra erfarenheter från sina länder, som Holland, Tyskland, England mm.

Idag är vi 10–20 barnmorskor i hela Sverige som arbetar privat för att möta kvinnors och föräldrars önskan att föda sitt barn hemma. Idag föder knappt 200 kvinnor hemma per år i Sverige. Detta är egen statistik, då det nämligen inte finns officiell statistik sen 1981. Från januari 2023 har Socialstyrelsen återinfört statistik för hemförlossning om det finns journal. Idag är det flera kvinnor som föder hemma utan barnmorska, och då blir de inte registrerade.

All förlossningsvård är gratis i Sverige, men vill du föda hemma efter 2019 ( i region Stockholm) får du betala barnmorskan själv. Detta är inte jämlik vård och frihet. Sverige följer inte de mänskliga rättigheter som kvinnor ska ha i ett fritt och demokratiskt land.

Om tillit

Att föda är en naturlig och frisk händelse i våra liv, en stor och omvälvande händelse, som är svår att fatta med våra hjärnor. Men de naturliga processerna i kvinnans kropp vet och kan föda. Att föda är inte bara en fysisk händelse. Det är i hög grad en psykisk och andlig händelse. Sambandet mellan psyke och kropp, mellan kropp och själ, är nyckeln till en okomplicerad födelse. Tilliten till livet, naturen och kroppen kan ge just den avslappning i kroppen som behövs för att de rätta hormonerna ska kunna flöda. Att överlåta sig till födandet, som kroppen kan, utan att vilja kontrollera, det ger kraften och hormonerna största chansen att flöda ostört. Att våga möta smärtan och se den som en hjälpande kraft är just det som ger födandet tillåtelse att flöda, det är tillit.

En naturlig födelse är en ostörd födelse, där kroppen och kroppsprocesserna kan få flöda ostört. Det är mycket som kan störa denna process: överflyttning från hem till sjukhus, felaktiga lukter, irritation och konflikt i relationen, egna krav på sig själv och prestationsångest och oro mm. Att föda är enda gången då kvinnan är och ska vara helt egoistisk, bara lyssna inåt och inte ta hänsyn till andra än sig själv. Där hon lägger den ”snälla” flickan i byrålådan och bara lyssnar till sin kropp och sina behov, hon behöver koncentration, tystnad, närvaro och kärlek för att vara och förbli i sitt födande och möta smärtan.

Omgivningen och att kvinnan trivs där hon föder ger de bästa förutsättningarna, att kvinnan är trygg och kan ge sig hän. Alla kvinnor är olika och har olika önskningar för var de vill föda, och så skall det vara och de skall vara fria att välja.

Att ge kvinnor en reell möjlighet att välja var de vill föda barn har varit viktigt för mig. Att ge henne valmöjlighet, ge henne information så hon kan göra bästa valet, men även att skapa ekonomisk jämlikhet så alla kvinnor får betalt för sin förlossning i Sverige oavsett var de föder. Idag måste nästan alla som föder hemma själv betala barnmorskan eller barnmorskorna som hjälper henne/dom. Det borde finnas en förlossningspeng där kvinnor själv kan välja var de vill föda. Idag föder fler och fler hemma själv utan barnmorska närvarande, vilket är olyckligt.

Orsaken är dels ekonomin men även att kvinnan vill vara ifred och inte störas i sitt födande. Kvinnor kan föda själv även om barnmorska finns. Barnmorskans närvaro ger ro och hon kan handla om det behövs, samt ordna med praktiska saker efter födelsen för att underlätta för föräldrarna. Barnmorskans roll behöver också ändras för att ge födandet tillbaka till kvinnan och föräldrarna.

Nu är jag pensionerad men fortsätter arbeta och stödja kvinnor att föda och att vara kvinna och mor. Det som är så fantastisk med att blivit äldre och ha samlat på sig stor erfarenhet är att det infinner sig ett lugn och en trygghet inför födandet. Jag har blivet bekräftat i vad födandet är och vad kvinnan behöver. Hon behöver lita på sig själv, sina känslor och sin kropp, tycka om sig själv och känna sig oberoende. Låter enkelt men är en tuff väg för många och lätt att gå vilse då föreställningar och tyckande omger oss alla i stora format och kan vara svårt att filtrera och känna sin egen natur och mående genom detta brus. Så mitt första råd under graviditeten är att sluta kolla på nätet, sluta följa olika sociala medier. Lyssna inåt, där finns kraften du behöver när du skall föda. Ju för har du kommit in i ditt centrum, ju lättare blir det när födandets storm drar in över dig och din kropp. Men det blir också en härlig och häftig upplevelse! Något du inte vill vara utan, något du inte kommer glömma!

