Trädgränsen

 

Här går gränsen

Barnmorskeutbildningen.

När vi skulle lära oss att suturera en bristning så kom det två personer från ett företag och höll en workshop för oss. De hade gristungor och suturmaterial med sig. Målet för dagen var att lära sig det absolut mest basala om att sy i vävnad; att hantera nål, sutur och kirurgi – hur man fäster och vilka stygn man kan använda sig av. Själva anatomin fick vi på en annan föreläsning av vår barnmorskelärare. Och det praktiska, helheten –  hur man faktiskt in real life syr ihop en förlossningsskada – det fick vi på den kliniska praktiken.  Att lära sig sy bristningar var något av det mest tillfredsställande på hela utbildningen! Jag har alltid tyckt om att suturera.

Trots att jag var student och relativt okunnig inom området så kunde jag skönja att  det här var ett område där det fanns utrymme för godtycke. En del hade fått lära sig att sy på ”känn”. Vad musklerna hette, deras funktion i bäckenbotten och hur man skulle foga samman allt för bästa slutresultat och funktion fanns det inte alltid kunskap om. Dessutom tickade klockan inne på förlossningsavdelningen – bristningen borde ha varit färdigsydd för en kvart sedan! Det fanns inte så mycket utrymme för finlir. Eva Uustal som är överläkare och expert på förlossningsskador beskriver fenomenet för Nina Van Den Brink i tidningen Fokus:

Eva Uustal drog i några flikar, försökte passa ihop dem. Hon hade aldrig sett något liknande. Som ny ST-läkare på förlossningen på Linköpings universitetssjukhus år 1990 ställdes hon för första gången inför en så kallad sfinkterruptur, en bristning i ändtarmsmuskeln som ibland kan drabba födande kvinnor. Hon hade ingen aning om var musklerna började och slutade. Hon skämdes.
Överläkaren som hade bakjour förklarade i telefon att det inte var några problem, bara att lägga ihop ändarna och lägga 2–8 suturer. Skammen steg. Hon borde verkligen ha kunnat det här.
Hon tryckte ihop så gott hon kunde och började sy, höll masken inför patienten. Och höll tummarna för att det skulle bli bra.

Sedan dess har frågan lyfts i media och vi har haft en debatt om förlossningsskador. År 2014 kom det nationella bristningsregistret och nu finns det en webbaserad bäckenbottenutbildning som är framtagen av barnmorskor och läkare för just barnmorskor och läkare som arbetar med detta. Den finns här → BÄCKENBOTTENUTBILDNING 

Kunskap är verkligen ett bra motgift mot godtycke. Mer kunskap om bäckenbotten hos de som ska åtgärda skador på den kan liksom inte vara fel.  Även om det nog oftare blev mer rätt än fel även innan frågan lyftes. Mannen från företaget som tillhandahöll suturmaterial – han som skulle hålla i workshopen för oss barnmorskestudenter – refererade till det kvinnliga könsorganets början och dess slut som ”trädgränsen”.

Kvinnans inflytande över hennes vård

I veckan har det publicerats förfärligt många bra men sorgliga debattartiklar om vården. Här är en: Därför tror vi inte längre på förlossningsvården. Svenska barnmorskeförbundet ger sig inte utan kom ut med en debattartikel strax efter att BB-marschen tystnat med ett löfte: BB-vrålet tystnar inte.

Själv är jag precis färdig med den presentation som jag ska hålla på torsdagens symposium ”Kvinnans inflytande över hennes vård inom obstetriken” på SFOG-veckan. Elin Edén och Marie Blomberg ska också tala. Kom gärna då!

 

Profylaxkurs i Bagarmossen!

 

Den här kursen kan jag varmt rekommendera som förlossningsförberelse! Eva Nordlund är en mycket kunnig och erfaren barnmorska. Till vardags arbetar hon som barnmorska  på BB Stockholm eller som vice ordförande i det svenska barnmorskeförbundet. Eva tillsammans med Föda utan rädslas väl beprövade koncept blir bingo. Så ni som bor i eller nära Bagarmossen och letar kurs inför förlossningen – passa på! Bokas på fodautanradsla.se

Vad är en födande kvinna värd?

 

Bildkvalitén är inte den bästa med se videon ändå! Födelsevrålets seminarium Vad är en födande kvinna värd? som hölls i Almedalen tidigare i veckan. Det är en diskussion mellan Pernilla Alexandersson, genusvetare, Elin Fjällström barnmorska och medgrundare till Välkommenliten  – och Mia Ahlberg, ordförande i svenska barnmorskeförbundet. Elin är moderator.

Jag är så glad för att de här viktiga frågorna nu diskuteras på det här sättet i offentligheten. Gå gärna in på brukarorganisationen födelsevrålets  hemsida och läs mer.

Utökad förskrivningsrätt för hembarnmorskor

Det här gjorde mig väldigt glad! Barnmorskeförbundet jobbar för att hembarnmorskor ska få rätt att förskriva de läkemedel som behövs i samband med hemfödslar. Frågan är nu uppe på Socialstyrelsens bord och det går att läsa om detta i Dagens medicin. Det är bara i Stockholm och Umeå som man kan få sin hemförlossning finansierad av landstinget. Men de barnmorskor som bistår har inte själva rätt att skriva ut de läkemedel som behövs i barnmorskeväskan och det innebär onödigt krångel som i värsta fall går ut över patientsäkerheten. De läkemedel som kan behövas i samband med en hemfödsel är läkemedel för att stoppa en blödning, vätskedropp att hänga på vid en blödning, lokalbedövning när bristningar i underlivet behöver sys och K-vitamin till barnet. Alla dessa läkemedel får barnmorskor på förlossningsavdelningar ge på generell ordination vilket betyder att de inte behöver fråga läkaren innan användning utan är betrodda att ge läkemedlet utifrån den egna kunskapen. Medicinerna finns ofta på armslängd avstånd i föderummet.

I Umeå utgår hembarnmorskorna från förlossningen och tar då med sig de läkemedel som behövs från kliniken men i Stockholm är inte hembarnmorskorna knutna till någon klinik. Det innebär att man som hembarnmorska antingen måste ha tur och hitta en läkare som vill skriva ut dessa läkemedel eller så hamnar frågan om läkemedel i den födande kvinnans knä. Kvinnan måste då ha tur och hitta en läkare som vill skriva ut läkemedlen. Som ni förstår så blir det krångligt och lite av ett lotteri när det inte finns ett fungerande  och upparbetat system för detta. Det slår olika! Ibland hamnar frågan hos en läkare som är kategorisk motståndare till hemfödslar  och då blir det inget utskrivet. Vissa hembarnmorskor har lätt att få tag på läkemedel och andra har svårare – precis som vissa kvinnor får det utskrivet och andra inte.

Om landstinget har riktlinjer och finansierar hemfödslar via skatten – som i Stockholm och Umeå – så borde det även finnas ett jämlikt sätt för läkemedlen att hamna i barnmorskeväskan. Det enklaste vore om barnmorskan själv kunde ombesörja tillgången på läkemedel eftersom hen redan idag  är betrodd att ge dem till kvinnan vid behov. Barnmorskeväskorna som följer med till hemmen bör vara utrustade med en standardutrustning – ett slags förlossningskit – och  i det ingår de vanligaste läkemedlen som kan komma att ges i samband med en födsel.

Foto: Lovisa Engblom