Färre svåra förlossningsskador med två barnmorskor på rummet!

Nyss publicerades en studie i The Lancet som är gjord av barnmorskor i Sverige. Resultatet är helt fantastiskt: Det går att minska svåra bristningar i slutet av en förlossning med nästan en tredjedel. Hur? Jo, interventionen är att vara två barnmorskor i förlossningsrummet precis på slutet när barnet håller på att födas fram. Det är en komplex intervention eftersom den kan utföras på ganska många olika sätt. Men kontentan är att försöka hjälpa kvinnan att föda fram barnet så långsamt som möjligt precis på slutet så att vävnaden hinner töja sig. Något som är särskilt viktigt när det är första barnet som ska födas. Att vara två barnmorskor innebär att man kan trygga varann och ge mer stöttning till den födande kvinnan.

Såhär skulle man också kunna beskriva interventionen:

Det långsamma framfödandet gynnas att att två barnmorskor tryggar varann att låta kvinnan föda i sin takt.

Det finns nämligen två faktorer som är viktiga när det handlar om att undvika en stor bristning.

  1. Det långsamma framfödandet av barnets huvud så att musklerna i vagina hinner tänja sig
  2. Möjligheten till eftergivlighet och töjbarhet i vävnaden

Kvinnors instinktiva beteenden under en fysiologisk födsel skyddar vävnaden. Utan det värkstimulerande droppet så går det oftast ganska långsamt precis på slutet när det första barnet ska födas fram. Att instinktivt vilja ”hålla tillbaka” och sätta ihop knäna när huvudet står i genomskärning är ett utmärkt sätt att skydda perineum. Forskning visar också att det är mer sällsynt med stora bristningar när kvinnor föder inom alternativa vårdformer, tex vid hemfödslar.

Men på sjukhus så föder en majoritet av förstföderskor med epidural och dropp. Och antalet induktioner har fortsatt att öka sedan flera år tillbaka: medikaliseringstrenden inom förlossningsvården är tydlig. För en barnmorska blir det lätt mycket att hålla koll på precis mot slutet av en födsel. Men det finns alltså ett sätt att skydda förstföderskor mot svåra bristningar som nu är vetenskapligt utvärderat: stöttning av en barnmorskekollega de sista 15 minutrarna kan minska andelen sfinkterrupturer med nästan en tredjedel! Av de mammor (samtliga väntade sitt första barn) som födde med två barnmorskor på rummet så fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Alltså – wow.

Det är verkligen wow eftersom resultatet så tydligt visar att närvaro och barnmorskestöd kan göra skillnad. En multifaktoriell intervention är testad i en stor randomiserad studie. Jag är så glad över det här eftersom diskussionen nu kanske äntligen kan byta fokus från att handla om enskilda skyddande faktorer såsom ett finskt grepp, en plastmojäng, en varm handduk eller ett manuellt perinealskydd. Vi människor fungerar nog så, vi vill veta EXAKT vilken stekspade som är magisk. Men sanningen är att det kanske inte finns någon sådan magisk tingest som lätt som en plätt kan appliceras på alla födslar.

Hur gick interventionen med två barnmorskor till?

Kort och gott handlade interventionen om att kalla in en till barnmorskekollega mot slutet. Vad den andra barnmorskan gjorde för att hjälpa till att skydda kvinnan från stor bristning varierade. Men det handlade om stöttning, observation, att ge respons och kanske tips på någon förebyggande strategi. Jag har själv deltagit i studien som barnmorska under några födslar i Stockholm sommaren 2019.

Eftersom endast förstföderskor deltog i den här studien så går det inte att direkt överföra resultatet till omföderskor. Själv känner jag också att det är viktigt att interventionen görs kvinnocentrerat: alltså följsamt och inte som en pålaga utifrån. För det är möjligt att en föderska som föder lugnt och stilla på knä, helt guidad av sina egna krystimpulser, kan bli störd av att en okänd person dyker upp oanmält precis på slutet. Om den andra barnmorskan ”tar över” utan att känna in stämningen i rummet, ja då kan ju det givetvis störa.

Men med det sagt. Det här är fantastiska nyheter!

Länk till den vetenskapliga artikeln finns här: Oneplus:thelancet.com/journals/

Makarna Pirhonen i hetluften

Makarna Pirhonen är i hetluften igen! De har ett recept för att undvika de allvarligaste underlivsskadorna i samband med en förlossning. I det receptet ingår långsamt och kontrollerat framfödande, ett handgrepp som kallas finska greppet,  att lägga klipp när personalen tror att det behövs för att undvika en ännu större bristning än själva klippet. Och så sida, gyn eller halvsittande när barnet föds fram för att som de säger kunna få en översikt av perineum vid framförandet. Alltså inte upprätt födande.

