Min yngsta är nu tre och ett halvt år. Aldrig i min fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag skulle amma henne så länge! Nej faktiskt inte. Men idag är jag så glad för den fina amningsrelation vi haft under de här åren, minus de sex jobbiga veckorna där i början. Enda anledningen att jag inte gav upp amningen när allt krånglade var för att jag visste att det fanns ett pris i andra änden. Och jag är så glad över mitt beslut att fortsätta. Vet att jag alltid kommer kunna minnas den här tiden med sån värme.

Men så blev jag gravid. Och det absolut tidigaste tecknet på att jag var gravid var att det ömmade på ett nytt sätt när hon ammade. Graviditetstestet visade positivt först flera dagar efter att det börjat ömma i brösten. Jag minns så väl den dagen då Hanna backade bakåt efter att hon tagit tag för att amma sin eftermiddagsslurk. Hon berättade för mig att mjölken var stark (ja det är spännande att amma större barn som kan berätta hur det smakar!) och ville inte ha av den mjölken. Några veckor senare fick jag missfall.

Jag har inte ammat särskilt mycket under den här perioden. Jag kallar det för att gossnutta, kanske 2-3 gånger om dagen. Inget på natten. Så jag tror knappast att missfallen berodde på amningen, även om det verkar finnas lite stöd för att helamning under graviditeten kan öka risken för missfall. Men delamning har inte visat sig påverka alls. Nåväl, att smaken ändrades tillfälligt där i början har inte stoppat min unge från att amma vidare. Själv har jag dock känt att den nya ömheten i bröstvårtorna och brösten gjort mig öm ända in i själen. Det har inte varit lika avslappnat att amma, jag har behövt ta sats och inte funnit ro på samma sätt under våra amningstillfällen.

Den ömheten i kombination med att hon själv inte direkt protesterar när jag nekar henne bröstet gör att jag ser den här perioden som ett naturligt sätt att avsluta vår amningsrelation. För jag siktar inte på tandemamning.

Ömhet, amningsaversion eller tandemamning

När jag frågade mina följare på instagram om erfarenheter av att amma under graviditeten så fick jag många liknande svar! De flesta upplevde någon form av ömhet och för en del övergick det till en direkt amningsaversion. Några upplevde den där ömheten som hanterbar, att den kom och gick lite under graviditeten, och en del berättade att de siktade på tandemamning. Det är ju jättefint att det är fullt möjligt att tandemamma! Jag är glad att de som önskar det inte låter någon snäv amningsnorm stå i vägen. Det enda som kan vara viktigt att tänka på precis efter förlossningen är att låta den första råmjölken framförallt gå till den nyfödde, eftersom tillgången på råmjölk då är begränsad. Produktionen av den ”mogna” mjölken som kommer några dagar senare styrs ju att efterfrågan, så den räcker ju gott till fler barn än ett. Det hade ju varit fantastiskt att ha ett större barn som kunde hjälpa till att lätta lite på trycket i de där ibland stora och stinna brösten. Samtidigt som det är fint att kunna ha den gemenskapen och närheten ihop. Men för mig känns det skönt att hinna vänja av innan det lilla syskonet kommer.