Etikett: postpartum

Berättelsen om Märtas födelse

Lämna en kommentar

Av Alva Wädel

19 Juni 2024

Jag upplevde betydligt mer sammandragningar denna andra graviditet än min första för 5 år sedan. Jag tänkte att jag inte skulle märka när det drog igång på grund av detta. På morgonen den 19 juni, tre dagar innan beräknad förlossning var det ändå något inom mig som fick mig att säga till min son att ”vi får se om det är pappa, jag eller mormor som hämtar dig idag beroende på om Märta väljer att komma”. Jag sa ingenting mer till min man då jag tänkte att jag inte ville jinxa men kände nog ändå mer sammandragningar än vanligt. Under dagen var jag hemma och när jag rörde mig blev sammandragningarna tätare, när jag vilade lugnade det ner sig. Jag tog en kort promenad, ett bad och hängde i soffan. Skrev runt lunch till min man att någonting kändes men att det säkerligen skulle avta. Under eftermiddagen bad jag honom hämta sonen på förskolan då jag kände att jag inte orkade, tänkte dock fortfarande att det säkert var falskt alarm.

Vid 17- tiden kom sonen och min man hem och jag rörde mig mer i hemmet, då tilltog sammandragningarna, blev mer regelbundna och jag började väl hoppas lite på att det kanske skulle bli något. Ringde min mamma och förberedde på att hon eventuellt skulle få komma och barnvakta men sa att ”det blir säkert ingenting”. Vi satt alla tre i soffan innan sonen skulle sova och han klappade mig på kinden och magen under sammandragningarna, älskade unge. Min man gick och lade sonen vid 19- tiden och när han somnat sa jag att ”vi går och vilar tillsammans”. Min man hade nu börjat klocka lite och vi hade ringt förlossningen, jag tänkte ändå att det skulle avta och ville inte åka in tidigt. Under min första förlossning var vi inne 24 timmar och det hade jag ingen lust med denna gång.

Kunskap är bra men skapade också viss oro

När vi vilade så fick jag nog ändå erkänna att det var igång på riktigt. Jag hade varit mer nervös inför denna förlossning än den första, kanske på grund av att jag önskade att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag hade utbildat mig till doula, hade betydligt mer kunskap och hade förberett mig mer denna gång. Kunskap är bra men skapade också viss oro, hur skulle min önskan om fysiologisk födsel tas emot på förlossningen? Skulle jag klara av att genomföra det? Vilka skulle bistå min födsel? Etc.. Men när vi väl förstod att födseln startat hade nervositeten släppt, jag upplevde att vågorna/värkarna var hanterbara, jag kunde slappna av och andas samt frustade ur min kropp efter varje våg. Min man var med hela tiden och var nära mig. 

Vi vilade en stund. Sedan sa min man att vi kanske borde ringa hem min mamma. Jag sa -nej jag vill duscha först och det kan fortfarande avta. Jag gick in i duschen och nu var det definitivt igång men fortfarande hanterbart. Efter duschen sa min man att han hade ringt min mamma, han hade klockat mina värkar lite i smyg och förstod att det var läge. Jag sa att det var nog bra ändå. Min mamma kom vid 21.20 och vi åkte till förlossningen.

Jag sa åt min man att parkera vid parkeringen, att jag kan nog gå därifrån, en fin känsla som jag definitivt inte kände första förlossningen. När han parkerat och vi gått över vägen såg jag att han parkerat lite snett, vi hade dragit på oss några p-böter senaste tiden och jag hade ingen lust att få en till så jag jag sa att ”Nej du får parkera om, vi har fått tillräckligt med böter”. Denna detalj är viktig för mig för under min första förlossning hade jag smått panik när vi kom till förlossningen och min man fick släppa mig vid dörren. Nu kände jag att jag både kunde gå och ta värkar från parkeringen samt orkade bry mig om eventuella böter.

