Amning

Kattungar och sommarpirr

Jag befinner mig i en sommar som pågår varje dag just nu. Ibland hinner jag inte riktigt med hur dagarna liksom flyter ihop med varann – där den ena dagen omärkt går in i den andra innan jag riktigt har hunnit släppa taget om dagen som var. I köket byggs det upp berg av nya diskar hela tiden. Ändå är barnen ofta hungriga, fastän vi åt nyss. Jag försöker hinna med att leva lite mellan inköp av mat, alla pareringar och alla tallrikar som behöver skrapas av innan de går att sätta in i diskmaskinen. Det går helt okej skulle jag säga.

Vår 15-åring har fått ett sommarjobb hos min systers familj. Hon matar deras två katter när de är på Gotland. Därför ser man inte henne så mycket. Eftersom hon nästan alltid är borta och matar en katt.

Vår yngsta dotter ser man däremot nästan hela tiden, ja för hon följer efter mig som en liten kattunge. Nästan varje steg jag tar är intressant och hon vill gärna hjälpa mig att skrapa bort matrester från tallrikarna innan de ska stoppas i diskmaskinen. När jag är ute och påtar i trädgården vill hon gärna hjälpa till att hälla kompost över våra rosor och bara ibland försöker hon smita och vandra ut i världen på egen hand. Men tänk, jag lyckas fånga henne varje gång.

Jag lyssnade på Stinas sommarprat i P1 häromdagen samtidigt som jag hade gett mig sjutton på att få upp upp varenda legobit från min sons golv. Det var min bästa förmiddag – hittills – på hela sommarlovet. För vilket vackert sommarprat, och vad behagligt det plötsligt blev att plocka lego från golvet. Sommarpratet innehöll bara väsentligheter om livet – och om döden. Därför var det väldigt befriande att lyssna på.

Men att lyssna på Isabella Löwengrip som jag gjorde igår efter att ha packat bilen full med badkläder, handdukar och barn för att åka till Wik – det var inte riktigt samma upplevelse. Tänk att efteråt kände jag mig mer tom än påfylld. Varför? Jo, för att jag tror att livet framförallt handlar om våra relationer. Vi är som lyckligast när vi får vara i och fördjupa våra relationer med andra människor. Och framgång blir så platt utan relationer.

Förra veckan hälsade vi på hemma hos min älskade farmor och fick avnjuta en bohusländsk äggost som min faster hade gjort dagen till ära. Jag tänker att den här sommaren blir den första sommar där jag prövar att göra min egen äggost. Ibland behövs det inte så mycket för att man ska få uppleva det där sommarpirret i magen.

Hanna blev till sin stora förtjusning visad farmors hela samling av prydnadselefanter!

Sommar, sommar, sommar

Äsch, jag som hade tänkt hinna allt möjligt både i bloggvärlden och in real life. För jag har flera blogginlägg som står på kö och väntar på att bli skrivna. Det finns uppslag, det finns ambition, det finns lust att skriva! Jag har  till exempel några doktorsavhandlingar som ligger på hög nu och som jag – faktiskt – vill få tid att fördjupa mig i för att kunna skriva längre blogginlägg om. Men som mamma befinner jag mig i punktmarkeringsåldern med min yngsta dotter, den period som jag berättade om i ett av inläggen, och det är helt enkelt svårt att komma till som intellektuell och tänkande med en liten i den åldern. Samtidigt vill jag inte fastna i en känsla av frustration för egentligen har jag så mycket att vara tacksam över. Så, en del inlägg får helt enkelt vänta. Det måste få vara okej.

Jag lyssnade på Katarina Wennstams sommarprogram i P1 och blev berörd. Katarina berättade (bland allt annat viktigt) hur hon slets mellan samhällets förväntningar på att vara mamman med stort m och den egna lusten att skriva så fort hennes lille son hade somnat. Det där känner jag igen. Får man vara en mamma som har ett eget driv där bakom? Ett driv som inte handlar om att hemmet ska vara fläckfritt och städat. Får man längta efter den där stunden då man får fortsätta fördjupa sig i sina egna jobbprojekt? Går det att vara en bra mamma samtidigt? Svaret är ja.

Men sommarprogrammet handlade framförallt om Katarinas enträgna och folkbildande arbete med att lyfta och debattera mäns våld mot kvinnor. Jag har läst flera av Katarinas böcker och det spår som grep tag i mig mest den här gången var när hon lyfte samhällets osmakliga fixering vid mördade kvinnokroppar. För den finns ju där – eller hur? Snaskiga och makabra detaljer om exakt hur en kvinna har blivit mördad. Kim Wall till exempel. Hon reducerades snabbt till en samling kroppsdelar i en vidrigt makaber sexualsadistisk saga, istället för att bli ihågkommen som den journalist hon var. Uppdraget hon var ute på. Katarina pekar också på sambandet mellan den makabra inspirationen till våldsdåd som finns att hitta på nätet ( var mans egendom) och saker som sedan händer i det verkliga livet. Det är riktigt otäckt tycker jag.

Har ni sett hur fint det blev på min hemsida efter uppgraderingen? Alltså jag är stolt. Till höger finns det nu en pil, tryck på den och vips så har du en samling av några väl valda blogginlägg. De inlägg som jag hoppas att alla som hamnar på min hemsida trillar över någon gång. Tryck på pilen och botanisera bland mina utvalda inlägg – kanske ligger det ett och väntar på dig där nu i sommar?

Igår åkte vi och köpte syltburkar av glas och flera kilo syltsocker eftersom vi har bestämt oss för att ta vara på bären som tynger ner de fantastiska bärbuskarna i trädgården. Och äppelträden som redan är fulla av myriader små omogna äpplen – de kommer att anfalla oss efter semestern och vi vill helt enkelt vara förberedda. Nu när vi har ett kallförråd att förvara sylt och äppelmos i (och fem barn som äter) så känns det dumt att inte ta vara på det som trädgården faktiskt ger. Den första satsen sylt  svängde jag ihop igår på röda vinbär och hallon. Den var löjligt god.