Jag fick en hälsning från Johanna:

Hej Märta och gott nytt år

Jag blir så tagen av det du skriver och känner igen mig sååå väl. Jag blev färdig SSK för tio år sedan, jobbat mest inom geriatriken på kommunen och ser en riktig nedrustning av omvårdnaden..den hinns och prioriteras inte idag (och ger inget klirr i kassan heller vilket säkert är den största förklaringen) vi tar ju faktiskt examen i omvårdnad men medicinska delen får tyvärr väga störst. Och som födande kvinna är man ju extra utsatt och så otroligt viktig att kunna känna sig trygg!

Jag har varit inne på att vidareutbilda mig till barnmorska men efter att fött tre barn själv på sjukhuset i XXX så tilltalar det liksom inte och jag vågar knappt för det känns som för tungt och stressigt med flera födande samtidigt. När jag jobbade som USK på förlossningen på XXX hade man ju ingen ANING om hur mkt det psykiska mottagandet spelar in i födandet när jag inte upplevt en förlossning själv.. och att bara för att jag själv ville ha en ”naturlig förlossning” backade liksom personalen när man larmade fast man ville ju ha stödet iaf..

Jag vill ha kontinuitet å lära känna mina patienter då kan man ju skräddarsy en god vård med bra kvalitet å jag tror inte det kommer kosta mer – tvärtom – men det behövs mer kunskap och öppenhet inom vården. Känns som att man vill bidra så att den ”kliniska blicken” och mänsklig omvårdnad ska få ta större plats just nu känns det ju mörkt.. antar att det säkert är en politisk fråga?? Jaja stort utlägg kanske men tack för dina ord och tankar man känner sig mindre ensam.

TACK Johanna. Ja, alla som har fått vård i ett kritiskt ögonblick vet att såväl det medicinska omhändertagandet som omvårdnanden är helt avgörande. Det ena går inte att rycka loss ifrån det andra utan att något väsentligt går förlorat. Omvårdnad är inte heller enbart att sprita händerna noggrant och kunna lägga om såret korrekt (även om det är nog så viktigt) utan det finns en känslomässig del av omvårdnaden som är minst lika viktig – ja ibland är den viktigast. Det är där relationsskapandet och kontinuiteten kommer in, pusselbitar som gynnar själva vården – och det blir väldigt tydligt inte minst under födandet.

Din kommentar är viktig Johanna, för den sätter fingret på just det där som alla egentligen vet innerst inne (när man själv behöver vård, när man själv ska föda barn, när ens egen pappa är döende), att den känslomässiga biten av omvårdnad är viktig och inte kan rationaliseras bort. Men vi har skapat en struktur för vården som handlar om att de professioner som finns i den räknas som pinnar som ska producera vård. En sak missades helt i denna ekvation, och det var den mänskliga faktorn – samt att vården blir himla dyr, ineffektiv och i längden högst patientosäker när varken sjuksköterskor eller barnmorskor vill jobba i den.

Detta har man under en lägre tid försökt lösa genom att skapa nya utbildningsplatser och fylla på underifrån. Utbilda FLER barnmorskor, utbilda FLER sjuksköterskor. Men det löser ju inte det underliggande problemet – varför så många slutar. Det bästa sättet att laga en läcka är ju att försöka täppa till själva hålet som läcker. Jag är själv helt övertygad om att vi noga måste studera det hål som läcker innan vi kan komma närmare en lösning på problemet. För att vara barnmorska eller sjuksköterska är ju egentligen bland det roligaste och mest meningsfulla man kan göra! Egentligen. Jag avslutar med att citera Jonna Bornemark, igen:

”Etisk stress innebär att personalen har en tydlig idé om vad den bör göra i en viss situation, men inte kan genomföra det på grund av organisatoriska hinder.

Det minskar som vi har sett utrymmet för subjektivitet, omdöme och intellectus samtidigt som detta är vad vi är. På så sätt är det en dränering på liv. Denna etiska stress tror jag är strukturellt möjliggjord av att det finns allt för lite förståelse för ett känslomässigt arbete.”