Det var en lagom sval sommarkväll, folk var ute och cyklade, sprang och jag hängde på min man vid cykelvägen och tog en värk. Jag hade packat mycket denna gång då jag ville skapa så hemliknande förutsättningar som möjligt. Min favoritkimono, sonens Rymdlampa, godis mm. Vi kom in på förlossningen och fick ett rum direkt, ingen ”kontroll” som under första födseln och inget väntande i väntrum. Ingen stress med undersökning denna gång för den delen heller. Jag vet inte om jag inbillar mig eller är mer påläst och medveten nu än med första barnet men upplevde nog en skillnad åt det positiva hållet på förlossningen denna gång.

Mitt förlossningsbrev

Jag hade en del punkter i mitt förlossningsbrev och hade varit orolig innan kring vad personalen skulle tänka gällande mina krav/önskningar/rättigheter. Jag hade bla skrivit att jag hade som mål att föda fysiologiskt och att ingen skulle föreslå medicinsk smärtlindring, det initiativet skulle i så fall komma från mig. Jag upplevde att personalen respekterade det som stod samt frågade om samtycke vid samtliga undersökningar, otroligt trygg och skön känsla som garanterat bidrog till min fina upplevelse.

Vågorna kändes fortsatt hanterbara så jag låg på sidan varierat med att stå upp samt hänga på sängen. Det kändes skönast att ligga på sidan, några vågor som kom var mer utmanande men ofta blev vågen efter något lugnare vilket gjorde att jag orkade fortsätta födseln med målet att föda fysiologiskt. Min man lade sig bredvid mig, tryckte på ländryggen där det kändes bra samt pratade lugnande och uppmuntrande hela tiden. Att hålla hans hand var det bästa. 

Efter en värk sa jag till min man att jag var orolig för hur det skulle kännas längre fram, det var det mest utmanande under förlossningen, det slutade aldrig vara hanterbart och jag tappade aldrig kontrollen. 

Efter ca 1,5 timma bestämde jag mig för att prova med TENS eftersom jag gillade det under första förlossningen. Den hjälpte avledande och var ett bra komplement till min mans stöd. Jag lyckades hålla mig avslappnad under de flesta värkarna vilket förenklade och jag märkte en tydlig skillnad om jag spände mig. Jag använde mig av tekniker som jag lärt mig och försökte slappna av i ansikte och käkar, frustade ur mig efter varje värk som en häst, så skönt. Min man påminde mig och pratade lugnt och uppmuntrande ”du kan det här, det går fint, du är fantastisk mm”. 

Är det redan dags?

Efter en stund med TENSEN började jag känna av krystvärkar, en fantastisk känsla att få börja vara aktiv själv och jag tänkte ”är det redan dags, kan det gå så snabbt och enkelt?”. Jag vågade nog fortfarande inte tro på att hon snart skulle vara ute! Denna gång kändes krystvärkarna på ett helt annat sätt än under förra födseln eftersom jag inte var bedövad. Det var inte mer smärtsamt utan mer tydligt och kroppen skötte sig själv. Jag kände också allt vilket var otroligt häftigt.

Jag kunde känna huvudet och att hon hade hår, då frågade jag ”kommer hon snart?” Kanske började jag här förstå att – nu är hon snart ute på riktigt. Några krystvärkar, sedan kom huvudet och kroppen kom på nästa. Otrolig känsla och jag upplevde att jag hade kontroll hela tiden och att det var jag som födde mitt barn. Efter 2,5 timma på förlossningen kl. 23.52 var hon äntligen här, Märta. Vårt andra och sista barn ❤️

Jag är så otroligt glad över denna förlossning som blev en helt annan start för mig jämfört med förra. Jag fick då en svår postpartumdepression som tog över ett år att tillfriskna från. Nu är Märta 4 veckor och jag har nästan gått och väntat på att ett mörkt moln ska lägga sig som ett lock över mig. Men det kommer inget mörkt moln. Jag njuter av min familj, min fina femåring och min bebis. Jag och min man är mer sammansvetsade än någonsin och han är verkligen otrolig på alla sätt och den finaste jag vet. Givetvis är livet med bebis stundtals utmanande men utan den psykiska ohälsan är det en obeskrivlig skillnad. Jag är mig själv. Jag är stolt över mig själv som burit och fött två fina barn och tagit mig igenom en tung postpartumdepression. Jag är stolt över att vi som par och föräldrar tillsammans tagit oss igenom allt, kommit ut starkare och nu till slut vågat skaffa ett andra barn. Fina Märta, ett syskon till Olle.

