Etikett: obstetriskt våld

Får man prata om obstetriskt våld?

Lämna en kommentar

Obstetriskt våld är en term som väcker mycket känslor. Det är förståeligt. Jag tänkte i det här blogginlägget vrida och vända på själva termen lite och försöka svara på om det är befogat att använda den.

Nyss fick MP-politikern Madeleine Jonsson motta kritik efter att ha uttalat sig om obstetrisk våld i Göteborgsposten – det ansågs omdömeslöst och olämpligt av läkarförbundets lokalordförande Emelie Hultberg.

Läkarfacket sågar Madeleine Jonssons ord om obstetriskt våld

Historien bakom själva termen obstetriskt våld

För det första, det finns en historia av institutionaliserat våld inom förlossningsvården som vi knappast har erkänt magnituden av eller på riktigt gjort upp med. Parallellt med medicinska framsteg och landvinningar så har det pågått en experimentverkstad på kvinnor inom förlossningsvården. När födandet flyttade in på institution i början av 1900-talet (det gick olika fort i olika länder) så separerades kvinnorna från sitt sammanhang och sina familjer. De fick underordna sig den hierarki som rådde på sjukhuset där läkaren befann sig i toppen och kvinnorna allra längst ner i botten. Kroppslig integritet och autonomi var det inte tal om, onödiga och invasiva interventioner på rutin blev standard samtidigt som kvinnorna konsekvent nekades att fatta beslut över sina egna kroppar.

År 1957 i USA blev en anomym sjuksköterska visselblåsare i tidningen Ladies home journals. Hon kände sig nödgad att skriva om den sadism hon hade fått syn på i förlossninsgrummen. Ett utdrag:

”I feel compelled to write you this letter asking you to investigate the tortures that go on in modern delivery rooms. When I first started in my profession, I thought it would be wonderful to help bring new life into this world. I was and am still shocked at the manner in which a mother-to-be is rushed into the delivery room and strapped down with cuffs around her arms and legs and steel clamps over her shoulders and chest. It is common practice to take the mother right into the delivery room as soon as she is “prepared.” [This preparation would have meant shaved pubic hair and an enema.] Often she is strapped in the lithotomy position, legs in stirrups with knees pulled far apart, for as long as eight hours. On one occasion, an obstetrician informed the nurses on duty that he was going to a dinner and that they should slow up things. The young mother was taken into the delivery room and strapped down hand and foot with her legs tied together.”

Tånganvändningen var skyhög på vissa ställen i USA under denna tidsperiod (upp mot 70%). I Sverige var inte tångförlossningar lika vanliga men samma barska och auktoritära syn präglade förlossningsvården även här. Om du intervjuar en kvinna som har fött barn på 1950-talet i Sverige så kommer du få höra annat än rosenskimrande historier. Idag förstår jag varför min farmor initialt var skeptisk när jag berättade att jag ville studera till barnmorska. Hon hade själv inte några goda erfarenheter. De barnmorskor hon mött hade varit väldigt barska gentemot henne på ett sätt som hade satt spår. Här ett utdrag från Maja Larssons bok Kläda blodig skjorta om en förlossning år 1957:

”Det var han och flera andra i rummet. Alla var så barska, oförstående och auktoritära, det fanns ingen hänsyn, ingen ansträngde sig för att jag skulle ha det bra. Barnmorskorna tryckte på magen och doktorn drog ut henne, jag hörde att hon skrek men sedan försvann hon. De tog henne till barnsjukhuset men det var ingen som sa det till mig, hon kunde lika gärna varit död. Eftersom de klippte mig för att få ut henne sydde de både ut- och invändigt. Jag har fortfarande men av det, ändtarmen är lite slapp, men man vänjer sig.”

Det finns en oändlig mängd vittnesmål om hänsynslös förlossningsvård att ta del av när du väl börjar leta. Ina May Gaskin skriver i sin bok Birth Matters om sin första förlossning som hon likställer med känslan av att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Hon blev bunden till händer och fötter, ett klipp lades i mellangården och hennes barn drogs ut med tång. Allt mot hennes vilja. Kanske inte så konstigt att hon senare kom att bli en förgrundsgestalt för The alternative birth movement.

På Irland experimenterade man med symfysiotomi till långt in på 1900-talet. Mellan 1940- och 1980-talen utfördes detta på uppskattningsvis 1 500 kvinnor, ofta utan kvinnans samtycke och utan att läkaren informerade henne om vad ingreppet innebar. De beskrivningar som går att ta del av vittnar om tortyrliknande smärtor och livslånga men till följd av ingreppet.

Så sent som år 1981 i Jordemodern beskrivs ingreppet symfysiotomi noga med hurtiga utrop som:

Kanske vore det gamla blygdfogdsnittet värd en renässans också i västvärlden!

Vad kvinnor själva ansåg om ingreppet förekommer inte någonstans i texten.

Aktivister i LatinAmerika populariserar termen obstetriskt våld

Begreppet eller konceptet obstetriskt våld började användas av aktivister i LatinAmerika som populariserade det på 1990-talet. De ville uppmärksamma övergreppen och kränkningarna av de mänskliga rättigheterna inom kontexten för det institutionaliserade och medikaliserade barnafödandet. År 2007 blev Venezuela det första landet i världen som fick en lag mot obstetriskt våld där det definieras som:

”the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Sedan dess har flera länder följt i Venezuelas fotspår och stiftat lagar mot obstetriskt våld. I en artikel i The Lancet om det historiska perspektivet på obstetriskt våld så läser jag:

”Activists recognise that obstetric violence is an imprecise semantic category, but argue for its value as a conceptual framework. Framing diverse violations under the umbrella of obstetric violence shifts the discourse away from individual cases and isolated medical malpractice and towards structural conditions—permitted or supported by some health-care systems—that infringe on the collective dignity and wellbeing of childbearing people.”

Det är så jag själv har kommit att förstå begreppet obstetriskt våld, som ett paraplybegrepp för att sätta ljuset på ett viktigt fenomen som förekommer världen över. Men det går också att prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med barnafödande.

Men förekommer obstetriskt våld i Sverige idag på 2020-talet?