Det är smärtsamt att föda barn. Vet du det och är redo att gå in i smärtan och möta den, kan smärtan förvandlas till kraft, den universella naturkraften som föder liv. Smärta och hjärta är nästan samma ord. Smärtan öppnar hjärtat och att möta dig själv och barnet med öppet hjärta är den största gåvan du kan ge en människa. Alla barn föds i kärlek, man kan märka att atmosfären i rummet där barnet föds förvandlas, blir varm och kärleksfull, tiden står still, närvaron blir total och alla i rummet blir närvarande, blir nära sitt vara, och då föds barnet. Och i en sekund förvandlas allt. Barnet har stigit över tröskeln, in i sin jordiske tillvaro, och smärtan förvandlas till glädje. Halleluja moment.

Jag skulle önska att fler barn får uppleva detta, att fler föräldrar och framför allt fler kvinnor och barnmorskor fick uppleva detta. Kvinnan är som mest kvinna när hon föder, och då får hon på riktigt möta sin kvinnliga kraft och stolthet. Tiden står still samtidigt som atmosfären är varm och kärlek.

Hur skulle världen se ut om fler fick uppleva detta?

Superfullmånefödsel

december 6, 2023december 6, 2023Lämna en kommentar

Av Cornelia Andersson

När jag fick förfrågan av Märta/ Föda med Stöd att skriva i hennes kalender blev jag glad. Jag började genast fundera på vad jag skulle skriva om: vad det är att vara barnmorska, vikten av förtroende, tillit och trygghet, informerat samtycke, att stärka kvinnan i hennes intuition istället för att inge onödig oro, de skilda världarna mellan sjukhus och hemförlossning, mitt arbete som hembarnmorska etc. Det finns så mycket kring barnafödande jag skulle kunna prata om i evigheter. Då jag är mitt uppe i en flytt fick det bli min förlossningsberättelse, som jag redan har nedskriven och lite om min väg in i barnmorskeyrket.

Jag föddes i ett gult hus vid Dellensjön i Hälsingland

Min mor hade varit och besökt grannen som fick en dotter dagen innan och på promenaden hem kände hon att något var på gång. Sent på kvällen satt mina fyra syskon nere i köket och väntade otåligt. Pappa som var läkare var nervös då mamma snart krystat i två timmar och för att barnmorskan inte visste vad de skulle göra. Mamma följde sin intuition och gick ner på huk. ”Så kan du inte sitta, barnet kommer slå i golvet” sa barnmorskan. Mamma satt kvar. Jag föddes och min mor tog emot mig, stoppade mig under armen och hoppade upp i sängen som en ”lejonmamma”. Mamma kände sig så stark, att hon fått föda helt själv, förbunden med kroppen och födandet, att hon fått föda på ”riktigt”. Det är så jag fått det berättat för mig, hur jag kom till världen.

Jag vid fem minuters ålder.

Min mamma blev legitimerad barnmorska fem år efter att hon födde mig. Hon arbetade både som barnmorska på sjukhus och som hembarnmorska. Ibland fick jag följa med när det inte fanns barnvakt. Många har frågat om det inte var traumatiskt för mig att vara med på förlossning. Inte det minsta, jag var helt lugn, det var liksom inget konstigt, det var en naturlig händelse i livet. Ibland var jag trött och la mig att sova innan barnet fötts och ibland satt jag stilla bredvid och bara såg på. Det var spännande att få se de små liven födas. Första gången jag var med när ett barn föddes var jag 8 år gammal.

Vid födsel på sjukhus när jag var 8 år!

Nästan 20 år senare var det min tur att ta emot barnmorskeemblemet vid Uppsala Universitet.

Jag har ofta svårt att bestämma mig och tvivlar på mina beslut men när jag sökte barnmorskeutbildningen fanns inga tvivel på att jag hade valt rätt yrke. Det kändes rätt och lätt. Kan hända hade det att göra med det naturliga mötet med födande under min uppväxt eller så kom det via navelsträngen? Det som var tufft att se som barnmorska var hur verkligheten skilde sig från litteraturen. T.ex att lugn och ro är A & O under förlossning men hur så många olika faktorer under graviditet och förlossning inte är roingivande i ett medikaliserat system där mätinstrument styr mer än kvinnans känsla, behov och intuition.