Aprilväder och kreativitet

Lämna en kommentar

Inatt vaknade jag av ett förfärligt åskväder. Jag kunde inte somna om. När morgonen kom var ovädret borta och våren stod för dörren. Skilla och krokus sträcker sig nu uppåt mot solen i våra rabatter.

Varför är vädret så lynnigt i april?

I min hjärna är det nu flera projekt på gång som konkurrerar med varandra om uppmärksamheten. Som att ha fyra tvååringar runt benen som vill bli upplockade av mig bums. De stäcker sig mot mina armar: ”Ta mig! Ta mig!”

För mig är det så kreativitet känns. Frustrerande och fantastiskt på samma gång. Jag läser i wikipedia om just kreativitet:

”Det handlar för det första om kunskaper inom ett område. För det andra handlar det om kunskaper om kreativa processer, alltså olika metoder för nytänkande. För det tredje handlar det om inre motivation. När dessa tre samverkar är möjligheterna för en kreativ respons som störst. I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Kreativitet som fenomen och egenskap studeras inom skilda fält, med olika utgångspunkter. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.”

Idéstadiet är så lätt att befinna sig i. Det är det andra som är svårt. Att få fram resultatet eller slutprodukten. Men jag har lärt mig att man kommer framåt av att börja göra, även om allt till en början kan kännas futtigt. När inget ännu är byggt utan allt består av tre sammanfogade gruskorn. Innan den nya skapelsen växer fram så måste man stå ut med de lösa delarna. Och där någonstans avgör den inre motivationen huruvida man står pall eller ger upp i ren frustration.

Det är därför jag har sån respekt för alla som kan presentera en färdig slutprodukt.

Igår var jag i Stockholm på releasefest för boken Det Nya livet av Maria Borda och Opokua Britton Cavaco

Här med Maria Borda, en av författarna!

Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar väldigt lovande. Och svårslaget snygg! Den handlar om första tiden efter förlossningen och kan bli ett viktigt bidrag till formandet av en ny nordisk postpartumkultur. Hur tar vi som finns nära hand om den nyblivna mamman? Det är en tid i livet då är viktigt att inte behöva känna sig ensam – ändå är det så många som känner sig ensamma och lite vilsna just då. Själv tror att det hänger ihop med vår allmänna syn på graviditet och förlossning där samhället till stort har ignorerat den kvinnliga levda erfarenheten. Vi har självhjälpsböcker om tonårstiden och uppmuntrar tonåringarna att få vara just tonåringar. Vi erkänner adolescence. Matrescence är en lika omvälvande transformation i en kvinnas liv men den står vi som samhälle helt apatiska inför.

Ta bara detta exempel:

Graviditeten är ingen sjukdom ( läs: sjåpa dig inte nu).

Förlossningen är visst en sjukdom ( dvs: du måste föda på sjukhus och göra som andra säger åt dig).

Första tiden med barn är ingen sjukdom (du ska hem från BB så fort som möjligt – det där klarar du själv!)

Ingenstans finner jag vördnaden och respekten för den omvälvande förändring som pågår – den som kräver att omgivningen sluter upp och anpassar sig helt efter den som är gravid. Kvinnor ska inte behöva bli lämnade ensamma under någon del av denna transformation, om det inte är en djup önskan om ostördhet som kommer inifrån kvinnan själv.

Den första tiden som mor sätter tonen för så mycket som kommer ske senare i livet. Ett starkt community kan hjälpa den som just har fött barn att stå ut med de lösa delarna där i början. Den nya identiteten. Självbilden som bakas om. Relationerna till vänner och familj som också de ska anta nya former. Att befinna sig mitt i den där lossningen då det knakar från de stora sjok som släpper medan andra hakar tag – där hjälper det att få känna sig hållen och omsluten av andra.

Till dig som behöver någon att prata med inför eller efter födseln!

