Jag är inte direkt uppvuxen i en sportig familj. Synd faktiskt, för jag hade älskat att åka skidor i fjällen som barn. Och det är inte så himla lätt att ta igen det där som vuxen. Men jag gläds åt att våra stora barn alla har vuxit upp med att åka skidor i Hälsingland.
Det här året blev det inte så. Istället blev det ett ”lov” med ganska mycket jobb. Och sjukdom. Sjukdom de luxe också i form av en halsböld drabbade ett av de stora barnen. Jag skjutsade in till sjukhuset, blev sittande i väntrummet på Öron Näsa Hals och försökte jobba därifrån med ett av mina projekt. Tanken var att jag skulle hinna lite mer än jag gjorde. Tanken är alltid att hinna lite mer än man gör.
Vilken tur att halsbölden blev tömd och att jag sen gav upp att hinna. Istället åkte jag hem till mormor och morfar med de små barnen. Där infann sig lite lovkänsla trots allt. Mormor läste Babar för Hanna medan taxen Milton snusade gott bredvid. Sen blev det kaffe med en hel hög nybakade flarn.
Och igår åkte de stora pojkarna till fjällen med farmor och bonusfarfar. Så nu får de några dagar i backen medan vi får en helg härhemma i en något mindre konstellation. Märkligt nog blir det alltid så tydlig skillnad när några av barnen åker iväg. Man skulle kunna tänka sig att det kvittar om 4, 5 eller 6 barn är hemma. Men skillnaden är slående tydlig. Varje barn har sin egen speciella energi och när just den energin försvinner så blir det mindre konkurrens mellan energier härhemma. Jag kan inte beskriva det på ett bättre sätt!
Jag känner mig ändå på bättre humör nu än vad jag har gjort under januari och februari. Alltså, veckorna som precis passerat var nog de jobbigaste oxveckorna på länge. En ettåring som klättrar på precis allt tröttar ut. Särskilt när det är måånga år sen nu som vi hade en såhär klättrig ettåring. Böckerna härhemma blir inte lästa så som jag skulle vilja så länge han klättrar på allt. Men jag vet också att det här är en sån där period som känns lång mitt i, men kort i retrospektiv.
Så har jag fyllt år! Tänk att jag har hunnit bli 42 år. Det svindlar lite. Men känns som en superbra ålder, om man nu kan säga så om åldrar. Känner att mina ”livet”-skor just nu är sådär behagligt ingådda. De sitter som en smäck och jag vill inte tappa bort dem just nu när jag precis har gått in dem så bra.
