Av Paola Oras
Utifrån att vi nu har ett pandemiskt läge med Covid-19 och att det har börjat spridas i samhället i allt raskare takt så vidtas nu fler och fler åtgärder för att förhindra smittspridning. Nu hjälps vi alla åt att försöka bromsa upp förloppet så att sjukvården ska hinna med att ta hand om de som behöver vård. Vi har börjat göra många saker ”för säkerhets skull” som på olika sätt påverkar vår vardag. Ingen tror längre att det här går att stoppa, men det går att bromsa, så ”för säkerhets skull” tvättar jag händerna varje gång jag har varit ute, ”för säkerhets skull” så har basketklubben min 14-årige son tränar med ställt in alla träningar och matcher fram till den sista april och ”för säkerhets skull” har min mans arbetsgivare ordnat så att alla har möjlighet att jobba hemifrån de kommande veckorna. Min son tycker att det är fruktansvärt tråkigt att inte få spela basket på över en månad, men det är ändå inte hela världen och alla dessa ”för säkerhets skull” går att leva med.
Vi är tvungna att agera utifrån ofullständiga fakta när det gäller Covid-19 och det är rimligt att tänka försiktighetsprincipen, men att separera föräldrar och nyfödda barn är inte att vara försiktig. Tyvärr verkar sådana åtgärder redan ha blivit verklighet i Sverige.
De pediatriska sammanslutningarna i USA och Storbritannien har dragit olika slutsatser om riskerna för barn till smittade mammor. I USA rekommenderar man att barn till mammor med konstaterad Covid-19 vårdas åtskilda från sin mamma medan man i Storbritannien menar att riskerna med separation är större än riskerna med Covid-19. De rekommenderar istället att smittade föräldrar använder munskydd och är noggranna med sin handhygien när de tar hand om sitt barn.
https://www.aappublications.org/news/2020/03/12/coronavirus031220
Vad vet vi om Covid-19?
Av de hittills kända fallen världen över har jag inte kunnat hitta att något enda dödsfall bland barn har rapporterats. Vi vet att barn utgör en väldigt liten del av andelen smittade och att de barn som har konstaterad smitta verkar få ett mildare förlopp och färre komplikationer jämfört med vuxna. Barn har inte pekats ut som en riskgrupp, tvärtom verkar många förbluffade över att just barnen verkar klara det här så bra. Vi vet inte säkert, men vi tror att det inte smittar från den gravida mamman till barnet i magen och av de prover som har tagits verkar inte heller viruset överföras i bröstmjölken. Det vi vet om smittvägar är att det smittar via droppsmitta och att även personer utan symtom kan smitta. För barn med medfödda missbildningar eller sjukdomar eller för barn som föds för tidigt kan individuella riskbedömningar behövas.
Vårdpersonal kan vara smittbärare utan symtom och sannolikheten att barnet trots isolering från föräldrarna ändå utsätts för smitta är relativt hög med den spridning vi håller på att få i samhället. Kan vi verkligen garantera att personal finns tillgänglig som isolerat kan ägna sig åt detta? Hur säkerställs det? Och hur kommer mammor som riskerar att skiljas från sina barn att reagera? Det rimliga är att låta föräldrarna vara med sitt barn och att minimera risken för smitta genom goda hygienrutiner, det vill säga god handhygien och munskydd.
Vad vet vi om separationer mellan föräldrar och barn efter förlossningen?
Vi vet att föräldrar behöver få vara nära och ge den grundläggande omvårdnaden till sina nyfödda barn för att de ska känna sig som föräldrar. Det är kontakten med barnet och att känna att man är speciell för sitt barn är grunden för de känslomässiga banden som utgör anknytningsprocessen. Barnets anknytning formas av hur väl föräldrarna kan tillgodose barnets grundläggande behov och hur känslomässigt tillgängliga föräldrarna är. Det är fortfarande vanligt världen över att föräldrar separeras från sina för tidigt födda barn och konsekvenserna av det är välstuderade. Det är vanligare med en försämrad anknytning, depression och posttraumatisk stress hos föräldrarna och försämrad anknytning och försenad utveckling hos barnet.
Vi vet att ammade barn oftast får mildare förlopp vid influensa och andra virusinfektioner jämfört med andra familjemedlemmar med samma infektion. Det är inte orimligt att tro att samma sak kan gälla Covid-19 tills vi lär oss mer. Vi vet att amning har viktiga hälsofördelar för både mamman och barnet på kort och lång sikt. För barnet innebär amning bland annat minskad risk för luftvägsinfektioner, mag- tarminfektioner, övervikt, diabetes och plötslig spädbarnsdöd. Vi vet att bröstmjölken skyddar barnet mot andra sjukvårdskrävande infektioner och just nu vill vi ju att alla håller sig så friska som möjligt för att inte belasta sjukvården. Alla som arbetar med mammor och nyfödda barn vet att det är oerhört mycket svårare att dra igång och upprätthålla mjölkproduktionen om mamman och barnet är separerade. Att pumpa och vara åtskild från sitt barn är en amningsstart i brant uppförsbacke jämfört med att få vara med sitt barn och börja amma. Sannolikheten att barn som har varit separerade en tid blir ammade är helt enkelt lägre.
Det är fullt förståeligt och väldigt mänskligt att reagera med rädsla inför en sådan här pandemi och just därför är det extra viktigt att stanna upp och titta på fakta igen innan vi sätter in åtgärder ”för säkerhets skull”.
- Föräldrar utgör inte nödvändigtvis en större smittofara än vårdpersonalen om de tillämpar god handhygien och använder munskydd. Till detta kan läggas till betydande svårigheter att lösa detta praktiskt med garanterat osmittad personal (samt eventuella risker med att mammor som riskerar separation tar till desperata åtgärder)
- Amning är av särskild betydelse i det här läget och det är svårt att få amningen att fungera om mamma och barn separeras
- Barn har inte pekats ut som en riskgrupp, de utgör en liten andel av de som har konstaterats vara smittade och de verkar generellt få mildare symtom
Det är dessutom självklart så att barn och föräldrar mår bäst tillsammans och en separation den första tiden kan få livslånga konsekvenser i form av sämre anknytning, posttraumatisk stress, depression och försenad utveckling hos barnet.