Lämna en kommentar

Det här inlägget innehåller reklam för egen verksamhet

Nu i dagarna släppte jag min nya tjänst: Stöd genom samtal. Jag erbjuder samtalstider till dig som önskar mitt stöd före eller efter födseln! Den här tjänsten kommer jag erbjuda digitalt över zoom på vardagar mellan kl 9-16 ( a.k.a den kommer gå att kombinera med ett familjeliv). Och jag har begränsat med tider så om du är intresserad – vänta inte med att boka!

Foto: Julia Wiraeus

De många och långa samtal jag har haft med kvinnor som har fött barn eller som står i begrepp att göra det har fått mig att på djupet förstå vikten av att bli hörd och att få prata till punkt. Med någon som inte dömer eller behöver försvara sig. Många gånger kan själva valideringen av de egna känslorna vara det som behövs för att komma vidare. Men det synbart enkla kan ibland vara riktigt svårt att få till. Att gå och bära på en dålig förlossningsupplevelse men hela tiden få höra ”det gick ju bra”, ”var tacksam för att det inte blev värre” eller ”tänk om du hade fött barn för 100 år sedan!” kan göra skadan värre.

En dålig förlossning handlar ju inte om vad som hände utan om hur det kändes.

Jag har också fått en djupare insikt i vilket stort mörkertal det finns av kvinnor som har varit med om allt från jobbiga till traumatiska födslar och som INTE har blivit sedda och bekräftade i sina känslor i tid. Här har vi bara börjat skrapa på ytan i vårt samhälle och det finns ett stort behov av mer kunskap. Jag är hungrig på mer kunskap inom det här området! Älskar den känslan eftersom jag vet att den kommer bära mig till en plats jag ännu inte har varit på.

Du som har följt mig ett tag vet att min approach är holistisk och kvinnocentrerad. Det innebär att jag ser dig som den unika individ du är med dina unika förutsättningar. Jag vet att min erfarenhet, mina insikter och mitt perspektiv på födande är värdefullt i såna här sammanhang. Om du är intresserad, läs mer och boka här:

Stöd genom samtal!

en vecka nyfödd

En vecka nyfödd

Lämna en kommentar
Med mormors nystickade regnbågskofta på!

Ja Nils fyller en vecka idag. Och jag fyller en vecka nyförälskad mor idag – igen. Det är svårt att förstå att en vecka redan har gått för jag vill egentligen inte alls att tiden ska gå fort. Den här karamellen vill jag ska smälta långsamt, långsamt i munnen. Vill låta hela gommen fyllas upp av en smak som dröjer sig kvar.

Min stora rädsla den här gången har varit att få återuppleva den första tiden med Hanna. Tiden som mynnade ut i en krönika med titeln: Två sår och tre mjölkstockningar (finns att läsa i appen Preglife). Jag var SÅ sjuk i sex veckor med upprepade mjölkstockningar, svampinfektion och svårläkta sår på brösten. Men jag känner redan att det är helt annorlunda den här gången. Mjölken rann till snabbt och Nils hade gått upp i vikt när vi åkte in för vägning och hörselkontroll på sjukhuset. Jag har som väntat fått skavsår på båda brösten (som jag fått med alla barnen den första veckan) men de håller redan på att läka fint!

Ja det är en euforisk känsla att allt har gått så smidigt och lätt. Och jag kan fortfarande inte riktigt ta in att jag faktiskt har fött sex barn och att de finns runtomkring mig allihop. De är så vackra. Under de här åren har jag fått frågan om det är samma pappa till barnen många gånger. Ni som följer mig vet ju. Men ja, det är samma pappa.

Min kropp efter förlossningen + ärliga barn

Min yngsta dotter har under veckan som gått frågat mig upprepade gånger vad det är som egentligen finns i magen nu – bebisen är ju ute! Hon tycker att jag fortfarande är tjock. För hennes såg ekvationen ut såhär. Stor mage = bebis. Bebis ute = ingen mage. BEBIS UTE + STOR MAGE fanns inte i hennes föreställningsvärld. Så ja, jag har fått förstå att jag fortfarande ser gravid ut. Tar det med ro. Men ser fram emot att snart få börja röra på mig och sakta men säkert få tillbaka min kropp. Det jag inte tänker göra är att börja banta. Efter att ha läst Erik Hemmingssons bok Slutbantat så är jag rätt övertygad om att kaloriräkning och hets kring vikten inte är rätt väg.