Det var givet för mig att börja arbeta med hemförlossningar som färdig barnmorska vilket jag gjorde vid sidan av mitt arbete på förlossningen på sjukhus. Min mor skolade in mig och vi blev arbetskollegor. Vi har ett mycket fint samarbete, mor och dotter, där den ena säger vad den andra tänker. Intuition.

Efter fem år som barnmorska, under den tiden bistått ca 50 kvinnor i hemmet och nästan det tiodubbla på sjukhus var det min tur att få erfara detta mirakel i min kropp, av att vänta barn och att föda.

Höggravid vid Dellensjön, 10 dagar innan födsel.

Det var givet för mig att jag ville föda hemma då både jag och barnet var friska

Jag njöt av andra halvan av graviditeten då jag under första halvan drabbades av hyperemisis. Jag kände mig inte tung eller trött på graviditeten, men jag visste att snart, skulle jag behöva ta avsked av den. Det som då skulle komma, var något jag såg så fram emot! Jag längtade med stark kärlek att få möta mitt barn. Jag visste att barnet skulle komma när hon/han var redo.

Efter en dagsutflykt med bad i havet och fotografering i skymningen med superfullmåne drog förlossningen igång. Det var det häftigaste, kraftfullaste jag varit med om i hela mitt liv.

När vi skulle lägga oss kl. 00:30 i vecka 40+0 kände jag lite mensmol. Detta var något annat än bara spänd livmoder som jag känt i några veckor. Vi blev så glada men lade oss för att sova då detta kunde ta lång tid. Jag hade extra mycket halsbränna och rapar men lyckades somna. I sömnen kände jag att sammandragningarna kom igen och igen. Plötsligt kom en stark sammandragning och en till och med den tredje gick vattnet 02:05 och min man vaknade. Jag fick en skrattattack. -Var det nu MITT vatten som gick? Detta var på riktigt! Det var äntligen MIN tur att få föda barn och snart skulle JAG få möta MITT barn. Skrattet övergick i glädjetårar. Styrkan i sammandragningarna eskalerade och de kom tätt, så jag bad min man klocka en stund. Vi klockade i 40 min och appen upprepade ”Åk till sjukhus”. Jag sa: ”varför står det inte ring till sjukhuset eller din hembarnmorska?”. Jag kollade och såg till min förvåning att mina sammandragningar var längre än 1 min och pauserna bara 1-2 min. Det blev starkare och starkare och jag tänkte detta kommer gå fort eftersom det eskalerat så snabbt sedan första känning. Efter ett par timmar i sängen gick jag till duschen och kände snart att jag ville kräkas.

Jag var ambivalent till att undersöka mig själv vaginalt för att se hur långt jag kommit i förlossningsarbetet, för att eventuellt bli besviken på resultatet. Men jag gjorde det ändå. Jag trodde jag skulle känna en liten öppning på livmodertappen, men kände ingen öppning, sträckte bak för att nå livmodertappen men nådde inte. Jag blev inte besviken trots att detta resultat skulle betyda att jag var i tidigt skede (latensfasen). Innerst inne visste jag nog att det inte stämde. Jag upplevde själv att mitt röstläge ändrades. Sammandragningarna var nu så starka att jag bad min man ringa barnmorskan (min mor) och hon kom 10 min senare kl. 04:10. Efter en stund på huk i duschen gick jag till sängen för att vila, det blev inte mycket vila, jag kräktes vatten och återgick till duschen för att skölja av mig. Min syster fick komma för att hjälpa med uppsättningen av poolen. Jag undersökte mig själv vaginalt igen; jag hade känt fel tidigare. Varför jag inte hade nått livmodertappen var för att där inte var någon. Nu kände jag ordentligt och kände barnets huvud och inga kanter vilket jag berättade för mamma. Alltså var jag helt öppen (retraherad).

Strax efter 05:00 gick jag i poolen och kort därefter ville hela min kropp krysta. Jag behövde inte ta i, det var min kropp som tryckte på. Jag hängde med och försökte hantera och möta kraften. Jag hade min hand på barnets huvud hela tiden under krystningsskedet och kände hur huvudet kom närmare för varje sammandragning för att sedan slinka helt tillbaka innanför blygdläpparna i pausen. Äntligen fick jag lite längre pauser emellan sammandragningarna.

