Kristina Turner

Att föda barn är en initiering

The positive Birth Calendar 2021

Av Kristina Turner

När jag födde mina barn var det något av det största jag varit med om – det är allmängiltigt och tidlöst stort att bli mamma. Jag har förändrats för alltid av att dessa fantastiska människor kom in i mitt liv och av privilegiet att få bevittna och stödja deras utveckling till egna, självständiga individer.

Men det var inte det enda som hände. Att föda barn innebar också något oerhört stort för mig som människa, förutom att mina barn kom till världen. Det jag upplevde kan bäst beskrivas som en psykospirituell transformation eller initiering.

Att barnafödandet kan vara krävande och smärtsamt vet alla som fött barn. Det ÄR en av de största utmaningar vi genomgår i livet – både psykiskt och fysiskt. Just därför finns det så mycket kraft att hämta i upplevelsen av att bli mamma.

Det jag upplevde när jag födde mina barn var att jag gick igenom en skärseld som smidde mig till den kvinna jag är idag. Jag fick uppleva vidden av min kraft, djupet av mitt mod och fick tillgång till helt outforskade kraftkällor inom mig. Jag fick se vem jag verkligen är. Utan att ha fått uppleva detta hade jag varit en annan människa.

Vi är snabba med att hylla de elitidrottare som antar utmaningar som ligger precis på gränsen för vad som är möjligt för dem. Men när en kvinna föder barn självständigt behandlar vi det som om det vore självklart (”det hade gått bra för henne hur hon än gjorde – hon hade lätt för att föda”) eller som om det vore något livsfarligt för alla (”jag fattar inte att man VÅGAR föda hemma/utan smärtlindring/när man gått över tiden”). Jag anser att ALLA kvinnor med få undantag kan få tillgång till det okuvbara självförtroende, den djupa självkänsla och den outtömliga kraftkälla som barnafödandet kan ge tillgång till. Den kollektiva synen på vad det innebär att föda barn omöjliggör detta för de flesta.

Vi uppfostras att tro att vi inte kan lita på våra kroppar. Det påverkar vår förmåga att föda barn – och i förlängningen allt vårt skapande.

Födandet som en övergångsrit

När vi föder ostört och fysiologiskt fördjupar vi kunskapen om oss själva på ett sätt som kanske inte ens åratal av psykoterapi kan uppnå. Vi lär oss genom direkt fysisk erfarenhet vilka mönster som dyker upp i en verklig krissituation och hur vi övervinner dem. Vi inser att vi har MYCKET större kraftresurser än vi någonsin kunnat ana. Vi vet att vi överlever och till och med blir stärkta av det outhärdliga. Att genomgå födandet som en övergångsrit ger oss verktyg som vi kan använda oss av hela resten av livet, och som utrustar oss för att klara även till synes oövervinnerliga svårigheter.

Att föda är en initiering i vem du verkligen är och vilka krafter du verkligen besitter. Att komma till en förkroppsligad insikt om att gränslandet mellan liv och död faktiskt existerar inom alla kvinnor – att vi ÄR livets portal – är transformerande.

Att föda innebär en övergång från ett stadium till ett annat – du går från ung och oberoende kvinna till mammans livslånga roll och status över en natt. Att träda in i moderskapet är omvälvande och krävande. Den inre tillväxt som sker genom att konsekvent prioritera en annan människas behov över sina egna är vad många andliga mästare ägnar sina liv åt utan att lyckas. Egot slipas ner till en diamant av opartiskhet inför gott och ont. Du lär dig att det inte är snällt att alltid låta någon få som de vill. Du blir van vid att vara impopulär. Ditt hjärta växer med moderskärleken till att innefatta alla barn och du ser sambandet med allt liv på jorden allt tydligare.

Hur vi väljer att föda är avgörande för hur vi träder in i moderskapet och för hur resten av våra livet kommer se ut. Det är inte bara ditt barn som föds: du föds som mamma. Du träder in i din skapelsekraft som kvinna.

Själva övergångsriten sker om du ostörd får göra resan ner i underjorden för att hämta ditt barn. När du föder fysiologiskt når du lättare det transliknande liminella tillståndet ”mellan världarna”. Med sammandragningarnas ökande kraft färdas du till ”en annan plats”, ett annat medvetandetillstånd – där ditt barn också vistas.

* * *

När jag födde mitt första barn på dåvarande ABC-kliniken i anslutning till Södersjukhuset minns jag att jag länge stirrade på den stora runda klockan på väggen. Jag visste att den ville visa mig något betydelsefullt, men jag förstod inte vad eller hur. Och jag var inte heller intresserad. Jag var bortom tiden. Utom mig själv. Inte utom mig av smärta, utan av den kraft som strömmade igenom mig och som satte mig i direkt kontakt med livets mysterium. Jag var djupt nere i underjorden på väg att hämta mitt barn och befann mig inte längre på Södersjukhuset.

Kvinnor kan bete sig underligt i det här stadiet. Vi kan göra eller säga sånt som vi vanligtvis inte skulle göra: bete oss djuriskt eller råma, skrika, svära, ta av oss alla kläder. Det är som om jaget nedmonteras när neokortex nedregleras och det limbiska systemet får ta mer plats. Vi kommer i kontakt med en uråldrig, primär kraft som har sitt ursprung i underjordens mage. Att ha upplevt detta gör oss mer förankrade och minskar risken att vi förlorar oss själva i en fragmenterad värld. Det påminner oss om vilka vi är.

Den här märkliga ”platsen” som finns inom den födande mamman, och som hon får tillgång till genom de hormonkaskader som utlöses när hon föder fysiologiskt, är där vi möter det sant feminina. Det är inte alls vad vi tränats att tro – gulligt, medgörligt, svagt. I stället upptäcker vi när vi föder i vår egen kraft att vi besitter vilddjurets styrka, krigarens själ och gudinnans visdom. Inte konstigt att man vill kuva den kraften – vi hjärntvättas att tro att födandet är smärtsamt och livsfarligt så att vi blir rädda för de situationer då vår kraft är som störst.

Varje gång man föder barn nedmonteras man som den man varit och återföds igen som mamma, om och om igen. Sen återgår man till det till vanliga livet, men som en ny människa. Det krävs tid och bearbetning för att införliva upplevelsen i sitt nya jag, och därför finns i många kulturer en ”lying-in period”, en viloperiod som sträcker sig runt 40 dagar efter födseln. Det ger tid för fysisk återhämtning, men gör det också möjligt att integrera vidden av upplevelsen i det nyfödda jaget.

Alla tillväxtprocesser består i någon mån av nedmontering, sönderfall, ommöblering av gamla delar i en ny helhet, transformation och återfödelse. Att föda barn är en övergångsrit från ett stadium till ett annat då du själv föds på nytt. När du får ditt första barn lämnar du för evigt ungflickan bakom dig och träder in i en helt ny fas i ditt liv: Moderskapet. Det är en mycket stor upplevelse som förlorat sin rättmätiga plats i samhället. Därför arbetar jag outtröttligt för att skapa de sammanhang där den kan återupprättas.

Kristina Turner, författare och födelseaktivist

ownyourbirth.se

braidoorganics.se

fodalugnt.se