Intermittent askultation eller kontinuerlig CTG?

En dosa på magen?

Ni vet de där dosorna på magen som registrerar både värkar och barnets hjärtljud? Det verkar vara helt okej – iallafall om man tittar på utfall för mor och barn – att inte köra den rutinmässiga intagningskurvan, också kallat doortest  (cardiotocografi ) på friska gravida som kommer in till förlossningen. Det finns god evidens för att det är lika säkert att enbart lyssna intermittent på barnets hjärtljud under förlossningen. En längre CTG-registrering kan fortfarande bli nödvändig, men då på indikation, det vill säga först när något avviker från det normala.

På Irland har några forskare jämfört utfallet för mor och barn vid förlossningar med enbart intermittent askultation kontra förlossningar där man har registrerat CTG under en längre stund i början av förloppet. Friska gravida med förväntat normala födslar som samtyckt till att delta randomiserades till antingen det ena eller det andra. Totalt 3034 kvinnor deltog i studien och resultatet visar ingen skillnad i antal kejsarsnitt/vaginala födslar eller påverkade barn. Däremot var det vanligare att de som fick den längre registreringen i början av förlossningen också ”fastnade” i kontinuerlig CTG-registrering under resten av förloppet.

Det är intressant att ett rutinmässigt doortest med CTG har blivit en sådan institution på förlossningsavdelningar – trots att de enligt vetenskaplig evidens inte har någon bevisad positiv effekt på den friska, okomplicerade graviditeten.

länk till ABSTRACT finns här!

 

Jämförelse mellan fyrfota och liggande ställning

Foto: Lovisa Engblom

Jag har skrivit om förlossningsställningar i flera blogginlägg. Det vanligaste födsloställningarna på sjukhus i väst är gynläge och halvsittande. Troligtvis för att de ger en känsla av kontroll och översikt för förlossningspersonalen. Däremot finns det ingen forskning som säger att de är de bästa ställningarna  att föda i för kvinnan. Tvärtom så är gynläge associerat med flest antal riktigt stora bristningar. I MIMA-studien tittade forskarna på  midwives management in the second stage of labour och undersökte om en kvinnocentrerad intervention i utdrivningsskedet kunde minska risken för riktigt stora bristningar. Interventionen innehöll dessa komponenter; ett långsamt framfödande, spontan krystning, en förlossningsställning där sacrumplattan är rörlig (det vill säga inte halvsittande eller gynläge) och ett kvinnocentrerat förhållningssätt. Det innebär att tyngdpunkt flyttas från barnmorskans preferens till kvinnans behov, önskemål och resurser. Ja kvinnan ses som en aktör och medspelare med inneboende resurser snarare än ett passivt objekt som ska förlösas. Det visade sig att risken för riktigt stora bristningar minskade med denna intervention.

Nu har den första randomiserade kontrollerade studien som jämför en fyrfota förlossningsställning med en liggande ställning publicerats! Spännande. Läs här:

Jämförelse mellan liggande och fyrfota ställning, en randomiserad kontrollerad studie   

RCT:s anses ha en högre evidensgrad eftersom deltagarna då lottas till antingen det ena eller det andra. 1400 kvinnor deltog i studien och den grupp på 700 kvinnor som födde i fyrfota ställning fick/behövde i mindre utsträckning ett klipp i mellangården. De hade också färre stora bristningar och i högre grad ett helt intakt perineum. Författarnas slutsatser är att både barnmorskor och läkare bör lära sig att bistå kvinnor i en fyrfota förlossningsställning.

Conclusions
This study provided evidence that women who could maintain the hands-and-knees position during the second stage of labour had lower rates of episiotomy and second-degree perineum laceration (including episiotomy). Both midwives and obstetricians are suggested to learn the skills to assist women with delivery in this position.

Ställningstagandet

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Forskning och fakta om hemfödslar

Planerad hemförlossning

Föda hemma? Foto: Lovisa Engblom

Fenomenet hemfödslar rör upp känslor. Vissa blir enormt provocerade när det här kommer på tal. Jag har sällan varit med om en diskussion där positionerna så lätt låser sig som vid den om hemfödslar. Många som jobbar med födslar har varit med om så många tillfällen där barn eller mor blivit oväntat och akut dåliga under förlossningen och magkänslan säger att man bör vara nära en larmknapp med läkare som kan komma springande. Barnläkare, narkosläkare eller förlossningsläkare. Ja det är fantastiskt bra i många fall.

Larmknapp kan vara bra!

Men det går att vända på resonemanget och hävda att man har varit med om så många födslar där allt har gått bra och magkänslan säger att det inte finns skäl nog att tvinga alla kvinnor till sjukhus för att föda. Särskilt inte de friska kvinnor där allt förväntas gå bra och som verkligen vill och planerar för att föda hemma. Eftersom den individuella risken rent statistiskt är väldigt låg vid en förväntat normal födsel och eftersom vi har rätt att ta kalkylerade risker på andra områden i livet. Vi åker bil på snöhala vägar, släpper ut våra små barn i svarta och röda slalombackar, åker motocross,  hoppar studsmatta, rider.  Allt detta är ofta långt farligare än att vara frisk och föda hemma med rätt hjälp.