Studier visar på en skrämmande hög förekomst av obstetriskt våld i låg och mellaninkomstländer världen över. I höginkomstländer verkar det också vara vanligt förekommande men kan ta sig ett annat uttryck. Här är det mer vanligt med vård utan givet samtycke, att kanske strunta i kvinnans önskningar, inte läsa förlossningsbrevet, övertala till interventioner, ej ge fullständig information innan ingrepp och så vidare.

När jag frågar kvinnor som har fött barn så blir det iallafall ett rungande JA på frågan om det förekommer. Under de år som jag har drivit bloggen Föda med stöd och mitt instagramkonto med samma namn så har jag fått ta emot otaliga vittnesmål från kvinnor som upplever att de har blivit utsatta för obstetriskt våld eller övergrepp. En anledning till att jag själv har kommit att intressera mig alltmer för detta är alla de vittnesmål jag själv fått ta del av. För mig är det omöjligt att avfärda dessa berättelser.

Anna Annborn och Hafrun Finnbogadottir (2022) har intervjuat kvinnor med en negativ upplevelse av förlossningen i Sverige. De intervjuade kvinnorna beskriver i artikeln sina egna upplevelser av övergrepp:

The experience of abuse
Women described that they felt that they had been subjected to inhuman treatment, abuse and threats of violence. Several women described that despite screaming and saying “NO” to examinations, they had been totally disregarded and exposed to recurring abuse, especially in the form of recurrent and very painful scalp-Ph-sampling from the baby’s head. Furthermore, they described that they felt that staff had left them ”open” with large painful ruptures for several hours and without food and drink. Furthermore, they described how they felt that the midwives, against their will, forced their legs apart in order to have access for vaginal examinations. The women expressed that there were also midwives who threatened to call the doctor if they did not obey and behave as they were told to by the midwife. They described experiences of placentas being torn out and that they had been hit on the legs. The women also described that they did not feel treated with respect by their midwives and that it felt as if they tore out the child who did not need to be torn out.

Vidare från samma artikel:

They felt like prisoners in the birthing room. The pain and torment gave rise to feelings of panic and death anxiety. The informants compared the birth experience to rape.

”The behaviour and treatment I was involved in outweighs rape. I have been through it twice and this was twenty-five times worse.” 

Min egen slutsats

Ja, det är tyvärr befogat att prata om obstetriskt våld. Det ska inte antas vara medvetna handlingar med avsikt att skada utan snarare en objektifiering av födande kvinnor som är godkänd av organisationen. Däremot finns det viktiga nyanser som inte riktigt ryms inom detta begrepp och det är lika viktigt att prata om. Ibland kan det vara klokt att istället prata om icke respektfull vård, övergrepp och kränkningar i samband med graviditet eller barnafödande. Eller att prata om vård utan givet samtycke.

Att lyssna på kvinnor och utgå från deras egna upplevelser av vården tror jag är en bra början för att komma vidare.

Referenser:

Goer H. Cruelty in maternity wards: fifty years later. J Perinat Educ. 2010 Summer;19(3):33-42. doi: 10.1624/105812410X514413. PMID: 21629381; PMCID: PMC2920649.

https://www.theguardian.com/lifeandstyle/2014/dec/12/symphysiotomy-irelands-brutal-alternative-to-caesareans

Castro R, Frías SM. Obstetric Violence in Mexico: Results From a 2016 National Household Survey. Violence Against Women. 2020 May;26(6-7):555-572. doi: 10.1177/1077801219836732. Epub 2019 Apr 8. PMID: 30957706.

Ansari, H; Yeravdekar, R. Respectful maternity care during childbirth in India: A systematic review and meta-analysis. Journal of Postgraduate Medicine 66(3):p 133-140, Jul–Sep 2020. | DOI: 10.4103/jpgm.JPGM_648_19

Kassa ZY, Tsegaye B, Abeje A. Disrespect and abuse of women during the process of childbirth at health facilities in sub-Saharan Africa: a systematic review and meta-analysis. BMC Int Health Hum Rights. 2020 Sep 7;20(1):23. doi: 10.1186/s12914-020-00242-y. PMID: 32894127; PMCID: PMC7487593.

Vedam, S., Stoll, K., Taiwo, T.K. et al. The Giving Voice to Mothers study: inequity and mistreatment during pregnancy and childbirth in the United States. Reprod Health 16, 77 (2019). https://doi.org/10.1186/s12978-019-0729-2

van der Pijl, M.S.G., Verhoeven, C.J.M., Verweij, R. et al. Disrespect and abuse during labour and birth amongst 12,239 women in the Netherlands: a national survey. Reprod Health 19, 160 (2022). https://doi.org/10.1186/s12978-022-01460-4

Annborn A, Finnbogadóttir HR. Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery. 2022 Feb;105:103212. doi: 10.1016/j.midw.2021.103212. Epub 2021 Nov 27. PMID: 34872035.

Bohren MA, Mehrtash H, Fawole B, Maung TM, Balde MD, Maya E, et al. How women are treated during facility-based childbirth in four countries: a cross-sectional study with labour observations and community-based surveys. Lancet. 2019;394(10210):1750-63.

O’Brien E, Rich M. Obstetric violence in historical perspective. Lancet. 2022 Jun 11;399(10342):2183-2185. doi: 10.1016/S0140-6736(22)01022-4. PMID: 35691313.

Maja Larsson Kläda blodig skjorta Natur och Kultur 2022

Vad är obstetriskt våld? Del två

Lämna en kommentar

Mitt första inlägg om obstetriskt våld hittar du här. I en nyligen publicerad vetenskaplig artikel har författarna undersökt betydelsen och innebörden av begreppet ”obstetriskt våld” i en svensk kontext. Tolv kvinnor som fött barn och upplevt förlossningen som traumatisk intervjuades. Kvinnorna beskrev att de upplevt både fysiska och psykiska övergrepp. De fyra kategorier som dök upp var:

  1. Undanhållande av information och frånvaro av samtycke
  2. Otillräcklig smärtlindring
  3. Brist på tillit och trygghet
  4. Upplevelse av övergrepp

Författarna sammanfattar sin studie såhär:

”The study shows that physical and psychological abuse during childbirth exists in Sweden and that women experience this as being subjected to ‘obstetric violence’ during childbirth. The phenomenon of obstetric violence is very complex. The abuse of women during childbirth might be a significant problem and quality assurance is required to secure the rights of women giving birth.”

