Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.