Etikett: positive birth

På önskelistan: en födsel utan bismak

Lämna en kommentar

Av Anette Liljeström

Har du tänkt eller fått höra att det är naivt att önska sig en drömfödsel? Onödigt att läsa på och förbereda sig för en födsel på det sätt som du vill ha den? Att det oavsett blir som det blir och du blir bara besviken om det inte blir som du tänkt dig?

Annette heter jag, är uppvuxen i Uppsala och har via Helsingfors och Luleå till slut bosatt mig med man och barn i Kiruna, Sveriges nordligaste stad. Jag är sedan några år utbildad doula via Märtas & Evas doulautbildning och mån om allas rätt till en trygg graviditet och födsel utifrån allas unika behov. Redan som liten drömde jag om att en dag få vara gravid och bli mamma. Vad jag minns hade min mamma aldrig berättat någonting negativt om sina sjukhusfödslar eller beklagat sig dess mer över sina graviditeter. Jag fascinerades av gravida kvinnor och såg upp till dem. När jag blev äldre, med oregelbunden menscykel och lite mer kunskap, insåg jag att det inte var en självklarhet att min dröm skulle gå i uppfyllelse. Jag hade genom livet sökt hjälp från vården för olika besvär men lämnats med en del som jag till slut fått hjälp med via alternativ vård. Samtidigt väcktes mitt intresse för den kunskap och de erfarenheter våra förfäder burit med sig till idag. Efter en tids längtan upptäckte jag att jag äntligen väntade vårt första barn. Vi började förbereda oss för den kommande födseln. Jag sökte information och kunskap. Kanske var jag naiv men jag hade till sist skapat mig en bild av min drömfödsel. Så ostörd, interventionsfri som möjligt med en önskan om att helst föda i vatten, men annars på en pall.

Det beräknade datumet närmade sig och jag fick värkar som kom och gick under en vecka. Bland familj och vänner började det jämföras med egna födslar. ”Borde inte bebis vara född snart?!” och ”Ni kan väl åtminstone åka in och kolla så allt är bra?!”. Jag kände mig lugn, trygg och förväntansfull, utan stress, rädsla eller oro. Till slut åkte vi in ändå, kanske mest för att stilla andras oro men jag blev ju också nyfiken själv – hade det hänt något? Vi fick välja mellan att åka hem och invänta mer ”resultat” eller stanna över natten i ett vilorum på födelseavdelningen. Vi valde det sista för att slippa åka fram och tillbaka.

Natten var lugn

Jag visualiserade vågor som rullade in mot stranden för att sedan sakta dra sig tillbaka igen ut på havet och avta. Personalen jag mötte var lyhörd och tillmötesgående. Det gjordes regelbundna kontroller och däremellan fick jag ligga i avdelningens badkar så länge jag ville eftersom ingen annan gjort anspråk på det. Med 1 cm ”kvar” till 10 hände någonting. Jag hade varit länge på sjukhuset och det var inte ok att vänta längre. Nu behövde något hända, mer kraft i värkarna, för visst ville jag väl få möta bebis snart?! Jag kände att jag hade ork och kunde vänta men allt var nytt, kanske var det ändå bäst att lita på den erfarna barnmorskan nu. Jag blev lagd på rygg i sängen. Hål togs på hinnorna och jag blev strax överväldigad av kraften som tog vid.

Jag tappade allt jag lärt mig och verktygen jag hittills använt mig av. Den lugna andningen byttes till panikventilering. Jag rycktes häftigt ur min dröm och visualiseringen om rullande vågor och stilla havsbrisar. Nu var det som en orkan drog fram genom kroppen. Den gick inte att stoppa och det fanns ingen återvändo! Kraften kändes inte längre som min.  Jag ville därifrån. Jag hörde någon skrika och insåg att det var jag själv. Jag hade bestämt mig för att föda upprätt och skyndade mig ner på förlossningspallen den korta paus jag fick mellan två krystvärkar. Det gjorde barnmorskan stressad. Pallen var inte förberedd för mig. ”Ligg bara kvar i sängen”, sa hon. Jag satte mig på pallen. Min man satt bakom. Mina nävar klämde åt hans ben för allt jag var värd. Kraften slet och tryckte, ner och ut. Bebis fick poäng 10-10-10. Sen trodde jag att vi äntligen skulle få landa. Men då skulle det torkas, vägas och mätas. Jag hade fått en liten bristning och skulle ha några stygn. Barnmorskan ville se att jag kunde kissa men jag kunde inte stå på benen. Det blev skiftbyte. Innan barnmorskan gick berömde hon mig och mitt födande. Hon sa att det här var en födsel hon aldrig skulle glömma. Jag var utmattad och svimfärdig men stolt och lycklig!