Om du vill läsa artikeln i sin helhet så hittar du den här:

Obstetric violence a qualitative interview study

Om maktmissbruk och härskartekniker

I Sverige lyfts ofta hur medicinskt säkert det är att föda barn här och att mödradödligheten är låg. Det stämmer. Men samtidigt: när jag ställer frågan om obstetriskt våld på mitt instagramkonto så får jag in hur många svar som helst. Det väller in berättelser från kvinnor som känt sig överkörda, förminskade eller rentav upplever sig ha blivit utsatta för övergrepp. Som har fått diagnosen posttrauamatiskt stressyndrom efter sina förlossningar. Här är några av svaren jag fått.

För mig innebär termen obstetriskt våld:

Obstetriskt våld för mig handlar om att undanhålla information och inte efterfråga samtycke. Jag har fött fem barn vaginalt och utsatts två gånger. Just undanhållandet av information och brist på omvårdnad/stöd (omsorgssvikt) är tydliga markörer för mig. Det handlar om makt tror jag. Jag kopplar obstetriskt våld tydligt till härskartekniker. /Umedoulan Mia Jägare

Att inte vara en människa utan ett redskap för andra att göra vad de vill med.

Allt som inte respekterar den födande. Brott mot patientlagen.

Att man gör något utan patientens samtycke.

ALLT som vårdpersonal gör mot en kvinnas kropp som inte är 110% förankrat och medgivet till.

Vård eller avsaknad av vård pga att man följer mallar istället för att se till situationen.

Osynliggörande

Jag får mail nästan dagligen från kvinnor som önskar föda hemma och som vill hitta någon hembarnmorska som kan bistå. Ibland är tonen smått desperat.

Förlossningsvården är ojämlik i Sverige – I Stockholm kan ett 40-tal kvinnor varje år få sin hemfödsel finansierad via skattesedeln. Men själv fick jag betala många tusenlappar för min planerade hemfödsel, trots att jag betalar skatt som alla andra. För mig är det tydligt att bristen på valfrihet när det kommer till förlossningsvård är ett tecken på att kvinnors individuella behov systematiskt osynliggörs i samband med födslar. Varför finns det inga evidensbaserade nationella riktlinjer? Varför är det upp till någons godtycke om hemfödslar ska ingå i vårdutbudet?

I stora delar av Norrland är problemet snarare att få tillgång till någon förlossningsvård överhuvudtaget. Hur kul är det att som födande kvinna behöva finna sig i att vara blott ett emballage med ett barn i som ska transporteras med bil på livsfarliga vägar till ett sjukhus flera timmar bort? Varför spelar inte kvinnans upplevelse någon roll?

Förlöjligande

Att till exempel le i mjugg åt laminerade förlossningsplaner. Att inte ta kvinnors egna ord på allvar eller erbjuda stöd på kvinnans egna villkor. Här är ett exempel på det:

En av dom jobbigaste sakerna jag var med om under förlossningen var nog att ingen vela hjälpa mig med smärtlindring jag vela ha. TENS, akupunktur, stöd, massage osv. Blev konstant ifrågasatt om varför jag inte vela ha EDA. När jag gick på toa ”terroriserade” personalen min sambo om varför jag inte vela ha EDA. Vi blev lämnade själva hela tiden, jag fick panik tillslut av all smärta. Och fick tillslut bråka för att få EDA, då ingen vela hjälpa mig på annat sätt. Det hela var så förnedrande. Att vägras hjälp man ber om, bli ifrågasatt, sen behöva bråka/böna och be för att få EDA jag inte vill ha, men ser ingen annan utväg.

Sen miljoner andra sjuka saker som hände.

Varav en att toaletten var långt bort från vårt rum, jag hade sån foglossning att jag haltade sakta och behövde hålla mig i väggar för att ta mig fram. Fick ingen hjälp fast personal såg och jag berättade hur ont jag hade och hur svårt det var att gå.

Undanhållande av information

  • Att till exempel påpeka risker med hemfödslar men inte berätta att det i systematiska forskningsöversikter visat sig vara medicinskt säkert med betydligt bättre utfall för selekterade lågriskgravida (tre gånger högre sannolikhet till en spontan vaginal förlossning).

  • Att på vaga grunder erbjuda en igångsättning till en förstföderska med omogen livmodertapp utan att berätta att det är ett invasivt ingrepp med risk för utdraget förlopp och traumatisk upplevelse.

  • Att säga ”Ta det som det kommer” utan att berätta vilka rutininterventioner den födande kvinnan förväntas underkasta sig.

Påförande av skuld och skam

De kvinnor som ifrågasätter interventioner eller den vårdkultur de förväntas föda i och som ber om alternativ får ibland finna sig i misstänkliggöranden och skuldbelägganden. Att hänvisa till ”barnets bästa” är ett knep som kan få vilken kvinna som helst att gå med på nästan vad som helst.

Om egenmakt, integritet och vikten av att inhämta samtycke

Jag tror att vi måste börja arbeta mer aktivt på att få till en samtyckeskultur, en där inhämtande av samtycke blir en viktig arbetsuppgift. Ett informerat nej tack ska självklart respekteras.

När jag arbetade som skolsköterska under en tid gick en stor del av min tid åt till att inhämta skriftliga samtycken inför vaccination av barn. Vad jag själv ansåg om nyttan med vaccinationen stod inte riktigt i centrum, det viktiga var vad föräldrarna ansåg om nyttan. Deras givna eller inte givna samtycke trumfade allt annat.

Såhär skriver en av mina barnmorskekollegor:

Tänker på språket, ”då var jag tvungen att”, ”de sa att jag inte fick” osv. Hur födande kvinnor ännu fogar sig, böjer sig, lyder, accepterar. Inte sällan mot sin och sin kropps vilja. Det här är nåt vi barnmorskor måste jobba med. Allt är inte en dans på rosor när vi föder och vi får inte alltid allt vi önskar oss men fy för att födande förminskas till den grad att de förlorar egenmakt och integritet och känner att andra styr över deras huvuden. Tror relationsbaserad vård kan vara en nyckel och viktig del av lösningen på detta maktproblem.

Såhär skriver författaren Milli Hill om hur många kvinnor ännu inte får lov att säga tack, men nej tack.