Jag känner en ny sorts ömhet inför kroppen. Tänk vad den har åstadkommit. Att straffa den – kroppen – med någon sorts skam och hets kring vikten känns inte alls bra. Däremot vill jag ju att min kropp ska hålla för att bära, lyfta och leva i många år till. Så jag kommer försöka lyssna till vad den behöver och i lagom takt börja med promenader och lättare hemmaträning. Låter det flummigt?

Nja, att försöka lyssna in vad jag och min kropp kan behöva är ett vinnande koncept. Det har jag lärt mig. Kroppen är trots allt en komplex helhet och det går inte att plocka loss den i olika stuprör, något som vi har försökt göra länge. Ofta med förödande resultat. Att dra en parallell till att föda barn ligger nära till hands. Livmodern är inget stuprör som ska trycka ut ett barn: helt avskiljt från resten av kroppen. Den förklaringsmodellen (som har varit förhärskande inom förlossningsvården i några decennier nu) fungerar inte särskilt bra. Modermunnen öppnar sig inte en centimeter i timmen och majoriteten av alla kvinnor är inte värksvaga. Vi är värkstarka men föder i olika takt. Mänskligheten skulle aldrig ha överlevt om de inte vore för att kvinnor är VÄRKSTARKA mer än något annat. Däremot kan man lätt som en plätt ta ifrån kvinnor deras egen agens i födandet och få dem att tro att de inte kan föda barn. Men se den gubben går jag inte på längre.

När jag födde Nils så lyssnade jag inåt på mig själv och vad jag behövde. Hela vägen. Det blev ett vinnande koncept. Här en bild från förlossningen.

”In the zone”

Den första tiden med barn

Lämna en kommentar

Du som redan är förälder, hur minns du den allra första tiden med barn? Själv minns jag den allra första tiden med barn som att ha hamnat i ett nytt och främmande land. Det var andra dofter, andra smaksensationer – jag kände plötsligt saker på ett annat sätt. Nånstans hade den stora kärleken slagit rot i mig och samtidigt öppnat för en ny och oändlig sårbarhet. När jag hör musiken som jag spelade de allra första veckorna (Cesario Evora) så kastas jag tillbaka till det där andra landet. Om jag skulle beskriva den första tiden med ett ord så skulle det bli ordet skör. Det tog flera veckor för mig att känna mig lite mer självklar i det nya. Förälskelsen i mitt barn var total och stark men inuti mig var det skört och transparent som tunt papper. När mitt barn skrek och ville amma på natten så satte jag mig spikrak upp på en stol eftersom jag lärt mig att hon behövde få rätt tag om bröstet. Det var så obekvämt och omysigt som något kunde bli. När det plötsligt började läcka mjölk ur mina bröst efter någon vecka så kände jag mig främmande inför mig själv: ett däggdjur jag inte valt att bli. Däggdjuret hade valt mig.

Det var en krock mellan den kultur jag levt så länge i och det här nya landet som jag plötsligt hade hamnat i. Världen som den var för bara en vecka sen fanns inte kvar.

Mitt lilla barn behövde mig ständigt. Det var svårt att komma ifrån och ta en dusch. Mina egna behov fanns nu hela tiden på andra plats, mitt barn hade gått in och knipit förstaplatsen. Jag var ung när jag fick mitt första barn och det gjorde att jag växte upp och blev vuxen ihop med henne. Det finaste var att för henne så dög jag så bra. Jag var precis allt det hon behövde.

