Etikett: SVD

Om frifödsel, hemfödsel och ett risktänk som har gått lite överstyr

Lämna en kommentar

Förra veckan släppte SVD:s podd Blenda en dokumentärserie om Yogagirls vilda graviditet och fria födsel. Det blev en fin dokumentärserie tycker jag, där de olika perspektiven på födandet verkligen fick träda fram. Jag blev själv intervjuad i podden. En anledning till att jag återkommer till att berätta om min första förlossning är för att den på inget sätt är unik. Den belyser ett systemfel. Så många friska födande kommer ur sin första förlossning stukade och med en känsla av att de har misslyckats med att föda.

Jag vet att en bidragande orsak till den hätska debatten om Rachels födsel beror på att den var planerad att ske utan barnmorskor på plats. Ingen mödravård och ingen förlossningsvård. All kunskap som just hon behövde för att föda sitt barn fanns inom henne.

När jag lyssnar på dokumentären och tar del av den debatt som följer i tidningar och TV så blir det tydligt för mig hur exotiskt och ovanligt det fortfarande är med hemförlossning – alltså fysiologisk födsel – för många. Kvinnor som gör anspråk på sin egen kunskap ses som besvärliga och kanske lite farliga för allmänheten. Tänk om någon tar efter deras beteende? Det verkar som om många går runt med föreställningen att det är lika farligt att föda barn som det är att spela rysk roulette. Och att de enda som kan kontrollera och styra processen i rätt riktning är sjukvården.

Men för friska kvinnor som föder barn i hemmet är de absoluta riskerna för att något hemskt ska hända under själva förlossningen små. Med mödravård under graviditeten och barnmorskor i närheten vid en hemfödsel så tillkommer en högre grad av medicinsk säkerhet. Ändå har jag respekt för att kvinnor är olika och gör olika val. Rachels frifödsel var ett medvetet beslut och hon förberedde sig i månader.

Att diskutera hemfödslar – eller frifödslar för den delen – är ofta snudd på omöjligt på grund av de känslosvall som uppstår. Fakta försvinner fort från bordet.

Om mödradödlighet och vår syn på risk

Varje år dör runt sex kvinnor i Sverige under eller inom 42 dagar efter en avslutad graviditet. Av de mödradödsfall som inträffar sent är suicid den vanligaste orsaken. Dödsorsaker som har med graviditeten att göra handlar om havandeskapsförgiftning/ tromboembolisk sjukdom/ blodförgiftning och blödning. Fostervattenemboli och extrauterin graviditet är andra dödsorsaker. Indirekta dödsorsaker inträffar ibland när en grundsjukdom förvärras under graviditeten. Det kan vara hjärt och kärlsjukdomar, cancer, infektioner och hjärnblödningar. Mord förekommer också.

Att födas för tidigt är den största riskfaktorn för neonatal dödlighet. Under själva förlossningen är värkstimulerande dropp och sugklocka ofta inblandat när ett barn föds medtaget.

För att få lite perspektiv så kan man titta på hur många som dör i trafikolyckor varje år. Drygt 200 personer dör på det sättet varje år i Sverige. Hittills i år har 166 personer omkommit i vägtrafikolyckor. Och 10 kvinnor har drunknat i år.

Mellan år 2017-2020 så dödades i snitt 15 kvinnor om året av en före detta eller nuvarande partner i Sverige. Rent statistiskt så är det alltså farligare för en kvinna att vara ihop med en man än att vara gravid och föda barn. Det är sannerligen mycket upprörande!

Att jämföra siffror såhär kors och tvärs kan såklart bli lite spekulativt. Men min poäng är att vi tar risker i livet hela tiden och att det finns långt mer riskfyllda saker vi kan göra – och GÖR hela tiden utan att bli ifrågasatta – än att vara friska och föda barn.

Referenser:

https://www.nck.uu.se/kunskapsbanken/amnesguider/vald-i-nara-relationer/dodligt-vald/

https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/olycksstatistik/statistik-over-vagtrafikolyckor/

Mödradödlighet i Sverige, vad kan vi lära?

Klicka för att komma åt mm-arg-mo-drado-dlighet.pdf

Graviditetsregistrets årsrapport 2022

Drunkningsstatistik

I SVD om att föda hemma

Lämna en kommentar

Läs den här fina artikeln om att föda hemma i SVD idag!

Blev så glad av att läsa artikeln för den beskriver  alternativet planerad hemfödsel på ett fint och respektfullt sätt. Efter att ha fött sitt tredje barn på Södra BB (som lades ner våren 2016) framstår  mamma Lisen Forsbergs val att föda i hemmet som ett klokt och logiskt val:

– Med tanke på mina tidigare snabba förlossningar var risken att bli hänvisad – eller risken att föda i en taxi – verkligen ingenting jag ville vara med om.