“What is the point in learning about your options against a backdrop in which the phrase “not allowed” is used with such alarming frequency? Most pregnant couples believe that the majority of choices are out of their hands. In practical terms this means that, on a daily basis, fingers enter the vaginas of women who do not know they can decline. How can this be acceptable? Even the most progressive of maternity conversations emphasizes “informed consent” with the unspoken assumption that consent, not “decision making”, or possibly even “informed refusal”, is the goal. Maternity professionals will speak of how they “consent” women – using it as a verb, “I am just going to consent her”, as if the professional is the active one in the exchange and the woman herself is the passive. It’s time to challenge a system that perpetuates this myth of unquestioning a co-operation and female powerlessness.”

obstetriskt våld

Vad är obstetriskt våld?

Lämna en kommentar

Det här är mitt första inlägg i en inläggsserie om obstetriskt våld. Omedvetet har jag dragit mig lite för att ta upp det här ämnet och skriva om det på bloggen. Kanske är det för att det väcker jobbiga saker även hos mig? Dels väcker det minnen från sådant jag själv blivit utsatt för och behövt bearbeta. Men något som kanske är ännu viktigare: jag påminns om situationer där jag själv i egenskap av att vara barnmorskestudent eller barnmorska har gjort saker mot födande kvinnor som jag idag ångrar.

För att kunna bli legitimerad barnmorska var jag själv tvungen att normaliseras in i ett system där vissa saker bara gjordes utan att först fråga kvinnorna om lov. Vi trodde oss veta bättre än de födande kvinnorna själva. Och allt som görs i bara farten och på rutin befäster maktförhållandet i ett förlossningsrum. Jag minns hur det tog emot de första gångerna, men sen kom jag över den tröskeln. Jag fick lovord och bekräftelse när jag gjorde det.

En hel del barnmorskor som arbetar i förlossningsvården idag blir provocerade när de hör termen ”obstetriskt våld”. Jag kan förstå det. Det är slitsamt att jobba som barnmorska på förlossningen och det sista man vill höra är att man bidrar till att ”göra våld” på kvinnor. Barnmorskor jobbar ju på förlossningen för att hjälpa kvinnor att föda! Så vi börjar där tänker jag, och djupdyker i det här tillsammans.

Vad innebär begreppet ”obstetriskt våld” – hur definieras det?

Själva begreppet obstetriskt våld väcker känslor. Men obstetriskt våld handlar inte om enskilda individers misshandel med uppsåt att skada utan det handlar om ett objektifierande av födande kvinnor. Ett obstetriskt maktutövande som är sanktionerat och godkänt av organisationen.

Obstetriskt våld eller förlossningsvåld är ett paraplybegrepp som omfattar olika former och grader av obstetriskt maktutövande där den födande kvinnan fråntas rätten att besluta över sin egen kropp. Ibland behöver man blicka bakåt för att förstå sig på nutiden:

På 50 och 60-talet i USA så var obstetriska övergrepp normaliserat inom förlossningsvården: under en period förlöstes 65- 70 % av barnen med tång. Kvinnorna gavs ingen möjlighet att säga tack, men nej tack. De blev beordrade att ligga i gynläge, bands fast med läderremmar och ett klipp lades i mellangården. Sedan drogs barnet ut med tång. Partners var inte välkomna inne på förlossningsrummet. Kvinnorna lämnades ofta helt ensamma med morfin och glömskedrogen scopolamine i kroppen tills det var dags att dra ut barnet. Eftersom drogerna påverkade deras medvetande så pass ansågs det klokast att binda fast dem.

Det är lätt att förfasas över hur många förlossningspraktiker såg ut då. Desto svårare är det att vända spegeln inåt mot oss själva och titta på hur vi handlägger förlossningar nu.

Vi är ofta väldigt snabba på att demonisera förövare, särskilt när det handlar om våldtäkt. En slubbig typ som hoppar fram i en park är ju något helt annat än en genuint trevlig person som överträder en annan persons kroppsliga integritet – en som inte kan ta ett nej. Även ett väldigt subtilt uttryckt nej. Men det är precis lika mycket våldtäkt när en trevlig, välkänd och charmig typ överträder någons kroppsliga gränser.

Venezuela var det första landet i världen som började referera till begreppet ”obstetriskt våld” som något straffbart. Deras definition lyder såhär på engelska:

“Obstetric violence: the appropriation of women´s bodies and reproductive processes by health professionals, expressed as dehumanizing treatment and/or abusive medicalization and pantheonization of natural processes, resulting in loss of autonomy and the capacity to decide freely about their own bodies and sexuality, negatively impacting women´s quality of the life”.

Kristina Turners sammanfattning på svenska tycker jag tydliggör vad begreppet obstetriskt våld innebär i praktiken. Hon förklarar det såhär:

Obstetriskt våld utövas när sjukvårdspersonal, medvetet eller omedvetet, berövar en kvinna rätten att fatta egna beslut om sin kropp och sitt kön genom:

  • Avsaknad av information om ingreppet, interventionen eller behandlingen
  • Bristfällig information om fördelarna, nackdelarna och alternativ till behandlingen
  • Tvingande press med hänvisning till rutiner, praxis och auktoritet
  • Risktänk som inte är evidensbaserat

Våldet tar sig formen av omänsklig behandling, kränkande medikalisering och patologisering av kvinnans naturliga processer som innebär att hon förlorar sin autonomi och förmågan att fritt fatta egna beslut om sin kropp och sexualitet, med negativa konsekvenser för hennes livskvalitet. Exempel på avsaknad av information kan vara: ”Nu sticker det till lite”.

Exempel på bristfällig information: ”Cytotec skyndar på förloppet och gör att du öppnar dig snabbare”. ”Cytotec är jättebra”. ”Jag behöver se hur mycket du öppnat dig”.

Exempel på tvingande press: ”Vi sätter igång alla som öppnar sig mindre än 1 cm i timmen”. ”Nu har det inte hänt något på fem timmar, då sätter vi igång alla här”. ”Nu gör vi en hinnsvepning”.

Exempel på icke-evidensbaserat risktänk: ”Det kan innebära fara för ditt barn om vi inte sätter ctg”. ”Vi måste klippa navelsträngen så att vi kan undersöka ditt barn”.

