Ibland får jag frågan om varför jag skriver populärvetenskapligt – varför jag inte väljer att forska och skriva vetenskapligt istället. I den frågan ligger ett slags påstående – att en akademisk karriär skulle ge mig ett mycket bättre mandat att förändra istället för att ”bara” skriva populärvetenskapligt. Kanske finns det någon som tycker att jag slösar bort min tid på en blogg där jag också skriver personliga inlägg om mig själv, mina känslor och mitt liv.
Men till dig som undrar varför så vill jag svara att jag medvetet väljer att skriva populärvetenskapligt och personligt istället för vetenskapligt. Jag är dock väldigt glad att många av mina kollegor väljer att lägga sin tid på att forska och skriva vetenskapliga artiklar istället. För det behövs verkligen! Men jag behövs också. Vi fyller olika roller.
Ord spelar roll – alltså hur ett budskap paketeras
Det jag har förstått är att vetenskap i sig inte förändrar någonting. Utan att det alltid är viljan till förändring som i slutändan förändrar. Ta klimatfrågan som exempel. Det finns gott om vetenskapligt stöd för att en massa förändringar i vår livsstil behöver göras NU innan det snart är försent. Men det är som om denna kunskap rinner många – både beslutsfattare men även vanligt folk – genom fingrarna. Den fastnar inte. Hur får man något att fastna? Just i klimatfrågan hjälpte Greta Thunberg till med ”the stickiness factor”, alltså att folk skulle få upp ögonen för denna fråga. Det är lite ironiskt att det som behövdes för att budskapet om klimatet skulle gå hem hos många inte var en expertpanel med professorer utan en ung tjej från Sverige som valde ord som fastnade.
Hur ett budskap paketeras spelar alltså roll. Det finns redan idag en massa forskning om att kontinuerligt stöd under förlossningar spelar roll för utfallet, att vattenförlossningar är ett sätt att stärka kvinnors egen förmåga i födandet utan att öka risken för mor eller barn, att en hemförlossning med barnmorskor är ett mycket säkert och tryggt alternativ för en selekterad grupp gravida, att alternativa vårdformer med barnmorskekontinuitet till och med kan ge bättre resultat än konventionell vård för födande, att ett manuellt perinealskydd utifrån inte är någon garanti mot bristningar men att hands off births – särskilt i badet och hemma – verkar kunna innebära ett jättebra skydd mot bristningar. Och så vidare. Och så vidare.
Men hur ser det ut? Väldigt få kan erbjuda kontinuerligt stöd till kvinnor som föder och det är bara i Stockholm som kvinnor under vissa omständigheter kan få sin hemförlossning finansierad av regionen. Vi pratar fortfarande om det finska greppet som om det skulle kunna frälsa oss från bristningar och är otroligt ivriga på det manuella perinealskyddet. En förlossning i vatten är förbjudet på många håll. Vi har nästan inga alternativa vårdformer att tala om när det kommer till förlossningsvård. Så när någon försöker inbilla mig att om jag bara lägger fyra år på att forska om alternativa vårdformer så kommer saken sedan vara biff – det går jag helt enkelt inte på.
Däremot säger jag inte att jag aldrig kommer forska. Det kanske jag visst kommer vilja en dag. Det jag säger är att det finns en enorm diskrepans mellan vad forskningen visar och hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Här finns det helt enkelt ett glapp att fylla. Att skriva populärvetenskapligt – alltså sakprosa – det är ett sätt att med hjälp av både forskning, berättelser och egna fackkunskaper väva ihop och paketera ett budskap som i bästa fall fastnar. Så när någon berömmer mig för att jag skriver så lättillgängligt tar jag det som en stor komplimang. Det är liksom det som är hela poängen.
Mer om ”the how of it” och ”the stickiness factor”
The Stickiness factor is the idea that you can change the presentation of a message to make it more contagious and stickier (having a more lasting impact).
Byt ut ordet VÄRKSVAG mot VÄRKSTARK och hela diskussionen om födande kan ändra karaktär. Plötsligt får många fler upp ögonen för att kvinnor ju i grunden är värkstarka och att något oftast har hänt på vägen när de får diagnosen värksvaghet. Vad hände när 57,8 % av förstföderskorna som kom igång i förlossning spontant år 2018 fick diagnosen värksvaghet i Sverige? För statistik från andra förlossningsenheter visar ju att 57,8 % av alla förstföderskor inte alls behöver värkstimulerande dropp för att kunna föda.
Byt ut ordet hemförlossning och ABC- enhet till rätt vårdnivå och se vad som händer. Varför säger vi att så gott som alla i Sverige ”föder på sjukhus” när de flesta påbörjar sin förlossning i hemmet men sedan avslutar sin förlossning på sjukhus? De flesta byter ju vårdnivå mitt under pågående förlossning. Varför säger vi att en planerad hemförlossning som behöver överföras till sjukhus är en ”misslyckad hemförlossning”? Säger vi någonsin att hemförlossningar som går finfint är misslyckade sjukhusförlossningar?
Pröva att sluta säg ” negativ förlossningsupplevelse” om de som har blivit traumatiserade efter en förlossning eftersom det så lätt hamnar i samma vågskål som ”negativ upplevelse av ett restaurangbesök”. Säg ”känslomässig förlossningsskada” istället (eftersom det ligger närmare verkligheten) och se vilken tyngd orden plötsligt får.
Och varför säger vi så ofta ”förlöst” eller ”nyförlöst” om kvinnor som precis har fött barn? Jag är helt övertygad om att språket vi använder runt födande spelar stor roll. Jag är också övertygad om att det finns både ett behov av och utrymme för populärvetenskap även inom detta område.