Vattentrappan porlade och musiken spelade i högtalarna. En vän/kollega filmade och fotade utan att jag tänkte på det. Min syster höll min hand och min älskade partner tryckte på mina höfter och gav mig kyssar. Mor satt bredvid poolen och jag lade nästan inte märke till henne. Jag visste att hon var där och trodde på mig, det var så tryggt. Det var fantastiskt att få föda självständigt! Det var häftigt att få uppleva födandet som utbildad barnmorska. Jag uppdaterade omgivningen om att barnet kom längre ut vid varje krystimpuls. Det var starkt och kraftfullt så jag höll emot med handen för att det inte skulle gå för fort och för att vävnaden långsamt skulle tänjas.

Jag kände mig så trygg! Jag var inte rädd, jag visste varför det gjorde ont, jag litade på kroppen. Jag bad om total tystnad och stillhet när barnet skulle födas (det är lätt att alla blir glada och hjälpsamt exalterade mot slutet nämligen). Musiken spelade dock i bakgrunden och så kom den där låten, som jag dansat cirkeldans till så många gånger under graviditeten tillsammans med min syster, mor och flera andra kvinnor. ”Ederlezi” heter låten och de sjunger ”Daje” som betyder mamma. Det blev ett magiskt ögonblick, att just den låter spelades precis när jag skulle föda fram mitt barn. Min mor och syster blev tårögda, min mor ställde sig upp och dansade, jag försökte sjunga med men tappade rösten av glädjetårar.

Så kom den sista krystningen kl. 07:00 och jag släppte igenom både huvudet och kroppen och tog emot mitt barn och lyfte upp det för att välkomna. Barnet skrek direkt och huden skiftade till rosa. Vid det ögonblicket kände jag mig som världens starkaste och ville visa upp vår son för hela världen! Jag kände att jag hade gjort det helt själv!

Livet som hembarnmorska i Belgien

december 24, 2022december 24, 2022Lämna en kommentar

Av Ateka Hamid

Här är jag, Ateka Hamid, född och uppvuxen i Stockholm men bosatt i Belgien sedan 2011. Med stor passion för den kvinnliga kroppen började jag min utbildning i barnmorskeprogrammet i den flamländska delen av Belgien. Jag minns så tydligt hur min svenska bakgrund imponerade på de allra flesta jag mötte i utbildningen; lärarna, gynekologerna, seniorbarnmorskorna och även de andra studenterna. Jag minns det som igår när min handledande gynekolog under en pågående förlossning vände sig till mig och ställde frågan: “Vad gör du ens här? Vad gör du HÄR när du kan jobba i världens mest framstående land när det gäller obstetrik?”.

Det var väl även så jag hade resonerat och tänkt. Sverige – en av de högst prominenta länder inom förlossningsvården. Där de mest trovärdiga vetenskapliga studierna växer fram. Där man väljer att jobba fysiologiskt för att man VET att det är det bästa för den födande, för att inte tala om den lugnande statistiken. Det är väl trots allt utifrån de sifforna som man kan säga att det knappt finns någon säkrare plats att föda barn på? Älskade, trygga, fina Sverige.

Tre år tidigare hade jag därför under min graviditet valt att åka tillbaka till Stockholm. Mitt under sommaren. Mitt under en pågående förlossningskris. Jag var så oerhört säker på att mitt beslut var den bästa för min förlossningsupplevelse, just på grund av de ovannämnda anledningarna. Det jag vet nu, som jag inte visste då, det är att en förlossning har så otroligt mycket mer att göra med individen som ska föda, och så otroligt lite med just den där efterforskningen och statistiken.

Gynekologens fråga förblev obesvarad i det där förlossningsrummet. Jag kunde inte förmå mig att formulera ett svar, it wasn’t the time or the place. Fokus borde naturligtvis ha legat på den födande. Precis som det alltid borde vara när man bistår vid en förlossning. Det jag i stillhet kunde konstatera var att jag varken ville vara där eller här. Jag såg inte min framtid på någon förlossningsavdelning. Mitt mål var att ta mig igenom den här utbildningen så att jag kunde bli barnmorska på mina egna villkor.

