Etikett: Signe Jansson

Att vara kåt på sitt födande – om hur barnmorskan Signe Jansson var före sin tid

Lämna en kommentar

Idag har vi vår första liveföreläsning i Kollektivet. Jag ska berätta om vad som har format vår förlossningskultur. När jag gjorde research till kvällens föreläsning kom jag över ”Att föda på kvinnans villkor” av Beatrice Hogg, Signe Jansson och Kärsti Stiege. Den fick mig att känna mig fnissig. Inte för att den tar upp sensualism och födande på ett frankt sätt. Utan för att det blev så uppenbart för mig att ”samma” gamla kunskap måste upptäckas på nytt, igen och igen. Vi människor är som guldfiskar. Eller så är det kunskapen som är cirkelformad där vi rör oss runt i samma cirklar.

I boken, som gavs ut år 1988, kan man läsa:

”Barnmorskorna på Ystad är medvetna om att graviditet, förlossning och amning är delar av kvinnans psykosexuella utveckling. Det diskuteras på föräldrakurserna. Föräldrarna får veta att det är bra och stimulerande och fint med närhet och sensualism under förlossningen. Det stimulerar värkarbetet och hormonerna flödar.”

BAM. Så självklart.

Utdrivningen och krystfasen jämförs med det långsamma crescendo som en kvinnlig orgasm utgör. Jag upplever det som modigt och fint att författarna till boken lyfter sådant som fortfarande idag är kontroversiellt.

Födandet i stort har kommit att beskrivas som en medicinsk händelse enbart

Varför skulle det vara fel att vara ”kåt” på sitt eget födande? Att vilja uppleva det i hela sin råa och komplexa, möjligen även spirituella existens.

I vår kultur är det så tydligt att födandet har gröpts ur på så mycket av sitt köttiga och saftiga innehåll. En förlossning är ofta hårt jobb och ibland inte så romantiskt som vissa skulle önska. Men födandet kan vara något av det mest sensuella och intima som vi får uppleva i våra liv. Om vi öppnar upp för det. I praktiken går det aldrig att separera kvinnan själv från födandet. Hennes sexualitet, kön och känslor. Hennes fantasier och längtan.

Att förneka detta och säga att födandet bara är en medicinsk sak och aldrig kan vara något mer eller annat är att stympa en del av vad det kan innebära att vara kvinna.

Som kvinnor är vi också kärl för vårt egna tillblivande. Inte enbart för andras.

Ett faktum som verkar kunna provocera.

Men i precis det sammanhanget lyser Signe Jansson och Beatrice Hoggs ord som stjärnor på natthimmlen:

”Under utdrivningsskedet koncentrerar sig mödrarna mycket och därför behöver de tyst omkring sig. Man kan jämföra utkrystningen med ett samlag strax före orgasmen, då kvinnor koncentrerar sig väldigt mycket. En orgasm kan ta olika lång tid och är svår att bestämma tidsmässigt, precis som utkrystningen av barnet. Kvinnorna får ofta en överväldigande känsla då, precis som vid en orgasm kan man stöna, gråta, skrika eller skratta om vartannat. Det är en blandning av känslor: rädsla, smärta, ilska, glädje och förundran.”

Partnern och förlossningen

Lämna en kommentar

Jag heter Anna Tallwe och har under större delen av mitt yrkesverksamma liv arbetat med prevention och behandlingar av olika slag. Som beteendevetare har jag arbetat med föräldrar och barn inom olika verksamheter. 2010 föddes idén om att börja arbeta med gravida, med drivkraften att ge dem större möjlighet till en god start för den nya familjen. Sedan dess har jag fördjupat mig inom området genom att utbilda mig till doula, Föda utan rädsla instruktör, Awesome birthteacher, gravidyogalärare och genom att delta i en mängd andra workshops med världsledande personer inom graviditet och förlossningsvård. Just nu skriver jag en bok om partners roll under förlossningen som förväntas komma ut under 2019. Ett ämne som verkligen engagerar mig. Detta har gett mig möjlighet att under många värdefulla timmar sitta och samtala med partners kring deras upplevelse av förlossningen. Du hittar mer om mig och mitt företag Din gravidcoach på www.gravidcoach.se eller på Instagram: gravidcoach.se

Partnern och Förlossningen

Av: Anna Tallwe

 1961 skrev SIgnaturen A D. W. i Brittish Medical Journal en artikel där han ville få till en mer modern syn på förlossningsvården. Det han önskade var att fäderna skulle vara välkomna att delta under födseln och att de skulle uppmuntras till detta.