Barnmorskan Ann Petrén är kritisk till att diskussionen framförallt förs utifrån ett risktänkande och ifrågasätter att debatten ofta förs av personer som inte ansvarar för normalförlossningar:

– När något avvikande sker går det väldigt sällan från noll till hundra superfort, det händer nästan aldrig. Det vet ju vi barnmorskor som ansvarar för normalförlossningar. Därför är det absurt att exempelvis narkosläkare uttalar sig om förlossningsverksamhet. Det är ju bara med när något har hänt.

Artikeln är skriven av Elisabeth Ubbe som är barnmorska och bildjournalist. Ett längre fotoprojekt är att dokumentera födande i hemmet och på sjukhus.

Veckans förlossningsdebatt!

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Ja debatten om förlossningskrisen pågår fortfarande för fullt i Sveriges tidningar. Bilden på de mensiga barnmorskebyxorna blev en viral som spred sig till utlandet. Men under veckan som varit så har två riktigt välformulerade debattartiklar och en fin intervju landat i pressen. Jag tänker länka till dem här!

Först ut i min länkparad så hittar ni Emma Philipsson från förlossningspodden. Hennes debattartikel i Expressen lyfter frågan dit där den hör hemma – att det handlar om en värdig vård. Vad en födsel får kosta. Under två års tid har Emma lyssnat på födeberättelser i sin podcast och har på så sätt fått en unik inblick. Emma är doula och i mina ögon en av de få offentliga personer  som utan att själv vara en av barnmorskorna som sliter ut sig  ändå på djupet har förstått vad det hela handlar om.

Alla som är intresserade av förlossningsvårdens utveckling i det här landet måste läsa Åsa Anderssons debattartikel i SVD.                        

I artikeln diskuteras vårdformen BFK;  barnmorskeledd födelseklinik, och varför vi inte har någon sådan i Sverige ännu. Hon vänder sig emot att läkarna har tolkningsföreträde även i de frågor som rör barnmorskors expertområde och snuddar vid det som man förstår efter att ha djuplodat i frågan; de strikt hierarkiska strukturerna i vården. Där barnmorskor får larma, gapa, skrika sig hesa för döva öron (eller för all del forska och skriva välformulerade debattartiklar, det spelar liksom ingen roll vad); när det kommer till makt över beslut och frågor som rör vårdform och kvinnors kroppar är barnmorskors röster aldrig de som väger tyngst.

I morse läste jag en fin intervju i DN med två av mina bästa kollegor, Ann och Elisabeth, som intervjuas om sina nya liv som jordemödrar i idylliska Arendal. Arbetsgivaren betalar resa och boende, arbetsvillkor och lön är bättre.  Allt i Norge är inte bättre men det är ett sätt att komma vidare i sitt liv som barnmorska och ändå få arbeta med födslar, fast på ett värdigt sätt och utan att själv gå sönder samtidigt.

 

 

 

 

Fler trygga föderum

Lämna en kommentar

Barnmorskan Liisa Svensson ger ett kontinuerligt stöd

Jag älskar den här bilden. Det är en bild av ett föderum. Kvinnan som föder ligger i badkaret mittemot barnmorskan Liisa Svensson. Pappan står på huk framför badkaret och utbyter några ord med Liisa som är alldeles lugn och närvarande i nuet. Det finns inga andra födande som behöver hennes uppmärksamhet just nu. Hon kan vara i den här bubblan av intimitet och förtroende med paret som snart ska få träffa sitt barn.

Igår kom politikerna Ella Bohlin och Peter Carpelan med en replik i SVD Vi vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat. Huddinge sjukhus ska få ett tillskott av förlossningsrum; yteffektiva funktionsrum som ska kunna användas efter behov. Badkar på rummen. Fler utbildningsplatser så att barnmorskeleden fylls på – eftersom det råder sådan brist på specialistsjuksköterskor.

Det är jättefint att de vill locka tillbaka barnmorskor som har slutat! Men för att kunna göra det behöver man börja i rätt ände. Att utbilda fler till samma krassa verklighet hjälper föga. Det är som att öka vattentrycket i en slang som hälls rakt ner i en tratt där det ändå rinner ut i andra änden. En massa mer eller mindre nyutbildade kommer att fortsätta fly till Norge, bemanningsföretag eller andra sjuksköterskejobb med bättre arbetsvillkor. Poängen är att de nyutbildade behöver de erfarna barnmorskorna inom förlossningsvården för att själva kunna växa och bli trygga i sin nya roll. Vi alla behöver att även de erfarna barnmorskorna stannar kvar inom förlossningsvården!

Vi behöver skapa fler trygga föderum. Om de är yteffektiva eller har badkar är tyvärr helt irrelevant om de inte upplevs som trygga att föda (eller jobba) i. Nyckeln till tryggheten är barnmorskor som ges tid att vara närvarande och stötta den födande. Som inte behöver dela sin uppmärksamhet mellan två tre olika förlossningsförlopp. Som kan få stanna kvar i ett rum och slippa springa in  och ut med andan i halsen för att dra i några spakar här och där.