Några år senare var jag gravid igen

Det hade gått några månader och vi väntade på att få ett ultraljudsdatum. Men så en morgon vaknade jag tidigt av något som kändes som att jag kissade på mig. Jag skyndade till toaletten och kunde konstatera blödning och vattenavgång. Jag ringde snabbt tillbaka mannen som åkt till jobbet. Innan han hunnit hem föddes en liten, liten pojke. En efterlängtad liten ängel som aldrig fick se dagens ljus. Därefter följde en tid av förtvivlan, sorg och saknad. Bearbetning, acceptans och läkning.

Vi längtade efter syskon men det var mycket som hände i livet och dröjde flera år innan jag blev gravid igen. När vi fick veta att vi väntade barn hade jag svårt att tro det. Dröm och förväntan växlade med oro och rädsla. Saker från min första födsel hade börjat skava inom mig och jag drömde om en hemfödsel den här gången, med välbekanta barnmorskor trygga i att stötta det fysiologiska födandet. Vi bodde nu i Kiruna. Här erbjöds endast ett alternativ. En förlossningsavdelning på ett sjukhus i en annan stad 12 mil, tungt trafikerad väg, genom skog med vilt och snö. När födseln närmade sig var jag inte redo. Jag tog inte de svaga oregelbundna mensvärkarna på allvar. Jag ville inte göra det. Jag ville inte föda än. Var jag feg, eller bortskämd och självisk? Att föda hemma utan hembarnmorskor var riskfyllt. Att föda hemma med så många mil till närmaste kirurg ansågs vara för riskabelt oavsett. Men hur skulle jag veta när det var dags att åka in? Vem skulle jag möta? Hur skulle de ta mina önskemål om en ostörd födsel? Jag visste att jag är känslig och jag visste att födandet stärker våra sinnen ytterligare. Jag visste att min kropp kan föda men att det skulle störas av förflyttning, möta okända människor, bli undersökt, ta diskussioner osv. Jag hade sökt en doula utan resultat. De oregelbundna värkarna gav inte med sig. Plötsligt kände jag ett starkt tryck ner. Vi körde snabbt storebror till barnvakt och samtidigt förstod jag att vi inte skulle hinna till förlossningen. Det fick bli akuten 5 minuter bort. Under mindre angenäma omständigheter men med den inneboende kraften i min kropp föddes en efterlängtad liten son och lillebror. Utåt sett hade allt gått bra, jag och bebis hade klarat oss utan fysiska skador. På insidan dolde sig ett myller av känslor. Sorg och frustration, besvikelse och bitterhet. Jag kunde inte glädjas fullt ut eller vara den mamma, fru och vän jag önskade.

Hembarnmorskor till Kiruna?

När vi bara några år senare väntade en liten igen började vi tidigt kolla upp hur en hemfödsel skulle kunna vara möjlig. Alternativen vi såg var att få upp hembarnmorskor till Kiruna eller att själva åka till dem. Födseln var beräknad under sommarsemestern. Mina föräldrar som bor söderut kunde ställa upp som barnvakt åt äldre syskon. Vi hittade boende att hyra i närheten och fick kontakt med hembarnmorskorna Renée och Lina. Jag var frisk och bebis mådde bra. Förra födseln hade lämnat en hel del hos både mig och min man att bearbeta. Den här graviditeten blev en tid för det. Medan vi planerade och i samtalen med Renée och Lina fick vi gå igenom tidigare födslar och djupdyka i vår relation. Det var stärkande på många sätt och rustade oss båda för kommande födsel samt tiden därefter. Graviditeten innebar liksom tidigare toppar och dalar. Det var mycket praktiskt och ekonomiskt som skulle lösas den här gången. Ibland tröt orken och hoppet men då fanns Renée och Lina ett samtal bort. Min barnmorska Åsa på MVC var också ett stort stöd och peppade mig till att våga drömma och planera för min drömfödsel. Hon skrev ut journalen som vi fick med oss på resan.

