Etikett: neonatalvård

Föda för tidigt

Lämna en kommentar
The Positive Birth Calendar 2022
Av Milla Belkacem

När jag tog mig in genom den tunga glasdörren till Neonatalen på Karolinska Universitetssjukhuset var det som att kliva in i en alldeles ny värld. Det var med viss tveksamhet jag som barnmorska bekantade mig med avdelningen. Allt var uppskruvat.

Infusionspumpar i långa rader och stora skärmar som pockade på min uppmärksamhet. Det var små blinkande lampor, bländande blått sken och varje liten maskin med ett eget oljud.

Brummande CPAP:er och slurpande kallsupar. Oväntad extubation och syrgasgrimmor som aldrig satt på plats. Sonder som skulle kollas. Lila till rosa, ljusgrönt, grönt, gammalt blod och ystadmjölk. BabySemp, Bmd, Bme eller var det PnD?

Mitt i allt organiserat kaos fanns ett litet barn. Och där bredvid, i den bruna nedsuttna fåtöljen, en nybliven förälder.

Det slog mig att, till skillnad från pappan iklädd den vita landstingsskjortan, kunde jag välja – på andra sidan glasdörren fanns den vanliga världen, där fanns Förlossningen och BB, men den var inte längre lika fängslande och dess färgnyanser hade bleknat.

Så inleder jag min bok, Föda för tidigt. En bok för nyblivna prematurföräldrar.

Under sju års tid alternerade jag mellan att jobba på förlossningen och neonatalen, innan jag beslöt mig för att enbart jobba med de allra minsta och mest sjuka nyfödda. Det blev tydligt att måendet hos föräldrar på neonatalavdelningen ofta skiljer sig från andra nyblivna föräldrars mående. Precis som hos alla nyblivna föräldrar finns en undran och många gånger en oro kring hur det kommer att bli. Men hos de som fått barn långt innan beräknat födelsedatum finns en annan typ av oro och andra känslor. Hos vissa väldigt smärtsamma.

Neonatalen är en avdelning för nyfödda vars vårdbehov är större än vad BB kan erbjuda. Men förutom det lilla barnet finns här även nyblivna föräldrar, föräldrar i chock och många gånger i sorg. Vars mående ofta hamnar i skuggan av barnets behov av vård. Och som förälder ställer man ofta sitt eget mående åt sidan.

På Neonatalen träffar jag mammor som gått miste om delar av sin graviditet, som ännu inte fått känna sitt barns mjuka hud mot sin. Nyblivna föräldrar som när det inte finns ett tydligt svar till varför istället vänder frågan inåt och lägger skulden på sig själv. Jag träffar föräldrar som inte vet om de kommer hem med sitt barn.

Att få ett barn alldeles för tidigt är för många ett trauma, ett trauma de bär med sig långt efter att de lämnat sjukhuset.

Neonatalavdelningen är som en egen liten ö

Den tillhör barnkliniken men är ändå så tätt sammankopplad med förlossningsvården, bara minuter bort från sista krystvärk. En plats få gravida har hört talas om och knappt några barnmorskor satt sin fot på. Och det trots att 10 % av alla nyfödda kommer att behöva neonatalvård.

Men att jobba på neonatalen är inte för alla och som barnmorska är det framför allt det mindre komplicerade och friska som är vårt ansvar och kompetensområde. Men vetskapen om att neonatalen finns behöver nå ut så att den gravida får veta att förutom BB så finns även vi. Och vi som jobbar med graviditet, förlossning och kvinnohälsa behöver få större kännedom om vad det faktiskt innebär för det lilla barnet, kvinnan och familjen när graviditeten avslutas långt innan beräknat födelsedatum.

Så klart är inte allt bara komplicerat och svårt på neonatalen. Trots att många av barnen haft en tuff start kommer många hem välmående. Och fast jag inte längre bistår fina, stärkande födslar så får jag se föräldrar gå från att vara osäkra och många gånger rädda till att kunna minsta lilla detalj om sitt barn, stärkta i sin föräldraroll.

Vargen kommer!

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Ja många har tröttnat på att höra talas om BB-krisen som aldrig tar slut. Vad som egentligen är kris har diskuterats och sakta förskjutits under de här åren. Är det verkligen kris om bebisarna  kommer ut och skriker för full hals?  Kan det vara kris om iallafall 9 av 10 Stockholmsmammor får föda på det sjukhus de själva har valt. Och hur i allsin dar kan det vara kris om vi har så fina siffror när det kommer till mödra och barnadödlighet i samband med förlossning?

