Beskedet som rörde upp känslor!

Foto: Lovisa Engblom

Igår lanserade Ella Bohlin hälso- och sjukvårdsnämndens beslut att alla gravida som saknar nätverk ska erbjudas stöd av doula från och med 2018! Landstinget ska alltså gå in och subventionera ett doulastöd till den som saknar en partner att ha med på sin födsel. Det blev jubel i många doulatrådar och nätverk. Dels för att födande kvinnor behöver stöd i större utsträckning – och allt, även en tumvante  mer stöd känns som ett steg i rätt riktning. Men också för att det upplevdes som en klockren bekräftelse på det viktiga jobb doulor gör!

Som förslaget är utformat med stöd till en kvinna som saknar nätverk så tycker jag att det är ett bra förslag. En doula istället där det inte finns någon partner med i bilden – är ju jättebra – som princip. Även om vi ännu inte vet någonting om förslagets utformning.  Men i Ella Bohlins lansering av förslaget så blandade hon in svepande formuleringar om att det här kommer bidra till att fler kan känna en ökad trygghet i ett landsting där förlossningsrädslan har ökat mer än i övriga delar av landet. Förlossningsrädslan i SLL har tydligen ökat från 6 procent under 2010 till 8 procent under 2016. Detta var Ella Bohlin bekymrad över och svaret var doulor till kvinnor utan nätverk.

Men är doulor till kvinnor utan nätverk svaret på en allmänt ökad förlossningsrädsla?

I en tid av brist på förlossningsplatser och brist på barnmorskor som vill arbeta inom förlossningsvården som den ser ut idag – där arbetet har kommit att bli mer av en förlossningsteknikers arbete (eftersom vi måste springa mellan flera födande) än ett där vi som barnmorskor får använda hela vårt verktyg och faktiskt vara midwifes – vilket innebär att göra många av de uppgifter som en doula också kan göra – ja då kändes det plötsligt som ett tunt förslag. Som om någon ville dela ut paraplyer i ett hus där taket läcker.

Taskshifting är populärt hos politiker  och arbetsgivare inom landstinget som inte ser hur de ska kunna locka tillbaka sjuksköterskor och barnmorskor som har lämnat vården. Vi vet att det inte råder brist på utbildade inom dessa yrkesgrupper – de vill bara inte jobba inom slutenvården i tillräckligt hög utsträckning. Eftersom arbetsvillkoren inte är tillräckligt attraktiva! Så istället för att göra dem mer attraktiva är det såklart frestande att byta ut legitimerade barnmorskor mot till exempel sjuksköterskor på förlossnings och BB-avdelningar. Eller legitimerade sjuksköterskor mot undersköterskor. Det görs redan idag. Eller varför inte barnmorskor mot doulor? Det var det som många barnmorskor såg komma inbäddat i det här förslaget. Och jag tror att det gjorde många doulor besvikna. Varför kunde inte barnmorskor bara vara glada för de födande kvinnorna och för doulornas skull? Jag kan förstå det.

Barnmorskor har kämpat i åratal för att få gehör för en barnmorska per födande kvinna – utan att lyckas. Därför blev det bitterljuvt att höra om det här förslaget där det snabbt drogs växlar om att nästa steg är en landstingssubventionerad doula till alla födande kvinnor.

Låt oss därför vara väldigt försiktiga och hålla isär saker. Första steget inom SLL måste vara att utreda varför förlossningsrädslan har ökat och åtgärda orsaken till det.

Alla kvinnor som föder behöver en utbildad barnmorska som kan ge både ett medicinskt och ett omvårdande stöd – vilket inte alla får i Sverige idag. Gärna ett kontinuerligt stöd som finns med både innan, under och efter födseln. Det är och måste vara steg nummer ett. Subventionerade doulor till alla istället för eller innan det finns en barnmorska till alla födande skulle bli ett sätt för landstinget att slippa jobba mot målet en barnmorska per födande kvinna; vilket i förlängningen kan innebära ett stort taskshifting där barnmorskans roll undermineras. Det vore inte särskilt lyckosamt varken för födande, barnmorskor eller doulor.

