Dig äger ingen – om valfrihet i födandet

Av: Marielouise Olsson

När jag födde mitt första barn, min dotter, precis i början på den pandemi som skulle komma att ställa så mycket av det vi trodde vi visste om världen och varandra på ända, föddes jag själv på nytt. Jag föddes som mamma och förstod först då vidden av hur modiga, starka och kapabla vi kvinnor är. Mitt namn är Marielouise, jag arbetar numera som doula, vid sidan om mitt läraryrke. Att bli tillfrågad att delta i The Positive Birth Calendar är en ära, som en tidigare version av mig själv säkert hade tackat nej till i rena förskräckelsen, men nu hoppar jag i på det djupa. Den här texten kan förstås som ett kärleksbrev till den fysiologiska (av många kallad ”naturliga”) födseln, och det är den på sätt och vis. Men mest av allt är det ett ställningstagande för varje födandes rätt att göra informerade val kring just sin födsel.  

Mitt i natten, på en ovanligt tom förlossningsavdelning, födde jag mitt första barn av kroppens egen kraft och mötte intensiteten och smärtan med hjälp av avslappning, andning och tryggheten i min mans närvaro. Det var fullt tillräckligt där och då. Men främst, det var mina val.

2023

”Du får ingen medalj för att du föder utan eda, vet du.”
Jag är gravid för andra gången, i vecka 37 och sitter mitt emot min MVC-barnmorska. Vi håller på att skriva en sammanfattning av graviditeten, med önskemål kring den stundande födseln. Det ska föras in i min journal och vidarebefordras till den förlossningsavdelning jag inom kort ska föda på. Jag har bett henne skriva att ingen medicinsk smärtlindring ska erbjudas, då pockandet om lustgas var störande för både självförtroendet och fokus från förra gången. Hon är mycket motvillig till detta och jag gör en mental notering om att skriva ut det tydligt i det egenskrivna förlossningsbrev som också ska tas med. Jag vill vara säker på att mina egna ord och önskemål når fram, utan att filtreras genom någon annans högst subjektiva åsiktsraster.

Första gången jag födde, trodde jag helt och fullt att födandet var något jag skulle klara av, med bebins och mina gemensamma krafter. Den tron kom ifrån de många positiva berättelser om födslar som jag fullkomligt badade i under graviditeten. Det var en medveten strategi, för att väga upp mot de skräckhistorier som nästan ofrånkomligen dyker upp, då någons behov att traumadumpa övertrumfar allt sunt förnuft. (Om du som läser detta har obearbetade förlossningstrauman så vill jag verkligen uppmuntra dig att lyfta på locket och prata om dem, men inte med någon som själv ska föda inom kort.) Medicinsk smärtlindring var förstås något jag hade funderat på, ivrigt påhejad av MVC-barnmorskan att ”ta det som det kommer och inte planera för mycket”. Den här gången tror jag ingenting. Jag vet, för jag har gjort det förut. Jag vet också att noggranna förberedelser har gett mig verktygen att hantera de intensiva krafter som kommer att bölja, storma och rasa genom kroppen. Så länge krafterna får vara mina egna, kommer de att vara hanterbara.

Det raljeras gärna kring kvinnor, som tar sin födsel i anspråk, förbereder sig och planerar inför sin födsel. Kvinnor påstås ha ”romantiska förlossningsidéer och tro att vi kan ”bestämma vilken sorts förlossning vi ska ha” (Hill, 2019). Men nej, det tror vi inte. Däremot vet vi att vi i allra högsta grad kan påverka hur våra födslar ter sig. Vi är heller inga offer som behöver räddas från de olyckliga omständigheter som våra kroppar utgör. Tvärtom. Vi har kapabla kroppar, väldesignade för att föda barn. Men också det friska födandet kan bli stört och mår sällan bra av att skyndas på av rutinstyrda interventioner. Våra kroppar är fantastiska, som klarar av att föda trots att vi förväntas lämna våra trygga hem, ge oss ut i trafiken, förhoppningsvis bli insläppta på sjukhus där vi möter på helt nya människor som sitter på makten att låta oss stanna eller säga åt oss att åka hem igen. Trots detta klarar vi av att föda! Men vittnesmålen om rent traumatiska upplevelser i mötet med förlossningsvårdens rutiner talar starkt för att gravida behöver förbereda sig, göra anspråk och våga planera. Planera, för att kunna göra informerade val, snarare än att lägga sin födsel i händerna på ett rutinstyrt system med mycket snäva ramar runt vad som anses vara normalt och lika snäva ekonomiska resurser.

De som väljer att gå utanför normen och föda hemma, med eller utan bistående barnmorskor, kan mötas av skepsis, raljans och illvilja. Både på ledarsidor och i sociala medier ser vi allt från skrämseltaktiker i stil med ”om jag/min fru/syster/granne skulle fött hemma hade det slutat illa!” till hånfulla kommentarer om hur själviska eller dumma kvinnor är, som vill ha ”instagramvänliga” hemförlossningar (Pettersson 2023). Hemfödseln jämförs med att köra bil utan säkerhetsbälte, för att verkligen illustrera hur dumdristigt det är (Specialistläkaren, Twitter, 2023).  Att jämföra något av det mest livsomvälvande en människa är med om i livet, med något så trivialt som att köra bil, säger en del om synen på födande. Det blir helt enkelt ett ”medical event”, i paritet med en blindtarmsoperation. Men inträdet i föräldraskapet är betydligt större än så och den annars så omhuldade valfriheten tillåts ta stor plats, utom när det kommer till kvinnors rätt att föda där vi känner oss trygga.

Nej, jag fick förstås inte någon medalj för att jag födde utan eda. Däremot fick jag uppleva ett närapå ostört födande, på egna villkor. Det gav också en orubblig tro på och tillit till kroppens förmåga. Min historia är just det, min, och du som vill föda fritt, föda hemma, föda fysiologiskt, föda med smärtlindring, igångsättning, elektivt snitt: rätten att föda på dina villkor är DIN. Vi är många som backar upp dig, även om systemet inte alltid kommer att göra det. Det friska födandet sker på sina egna villkor. Det låter sig inte styras eller passas in i mallar. Och vad händer om vi inte längre ställer upp på bilden av modern som den självuppoffrande martyren? Om vi vågar begära mer än att överleva en födsel? Om vi har mage att påstå att våra rättigheter och upplevelser också spelar roll? Till dig som ska föda, i närtid eller i framtiden, vill jag skicka med detta citat: ”A healthy baby is not all that matters. You matter too.” (Hill, 2019, s.310).

Referenser:

Hill, M. (2019) Give birth like a feminist. HQ

Pettersson, S. (3 juli 2023) Hemmafödslar visar en farlig normförskjutning. Expressen.
https://www.expressen.se/kultur/hemmafodslar-visar-en-farlig-normforskjutning/

”Specialistläkaren”, [@ATdoktorn ]. (13 augusti 2022), Tweet ”Kompis från Stockholm på insta: ”jag är så glad att jag fick föda lillebror hemma tack vare [privat barnmorsketjänst]…” . Twitter.com