Fast lite kris är det nog om mammor behöver flygas till Finland för att föda. Och när barnmorskor och neonatalsjuksköterskor i en allt stridare ström faktiskt lämnar sina poster några år in i krisen. Eller då blir problemet mer påtagligt och kräver en lite mer akut lösning. För det blir svårt att bedriva säker förlossnings och neonatalvård utan barnmorskor och specialistsjuksköterskor.

De politiska lösningarna på krisen har varit många, motstridiga och duttiga – mera vårdval kommer lösa krisen! Nej mindre vårdval kommer lösa krisen! Nyrenoverade, mobila förlossningsrum med badkar kanske får barnmorskor att vallfärda tillbaka? En långsam och vänlig  introduktion (läs anpassning) till den prosaiska verkligheten för nyutexaminerade barnmorskor – kan det få dem att vilja stanna i förlossningsvården? En besk medicin som intas långsamt under ordnade former kanske blir mindre besk i slutändan. Fler utbildningsplatser för barnmorskor anses  hursomhelst behövas. Eftersom de gamla barnmorskorna verkar ha fått fnatt. Pengaregn över en massa lovvärda men tillfälliga projekt – som ändå inte ändrar på själva anledningen till krisen.

Jag får lust att bara säga Bryt! Bryt! Stopp! Sluta!

Kan det vara så enkelt att det handlar om värdig vård, ja att pudelns kärna handlar om vad en värdig vård faktiskt är. Barnmorskor vill kunna ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande kvinnor vill kunna få en värdig vård i samband med sitt barnafödande. Det intressanta blir då – vad är en värdig vård?

Min skräck är att dö ensam på en hård brits i en korridor på en överfull akut. På samma sätt känner jag en skräck över att behöva föda i en skrubb på en överfull förlossning med barnmorskor som behöver låtsas att de har tid med mig.

De sista veckorna har debatten faktiskt vänt och ljuset har riktats mot lösningar som ligger närmare diskussionen om en värdig vård. Ja att det finns något som kan lösa upp knuten! Kanske inte så fort som alla önskar. Men över tid så skulle utvecklingen kunna bli den motsatta. Barnmorskor skulle strömma tillbaka till förlossningsvården för att få ge en värdig vård i samband med barnafödande. Födande – som kanske inte bryr sig så mycket om huruvida det är nymålat eller privat eller offentlig verksamhet de befinner sig i – som det faktum att de har en barnmorska hos sig när det verkligen gäller.

En barnmorska per födande kvinna.

 

 

Svar på tal

Lämna en kommentar

Det är med viss sorg som jag läser barnmorskorna i Huddinges slutreplik i SVD. Inte för att det inte är en bra replik utan just för att den på ett så ärligt och metodiskt sätt ger ett förkrossande svar på tal till Ella Bohlin och Peter Carpelans inlägg den 12/5 i samma tidning. Jag citerar några valda delar här.

Apropå Bohlins och Carpelans förslag om fler utbildningsplatser:

Vi har dessutom med tydlighet beskrivit att det saknas erfarna barnmorskor som kan handleda studenter. Fler utbildningsplatser kommer inte leda till en förbättrad arbetsmiljö, utan snarare tvärtom. Belastningen på erfarna barnmorskor är redan i nuläget alldeles för hög och handledarskapet är ett tungt – om än inspirerande – ansvar som förväntas utföras utan extra avsatt tid eller nämnvärt lönepåslag. Ett ökat antal studenter ute i klinik kommer leda till ytterligare belastning på arbetsmiljön med fler uppsägningar som konsekvens. Varje år utexamineras över 100 barnmorskor bara från de två lärosätena i Stockholm. I övriga landet finns ytterligare 10 utbildningsorter. Enligt Socialstyrelsen ligger antalet pensionsavgångar i barnmorskekåren på cirka 160 per år i hela landet. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Det är arbetsmiljön som skapar brist på barnmorskor, inte för få utbildningsplatser.

Landstingsråden vill dessutom möjliggöra en ”mjukstart” för nya barnmorskor. Detta genom att de ska få gå bredvid en erfaren barnmorska de tre första månaderna. Det är en fantastisk idé, men vem ska hen gå bredvid? Återigen återkommer vi till grundproblematiken, det saknas erfarna barnmorskor att handleda studenter och stötta nya kollegor!

Barnmorskorna poängterar återigen att det inte är på grund av lokalerna som barnmorskorna säger upp sig:

 Så vitt vi vet har ingen av våra kolleger sagt upp sig på grund av omoderna rum. Däremot säger de upp sig på grund av en orimlig arbetsmiljö och obefintlig löneutveckling. Notera att ”arbetsmiljö” alltså står för något betydligt mer komplext än den fysiska miljön. Visst är det önskvärt med nybyggda lokaler men det är ingen enskild faktor som kommer leda till en lösning på bemanningsproblematiken.