Jag hade en tung sista tid av graviditeten

Bebis hade gott om plats och ville inte fixera sig. Det ömmade än här, än där och jag fick svårt att gå. En kväll gjorde min man i ordning födelsepoolen. Om det inte var dags att föda än kunde vattnet ändå vara avlastande för mig. Samma kväll borrade bebis än en gång huvudet ner och åt sidan så att en nerv ut mot benet kom i kläm och benet gav vika. Nu var jag less. Jag hade gjort Spinning babies övningar och kom att tänka på tipset jag fått från Lina om att binda upp magen med en sjal och ett annat tips från Cayenne Ekjordh som jag ville prova. Plötsligt kände jag hur bebis la sig till rätta och skapade ett jämnt tryck neråt. Inbillade jag mig eller var det värkar? Jag sov några timmar och när jag vaknade nästa morgon trodde jag att jag drömt alltihop. Men nej, snart infann sig svaga mensvärksliknande känningar igen. Vi kontaktade hembarnmorskorna som gjorde sig redo för att komma under dagen.

Jag andades genom vågorna som kom tätare och sköljde genom min kropp. Cirkelrörelser med kroppen, tung och avslappnad, i duschen, på pilatesbollen och mot soffan. Min man skötte allt praktiskt och höll poolen varm. När vågorna tilltog i styrka sjönk jag ner i det varma vattnet. Snart smög sig Lina in och en stund senare kom Renée. De sa ingenting. När jag var redo kunde jag berätta att jag kände bebis röra sig. De behövde inte veta mer, inte kontrollera eller undersöka om det faktiskt var så. Jag var trygg, omgiven av min älskade familj och av barnmorskor som fanns där för mig och bebis. Födseln fick fortsätta. Ner, ner, ner. Stundvis överrumplades jag av kraften och blev rädd. Skulle min kropp klara det här? Jag fick bäckenpress som avlastning. Renée uppmuntrade mig att känna efter. Bebis huvud var bara några centimeter upp. Jag kände när vattnet gick och fick ur mig ”ring of fire” när det brände till lite extra. Mellan vågorna kände jag för en stund alla känslor på en gång. Jag skrattade och grät av glädje och lättnad. En sista stark våg och jag höll bebis i mina händer. Navelsträngen som fortfarande band oss till varandra och var bebisens källa till liv lindades av hennes hals och jag lyfte henne till mitt bröst. Hon var här!

Jag fick gå stärkt ur födseln den här gången

Jag kände och känner än idag enbart glädje och tacksamhet! Förundran över hur kroppen är skapt och vad den klarar av. Födseln gav mig tillbaka en stor dos självkänsla och läkte gamla, envisa sår. Visst innebar födseln en hel del jobb, svett och tårar. Det var inte lätt att föda. Jobbet behövde bli gjort. Men jag kände mig trygg genom hela födseln. Jag visste vad forskningen säger, det var inte långt till närmaste sjukhus och vid eventuell risk fanns barnmorskorna där för att omvärdera situationen. Jag citerar Milli Hill:

”You matter. Wanting to have a brilliant birth experience is not selfish. When a child is born, as they say, so is a mother, and motherhood, as you are perhaps about to discover, requires you to be strong, tough, mentally and physically healthy, happy, and madly in love with your children. What better way to set this all in motion than with a truly positive birth?!”

första förlossningen positiv

Hur kan den första förlossningen bli en positiv upplevelse?

Lämna en kommentar
första förlossningen positiv
Foto: Lovisa Engblom

Jag fick en fråga eller fundering som har gått och växt i mig.

”Hur stor skillnad är det att föda sitt första barn och de barn som kommer sen om man föder vaginalt? Jag ska föda mitt första barn om några månader och försöker förbereda mig på olika sätt men ibland känns det som att första barnet alltid innebär en jobbig och hemsk upplevelse och sedan har man chans att få en fin upplevelse till nästa barn. Hur kan man tänka kring detta? Dina erfarenheter? Vad är den fysiska skillnaden?”

