Av Mimansa Madheden

”I stormens öga” –  sägs det stå still. Det sägs att där upphör allt. Där Är det som Är.  

Men runtomkring pågår en massa, en MASSA!  

När Mötet uppstår med Kvinnan som söker, en undran, en längtan, eller en smärta sen gammalt – och hon vänder sig utåt – Hon delar: ”Bli här med mig!, och vi Möts, jag blir Med Henne.  

I det som är Viktigt på Riktigt för Henne blir jag en med tiden betrodd medpassagerare. Hon bjuder in mig till att resa med, jag bestämmer mig och ”mönstrar” på. 

Sen seglar vi.  

Genom alla slags väder!,  alltför ofta utlösta av riktlinjer och PM, eller inom henne kända eller dolda rädslor. Jag vandrar med….och hon börjar modigt så sakteliga lita på att jag vandrar med. Jag vet att jag också vandrar i mig själv. I varje Möte. 

Men jag är samtidigt med Henne. 

Hon ber mig, eller jag ber Henne, om att få lägga mina händer Nära den lille, den ofödde.  

När jag gör det bugar jag mig. 

Inför det ofödda nya livet som är en helt ny liten Människa. 

Och jag lovar, jag lovar denna lilla Människa att jag också ska göra allt jag kan för att hjälpa till ett varmt och mjukt mottagande in i den här världen! ”

Den stunden är en bit av ”Stormens Öga” som jag som barnmorska så tydligt vet att vi kommer att möta. 

Tack till alla er som bjudit in mig till Stormens Öga!

Jag trodde jag skulle skriva något om ”Stopp, min Kropp!”.  Om hur vi pratar om systerskap, girlpower, medan vi samtidigt låter rädslan regera vår kvinnokropp. Patriarkatets hotande röst om alla faror, om hur 42+0, som nu blivit 41+2, eller nåt, blivit farlig för vårt barn. Hur vi i vårt värnande om vårt ofödda barn låter maktpolitiken härja runt i vår kropp – på detta hav som är Ovisshetens Hav. Det finns ingen att klandra här. För ingen råder över död och liv – fast vi beter oss som om vi följer ”rekommendationerna”, in absurdum, måste jag nog ändå få säga, leder oss hela vägen in i rädslan. Det är Inte en kurs ut ur ”Stormens Öga”, som jag skulle välja. För där urholkas vi, där tappar vi vår skärpa, där överlåter vi vetskapen om våra grynnor, blir någon annans sjökort. 

Det skulle jag, som erfaren seglare aldrig göra. 

Frågan är väl vem som är Kapten?”

Denna dikt illustrerar allt jag har att säga så väl:

”Instruktion för skalbaggar

För att kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas

För att kunna flyga
måste man längst ut på strået
även om det böjer sig
och svindeln kommer

För att kunna flyga
måste modet vara något större
än rädslan

och en gynnsam vind råda”

Margareta Ekström