Det är med viss sorg som jag läser barnmorskorna i Huddinges slutreplik i SVD. Inte för att det inte är en bra replik utan just för att den på ett så ärligt och metodiskt sätt ger ett förkrossande svar på tal till Ella Bohlin och Peter Carpelans inlägg den 12/5 i samma tidning. Jag citerar några valda delar här.

Apropå Bohlins och Carpelans förslag om fler utbildningsplatser:

Vi har dessutom med tydlighet beskrivit att det saknas erfarna barnmorskor som kan handleda studenter. Fler utbildningsplatser kommer inte leda till en förbättrad arbetsmiljö, utan snarare tvärtom. Belastningen på erfarna barnmorskor är redan i nuläget alldeles för hög och handledarskapet är ett tungt – om än inspirerande – ansvar som förväntas utföras utan extra avsatt tid eller nämnvärt lönepåslag. Ett ökat antal studenter ute i klinik kommer leda till ytterligare belastning på arbetsmiljön med fler uppsägningar som konsekvens. Varje år utexamineras över 100 barnmorskor bara från de två lärosätena i Stockholm. I övriga landet finns ytterligare 10 utbildningsorter. Enligt Socialstyrelsen ligger antalet pensionsavgångar i barnmorskekåren på cirka 160 per år i hela landet. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Det är arbetsmiljön som skapar brist på barnmorskor, inte för få utbildningsplatser.

Landstingsråden vill dessutom möjliggöra en ”mjukstart” för nya barnmorskor. Detta genom att de ska få gå bredvid en erfaren barnmorska de tre första månaderna. Det är en fantastisk idé, men vem ska hen gå bredvid? Återigen återkommer vi till grundproblematiken, det saknas erfarna barnmorskor att handleda studenter och stötta nya kollegor!

Barnmorskorna poängterar återigen att det inte är på grund av lokalerna som barnmorskorna säger upp sig:

 Så vitt vi vet har ingen av våra kolleger sagt upp sig på grund av omoderna rum. Däremot säger de upp sig på grund av en orimlig arbetsmiljö och obefintlig löneutveckling. Notera att ”arbetsmiljö” alltså står för något betydligt mer komplext än den fysiska miljön. Visst är det önskvärt med nybyggda lokaler men det är ingen enskild faktor som kommer leda till en lösning på bemanningsproblematiken.

Repliken avslutas med dessa rader:

 Akuta omständigheter kräver akuta åtgärder, något vi helt saknar från landstingsrådens håll. Sedan vår debattartikel publicerades den 11/5 har ytterligare en barnmorska sagt upp sig. Vi har 11 förlossningsrum, just nu är 9 öppna. Vi vågar knappt tänka på hur många (eller få?) rum vi kommer kunna hålla öppna fortsättningsvis.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har skrivit på ett avtal med Åbo som säkrar neonatalplatser i Finland över sommaren. SVT nyheter. Eftersom platsbristen väntas bli akut i sommar. Jag förstår att enhetschefen Erik Norrman har blandade känslor inför detta och som han säger:

 Vi vill ju inget annat än att vårda barnen själva, men det vore också oansvarigt att ta emot fler barn än vi klarar av.

Ja det är klart att det är en bra nödlösning att Finland förbereder sig, anställer personal som ska vara beredda på att få prata svenska  med föderskor från Sverige. Men hur har vi kunnat hamna här? De flesta som bor i Sverige vill väl rimligen även föda och få vård av sina för tidigt födda barn i Sverige. Hur har det kunnat få gå så långt?

Detta är en konsekvens av att många, flest kvinnor i vården, faktiskt har fått nog av att lojalt behöva betala med sina kroppar och sina liv för att vården ska fortsätta att fungera. Vi är många som har sagt ifrån, förvarnat, larmat och drivit frågan på olika sätt. För att vi trots allt vill kunna vara kvar i vården och vårda människor, även födande kvinnor och nyfödda barn – men för att kunna göra det behöver vi ges rimliga förutsättningar till att göra ett bra jobb.

Jag och många kollegor med mig har efter många års kamp valt att göra på andra sätt. Men vi finns här, vi är många, vi är verkliga och vi är utbildade sjuksköterskor och barnmorskor. Give us an offer we can’t refuse och vi är tillbaka som fast anställda inom förlossnings eller neonatalvården fortare än ni hinner säga ” Åbo”.