Det slår gnistor och rasar bränder i Sverige. Fruktansvärt. Värmebölja och torka. Jag är glad över att inte vara hemma i Uppsala i den kvalmiga värmen. Här på Åland har vi bara några meter till vattnet och barnen badar hela dagarna. Hoppar, dyker, simmar och svalkar dig. Vi vuxna försöker läsa lite i våra semesterböcker mellan varven, men vi badar också – mycket. Det är 25 grader i havet och jag har passat på att simma längder i det blågröna vattnet. Jag rundar flottbryggan, simmar mot vassen på andra sidan stranden och så tillbaka till bryggan igen. Just nu värker mina muskler efter all simning. Lyx.

Tillsammans har vi åtta barn att ta hand om på resan. De leker oavbrutet med varann. Jag tänker att det är lyx på riktigt att få ha så många nära kusiner att semestra med. Och så många nära och kära vuxna runtomkring. Det blir mindre bråk när barnen är fullt upptagna med lek. Faktiskt så har vi inte haft något problem alls med barn eller tonåringar som bara hänger över sina smarta mobiler hela dagarna. De är alldeles för upptagna med att simma, dyka, leka, fiska, prata och bara umgås.

Däremot är solen och värmen en utmaning för våra minsta. Vi ammar på, jag och min syster, och jag har fyllt en nappflaska med vatten som Hanna kan dricka ur. Däremot så räcker skugga och vanlig solhatt långt – det behövs faktiskt ingen dyr och avancerad UV-dräkt eller UV-keps på de minsta. Gamla hederliga kepsar, solhattar, t-shirts och vanlig skugga är det som behövs. Små bebisar ska ju inte vara i den brännande solen alls. Och bästa sättet att kolla om de får i sig tillräckligt med vätska är att se hur mycket de kissar. Det ska bli tunga, våta blöjor flera gånger om dagen. De större barnen som vill leka i solen mest hela tiden tar jag hellre på keps och t-shirt än smörjer med kopiösa mängder oljig solkräm. Men på särskilt utsatta ställen som liksom inte går att dölja för solen kan solkräm vara bra. Min pappa som är rödlätt och bara blir röd som en kräfta när solen träffar honom, ja han behöver solkräm jämt. Han blir aldrig brun stackarn. En riktigt fin och brun – solkysst – kropp är ju i sig ett skydd mot solen.

Jag läser ”Mor gifter sig” av Moa Martinson och får perspektiv på hela den här tillvaron. Otvungna och lediga dagar vid stranden var det inte tal om i Fattigsverige vid sekelskiftet. Den fattigdom som fanns i Sverige för inte så länge sedan, ja den är svår för oss att begripa idag. Slitet för brödfödan. Helvetet. Barnen som föddes. Och dog. Det som berör mig mest är den lilla flickan Mia som kunde glömma allt elände bara hon fick tid att leka med en kär vän (hennes vän hette Hanna och bodde med fattighjonen i fattigstugan). Det behövdes liksom inte så mycket rekvisita om det fanns en vän. Tillsammans kunde de drömma sig bort.

Det värsta fattigdomen är när leken försvinner från barnen.

Så försök att inte lägga så stor vikt vid rekvisitan! Riktiga människor, vänner, kusiner och närvarande vuxna är det som barn behöver mest. Och en och annan bok skadar inte.

Bilderna jag tänkt till inlägget laddas inte upp eftersom nätverket kommer och går som det vill här på semesterorten. Men gå in på mitt instagramkonto för bilder, länk finns i menyraden!