Exempel på patologisering: ”Du är värksvag”.

Maktobalansen i förlossningsrummet

Tänk om vi började tänka på det som händer i förlossningrummen på samma sätt som vi gör om det som händer i sovrummen? Alltså: om vi verkligen på djupet började respektera samtycke i samband med förlossningar. Att kvinnor har rätt att bli tillfrågade, kunna säga nej och sedan bli respekterade för sitt nej.

Milli Hill som har skrivit boken ”Give birth like a feminist” beskriver dynamiken såhär:

”Giving birth like a feminist isn’t about declining everything, it’s about knowing that you can and the shift in power dynamic this brings. To use another example, in your sexual relationship, you hopefully know that if you say no to your partner at any point, they will respect your wishes. You may have been with your partner for just a few years, or for decades, and in all that time you might never have said no to them, not once. You might have said yes, yes, YES to everything! But all along, you have known that, if you wanted to say no, you could say it, and be respected. Just think how the power balance of your relationship would change if this fundamental and often unspoken understanding was not in place? And yet this is the exact dynamic in which the majority of Western women give birth.”

Om vi tänker oss att den födandes kropp är helig och okränkbar. Vad händer då med de här vittnesmålen:

”Det värsta med hela min förlossning, som varade i tre dagar och slutade med sugklocka, var när barnmorskan hade sin hand i mig och tryckte när jag krystade. Det gjorde fruktansvärt ont! Jag skrek flera gånger att hon skulle sluta men det gjorde hon inte. Jag vet fortfarande inte varför hon gjorde det. Det ledde i min mening till att jag fick total panik vilket gjorde att värkarna försvann.”

”Första förlossningen, 8 personer gjorde vaginala undersökningar, ingen frågade om det var okej.”

”Ja, gynundersökningar trots att jag inte ville + händer kvar i mig vid värkar. Skrek av smärta men de tog ej ut.”

”Under min andra förlossning lyssnade inte gynekologen på mig. Det gjorde extremt ont när hon testade att sätta kateter till bebis när jag var öppet 2-3 cm. Jag trodde jag skulle dö pga smärta och även om jag sa stopp och skrek högt så stoppade hon inte. Det var ett övergrepp. När jag träffade henne för efterkontroll, fick jag en panikattack och de pratade för första gången om PTSD.”

”Utan att förklara eller förvarna började barnmorskan massera kanten av tappen som var kvar och det gjorde vidrigt ont. Skulle det behövas hade jag varit helt okej med både behandling och smärtan, och kunnat jobba ihop med barnmorskan, om hon bara förklarat och frågat. Nu blev krystningarna förlängda och uttröttande eftersom hon fortsatte långt efter att min kropps krystning var förbi. Har bara precis börjat smälta att det här nog var våld och del i att göra en i övrigt fantastisk förlossning i badkar till också ett trauma. Det känns som att hon räknade med att jag var tillräckligt borta på lustgas för att inte märka vilket ju inte var sant. Och oavsett stod det i mitt förlossningsbrev att allt i så fall skulle tas med min partner vilket hon inte gjorde.”

Maktrelationer i samband med födslar – om att kontrollera risk

Såhär beskriver doulan Clara Nelzén sin syn på obstetriskt våld:

– Jag tänker att obstetriskt våld är vanligare än man tror och att det mångt och mycket bottnar i ”the birth room power imbalance”. Födande har inte störst makt i förlossningsrummet (även om hon borde ha det). Något som cementerar maktobalansen är risk och vem som kan kontrollera risker. Eftersom barnmorska och läkare osv har ”koll på risk” och ingen vill riskera sitt barn blir det svårt att implementera samtycke i praktiken.

För nästan allt som görs under en födsel görs ju oftast med prefixet ”barnets bästa” vilket gör det svårt att säga nej och att nejet respekteras. Rena hot: sugklocka om en halvtimme”, tjat: vi behöver verkligen CTG för att veta hur bebis mår”, ”vi behöver se vad som hänt sen sist”, befallningar: ”jag vill ha dig i den här positionen” och fingrar i vagina utan att fråga (särskilt i krystfas) är så vanligt att jag tror många inte tänker på det.

Det är lätt att som personal bli hemmablind för systemet och som erfaren att fastna i sin erfarenhet (gör jag x – går det fortare). De flesta vill ju väl när man gör något man tror är bra utan att se eller förstå att man därmed samtidigt kanske gör våld på kvinnan. Om vi skulle tala om födande på samma sätt som vi talar om sex skulle vi förstå att mycket som händer i föderummen inte är okej. Vi behöver förstå att den födandes kropp är helig. Att vi bistår, inte förlöser. Och jag tror vi behöver prata mycket mer om maktrelationer i samband med födslar.”

Själv var jag 23 år när jag födde mitt första barn. Men jag såg ut som om jag vore 18. Och jag kan konstatera att det var en milsvid skillnad på den respekt och det bemötande jag fick när jag födde mitt sjätte barn (som känd barnmorska med tusentals följare på instagram och blogg). Mycket har hänt inom förlossningsvården på de 18 år som har gått sedan jag födde mitt första barn. Men jag hoppas att en ung och oerfaren förstföderska idag, som inte är barnmorska, blir bemött på samma sätt och med samma respekt som jag blev när jag födde Nils. Att hon – precis som jag gjorde – ska veta sitt värde och sin rätt att få vara okränkbar i förlossningsrummet. Hennes nej ska väga lika tungt som mitt.

Referenser:

Birth Matters av Ina May Gaskin 2011

Give Birth like a feminist av Milli Hill 2019

Annborn, A, et al (2021) Obstetric violence a qualitative interview study. Midwifery, Volume 105, february 2022, 103212

Min resa till en helande förlossning

1 kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Matilda Mossenberg

Hej,
Jag heter Matilda och arbetar som osteopat, ofta med gravida eller nyblivna föräldrar. Jag har två barn och min berättelse handlar om min andra graviditet och förlossning.