Det här var på den tiden ett väldigt provocerande uttalande och i nästa nummer av tidningen skrevs det om detta som en mycket onaturlig trend. Det hade inslag av ”hum-bug” och pseudo-psykologi menade man. Den korrekta platsen för fäder var, om inte på lokal så dit hans instinkter förde honom. Eventuellt skulle fäderna på sin höjd kunna sitta barnvakt. Det fanns också argument som att pappors närvaro skulle innebära fler infektioner, att de var i vägen samt att papporna kunde få panik och svimma, vilket i sin tur skulle belasta personalen. Det var också så att läkarna upplevde det besvärande och obehagligt att göra vaginala undersökningar i männens närvaro.

Det här skrevs för mindre än 60 år sedan. Vilket innebär att det inte är så många generationer tillbaka. Det finns inte några långa led tillbaka i tiden där partnern varit en självklar del av förlossningen. Därmed anses detta fortfarande ur ett historiskt perspektiv som en relativt ny företeelse.

Vi vet idag att partners roll och upplevelse av förlossningen har stor betydelse inte bara för den födande kvinnan utan även för starten på den nya familjen och kärleksrelationen.

Det var kulturella förändringar och nya attityder hos förlossningspersonalen som uppmuntrade pappors medverkan under barnafödandet (Draper, 1997). De födande mammornas behov av psykosocialt stöd ansågs allt mer viktigt och barnmorskorna hade svårt att hinna ge detta stöd och därför utvecklades en mer tillåtande och uppmuntrande attityd till partnern att vara en del av födseln.

En väl förberedd partner är även idag en stor resurs under förlossningen då personalen inte alltid har den tid som önskas. I dagens debatt om förlossningsvården – som ofta handlar om att barnmorskorna inte har tillräckligt med tid att vara närvarande på förlossningen – är det en god investering för partnern (och den födande kvinnan) att vara förberedda.

På 70-talet blev det allt mer vanligt att partnern var en del av förlossningen i Sverige. I början av årtiondet var det fortfarande med restriktioner och om något avvek så skickades partnern ut i väntrummet.

”Jag var med inne i rummet. Satt på en stol och tittade på. Plötsligt hände något och barnmorskan skickade ut mig i väntrummet. Där satt jag och väntade. Det gick hur många timmar som helst. Jag var orolig och rökte massor. Till sist kom en sköterska förbi och sa: ”Sitter du här? Ditt barn föddes för flera timmar sen.” Hon ledde mig bort till glasfönstret som jag fick se min dotter genom för första gången.” -Göran, vars dotter föddes 1973

Under mitten av 70-talet kom psykoprofylaxen till Sverige genom Signe Jansson. Dessa kurser hjälpte paren att förbereda sig inför förlossningen tillsammans. I och med det kom partnern – från att ha varit en passiv åskådare – mer in i att vara ett stöd och ha en specifik roll. Rollen handlade mycket att hjälpa kvinnan att andas rätt. Signe Jansson som arbetade på Ystad BB var också först i Sverige med att låta partnern stanna kvar på BB och hjälpa till under den första tiden med bebisen.

Under den här tiden var pappornas medverkan i stort sett endast byggd på att stödja kvinnan –  mannens egna behov såg man inte alls till. Ifrån en studie 1997 (Draper) såg man att mammorna och papporna inte var inkluderade som jämlika parter och att barnmorskorna hade svårt att veta exakt vilken roll pappan hade. Idag deltar cirka 96 % av alla partners under förlossningen.

Jag hörde senast idag en man i en podd som på deras förlossningsförberedelse i Göteborg 2009 kände sig helt exkluderad. Det enda som sades där om partnerns roll var att hen kunde se till att bilen var tankad. Jag tycker det visar på just detta – att man så ofta bortser från den stora och betydelsefulla roll som en partner kan ha under förlossningen. Fram till för några år sedan kallades det mödravården, men idag har man på de flesta ställen börjat kalla det för barnmorskemottagningen istället. Vilket är ett steg mot inkludering.

Partnern får inte heller alltid det stöd som hen kan behöva i förlossningsrummet utan kan fortfarande känna sig förbisedd där. Det språk som pratas är ofta inte så inkluderande och fokus är framförallt på den gravida kvinnan. I de utvärderingar som görs efter förlossningen är det till exempel endast den födande kvinnan som får fylla i sin skattning av förlossningsupplevelsen. Men även en partner kan få symptom liknande en förlossningsdepression och fram till nyligen har det inte funnits några rutiner för att upptäcka detta. Under det senaste året har en del BVC-enheter börjat införa samtal som är till enbart för partnern, där hen få utrymme att prata om förlossningen. En obearbetad och traumatisk förlossningsupplevelse kan i värsta fall leda till posttraumatiskt stressyndrom. Något som kanske inte upptäcks men som kan få stora konsekvenser.