Det här är så viktigt. För du sätter verkligen fingret på något som jag tror vi behöver prata mer om. Min egen erfarenhet är nog väldigt lik den som ganska många andra har! Det var ett rejält uppvaknande att föda mitt första barn. För jag levde precis som så många andra gör här i väst – i en kultur där födandet är förknippat med något som händer på sjukhus – en värld som är dold för de flesta tills de föder sitt första barn. Lite som att träda in i förvandlingstunneln på Gröna Lund (om det nu fanns en sådan) och komma ut helt förändrad på andra sidan. FÖR många kommer tyvärr ut helt förskräckta på den andra sidan och med en känsla av att inte ha ”klarat av” att föda barn. Att det var värre eller gjorde mer ont än de trodde. Kanske att det inte alls gick framåt på ett sätt som de hade hoppats. Det är för vanligt att komma ut som nybliven förälder med en hop av anklagelser som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Anklagelser som riktas antingen mot den egna kroppen eller mot sjukhuskroppen.

Inför den andra förlossningen är det många som på olika sätt försöker claima sin förlossning, bottna i upplevelsen av hur det egentligen var att föda sitt första barn, som slukar böcker, går en profylaxkurs, kanske betalar för ett stöd de inte upplevde sig ha första gången (kanske anlitar en doula). Det är helt enkelt många som försöker fixa något trasigt inför sin andra förlossning. Inte alla såklart, men för rätt många i vårt samhälle skulle jag säga. Lite för många.

Det är ett strukturellt problem som handlar om flera saker. Dels handlar det om att vi inte värderar själva upplevelsen av födandet (att den i sig kan vara direkt livsavgörande), utan att upplevelsen mer ses som trivia. Alltså – vi ska vara glada om upplevelsen blev bra men inte hänga läpp om upplevelsen blev dålig, eftersom ett friskt barn är det som räknas. Vi saknar också idag en hel del kunskap om själva födandet eftersom födandet i sig har blivit så otroligt medikaliserat. Jag citerar Milli Hill:

”Like death, birth has become something we’ve lost touch with, that no longer takes place in our communities and that we therefore rarely see or hear. Women go to the hospital and come back with a baby, and what happens in the intervening day or two remains a somewhat terrifying mystery.”

På sista tiden har vi börjat prata lite mer om vad som faktiskt händer inne på förlossningsrummen men många förstår ändå inte hur mycket de har möjlighet att påverka inför sin förlossning. Vi är alla invaggade i att det är något som löser sig bara man åker in till sjukhus. Förberedelserna inför förlossningen tenderar därför att få en väldigt praktisk karaktär idag med fokus framförallt på sjukhusrutiner, vad man bör packa i väskan, om man behöver lägga i pengar i p-automaten och hur regelbundna värkarna ska vara innan man får komma in. Hur det fungerar att få en epidural eller vad lustgas egentligen är. Rent medicinskt löser det sig oftast när man åker in till sjukhus – men att föda barn är inte enbart en medicinsk sak.

Riktig kunskap om födandet går därför många helt förbi. Alltså vad som verkligen spelar roll för födandets inneboende dynamik – känslor av trygghet, hormonet oxytocin, platsen, dina relationer, hela den känslomässiga processen som spelar en helt avgörande roll för kroppens egen process. Det är för många i vårt samhälle en stor blind fläck.

Den första förlossningen tar ofta lite längre tid. Kroppens vävnader behöver tid att öppna sig när det är första barnet som ska ut och oftast går det sedan snabbare för kroppen att öppna sig när det är andra barnet som ska ut! Musklerna och vävnaden har redan tänjts ut en gång och det är inte samma motstånd. Men eftersom hormonet oxytocin är så avgörande under en vaginal förlossning så spelar även dina känslor roll. Stark rädsla och stress kan hämma oxytocinfrisättningen.

Bottom line, kunskap är makt. Jättebra att du skaffar dig så mycket kunskap du bara kan inför din första förlossning! Min erfarenhet är att de som inför sin första förlossning verkligen funderar och förbereder sig ett varv extra har bättre förutsättningar och större möjligheter att få en fin förlossning. Jag har varit med på många sådana fina förlossningar! Det behöver absolut inte bli en negativ upplevelse bara för att det är första barnet som ska födas. Lyssna på andras (positiva) berättelser av att föda barn. Fundera över vad som hjälpte dem och försök sedan att hitta dina egna nycklar. Vad gör dig trygg? Vem eller vilka ska få stötta dig genom denna process? En positiv förlossningsupplevelse handlar oftast inte om tur utan om en faktisk kunskap om hur kroppen fungerar under födandet.

Jag vill fortsätta skapa värdefullt innehåll! På medlemsplattformen Bottler community kan du stötta mitt arbete genom att bli månadsgivare.

STÖTTA FÖDA MED STÖD VIA BOTTLER