Att vi skulle få den oerhörda lyxen med en barnmorska per födande kvinna och en landstingssubventionerad doula tror jag tyvärr är en utopi. Förslag inom landstinget fungerar ofta som krocket där ett initiativ slår ut ett annat – patient och personalgrupper ställs mot varann dagligdags. Även om det är olyckligt att så görs. Därför tror jag inte det är att måla fan på väggen att tro att doulor kan bli ett bra sätt att spara in på barnmorskor. Vad det i förlängningen skulle kunna innebära? Ja en ännu mer läkarstyrd förlossningsvård där barnmorskor blir obstetric nurses och omvårdnad,  stöd och trygghet ges av doulor. Det finns en poäng med en barnmorskeprofession som kan ge stöd till födande OCH peta i den medicinska handläggningen. Jag säger inte att vi barnmorskor alltid är bäst på att ge känslomässigt stöd till födande – en del doulor är helt klart fantastiska på att vara det trygghetsskapande stödet – men eftersom doulor inte får ta något medicinskt ansvar  så kan vi inte ersätta barnmorskor.

Det borde inte behöva bli några som helst intressekonflikter här –  jag vet att vi barnmorskor och vi doulor i slutändan vill samma sak för födande kvinnor!  Ändå kommer motsättningar mellan  kvinnor som vill stötta kvinnor som ett brev på posten när system är såriga och bräckliga – det ingår i strukturen. Låt oss därför inte hamna i den fällan! Det sår bara split och gagnar ingen av oss.

 

 

 

 

Taskshifting?

Till morgonkaffet så läste jag återigen om det kritiska läget  inom förlossningsvården i DN. Enligt beräkningarna så kommer kapaciteten inom Stockholms län vara särskilt kritiskt mellan år 2020-2021. År 2022 så ska förhoppningsvis S:t Göran öppna en förlossningsklinik med utrymme för 4000 förlossningar per år. Såhär säger Ella Bohlin:

Mellan 2020-2021 blir det ganska kritiskt, men med nya arbetsätt och tidig hemgång kan det bli större flexibilitet i förlossningsvården.

Jag vill hemskt gärna veta vad Ella Bohlin menar med nya arbetssätt. För det kan nämligen komma att påverka inriktningen för vår profession som barnmorskor. Är det här taskshifting kommer in i bilden? Ska barnmorskor som arbetar inom förlossningsvården  formellt entledigas från att ge födande kvinnor sitt stöd och sin fysiska närvaro? Blir det kanske en uppgift som läggs på någon annan? Så att barnmorskor kan komma att ha ansvar för ännu fler kvinnor i aktivt värkarbete på samma gång, med övervakning av fosterljuden på storbildskärm och med punktinsatser på förlossningsrummen. Verkligheten ser ju ofta ut så ändå idag, men för oss barnmorskor så ligger ju mycket av det som är attraktivt med att arbeta på förlossningen och som utgör en del av kärnan i  vår profession just där – i förhoppningen och ambitionen att få vara både emotionellt och fysiskt närvarande under merparten av förlossningen. Det är nämligen där en barnmorska kan göra skillnad utifrån sin kompetens och unika profession.

Om barnmorskor formellt entledigas från uppgiften att vara närvarande i förlossningsrummet under större delen av  värkarbetet så tycker jag att vi bör börja använda termen obstetriksjuksköterskor istället om barnmorskor på förlossningen. För den blir då mer rättvisande. I USA så är det termen man redan använder på de flesta större sjukhus.

Anna Starbrink uttalar sig också i DN. Hon säger:

Vi har sådana långa ledtider. Att starta nya verksamheter tar lång tid, det är en lärdom. Därför är det bra att bygga ut inom systemen, säger Anna Starbrink (L), sjukvårdslandstingsråd.

Ja det tar lång tid att bygga upp förlossningsvård från grunden! Det är därför redan stora avdelningar nu ska bli ännu större. Men det är också här det blir tydligt att det inte finns någon evidens för att utföra dessa förändringar. Förlossningsvården i Stockholms län utformas nu på ett sätt som inte har någon förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet.