Trädgränsen

 

Här går gränsen

Barnmorskeutbildningen.

När vi skulle lära oss att suturera en bristning så kom det två personer från ett företag och höll en workshop för oss. De hade gristungor och suturmaterial med sig. Målet för dagen var att lära sig det absolut mest basala om att sy i vävnad; att hantera nål, sutur och kirurgi – hur man fäster och vilka stygn man kan använda sig av. Själva anatomin fick vi på en annan föreläsning av vår barnmorskelärare. Och det praktiska, helheten –  hur man faktiskt in real life syr ihop en förlossningsskada – det fick vi på den kliniska praktiken.  Att lära sig sy bristningar var något av det mest tillfredsställande på hela utbildningen! Jag har alltid tyckt om att suturera.

Trots att jag var student och relativt okunnig inom området så kunde jag skönja att  det här var ett område där det fanns utrymme för godtycke. En del hade fått lära sig att sy på ”känn”. Vad musklerna hette, deras funktion i bäckenbotten och hur man skulle foga samman allt för bästa slutresultat och funktion fanns det inte alltid kunskap om. Dessutom tickade klockan inne på förlossningsavdelningen – bristningen borde ha varit färdigsydd för en kvart sedan! Det fanns inte så mycket utrymme för finlir. Eva Uustal som är överläkare och expert på förlossningsskador beskriver fenomenet för Nina Van Den Brink i tidningen Fokus:

Eva Uustal drog i några flikar, försökte passa ihop dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Som ny ST-läkare på förlossningen på Linköpings universitetssjukhus år 1990 ställdes hon för första gången inför en så kallad sfinkterruptur, en bristning i ändtarmsmuskeln som ibland kan drabba födande kvinnor. Hon hade ingen aning om var musklerna började och slutade. Hon skämdes.
Överläkaren som hade bakjour förklarade i telefon att det inte var några problem, bara att lägga ihop ändarna och lägga 2–8 suturer. Skammen steg. Hon borde verkligen ha kunnat det här.
Hon tryckte ihop så gott hon kunde och började sy, höll masken inför patienten. Och höll tummarna för att det skulle bli bra.

Sedan dess har frågan lyfts i media och vi har haft en debatt om förlossningsskador. År 2014 kom det nationella bristningsregistret och nu finns det en webbaserad bäckenbottenutbildning som är framtagen av barnmorskor och läkare för just barnmorskor och läkare som arbetar med detta. Den finns här → BÄCKENBOTTENUTBILDNING 

Kunskap är verkligen ett bra motgift mot godtycke. Mer kunskap om bäckenbotten hos de som ska åtgärda skador på den kan liksom inte vara fel.  Även om det nog oftare blev mer rätt än fel även innan frågan lyftes. Mannen från företaget som tillhandahöll suturmaterial – han som skulle hålla i workshopen för oss barnmorskestudenter – refererade till det kvinnliga könsorganets början och dess slut som ”trädgränsen”.

I blåbärsskogen

Vi är nu inne på tredje semesterveckan här i Hälsingland. Värmeböljan har uteblivit. Men det har varit regn, blåst, moln och från klart till halvklart till hagel. Semester är verkligen ett eget universum. Familjen man åker på semester med är nästan ny vare gång. Ett barn har plötsligt kommit ur trotsåldern och leker beskedligt med andra barn medan en annan har gått och blivit tonåring och är ointresserad av familjeaktiviteter som hen var intresserad av förra sommaren. Och vilken familj åker vi egentligen med nästa sommar? Då kanske vi har fler tonåringar och förhoppningsvis minst en bebis.

Jag drömmer mig tillbaka till en tid då man slapp semestra med alla sina barns mobiltelefoner. Vi försöker ha regler för mobilanvänding eftersom de tenderar att slå ut nästan all annan kreativitet – saker bleknar i jämförelse med allt det klickvänliga. Som tur är lyckas de vara ganska kreativa med sina mobiler. Men det är fortfarande i mellanrummen som det mesta händer.

På biblioteket i Bollnäs lånade jag med mig  Mor gifter sig av Moa Martinson, Ännu ett liv av Theodor Kallifatides och Lugn och beröring av Kerstin Uvnäs Moberg. Men just nu läser jag De oroliga av Linn Ullman – den är fantastisk! Läs den.  Vi har haft huset fullt av besök i några dagar och då har det inte blivit så mycket läst. Istället har det varit en härlig karusell av människor, samtal, mat och diskberg. När man kliver av är det med en lätt vimmelkantig gång.

Fika på Bolleberget

Igår vandrade vi uppför Bolleberget med pojkarna i familjen. Våra vänner Paola och Pradeep som precis har kommit hem från en tid i Edinburgh, Skottland, följde med upp! Idag behöver jag förbereda lite inför ett symposium på SFOG-veckan i augusti som jag ska medverka i. Det handlar om Kvinnors valfrihet i förlossningsvården.  I Skottland har man antagit en femårsplan – inom fem år så ska hela mödra och förlossningsvården vara utbyggd enligt en caseloadmodell. Det betyder att alla som föder ges möjlighet att under graviditeten få vård av barnmorskan som sedan är med på födseln. Just precis en sådan vård som jag själv skulle vilja ha. I Sverige behöver man ha lite tur, egna kontakter – eller vara prinsessa – för att få den vården.

Högst upp på berget-selfie. Med små blåbärsfingrar!