Min åsikt är att det finns massor att göra för att skapa en mer jämlik förlossningsvård som ger bättre förutsättningar för alla. Utifrån detta perspektiv arbetar jag just nu på en förlossningsförberedande bok som vänder sig endast till partnern. Jag vill ge partnern en större möjlighet till att få en positiv upplevelse av förlossningen. Den senaste avhandlingen i Sverige i ämnet är skriven av Carolina Bäckström. Hon kommer genom sin forskning bland annat fram till att om partnern får ett professionellt stöd under graviditeten så kan det påverka parets relation. Partnerns möjlighet att kommunicera och att uppleva gemenskap med den gravida kvinnan ökar om hen har stöd från professionella under graviditeten.

Min upplevelse som doula är att paret kommer varandra närmare och känner sig tryggare när någon finns där som ger dem båda trygghet. Att stödja partnern är minst lika viktigt, ibland viktigare än att arbeta med den födande kvinnan. En trygg partner ger ofta en trygg födande kvinna. Har paret en god relation är partnern kvinnans största stöd. Ett stöd som ingen annan kan ersätta. Är partnern orolig kan hen inte ge det stöd som är så viktigt i denna stund. Kvinnan kan då känna sig lämnad och ensam vilket kan försvåra förlossningen och påverka kärleksrelationen negativt.

 ”Jag hade ingen erfarenhet av vad doulor gjorde tidigare. Det blev en väldigt fin upplevelse att ha med en doula. Hon var en trygghet. Hon gav ett stöd som jag aldrig trodde att man skulle få. Känslan av osäkerhet kom men med en doula bakom ryggen som var där och gav det stöd som jag inte trodde jag behövde så kändes det bra. Hon gav mig det stöd jag aldrig hade trott att hon kunde ge. Jag trodde att jag skulle klara det själv. Jag ville klara det själv, men hon var aldrig i vägen och hon gav mig styrka. Faktiskt genom en viss passivitet genom att inte styra mig på något sätt utan mer visa mig vägen till att göra det till en fin upplevelse.” Jimmy-efter andra förlossningen.

Vid de förlossningsförberedande kurser jag håller ( Föda utan rädsla) uttrycker partnern nästan alltid efteråt en insikt om att plötsligt förstå sin roll. Framförallt när partnern får uppleva stödets funktion i sin egen kropp och tillsammans med sin gravida kvinna. Något som är både stärkande och lugnande. En partner uttryckte det så väl:

”Tidigare var det som små bubblor i uppe i luften där jag inte riktigt visste vilken jag skulle använda mig av och hur dom hängde ihop. Min roll var liksom diffus, jag skulle vara där stödjande, peppande och med praktisk hjälp. Nu känns det som att jag är en del och att dessa ord är konkreta i relation till en kvinna som föder barn. Att det faktiskt kan skilja sig från att vara stödjande och peppande i andra sammanhang.” – Ali, första gångs förälder

Kroppen reagerar på våra känslor

Lämna en kommentar

P4: Signe Jansson släppte föderskan fri

”Kropp och själ är ett. Kroppen reagerar på våra känslor.”

När jag lyssnar på Sveriges Radio om barnmorskan Signe Jansson så blir jag varm inombords, ja jag känner mig besläktad med henne. På ett sätt är det konstigt att vi inte har kommit längre inom förlossningsvården. Kvinnor behöver tack och lov inte ligga fastspända i benstöd under födseln – med skynken som skymmer vad läkare och barnmorska gör. Partnern ses som självklar i förlossningsrummet. Men fortfarande kan man revolutionera och gå i bräschen för, ja vara pionjär på upprätta förlossningsställningar, kontinuerligt stöd och hemfödslar. Helt enkelt stå upp för en högre grad av självbestämmande för födande kvinnor. Det borde vara en självklarhet idag. Men vi går faktiskt inte från klarhet till klarhet. Vården av våra födande är långtifrån så individualiserad och personcentrerad som vi gärna vill tro! Ja att den är medicinskt mycket säker – det vet vi.

Signe Jansson, Ulla Waldenström och Gudrun Abascal är barnmorskor som alla har gjort stort avtryck på förlossningsvården i Sverige och som har varit pionjärer på sina olika sätt. Men vi behöver enträget fortsätta att arbeta för en mänskligare förlossningsvård  – jag vet nämligen att saker som vi tar för givet idag och tror är självklara kan falla i glömska. Även till synes små saker spelar roll. Miljön och människorna runt den födande är viktig för utgången av födseln. När rädslan för att göra fel blir större än viljan att göra rätt inom vården så kan det bli riktigt tokigt. Om vi signalerar till födande kvinnor att det mesta är farligt, som att föda i vatten, föda upprätt – ja att föda överhuvudtaget, då går vi in och styr saker i en riktning, nästan utan att märka att vi gör det. För vad vi signalerar och vad vi står upp för – ibland glömmer vi att det kan spela en avgörande roll.