Etikett: PMDS

Den svårfångade mensen

2 kommentarer

Apropå mens. Jag har två döttrar som tittar på youtube och lär sig allt möjligt via youtubers, sminkvideobloggar och instagram. Känner mig uråldrigt gammal när jag skriver detta. De får alltså inte all input från Kamratposten, Pride and Prejudice, Anna Karenina ( plus några smaskiga lättsamma kärleksnoveller som gick att hitta på biblioteket) och den närmaste kamratkretsen – som jag fick när jag var ung.  I deras bokhylla finns Clara Henrys ”Ja jag har mens, hurså?” och Therese Lindgrens ”Ibland mår jag inte så bra”.

Idag finns det många som pratar om ämnen som förr var mer eller mindre tabubelagda, ja som mens och psykisk sjukdom. Inte för att de två på något sätt behöver hänga ihop. Clara Henrys lättsamma, humoristiska och lite gapiga ton påminner om Caitlin Moran. Ut med det bara! ”Till dig som precis blivit mensare” och sen så mycket information om bindor och blod och lingonveckor så att jag nästan blir illamående. Rakt upp och ner, inget att skämmas för!

Nej det är verkligen inget att skämmas för eller hymla med. Men ibland är det svårt att balansera all fakta som måste få komma ut i ljuset med ett djup och allvar.  Det är mer svårfångat vad mensen gör med en människa och hur man kan förhålla sig till det på olika sätt. För att den gör något –  det är jag helt övertygad om. Precis som erfarenheten att föda barn gör något med oss människor. Försök att fånga den erfarenheten! Många har försökt, få har lyckats.

Att dissikera allt i sina beståndsdelar kan vara ett sätt att hantera det svårfångade.

Borde man ha en mensfest när någon i familjen får sin första mens? Eftersom jag själv har ett otroligt ambivalent förhållande till mina menserfarenheter, ja som innefattar outhärdlig mensvärk och svår PMDS så är mensen för mig allt annat än festlig. Men den är ju iallafall ett tecken på att kroppen fungerar och mina barn är ju fantastiskt fina.

Men kanske att en mensfest skulle kunna vara ett sätt att möta något svårfångat? En slags kärleksmanifestation i liten skala. Jag ska fråga mina barn vad de tycker om saken.

 

Artefakten PMDS

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Alla som är intresserade av kvinnor och hormoner – tips på en bra blogg; Kvinnorochhormoner.blogg.se Det är Inger Sundström Poromaa som är professor i gynekologi som skriver. Jag har redan läst igenom så gott som alla inlägg – mycket intressant – och fastnade för ett stycke om PMDS. Inger resonerar om huruvida PMDS finns av en anledning, om det rentav kan ha en skyddande effekt (vi är ju vana att tänka att allt har en mening!), men kommer fram till att hon inte vet. Hon tror att det kan vara en artefakt, det vill säga något som inte fyller den minsta funktion men som ej heller var tänkt att bli ett problem.

Anledningen till min slutsats är att det är först under 1900-talet som kvinnor får tillräckligt bra hälsa, tillräckligt god kunskap, och även möjlighet att kunna menstruera. Dessförinnan hade vi inte så många menstruationer under vårt liv som vi har idag.

Idag får vi (i genomsnitt) vår första menstruation vid 13 års ålder och den sista menstruationen inträffar som regel vid 52 års ålder. Med avdrag för två graviditeter och tillhörande amningsperiod kommer vi att menstruera i cirka 36 år, dvs drygt 400 menstruationer.
För 200 år sedan var hälsoläget ett annat. Svält, undernäring, och ensidig kost försenar puberteten och tidigarelägger klimakteriet. Åldern för första menstruation var omkring 16 år och dessutom kom kvinnorna i klimakteriet redan i 40-års ålder. Däremellan var vi huvudsakligen gravida, eller så ammade vi. Enligt beräkningar som finns gjorda tänker man sig att kvinnorna förr i tiden hade 16- 17 menstruationer totalt under deras fertila tid.

PMDS har sannolikt ingen funktion. Det var helt enkelt inte meningen att vi skulle menstruera så ofta.

Jag kan fascineras och våndas lite när jag tänker på ett kvinnoliv utan särskilt många menstruationer. Och vad den där artefakten PMDS kan ställa till med för kvinnor idag som lever långa liv med många menstruationer.