Repliken avslutas med dessa rader:

 Akuta omständigheter kräver akuta åtgärder, något vi helt saknar från landstingsrådens håll. Sedan vår debattartikel publicerades den 11/5 har ytterligare en barnmorska sagt upp sig. Vi har 11 förlossningsrum, just nu är 9 öppna. Vi vågar knappt tänka på hur många (eller få?) rum vi kommer kunna hålla öppna fortsättningsvis.

Akademiska sjukhuset i Uppsala har skrivit på ett avtal med Åbo som säkrar neonatalplatser i Finland över sommaren. SVT nyheter. Eftersom platsbristen väntas bli akut i sommar. Jag förstår att enhetschefen Erik Norrman har blandade känslor inför detta och som han säger:

 Vi vill ju inget annat än att vårda barnen själva, men det vore också oansvarigt att ta emot fler barn än vi klarar av.

Ja det är klart att det är en bra nödlösning att Finland förbereder sig, anställer personal som ska vara beredda på att få prata svenska  med föderskor från Sverige. Men hur har vi kunnat hamna här? De flesta som bor i Sverige vill väl rimligen även föda och få vård av sina för tidigt födda barn i Sverige. Hur har det kunnat få gå så långt?

Detta är en konsekvens av att många, flest kvinnor i vården, faktiskt har fått nog av att lojalt behöva betala med sina kroppar och sina liv för att vården ska fortsätta att fungera. Vi är många som har sagt ifrån, förvarnat, larmat och drivit frågan på olika sätt. För att vi trots allt vill kunna vara kvar i vården och vårda människor, även födande kvinnor och nyfödda barn – men för att kunna göra det behöver vi ges rimliga förutsättningar till att göra ett bra jobb.

Jag och många kollegor med mig har efter många års kamp valt att göra på andra sätt. Men vi finns här, vi är många, vi är verkliga och vi är utbildade sjuksköterskor och barnmorskor. Give us an offer we can’t refuse och vi är tillbaka som fast anställda inom förlossnings eller neonatalvården fortare än ni hinner säga ” Åbo”.

 

 

 

 

 

Det här visar att Sverige har problem

Lämna en kommentar

På självaste julafton så läste jag DN och skämdes ögonen ur mig. Eftersom det är brist på vårdplatser för barn som föds för tidigt så har blivande föräldrar fått åka till Finland. Ett par från Bålsta födde sina tvillingar i Åbo.

”När man får ett prematurt barn hamnar man i kris. Det är inte bra att skicka runt föräldrar i den krisen. Ett samhälle bör satsa på neonatalvård för den är viktig för resten av livet, säger Liisa Lehtonen” Hon är professor i neonatologi vid universitetssjukhuset i Åbo och när jag läser ovan nämnda stycke så skäms jag så djupt å Sveriges vägnar. Var har vi hamnat? Har vi blivit helt tossiga i det här landet? Det är väl självklart att vi inte ska skicka de allra mest sårbara nyfödda och deras föräldrar som har hamnat i kris utomlands för att det fattas platser! Möjligen hade jag förstått om det  var efterfrågan på en viss spetskompetens  det handlade om – en som inte finns i Sverige – men inte för att det fattas platser. 

Sverige är ett land med högt skattetryck, det är svårt att bli rik på vanligt lönearbete – fair enough; om vi bara slapp huggsexan på förlossnings och neonatalplatser när det råkar bli dags att föda! Vi ser oss som ett av de mest moderna och jämställda länderna – men när jag skrapar lite på den här skrytfernissan av suveränitet så hittar jag fullt med utbrända sjuksköterskor och barnmorskor som har ägnat de senaste åren av sin fritid till ideellt arbete, ja som har organiserat sig och på olika sätt försökt uppmärksamma politiker och makthavare på vad som händer  inom sjukvården!

Om det saknas förutsättningar till att göra ett bra jobb i vården med den egna hälsan i behåll så kommer till slut färre och färre att vilja göra det jobbet.

Nej det är inte brist på sjuksköterskor, barnmorskor eller utbildningsplatser. Det är brist på bra arbetsvillkor, det vill säga villkor som håller för en och samma person i ett helt arbetsliv. Att ha ständig samvetsstress, knasiga arbetstider och svårt att få välbehövlig semestervila och återhämtning samtidigt som man offrar sin fritid för att få till en förändring  – det är ett lyckat recept på utbrändhet.  Till slut får blivande föräldrar åka till Åbo. Tack Finland för att ni ställer upp för oss när vi behöver er! Skäms Sverige.