Här andra röster om den första tiden med barn:

För mig var första tiden med första barnet det mest överväldigande jag har varit med om. Nu vet jag att det fanns odiagnostiserad npf i botten också, men det visste jag ju inte då. Jag har alltid haft ett stort behov av autonomi och av att kunna planera. Jag visste ju i teorin vad bebisar har för behov och att de förändrar saker, men jag fattade det inte förrän jag hade ett litet barn som ville tillbringa all sin tid på min kropp och sket högaktningsfullt i mina planer och föreställningar. Hur hanterar man kombinationen av en primal, nästan fysiologisk drift att uppfylla bebisens alla behov och ett desperat behov av autonomi? Det går inte. Det kändes som om jag hade förvandlats till ett djur. Det kändes som om jag levde i något som skulle pågå för evigt. Jag var i chock över hur liten betydelse rationella resonemang plötsligt hade. Kuratorn på BVC screenade mig och konstaterade att jag inte var deprimerad, och det tror jag inte heller att jag var. Jag var bara i chock över hur totalt mina känslor och instinkter gentemot bebisen slukade allt annat. Ingen förstod, föreslog bara strategier som aldrig fungerade. Den bifogade bilden symboliserar så starkt den tiden för mig. 

Rebecka

Jag har haft två fruktansvärda graviditeter med hyperemesis gravidarium och kopplat till det mått mycket psykiskt dåligt (jobbigt med första och mycket värre med andra). Så efter förlossningarna har det båda gångerna känts som att livet kommit tillbaka, jag har mått fysiskt väldigt bra och kunnat äta direkt. Efter första hade jag så mycket energi efter förlossningen och ville så gärna att livet skulle bli ”som vanligt” då jag längtat efter det hela graviditeten, så jag körde på och ställde klockan på morgonen, gick upp och duschade, sminkade mig och städade. Lägenheten har nog aldrig varit så fräsch. Och det kändes så härligt att allt var tillbaka till det normala. Men ganska snabbt tog småbarnslivet ut sin rätt, amningen strulade, bebis hade gulsot och blev tvungen att väckas för att bli matad, han ville aldrig ligga ner och jag kände snabbt att min kropp inte var min egen igen. Den känslan jag så desperat behövt efter den jobbiga graviditeten.

Jag är helt säker på, såhär i efterhand, att det dåliga måendet under graviditeten övergick till en postpartumdepression som aldrig riktigt fångades upp. Jag är sjuksköterska själv och hade ju inte det jag tyckte var de ”klassiska” depressions-symtomen. Jag kände mig inte deprimerad och kände en enorm kärlek till mitt barn direkt. Men jag fick också panik av tanken på att vara ensam med honom, mest för att jag inte riktigt kunde kontrollera mina egna känslor när han var så ledsen. Jag grät mycket och var väldigt trött, det kändes inte alls kul att ha en bebis även om jag älskade honom över allt annat. Trodde helt enkelt inte att bebislivet var för mig, det blev bättre när han närmade sig ett år och jag tyckte att det blev mer och mer roligt att vara förälder.

Med andra var jag beredd på att jag inte skulle njuta av första tiden med bebis. Jag mådde ännu sämre (både av hyperemesisen och fick vara inlagd flera veckor, samt sämre psykiskt) och denna gång fick jag mycket hjälp, bland annat SSRI (antidepressiva). Jag kände inte att medicinen hjälpte så mycket under graviditeten men vi bestämde att jag skulle stå på dem tills bebis var minst 6 mån. Efter att bebis kommit fick jag den där underbara energikicken och kände mig helt hög på livet! Bebis var en otroligt lätt unge som sov och åt samt gillade att ligga själv då och då. Jag var hela tiden beredd på bakslaget, precis som det blivit med första och tog det lite försiktigt. Corona gjorde att vi var mycket hemma och inte träffade så många. Vi hade också planerat annorlunda den här gången. Vi var båda föräldralediga och hemma tillsammans i tre månader, vi flaskmatade och efter 3,5 månad började vi båda jobba varannan vecka.

Och bakslaget kom aldrig!! Inte tvåbarnschocken heller. Jag har aldrig varit såhär lycklig och känt mig så tillfreds med livet. Jag älskar bebistiden denna gång! Hon är nu snart fem månader och jag kan inte må bättre. Enda smolket i lyckobägaren är att min man istället fått en depression efter att dottern föddes. Han hade det så jobbigt också under min graviditet och jag tror att han nu kan ”släppa ut” allt det. Lite tråkigt men jag tänker att det är tur att jag mår så bra och att det är min tur att stötta honom nu.

”Första tiden med mitt första barn var som en dröm!”