Min första förlossning i maj 2017 lämnade mig i chock. En chock jag inte förstod att jag var i förrän långt senare. Jag hade stora problem med både kropp och sinne, länge. Efter ungefär ett och ett halvt år förstod jag att jag varit med om obstetriskt våld och trauma. Blivit inträngd i ett hörn och att jag var ärrad. En ilska växte fram. Hur kunde vården svika mig så? Orsaka så mycket problem och sen bara lämna mig? Ingen tog ansvar, det fanns ingenstans att vända sig. Det var en hård process jag hade framför mig. Jag visste att traumat var mitt att hantera och att mitt mående var mitt ansvar. Jag kunde inte ens lyssna på musiklistorna från förlossningen och varje gång jag tänkte tillbaka på stunden jag blev mamma mådde jag fysiskt illa. Det var en sån stor sorg.

Ilskan la sig och istället kom en otroligt stark drivkraft fram. Jag och min sambo ville verkligen ha ett barn till men helt ärligt kunde jag inte se det hända efter den erfarenheten i dagens förlossningsvård. Egentligen var jag inte alls rädd för att föda, verkligen inte. Jag var rädd för vården. Rädd att hamna i samma sits igen och rädd att bli överkörd och utsatt. Jag hade varit så otroligt utsatt.

Våren -20 satsade vi. Eller egentligen tidigare med det var först då tog det fart. Jag kände i hela mig att nu är det dags. Jag hade sedan länge bestämt att nästa förlossning skulle jag föda hemma och hade redan tänkt ut vilka barnmorskor jag skulle kontakta. Vi ringde i vecka nio och blev tipsade om att projektet Min barnmorska skulle börja erbjuda hemfödslar. Blev inskriven där och hade första besöket på hösten. Vid den här tiden var jag alltså redan halvvägs men jag var lugn, det kändes bra.

Ganska snart mötte jag en barnmorska som jag upplevde förminskade mig och inte var så inkännande. Stressen blev snabbt mycket hög, enorm helt ärlig. Jag fick flashbacks från min första förlossning, från de som utsatt mig, de som klappat mig på huvudet och skrattat åt mig, de som begick otaliga fel. Skulle det bli så igen?

Mina förberedelser

Jag förberedde mig på alla plan, jag har en otrolig vilja men jag är också lättrubbad för jag känner in så mycket från omgivningen, så jag visste att det är väldigt viktigt med förberedelse. Jag la all min tid på yoga, träning, hypnobith, andningsövningar, gick till min osteopat, min ayurvediska läkare och min akupunktör. Blev peppad och hållen av dem. Jag letade också efter en doula, och det visade sig att Maddy fanns ledig och vi bokade henne. Hon var som en mur att luta sig mot, äntligen kändes det som vi hittat någon som faktiskt förstod oss till 100% och inte hade massa trångsynta riktlinjer och rutiner att anpassa sig efter.

Jag kände mig ett tag så ensam att jag hellre tänkte föda oassisterat fast jag vet att det inte rekommenderas. Sen var det som att ena knuten efter den andra löstes upp. Barnmorskan som jag mådde dåligt av bytte arbetsplats och jag kände sån lättnad. Läkaren godkände hemfödseln på en minut fast det fanns diverse knutar där också. Min barnmorska som jag gått till hela tiden var fantastisk, kämpade så mycket med att stötta och visa förståelse, hon sa upprepade gånger ”vi löser det här Matilda” fast hon inte hade nån lösning i sikte. Jag hade från start haft mantrat ”lita på processen” och försökte dagligen landa i den känslan, något jag nu i efterhand är väldigt tacksam för.

Födseln som gjorde mig hel igen

Efter julhelgen började jag känna av förvärkar regelbundet. På grund av pandemin fick jag verkligen vara helt i min egen bubbla, ingen störning alls sista månaderna, det var fantastiskt. Jag gick in i latenstiden och jag var så nöjd. Myste, vilade, badade, pysslade och pyntade inför förlossningen, körde mängder med affirmationer och hypnobith. Jag gav bara positiva tankar till mig själv att jag var i latensfasen, starkt jobbat kroppen tänkte jag! Bebis var beräknad 28/12 men jag visste att hen skulle komma på nyårsafton.

Efter några dagar med värkar som tilltagit till och från var jag trött men väldigt euroforisk, jag kände mig 100 nöjd.
Min 3.5 åring hade följt med hem till barnvakten på nyårsaftons morgon och äntligen fick jag helt lugnt omkring mig. Efter lite vila och god mat tilltog det lite. Men det var inte förrän barnvakten sa åt mig att släppa tanken/funderingar på att mitt barn kanske skulle sova borta första gången någonsin som det på riktigt blev intensivt snabbt! Det var något jag behövde höra.

Vid klockan sex på kvällen kom doulan och första barnmorskan. Jag hade redan legat i poolen blundandes och hummandes i ett par timmar, gått upp och kräkts och ner igen. Det var så lugnt, jag hörde hur barnmorskan Lena packade upp sina väskor utanför badrummet. Det var mörkt, mysigt och jag kände mig så trygg och omfamnad. Runt niotiden kom andra barnmorskan Karin, och vid detta laget hade det blivit väldigt intensivt. Men mellan varje värk kom jag snabbt ner i djup avslappning, djupandades och fokuserade helt inåt.

Jag var plötsligt tvungen att gå upp ur poolen för det var för intensivt. Karin satte akupunktur och här kände jag att jag nog når min gräns, ska det bli mer smärtsamt? Precis här började också min hjärna servera mina affirmationer som textremsor bakom mina stängda ögonlock. Jag behövde inte ens tänka dom, de var som de spelades upp för mig, det var så häftigt! När Karin hade satt alla nålar bestämde jag att jag ändå skulle bada igen och hann knappt ner i poolen innan första krystvärken kom. Redan!? ”Vad händer?” Frågade jag fast jag visste precis. Min första förlossning tog 40h (pga otrygg) så jag hade väntat mig lite längre än 4-5 timmar aktiv förlossning.

Jag vände mig och satte mig på knä mot min sambo och barnmorskorna och Maddy. Stämningen var magisk, alla hummande/ljudade med mig när jag behövde det. De tryckte på akupressurpunkter och det hjälpte massor, det var så fint att få uppleva en födsel i total harmoni och lugn. Jag frustade som en häst, lät kroppen göra helt som den själv ville.

