Av Lena Ahlner

Jag heter Lena Ahlner och är 55 år. För fem år sedan blev jag färdig barnmorska. Min väg till att bli barnmorska började som en tanke redan då jag fött mitt första barn. Vägen har varit lång och lite krokig men tillslut kom jag dit. Sedan jag födde mitt första barn 1987 har jag varit väldigt fascinerad och inspirerad av födandets kraft och dess betydelse.

Då var jag en ung och ganska osäker kvinna som kände att jag är ju inte sjuk varför ska jag åka till ett sjukhus för att föda? Jag hade några år tidigare bott granne med en kvinna som födde i sitt hem så den vetskapen fanns i mitt bakhuvud. Såg en lapp på ett träd, detta var alltså innan internet, att Föda hemmaföreningen skulle ha möte så jag gick dit och träffade ett gäng fantastiska kvinnor både barnmorskor och hemmafödande kvinnor. Jag fick kontakt med en barnmorska som ville hjälpa mig och mitt första barn föddes hemma i lägenheten efter många timmars kamp. Jag var helt överväldigad över att jag klarade det och kände att efter detta klarar jag vad som helst. Så här i efterhand kan jag se att jag blev störd av att känna in vad de andra i rummet behövde istället för att helt gå in i mig själv och mina behov.

Andra gången hade jag sagt ja till ett TV-team som filmade födseln. Det gick bra och jag klarade av att lyssna inåt mer denna gång, men blev ändå störd. Sen inför tredje gången när jag skulle föda hade jag en ny man och min känsla denna gång var att det måste bli helt på mina villkor och jag ville inte bli störd på något sätt. Så jag sa till honom att jag ska föda hemma och det är inte säkert att du får vara med. Sen när det började närma sig tänkte jag att han nog kunde vara med men dagen då värkarna startade vill jag bara vara själv i rummet, blev under värken störd av minsta rörelse eller ljud från någon annan än mig själv. Hade kontakt med barnmorskan men kände inte att hon behövde komma direkt. Efter flera timmar av värkar åkte min man för att hämta barnmorskan och strax efter att jag blivit ensam i huset kom den första krystimpulsen. Jag kunde helt ostört ge mig hän i det som hände, kände fullständig tillit till min kropp och dess förmåga. Det blev så att jag hann föda innan de kom tillbaka. Ingenting störde mig och denna födsel var helt klart den enklaste.

Mitt fjärde barn föddes två år senare och då var alla tre barnen, min man och barnmorskan i rummet då han föddes! Vid första värken ringde jag barnmorskan och ville ha henne på plats. Det var min mest smärtsamma födsel. Det visade sig senare att flera av suturerna på huvudet var sammanväxta vilket jag tänker gjorde att hans huvud inte kunde omforma sig på samma sätt som det annars gör. Den gången behövde jag verkligen stöd runt omkring mig men jag kunde ändå vara kvar i min egen kraft och inte låta det yttre störa mig på samma sätt som vid de två första födslarna.

Genom åren har jag haft förmånen att få närvara på många hemfödslar förutom mina egna och min dotters två hemmafödslar vilket har varit så lärorikt och stärkande. Jag tänker att dessa upplevelser av både egna och andras hemfödslar har givit mig en stark och självklar tro på födandets kraft, men även en känsla för hur lättstörd en födande kvinna och hennes process kan vara. Därför är det så avgörande för utgången att den födande känner sig trygg i miljön där hon ska föda och med de människor som är där.  Att jag fick kontakt med urkraften inom mig – den som vi alla besitter – fick mig att växa och hitta en styrka som hjälpt mig på alla plan genom livet.

Jag inte kan tänka mig något mer meningsfullt än att vara med och stärka kvinnor i födandet och tillblivandet som förälder.