Första tiden med mitt första barn var som en dröm! Hon var så självklar i allt hon gjorde, det var så enkelt att bli mamma! Amningen funkade klockrent och hon sov, åt och var nöjd. Lite kvällsoro ett tag men vi kände att vi hade det oförskämt bra. Jag valde att vara mycket för mig själv, det kändes rätt. Ville inte umgås med någon, lilla mini som hon hette i tre månader var solen jag roterade runt. Vi fick snabbt ett fint band som håller sig starkt än idag 10 år senare. Min andra dotter föddes 22 månader senare. Vilken skillnad allt var. Jag blev omkullkastad.. totalt! Amningen fick vi inte till och ombads börja med ersättning tidigt. Såriga bröstvårtor. En bebis som var sååå missnöjd, hon bara sov korta stunder och skrek väldigt mycket. Tog hjälp av Amningshjälpen men det hjälpte faktiskt inte alls. Hade önskat så mycket mer från både dem, förlossningen och BVC under denna tiden. Förlossningen uttryckte att ”jag var som gjord för att föda barn” och BVC sa att barn skriker.. men hon slutade…inte skrika på 8 (!!!) månader, å vi fick ingen hjälp annat än att jag skulle se över min kost, ge henne ersättning och stå ut.. slutade med att jag kraschade.

Jag sov ju inte, och liten blev rund som en boll av all mat hon fick. Idag är hon en stark, pigg, nyfiken och otroligt glad sjuåring. Men det har satt djupa hullingar i mig som jag fortfarande får jobba med. För att inte känna mig som en misslyckad mamma det första året med henne.. även om jag som nybliven tvåbarnsmamma ”skulle” ha koll på hur det var att vara förälder så var det nåt nytt att bli mamma till just henne. Nä, besviken på bemötande, förutfattade meningar och att ingen såg mellan raderna att jag höll på att gå under av trötthet och otillräcklighetskänslor. Är mest besviken på min före detta man som valde att jobba natt under denna tid så jag var helt själv om allt… men vi är starka nu! Vi är trygga och har otroligt starka band jag å mina tjejer! De är fantastiska och jag är lycklig.

Att vilja lämna tillbaka

Första tiden så hade jag en kraftig känsla av att vilja ha det som innan. Att jag ville lämna tillbaka honom.. Även fast jag älskade honom enormt mycket direkt. Känslan av ett ansvar som aldrig tog slut var överväldigande. Men helt plötsligt en dag någon månad efter att han fötts så tänkte jag ”jag har inte känt den där stressen på ett tag nu”

Glädjespeed

Kände starkt glädjespeed och minimalt behov av sömn första dagarna. Vi dök ner i bebisbubblan och gosade mycket hud mot hud. Hade en euforisk känsla i kroppen första månaden, beröring var extremt välbehagligt. Var djupt tacksam och stolt över min kropp! Förvånades över känsligheten för kommentarer från hälso- och sjukvårdspersonal, blev osäker även fast jag kände till fakta (är barnsjuksköterska och jobbade då på bvc). Min syster och mamma gav mig den empowerment och den pepp jag behövde.

”Allt var magiskt första tiden”

Jag tyckte allt var helt magiskt första tiden! Jag hade en riktigt tuff förlossning, vår dotter föddes tittandes mot stjärnorna och hon vägde 4130 gram, jag fick en andra gradens bristningsskada.
Vi lämnade 8 timmar efter förlossningen, efter första ronden.
Allt föll sig så otroligt naturligt! Allt från amningen till att läsa hennes signaler. Hon var ett otroligt nöjt barn, gick aldrig ner i vikt utan endast upp. Hon hade ökat 500 gram första veckan.

Jag sov knappt men det påverkade mig inte just, hade energi ändå.
Allt var underbart, det var som om jag hade väntat på henne hela livet.

12 dagar efter BF kom hon på min 30-årsdag, 30 minuter efter min egen födelsetid.
Jag litade så otroligt mycket på mig själv och kände mig så trygg i min nya roll som mamma, påverkades inte av andra åsikter om hur ofta jag ammade, att jag bar henne i sjal mest hela dagarna, att jag skulle ”skämma bort henne med närhet”… Jag är lika förälskad i att vara förälder idag, tre år senare, som jag var när hon kom till världen.