För mig är det här koka soppa på en spik. Långsamt och kontrollerat framfödande finns det evidens för, ja. Ett särskilt handgrepp, det kan kallas finskt eller svenskt eller perinelaskydd. Det handlar om att hålla emot med sina händer utifrån när barnet föds fram och det gör så gott som alla barnmorskor.  ALLA får träning i att hålla ett skydd mot perineum; alltså perinealskydd. Det är ganska otroligt att någon skulle hålla handen på ett specifikt och mycket bättre sätt än andra som dramatiskt förbättrar utfallet.

Att kvinnor inte ska föda upprätt för att personalen på så sätt har bättre uppsikt över perineum – det är rent humbug. Den förlossningsställning som är associerad med flest antal stora bristningar är gyn. De som har visat bäst utfall i studier är knä, fyrfota, sida och stående. De kvinnor som föder hemma har minst antal stora bristningar och en majoritet av kvinnor som föder hemma föder upprätt. Dessutom kan man knappast ha bättre uppsikt över perineum än om kvinnan föder på alla fyra, om det nu skulle vara avgörande.

Att lägga klipp för att undvika en stor bristning? Ja det är ju att åsamka kvinnan en jättestor skada i bäckenbotten för att man tror att något ännu värre ska hända. Men man får ju aldrig facit på om den ännu värre skadan verkligen skulle ha uppstått. Ett klipp gör jätteont  och tar tid att läka – det finns annan forskning som stöder ett mycket restriktivt användande av klipp.

Makarna Pirhonen har en mycket viktig och bra ansats – de vill jobba för att  minska antaIet stora bristningar. Hatten av för det! Men i det viktiga arbetet med att minska antalet stora förlossningsskador så måste vi vara jätteförsiktiga med att uttala oss om orsakassamband som inte alls har stöd i forskning. Läs gärna min genomgång av forskningen på området i tidigare blogginlägg!  Jag har skrivit om upprätta förlossningsställningar, MIMA-studien och gjort en översikt av vetenskapen på området – inläggen finns här i mitt bloggarkiv. Något som vi bör titta närmare på är om användandet av värkstimulerande dropp kan spela in. Nästan ingen förstföderska som föder på sjukhus klarar sig utan dropp i Sverige idag, hela 70 % får det.

Foto: Lovisa Engblom

 

Vårdskada

Socialstyrelsen utvärderar vården i Sverige och på några punkter har man kunnat se att förlossningsvården har blivit sämre. Det är något av ett trendbrott. Socialstyrelsen om förlossningsvården. Skillnaderna är olika i landet, men i Stockholm får 7 % av alla förstföderskor den allvarligaste typen av förlossningsskada, en så kallad sfinkterruptur. Det är väldigt höga siffror! Nästan en av tio som ska föda barn för första gången. Det kan få enorma konsekvenser för både början och fortsättningen på ett föräldraskap – att man måste börja med att läka en stor förlossningsskada. Jag tror inte man ska underskatta  vilken inverkan det  har på en kvinnas livskvalitet.

Antalet nyfödda barn som mår dåligt när de föds har också ökat, samt antalet mammor som måste återinskrivas efter hemgång. Kanske har de blivit utskrivna för fort? Kan platsbrist ha spelat in? Jag tror att det här är ett resultat av alldeles för dåliga arbetsvillkor som leder till en utarmning av kompetens inom förlossningsvården. De barnmorskor som  jobbar kvar får för mycket att hinna med och blir för hårt belastade. Nyutexaminerade får fort alldeles för mycket eget ansvar med för lite handledning och stöttning. Vi som jobbar inom förlossningsvården är inte mer än människor.

Mia Ahlberg , ordförande i svenska barnmorskeförbundet, poängterade att det är en komplex fråga som måste undersökas närmare eftersom vi inte vet exakt vad det beror på. Jag tror att vi måste backa några steg och ta oss en rejäl funderare. Vad är det som gör att just Stockholms förlossningsvård ligger så dåligt till på vissa punkter?

Min vän  Ann Ljungblom skriver idag om hur hon som barnmorska blev drabbad av förlossningsvården. Det är sorglig men viktig läsning i sammanhanget. http://holymama.se/jag-blev-sjuk-av-mitt-arbete-som-jag-alskade/