Efter ungefär 15 minuter krystvärkar säger barnmorskan att huvudet snart är ute. Här försöker jag känna med handen men det är obekvämt och kroppen vill inte, jag känner så starkt att jag ska hålla mig i poolen och luta mig mot mitt team. Det är en virvelkaskad av känslor och storm i mig, jag låter allt ske och släpper, slappnar av, flyter med. Sekunden senare skjuts bebisen ut i vattnet, det verkar överraska alla. Jag tog inte ens i, jag gjorde ingenting, kroppen bara gjorde det. Jag lutar mig bakåt och försöker ta upp bebisen, men jag ser inget och är lite omtumlad över att det är klart!? Var det så lätt ändå!? Jag gjorde det precis som jag vill och behöver, fyfan så skönt. Efter lite letande i poolen får jag hjälp att hitta min bebis och kan sätta mig ner och lägga den varma fuktiga bebisen på bröstet. Den känslan är helt oslagbar. Han skriker till och gråter men annars är det helt tyst och stilla. Jag hör min sambo snyfta, han pussar mig på axeln. Klockan är 21.59 på nyårsafton och jag har precis upplevt livets mest magiska och häftigaste men också det mest självklara. En stund senare när jag ska gå upp måste jag stanna till, jag tittar på mina barnmorskor och säger ”såhär återhämtad var jag först ett och ett halvt år efter min äldsta.” Jag tror inte de tror helt på mig men det är sant. Ren och skär magi. Jag vill göra om det igen och igen. Tacksamheten har inga gränser.

Filmtips: Birth Time: the documentary

Lämna en kommentar

Nej, jag får inte betalt för att göra reklam för den här filmen. Men jag VILL göra det eftersom det inte är varje dag jag stöter på en sån här film om födande! Filmen kan fungera som en sån viktig källa till kunskap och inspiration för blivande föräldrar, kvinnor och alla vi som jobbar med födande.

Inspiration och konst är viktigt för vår förståelse av världen. Skillnaden mellan en faktatext och ett verk där någon har gjort en konstnärlig bearbetning/ gestaltning av verkligheten kan vara milsvid för förståelsen av samma fenomen. Så med det sagt tyckte jag att Birth Time var en riktig injektion i samtalet om födande och den kultur vi har skapat runt samma fenomen.

Såhär presenteras filmen på hemsidan Birthtime.world:

Three women embark on a mission to find out why an increasing number of women are emerging from their births physically and emotionally traumatised. Their discoveries expose the truth and lead them to join the birth revolution and forge a movement that hopes to change the face of maternity care in Australia and across the developed world.

För mig, som under de senaste åren har vridit och vänt på exakt de här frågorna är det en sån lättnad och en bekräftelse att få förstå att jag varken är eller har varit ensam om mina tankar. Filmen tar upp frågor om samtycke, obstetriskt våld, hur övermedikalisering och rädslor i fölossningsrummen har blivit ett större hot mot kvinnors hälsa i vår del av världen, samt vad evidensen faktiskt säger om kontinuitet och alternativa vårdformer. Både barnmorskor, doulor, förlossningsläkare, partners men framförallt kvinnor kommer till tals. Budskapet är att vi måste börja lyssna mer lyhört på kvinnor.

Det handlar om att komma ut från förlossningsrummet som en hel människa, både fysiskt och psykiskt, kroppsligt och själsligt.

Du är inte värksvag – du är mänsklig

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2020

Av Jeanette Engebjär

Jag. Stolt barnmorska sedan fem år tillbaka. I många möten på sistone sedan pandemin bröt ut och gjorde vården mer halt har jag gått in som advokat i kvinnans roll. Jag har blivit en alltmer upprörd barnmorska i systemet. När vården sätter tonen på lyckad vård med kortare vårdtider och förlorad omsorg. En kvinna som fött barn göms bakom diagnoskoder som generar pengar i systemet. För mig som vårdar, där mitt yttersta är att se henne, måste jag ta tid att möta henne. Att ta tiden att stanna upp för att se henne, möta hennes behov. Få henne att lyfta bort hinnan som kan skymma hennes verkliga vårdbehov. 

Diagnoskoder, en av de vanligast förekommande enligt mig och min snabbräknade statistik är koden ’värksvaghet’. Inte är det kvinnan som är oduglig att förmå att föda. Det är systemet som inte förstår hur känslig processen att föda fram ett barn är. Jag blir så utom mig av sorg när jag ser denna nedvärderande förenkling av kvinnans kropp och sinne som att det är hon som felat och inte förmått. När det är systemet som är halt och i många fall saknar tiden och  utrymmet och därmed respekten och tilliten  för individ, person och helhet. Jag vill ropa till er alla kvinnor, mödrar därute: Du är inte värksvag, du är mänsklig!

Jag vill tro att jag själv i min roll som barnmorska i näst intill alla möten aldrig säger något som inte respekterar henne/dem. Och samtidigt infaller alla mina möten med familjer då kvinnan är som mest hudlös, då existentiella skiftningar gör sig gällande med hormoner i omloppet som förstärker psykologiska mekanismer. Hur vet jag om jag trätt över hennes gräns? Hur värnar jag om hennes integritet? Då jag är högkänslig har jag ett sjätte sinne för att lyssna och känna in. Jag räds inte svåra frågor och vill ställa dem för att hjälpa familjen att identifiera rädslor och känsla av vanmakt som i framtiden kan påverka anknytningen till barnet. 

Jag vet av erfarenhet att alla mina möten inom vården inte alltid är med en människa som vet vad hon förmår. Utan där hon ser mig som kunskapskälla och där autonomi blir en icke-fråga för hennes del. Denna vill jag ge åter. En kvinna är aldrig någon som fallit offer för en händelse. Hon har en inneboende kraft som kan väckas och visas för henne själv. För mig är du alltid kvinnan som föder. Oavsett om det blev med hjälp av en sugklocka, ett värkdropp eller ett kejsarsnitt. Du föder ert barn. Jag står vid din sida och lyfter dig om du tvivlar. 

En familj formas mycket under tiden på BB. Det lilla livet, den värnlösa lilla varelsen med sina beskyddare intill sig. Hur blev födseln, vad grunnar mor och partner på? Vad står egentligen rädslan för – var det en reell fara? Eller var det bristen på resurser tid och tillit som gjorde situationen akut? 