Promenad, powerwalk

Nyårslöftet, att börja träna efter graviditeten

Lämna en kommentar
Promenad efter graviditeten
Powerwalk

Jag har varit gravid i 45 månader av mitt liv. Det är nästan fyra år! Visst vore det konstigt om det inte också satte sina spår? Ärligt talat så är jag inte alls så märkt av mina graviditeter förutom att jag har gått upp 3 kilo för varje barn (ja det blir 15 kilo). Det där kilona tycker jag att jag bär ganska fint, ja jag känner mig fin. Vikten är faktiskt inte allt! Men efter mitt femte barn har det tagit lång tid att komma över den där tröskeln till att börja röra på sig så att det känns i kroppen på riktigt – jag är ännu inte över den. Tack och lov är jag väldigt förlåtande mot mig själv på den punkten. Herregud, jag har ju fem barn att ta hand om, försörjningsansvar, jobb, ett hushåll som aldrig verkar vilja börja ta hand om sig själv och ett hem i behov av renovering.

Men för mig är det där passet på Friskis och Svettis eller löprundan i skogen som får hela kroppen att vakna till liv, för mig är det en ren lyx. Det är bästa sortens egentid. Endorfinerna som kommer efteråt kan bära mig igenom vilken kladdig diskho som helst och får mig att må BRA. De kreativa idéerna som kommer och stressnivån som lägger sig som en fin sten på havets botten är bonuscheckar i mitt mammaliv. Klippkort på ork. Att vara i form fysiskt är helt enkelt viktigt för mitt välmående.

Men det gäller somsagt att komma över den där lilla tröskeln. Efter fem graviditeter och lika många barn har jag iallafall lärt mig att gå ut försiktigt. VÄLDIGT försiktigt. Jag gör inte om misstaget att boka in mig på ett 75 minuter långt styrkemedelpass det första jag gör, om man säger så. Det gjorde jag efter mitt tredje barn: sen var jag helt knäckt. Jag fick skrapa ihop mig själv med en degskrapa och det tog en hel termin innan jag vågade boka in mig på ännu ett pass.

Uppförsbacken är ännu längre den här gången. Under terminen har jag gått på tre motionspass och känt mig som flodhästen som försöker dansa lindyhopp varje gång. Alltså, jag förstår nu hur tufft och tungt det kan vara att bära på många överflödiga kilon. Respekt säger jag bara! Och till alla peppiga thinsplainers där ute: prova att gå på friskispasset i en fatsuit i lagom storlek! Så pratar vi sen.

Men jag är inte den som ger mig i första taget. No no. Jag är ganska smart. Jag inser faktiskt att det är absolut nödvändigt att jag på riktigt kommer över den här träningströskeln om jag ska orka allt det andra jag vill i livet. Det är helt enkelt livsnödvändigt för mig. Problemet är att det måste in i schemat någonstans. Japp, det måste in i den där överklottrade logistiska familjelabyrinten som vi försöker bemästra på svarta tavlan med vita kritor till i köket. Mellan jobb, tandläkartider och disk. Och när hemmet fylls på till brädden av tonåringar så att det till slut känns mer som en ungdomsgård (som också har släppt in två minderåriga barn), ja då känns mina träningsambitioner som något abstrakt. Som en tavla av en impressionist.

Jag känner mig exakt så som min mamma måste ha känt sig back then.

Så idag, såhär några dagar efter att jag formulerade mitt nyårslöfte – som mer är att betrakta som nyårsförhoppningar – och jag fortfarande inte har kommit ut eller iväg på något som kan kallas för fysisk aktivitet, så ställde jag klockan på 7. Alla sover gott. Det är knäpptyst i huset. Jag kan sitta och skriva det här blogginlägget i lugn och ro till en kopp nybryggt kaffe. Och när blogginlägget är publicerat så tar jag på mig ytterkläderna och går en promenad i soluppgången. Nu blir det äntligen av.

Promenad, powerwalk
Foto: Lovisa Engblom

 Följ bloggen via Bloglovin!