I sin iver att propagera för det ena eller det andra så tappar man lätt bort fakta. Eller lyfter fram viss forskning som pekar i precis den riktning man vill och glömmer annan forskning som har ”fel”. Ett vanligt argument är att studier av tillräckligt hög kvalité inte är gjorda och att man därför måste anta en försiktighetsprincip, nämligen avstå från att föda hemma. För att inte riskera osäkra forskningsresultat som speglar ett  visst klientel av människor så  bör kvinnor lottas till antingen sjukhusfödsel eller hemfödsel innan det går att dra säkra slutsatser. Så kallade randomiserade studier. Eftersom detta i de flesta fall inte är etiskt försvarbart så får man vänta på forskning som aldrig kommer kunna göras.

Vem bestämmer över kvinnor och hemförlossningar? Om autonomi och självbestämmande

Jag tror att vi måste ta till oss av den forskning som redan finns – väga riskfaktorer mot friskfaktorer och släppa in kvinnan själv i beslutet. En kvinna som föder är autonom och med bestämmanderätt över sig själv och sin kropp. Eftersom den generella risken är så låg så tycker jag inte att det är etiskt försvarbart att strunta i vad kvinnor önskar och vill i den här frågan. Vi kan inte heller utforma vården på ett sådant sätt som  inte inkluderar alla och sedan hävda att de som vill föda hemma vill välja en vårdform som inte finns. Att kvinnor som vill föda hemma tackar nej till vård.

Överläkare Ellika Andolf skrev en debattartikel förra våren med slutklämmen att det bara är  kvinnor Söder om Sahara som föder hemma. Det är en artikel som lyfter ett perspektiv som är bra att ta del av – men med en helt felaktig slutkläm. Där finns en referens till en studie om hemfödslar som gjordes i New England om Födslar i Oregon 2012-2013 – en retrospektiv kohortstudie som dock inte har ett så stort urval av födslar jämfört med tidigare gjorda studier från andra länder. Den visar en totalt sett liten men ändå ökad risk för de barn som föddes hemma.  En hemfödsel söder om Sahara kanske inte är lika säker som en hemfödsel i Stockholm. Det är nämligen många faktorer som spelar in; mödravård, typen av assistans, selektering mellan förväntat friska och förväntat komplicerade födslar, möjlighet att vid behov kunna överföras till sjukhus på ett smidigt sätt. Och så vidare.

Ellika Andolf lyfter på ett bra sätt fram att förlossningsvården måste bli bättre på att individualisera vården av födande kvinnor – att de ska erbjudas alternativ och kontinuerligt stöd av barnmorska även på sjukhus. Det kan jag bara instämma i! Men om vi ska försöka locka kvinnor som överväger att föda hemma till sjukhusen så tror jag att vi måste bli mycket, mycket bättre och verkligen gå från ord till handling. Instifta nationella riktlinjer om kontinuerligt stöd av barnmorska till kvinnor i aktiv födsel och implementera det –  inte heller tränga undan alla alternativa förlossningssätt,  bli bättre på att bistå kvinnor i upprätt födande och skapa fler föderum som inte präglas av stress och onödig oro. Samt organisera och erbjuda alternativ inom förlossningsvården som verkligen attraherar – möjligheten att få lära känna sitt team av barnmorskor redan innan är ett sådant exempel. Kanske ett team av barnmorskor – ett latensfas på väg – så att förstföderskor slipper studsa fram och tillbaka mellan förlossning och hem i latensfas och på så sätt bli störda i sitt värkarbete. Tendensen är att vi pratar om att det ska bli så bra medan det i själva verket blir sämre, eller i bästa fall ett bibehållet status quo med väldigt lite personcentrerad och individualiserad vård.

Forskning om hemfödslar

År 2011 publicerade en forskargrupp i England  Birthplace study. Resultatet stödjer policyn att friska kvinnor med förväntat normala födslar bör ges möjlighet att välja födsloplats. Fördelarna med att föda hemma är att man löper mindre risk för onödiga interventioner.  För omföderskor såg man ingen ökad komplikationsrisk hos barnen som föddes hemma. För förstföderskor hittade man en liten men ökad risk för barnen som föddes hemma (9 av 1000 hade komplikationer jämfört med 5 av 1000 barn som föddes på sjukhus). Man hittade däremot ingen ökad risk för förstföderskor som födde på en alternativ barnmorskeledd enhet jämfört med en läkarledd enhet på sjukhus.

I en studie från Nederländerna där hemfödslar är vanligt, publicerad år 2009  Perinatal mortality and morbidity   hade man ett mycket stort underlag av födslar – närmare bestämt 529 688 stycken.  60 % planerade att föda hemma medan 30% planerade att föda på sjukhus, för de resterande 10% var val av födelseplats okänt. Här har man kunnat få statistiskt jämförbara urval eftersom gruppen bestod av friska gravida med förväntat normala födslar i en kohortstudie (om än inte en RCT, det vill säga en randomized controlled trial med ett lottat urval). Slutsats; det förelåg ingen ökad risk för barnen som föddes hemma. Men en förutsättning var fungerande mödravård,  duktiga barnmorskor som kunde bistå och ett bra system för överföring till sjukhus när  behov uppstod.