En barnmorska per födande kvinna i aktiv fas av sin förlossning! Födande skulle strömma till den avdelning som kunde erbjuda ett kontinuerligt stöd under hela födseln. Statens beredning för medicinsk och social utvärdering; SBU, har nämligen studerat effekten av ett  kontinuerligt stöd till kvinnor under förlossningen.

Resultaten visar att kvinnor som erbjuds kontinuerlig stödjande vård under förlossningen har:

  • Högre sannolikhet för spontan vaginal födsel (Relativ risk (RR) 1.08, 95% Konfidensintervall (KI) 1,04–1,12,19 studier, 14 419 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av allmän smärtlindring (RR 0,90, 95% KI 0,84–0,96, 14 studier, 12 283 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för modern att hysa negativ upplevelse av förlossningen (utvärderat under uppföljningsintervju) (RR 0,69, 95% KI 0,59–0,79, 11 studier, 11 133 deltagare)

Vidare så gav kontinuerligt stöd:

  •  Kortare förlossning (MD –0,58 timmar, 95% KI –0,85, –0,31, 12 studier, 5 366 deltagare)
  •  Lägre sannolikhet för kejsarsnitt (det enda effektmått som förekom i samtliga 22 studier) (RR 0,78, 95% KI 0,67–0.91, 22 studier, 15 175 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för instrumentförlossning (RR 0,90, 95% KI 0,85–0,96, 19 studier, 14 418 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för behov av regional smärtlindring (RR 0,93, 95% KI 0,88–0,99, 9 studier, 11 444 deltagare)
  • Lägre sannolikhet för att barnet uppvisar låg Apgar vid 5 min. (RR 0,69, 95% KI 0,50–0,95).
  • Ingen effekt kunde ses gällande komplikationer hos modern (skada på mellangården) eller förekomst av svår förlossningssmärta.

Slutsatser från författarna till Cochrane-rapporten är att:

Samtliga kvinnor bör ges möjlighet till kontinuerligt stöd under förlossning, då detta medför klara kliniska fördelar och inga komplikationer kunde identifieras i studien.
Förändringar i vårdens organisation och finansiering behövs för att möjliggöra detta.
Förlossningspersonalens utbildning och/eller yrkesroll kan behöva justeras eller klarläggas för att kontinuerligt stöd ska kunna inlemmas i verksamheten på ett friktionsfritt sätt
Inga biverkningar eller negativa effekter kunde identifieras i interventionsgruppen.

Fas 3

1 kommentar

I morse läste jag en artikel i SVD som fick mig att bli mer än lovligt sorgsen. Jag började läsa till sjuksköterska när jag var 21 år och sedan dess har jag funnits i vården på allvar. Jag har gått igenom alla faser som finns att gå igenom. Tafatt student. Student som är skärpt och på hugget. Lyckligt nyutbildad och full av kunskapstörst. Kavlauppärmarna-hungrig. En som är lite uttråkad,  har slagit i taket och  vill vidareutbilda sig. Jag har kämpat som ett djur för att bli färdig med min vidareutbildning. Jag har varit lycklig. Haft mina golden moments av flow. Jag har gråtit och varit uppgiven på vården. Jag har kämpat och skrivit debattartiklar och engagerat mig för förändring. Jag har varit en visselblåsare (inte så populärt). Jag har känt alla de känslor som finns att känna som  arbetstagare i landstingsvården! Jag vet tillexempel hur det känns att brinna som en nyårsraket och bli ett skräp.

Jag vet också hur det känns att växa och mogna i vården och få ett  självförtroende. Där jag vet att jag är en tillgång.

Men det jag inte visste som 21-åring var att känslan som skulle komma att bli bestående efter mina år i den svenska landstingsvården var en mycket uppgiven känsla. Total desillusion. Som efter en skilsmässa.

När jag läser om bristen på vårdplatser inom barnsjukvården så känner jag sorg.  De allra småttigaste och sköraste barnen som behöver sjukhusvård hamnar i kläm när det inte går att få tag på personal som  kan bemanna. Både läkare och sjuksköterskor har slagit larm och ordet haveri har kommit upp. Som arbetsgivare gäller det att få tag på sjuksköterskor i stadiet full av kunskapstörst, kavlauppärmarna- hungrig, kanske en som är lite uttråkad, har slagit i taket och vill vidareutbilda sig eller en som är lycklig och känner flow. Det gäller att haffa sjuksköterskorna just där och då och ge dem  stimulerande och utvecklande arbetsuppgifter – ja give them an offer they can’t refuse! Se sedan till att vattna och gödsla riktigt ordentligt.

Att försöka rekrytera sjuksköterskor som redan har brunnit och blivit ett skräp, som gråter och är uppgivna på vården, som känner sig tomma och desillusionerade. Nyskilda. Som badar i erbjudanden som går att motstå. Det är så oändligt mycket svårare. Och sorgligare.