Jag är så tacksam över att det också blev så, för det är ju inte alla som har den möjligheten. Som nyexaminerad ansökte jag även till volontärarbete i Pakistan. Jag ville se hur födandet såg ut på olika platser i världen. De erfarenheterna hjälper mig än idag. Snabbt märkte jag att alla dessa kvinnor, från världens alla hörn, en sak har gemensamt – de pratar så detaljerat om tiden före, under och efter sin förlossning. Jag minns särskilt en gammal dam som följde med sin gravida dotter till britsen där på gynakuten i Pakistan. Hon berättade hur hon fött sitt första barn hemma med hjälp av erfarna kvinnor i byn. Att de stöttat henne med tröstande ord, hur hon blev påmind om att tänka på Gud och att smärtan inte kommer vara förevigt. Efter en kort paus berättade hon vidare om sin andra förlossning – denna gång på det nyuppstartade sjukhuset med en egen förlossningsavdelning. Ingen fick komma in för att stötta henne under värkarna, bara sjuksköterskorna hade inträde. Hon berättade ledsamt hur hon tvingades lägga sig på rygg i gynstolen, fastän hennes kropp var fastlåst i en ställning på alla fyra.

Jag vet inte ens hur jag ska börja förklara hur viktigt det är att kunna föda på sina egna villkor. Det är inte bara ett minne eller en upplevelse. Själva graviditeten, framfödandet, känslan i processen och vägen till att bli förälder – det formar dig som person. Jag vågar nog till och med påstå att det formar dig på ett sådant sätt som ingenting annat i livet gör. Det är just därför som jag brinner för mitt yrke. Mitt mål är att den processen ska bli den finaste perioden i ditt liv. Det är inte bara för att det ska bli den där förtrollande upplevelsen. Mest av allt är det för att du, 50-60 år senare, ska minnas din förlossning med stolthet och glädje. DU hade huvudrollen och DU hade ledningen.

Idag jobbar jag som hembarnmorska. Det jag älskar med mitt jobb är jag får träffa olika typer av människor och hjälpa dem upptäcka vad som känns rätt för just dem. Jag har privilegiet att bistå vid så många olika förlossningar; hemfödslar, förlossningar på sjukhus och kejsarfödslar. Alla är lika underbara, lika magiska, men det som gör vissa snäppet mer förtrollande – det är när den födande har stått i centrum. Man har blivit lyssnad på, förstådd och accepterad.

Kanske brinner jag extra mycket för att uppnå den känslan, just för att jag själv känt att jag snubblat vid mållinjen vid min förlossning. Jag har lagt mycket tid på att bearbeta den tunga känslan av besvikelse – besvikelsen inför ens egna kropp, inför påtvingade val och avsaknaden av kontroll.

Så för att svara på den där frågan som gynekologen ställde för x antal år sedan; varför vill jag jobba just i Belgien? Här har jag möjlighet att faktiskt göra skillnad för en individ. Det går att finansiera och investera i uppföljningen av en privat barnmorska. De flesta jag får vägleda träffar jag tidigt i graviditeten. Jag får följa med dem i deras utveckling till att bli förälder. Och sedan får jag även vara med på ett litet hörn under förlossningen. Det är, och förblir, ett ärofyllt uppdrag att få bistå under det här skedet i deras liv. Än idag får jag nypa mig själv i armen när jag tänker på att jag, om och om igen, får uppleva det där vackra och magiska.

Cookie	Varaktighet	Beskrivning
cookielawinfo-checkbox-analytics	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Analytics".
cookielawinfo-checkbox-functional	11 months	The cookie is set by GDPR cookie consent to record the user consent for the cookies in the category "Functional".
cookielawinfo-checkbox-necessary	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookies is used to store the user consent for the cookies in the category "Necessary".
cookielawinfo-checkbox-others	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Other.
cookielawinfo-checkbox-performance	11 months	This cookie is set by GDPR Cookie Consent plugin. The cookie is used to store the user consent for the cookies in the category "Performance".
viewed_cookie_policy	11 months	The cookie is set by the GDPR Cookie Consent plugin and is used to store whether or not user has consented to the use of cookies. It does not store any personal data.

Föda med stöd

Profylaxkurs, doulautbildning och förberedelse inför förlossningen samt barnmorskeblogg av barnmorska Märta Cullhed Engblom

Etikett: The Positive Birth Calendar