Tiden behövs men även att frågorna ställs. Mötet kan äga rum innanför familjens murar. Varsamt knackar jag på och ser om en liten berättelse får ta form. Med all respekt för känslor som kan komma att spilla över. När föräldrar är bundna inom ramarna av vården där råden är lika många som mötena. Hur ska man värja sig? Hur våga lyssna på magkänslan som ska vara bärande för föräldraskapet? 

Om obstetriskt våld

I dagspress och sociala medier börjar begreppet obstetriskt våld träda fram. Var går gränsen för vad vi vårdare måste göra och vad vi tror vi måste göra? När kvinnans kropp signalerar något som barnmorskan uttrycker är fel. Hur kan hon då gå framåt utan att känna sig stukad av sin kropp. Övergiven sviken. Den känslan med förlust av sig själv, att kroppen gjorde fel. Den känslan tror jag är olika stark och tar olika mycket psyke och tid i anspråk att läka. Men utan ett reellt möte finns det liten chans till att fånga upp detta. Har denna kvinna redan en stukad tilltro till sig själv behövs proffesionellt stöd, en terapeut eller psykolog som har en plan för kvinnan. 

Psykologen Eva Lyberg skriver om hur hon ser PPD (post partum depression) hos fler nyfödda mammor och vittnar om hur de blivit nonchalerade i vårdens ramar och hon själv med en mottagning där hon behandlar kvinnan, den är fullbokad. Depression efter förlossning. Sällan börjar den där. Det är något stort inom oss som skett tidigare, inte bearbetats, eller glömts bort. Sinnet har en förmåga att göra så som för att skydda oss. Hormonerna kroppen sänder ut efter bebis lämnat vår fysiska kropp kan sätta mycket på sin spets.

Jag bär så många patientmöten inom mig och jag har stor respekt för alla berättelser. Men jag hör ofta i samtalet att kvinnan/mannen försvarar vården, jargongen, systemfelen. ’Men hon var jättesnäll’ ’De tog kontroll’, och sällan hör jag om kvinnans egen styrka. När mamman själv berättar frammålar hon sig ofta som att hon inte är förmögen. 

Jag är så förundrad av dem alla. Att få ta del av era berättelser, de som ger mig erfarenhet som bidrar till min eufori som jag trots alla begränsningar upplever mig  känna i mitt yrke. Ni födande kvinnor, starka, sköra, nedslagna, sorgsna. Ni är vidunderliga och jag kommer alltid tjäna er, finnas där och lyssna till era berättelser. 

Jag bär ett möte levande inom mig. Med en nybliven familj där båda föräldrarna var så hänförda av sin lilla människa och samtidigt så i mild chock över de vårdinterventioner de utsatts för att de inte riktigt vågade lita till sin magkänsla. Jag såg dem. Vad de var kapabla till och vad de ville ge sitt barn. Jag gav dem utrymmet till att ställa frågorna och uttrycka rädslor. Tillsammans gjorde vi en plan för dem att lämna sjukhuset och komma åter för en uppföljning. 

De vårdmötena ger mig så mycket. När jag i egenskap av mig själv, min kunskap, min närvaro kan lugna, trygga och stärka.

Jag kommer alltid vara barnmorska i hela mitt hjärta.

Jeanette Engebjär

Jeanette Engebjär

Obstetriskt våld?

Lämna en kommentar

 

Foto: Lovisa Engblom

Maria Björkman och Josefin Westerberg har inom ramen för en magisteruppsats studerat barnmorskors syn på medikalisering och obstetriskt våld. Jag skrev ett inlägg om empowerment tidigare i veckan och då refererade jag till obstetriskt våld utan att nämna just det orden. Vi vet att obstetriskt våld förekommer världen över även om det diskuteras väldigt sällan i en svensk kontext. Begreppet innebär en avhumaniserande behandling, onödig medikalisering och ett försjukligande av naturliga processer, vilket leder till att kvinnor förlorar sin autonomi och berövas möjligheten att fritt bestämma över sin kropp och sexualitet. 

När jag gav exempel på obstetriskt våld som förekommer i världen så nämnde jag att kvinnor kan tvingas ligga ner under hela värkarbetet, få utstå våld, hot och slag under själva födseln – samt onödiga medicinska interventioner som de inte kan tacka nej till eftersom de befinner sig i beroendeställning.

Syftet med den här studien var att undersöka svenska barnmorskors upplevelser av en ökad medikalisering inom förlossningsvården samt deras syn på begreppet obstetriskt våld. Sex barnmorskor intervjuades på två olika förlossningskliniker i Sverige. Det är alltså en kvalitativ studie där en liten grupp barnmorskor har fått ge sin syn på saken – men då desto mer utförligt. Det ger viktiga ledtrådar och en fördjupad ingång till ämnet.

Flera av de intervjuade  barnmorskorna ansåg att omotiverade och onödiga medicinska interventioner förekommer och att kvinnors autonomi  ibland berövas dem i samband med förlossningen eftersom förlossningsvården idag ofta erbjuder ett ”färdigt koncept” – i samband med det fråntas många rätten till ett informerat val. I ”konceptet” ingår bland annat en intravenös infart på samtliga födande, intermittent kateterisering (att man tappar blåsan på urin med en kateter) samt obefogad användning av skalpelektrod på barnet och kontinuerlig ctg-registrering. Alla barnmorskor framhöll nyttan av dessa interventioner när de kunde motiveras.

Många barnmorskor upplevde en frustration ( de upplevde sig otillräckliga) men underordnade sig ändå den medicinska strukturen. De önskar i högre grad än idag kunna ha kvinnorna i fokus och få bevara det naturliga i födelseprocessen. Flera pekade på bristen på närvaro hos kvinnorna under förlossningen som en orsak till den allt högre användningen av epiduralbedövning.

Författarna tills studien drar dessa slutsatser:

 Det obstetriska våldet anses vara en verklighet på två förlossningskliniker i norra Sverige, där det gör sig synligt genom ett försvårande av födelseprocessen och en förlorad autonomi för de födande kvinnorna. Barnmorskors arbete begränsas och styrs av en medicinskt präglad klinikledning och mentalitet. Den medikaliserade förlossningsvården innebär således en begränsning både för födande kvinnor och barnmorskor.

Här finns en länk till studien:  Westerberg och Björkman 2017