Frost

Snart ett minne blått. Foto: Lovisa Engblom

Så kom minusgraderna och pudersnön även till Uppsala. Vårt femte barn väntar fortfarande på den rätta dagen att födas men jag har äntligen kommit ner i varv – så pass att jag nu har försjunkit i en roman som jag påbörjade i somras. Allt det snabba sociala medier nätverkandet tar lätt fokus från mer koncentrerad läsning. Ibland ”lånar” jag barnens mobiler av den anledningen och vips så läser de ut en bok istället för att slösurfa hela söndagen. Att tro att barnen reglerar sin internet och mobilanvändning själv är en av de största skygglapparna man kan sätta på sig som förälder idag.

Varför vore det bra med ett eget fackförbund för barnmorskor? Varför vore det bra med en direktutbildning till barnmorska? Det är bra och relevanta frågor. Barnmorskor har en egen legitimation, precis som sjuksköterskor. Men att arbeta som barnmorska är något helt annat än att arbeta som sjuksköterska, inte att förväxla med att man såklart har nytta av sina sjuksköterskekunskaper när man väl arbetar som barnmorska. Barnmorskan har faktiskt ett helt eget kompetensområde, nämligen normal graviditet och förlossning – även om det är svårt att tro det ibland idag. Där har vi möjlighet att vara experter. Och den möjligheten tycker jag att vi ska vi ta för överallt i världen där barnmorskans ställning stärks ser man positiva resultat för vården av kvinnor.  Det utesluter inte på något sätt ett gott tvärprofessionellt  (ohierarkiskt) teamarbete mellan barnmorskor och läkare.

När barnmorskor inte tillåts vara experter inom sitt område utan mer som underhuggare med skyldighet att utföra order uppifrån snarare än att både få tänka och arbeta självständigt – vips så har vi ett mycket hierarkiskt system som faktiskt inte gynnar vården av födande kvinnor. Så ser det ut i stora delar av USA idag där barnmorskor är en marginaliserad grupp som inte är en del av det etablerade; på sjukhusen är de utbytta mot obstetriksjuksköterskor. Deras statistik visar inte bättre förlossningsutfall – tvärtom.

Det är inte ovanligt att barnmorskor  får gå ner i lön när de är färdiga med sin vidareutbildning med motiveringen att barnmorskan ju är ”ny” i sitt yrke efter kanske 10-15 år  som sjuksköterska. Plötsligt är det en STOR nackdel att man först blev sjuksköterska och sedan barnmorska.  Att jämföra med st-läkare som dels får lön under sin utbildning och sedan självklart går upp 10 000 i lön efter avslutad specialistutbildning. Barnmorskor ligger hyfsat bra till i lön när man jämför med andra sjuksköterskegrupper inom vårdförbundet men det säger inte så mycket. Lönestrukturen för sjuksköterskor är extremt sammanpressad.

Vi är så normaliserade. Så till den grad att det faktiskt i många fall känns tryggt att inte sticka ut, inte reclaima det barnmorskor kan fullt ut, inte få fullt så bra lön, inte jobba fullt så mycket heltid, inte få fullt lika bra semester som andra. Många inom vården idag, så även barnmorskor, försöker hitta sitt professionella hörn där man känner att det kanske går att stå ut. Samtidigt som det skaver enormt hela tiden att inte få jobba på toppen av sin kompetens eller med det man faktiskt vill.

En stor andel av de som en gång utbildade sig till barnmorskor i Sverige arbetar med annat idag. I den änden behöver vi börja fundera och sedan rikta frågan tillbaka till oss själva. Vad kan vi, Sveriges barnmorskor, göra för att förändra detta?

Att skynda långsamt

Såhär skriver Liisa som en kommentar till mitt blogginlägg om användningen av värkstimulerande dropp:

Detta är ett mysterium att inte mer möda läggs på att ställa frågan om det är rimligt att 70-75 % av alla förstföderskor får oxytocin då de föder. Tror som du att när fokus hamnar på risker sker det på bekostnad av vad som främjar fysiologin och kvinnans inneboende förmåga att föda. Nyckeln till födandet är tryggheten. Vad som sedan skapar trygghet för varje enskild föderska borde vi lägga mer tid och arbete på. Skriver en bok tillsammans med Susanna Heli om detta just nu. Allt för att ge detta viktiga fokus och utrymme. Dags för ett paradigmskifte? Där vi leder den födande mot hälsa genom att främja och stödja hennes egen förmåga att föda. För den finns ju där, det är ju förutsättningarna för att den ska få komma fram som haltar.

Ja att det finns förutsättningar som haltar tror jag att många skulle skriva under på. Hur kom det sig att det har blivit ett organisatoriskt problem i Sverige att många föder barn? Bristen på förlossningsplatser skyndar på tråkiga processer. Vi har fått en ny benämning på en latensfas i Stockholm; Stockholmsfasen. När den födande eller hennes partner ringer in till förlossningen så dras operation förlossningsplats igång och den födande kvinnan hålls hemma in i det längsta i sitt förlossningsarbete eftersom det råder brist på förlossningsplatser. Och kurser i bilförlossningar verkar inte lugna någon nämnvärt.

I Sverige har vi ett unikt samarbete mellan obstetriker, barnmorskor och barnläkare. Jag tror att det är en framgångsfaktor som har bidragit till de fina siffror vi har när det gäller mödra och barnadödlighet, och förhållandevis låga snittsiffror. I USA  finns inte barnmorskor på sjukhuset på samma sätt som här – där är det läkaren som till stor del gör barnmorskans arbete och obstetriksjuksköterskor fungerar som assistenter till läkaren. Snittsiffrorna varierar men ligger generellt på 32 % över hela landet. I Sverige ligger den siffran i snitt på 17,5 %.

Igår fick vi reda på att barnmorskor i Västerbotten endast får tre veckors semester under sommaren eftersom bemanningen inte går ihop annars. Jag tror att det kan vara droppen som får bägaren att rinna över för många. Var tionde barnmorska jobbar redan med annat än det de har vidareutbildat sig till. Att göra förlossningsvården till en så tuff och pressad arbetsplats att den inte längre attraherar barnmorskor i samma utsträckning tror jag på sikt riskerar att äventyra det unika samarbetet mellan dessa professioner.