Etikett: maria borda

Aprilväder och kreativitet

Lämna en kommentar

Inatt vaknade jag av ett förfärligt åskväder. Jag kunde inte somna om. När morgonen kom var ovädret borta och våren stod för dörren. Skilla och krokus sträcker sig nu uppåt mot solen i våra rabatter.

Varför är vädret så lynnigt i april?

I min hjärna är det nu flera projekt på gång som konkurrerar med varandra om uppmärksamheten. Som att ha fyra tvååringar runt benen som vill bli upplockade av mig bums. De stäcker sig mot mina armar: ”Ta mig! Ta mig!”

För mig är det så kreativitet känns. Frustrerande och fantastiskt på samma gång. Jag läser i wikipedia om just kreativitet:

”Det handlar för det första om kunskaper inom ett område. För det andra handlar det om kunskaper om kreativa processer, alltså olika metoder för nytänkande. För det tredje handlar det om inre motivation. När dessa tre samverkar är möjligheterna för en kreativ respons som störst. I kreativitet ingår att frambringa nya idéer, vara originell, genomföra idéerna och att bearbeta dem. Kreativitet som fenomen och egenskap studeras inom skilda fält, med olika utgångspunkter. Fantasi är till skillnad från kreativitet uteslutande en kognitiv process; kreativiteten leder till ett resultat eller en produkt.”

Idéstadiet är så lätt att befinna sig i. Det är det andra som är svårt. Att få fram resultatet eller slutprodukten. Men jag har lärt mig att man kommer framåt av att börja göra, även om allt till en början kan kännas futtigt. När inget ännu är byggt utan allt består av tre sammanfogade gruskorn. Innan den nya skapelsen växer fram så måste man stå ut med de lösa delarna. Och där någonstans avgör den inre motivationen huruvida man står pall eller ger upp i ren frustration.

Det är därför jag har sån respekt för alla som kan presentera en färdig slutprodukt.

Igår var jag i Stockholm på releasefest för boken Det Nya livet av Maria Borda och Opokua Britton Cavaco

Här med Maria Borda, en av författarna!

Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar väldigt lovande. Och svårslaget snygg! Den handlar om första tiden efter förlossningen och kan bli ett viktigt bidrag till formandet av en ny nordisk postpartumkultur. Hur tar vi som finns nära hand om den nyblivna mamman? Det är en tid i livet då är viktigt att inte behöva känna sig ensam – ändå är det så många som känner sig ensamma och lite vilsna just då. Själv tror att det hänger ihop med vår allmänna syn på graviditet och förlossning där samhället till stort har ignorerat den kvinnliga levda erfarenheten. Vi har självhjälpsböcker om tonårstiden och uppmuntrar tonåringarna att få vara just tonåringar. Vi erkänner adolescence. Matrescence är en lika omvälvande transformation i en kvinnas liv men den står vi som samhälle helt apatiska inför.

Ta bara detta exempel:

Graviditeten är ingen sjukdom ( läs: sjåpa dig inte nu).

Förlossningen är visst en sjukdom ( dvs: du måste föda på sjukhus och göra som andra säger åt dig).

Första tiden med barn är ingen sjukdom (du ska hem från BB så fort som möjligt – det där klarar du själv!)

Ingenstans finner jag vördnaden och respekten för den omvälvande förändring som pågår – den som kräver att omgivningen sluter upp och anpassar sig helt efter den som är gravid. Kvinnor ska inte behöva bli lämnade ensamma under någon del av denna transformation, om det inte är en djup önskan om ostördhet som kommer inifrån kvinnan själv.

Den första tiden som mor sätter tonen för så mycket som kommer ske senare i livet. Ett starkt community kan hjälpa den som just har fött barn att stå ut med de lösa delarna där i början. Den nya identiteten. Självbilden som bakas om. Relationerna till vänner och familj som också de ska anta nya former. Att befinna sig mitt i den där lossningen då det knakar från de stora sjok som släpper medan andra hakar tag – där hjälper det att få känna sig hållen och omsluten av andra.

Där födseln tillhör folket

Lämna en kommentar

Av Maria Borda

“Hur kan man välja bort att föda på sjukhus och vilja gå tillbaka till att föda hemma? Kvinnor från andra delar av världen skulle göra allt för att få den moderna förlossningsvården vi har i Sverige! Det är otroligt privilegierat och historielöst att välja bort det!”

Vi har alla hört ord som dessa. Och jag har ofta tänkt på det, stämmer det verkligen? Är det det kvinnor över hela världen helst vill ha?

Jag heter Maria Borda och har ägnat de senaste 13 åren åt att studera och skriva om föräldraskap, graviditet och födande i olika kulturer. För tillfället jobbar jag med en kommande bok om postpartumtraditioner i olika kulturer tillsammans med doulan Opokua Britton, och av den anledningen blev det en resa till Mexiko, närmare bestämt delstaten Chiapas i den sydöstra delen av landet.

Chiapas räknas som landets fattigaste delstat, med den största andelen urfolk. Jag hade på förhand läst att de traditionella barnmorskorna alltid haft en viktig roll i Mayakulturen, att de ansågs vara näst högst i samhällets hierarki, snäppet under de andliga mästarna, men jag hade inte förstått vad det rent praktiskt och socialt innebar för hela samhällets förhållande till födsel. Under de två månaderna jag var där så hann jag prata med många om födsel och postpartum. Inte bara barnmorskor, utan alla. Manliga taxichaufförer, juiceförsäljare, de jag köpte smycken av på marknaden, kvinnor på gatan, unga som gamla. Det som slog mig mest var att födseln hade en så stor och självklart roll i samhället. Att det var något som alla tycktes ha ett intresse för, som alla gärna pratade om. Medan födseln i Sverige och västvärlden hör till det privata, till samma kategori som alla andra sjukhusbesök som man inte vitt och brett pratar med varenda kassörska eller taxichaufför om, tycktes födseln i Chiapas höra till det vardagliga, till det offentliga, till det allmänna. Jag pratade med två män som tillhörde mayafolket Tzotzil.  “Barnmorskorna här är oerhört kunniga”, sa den ene. Det lös av respekt i hans ögon när han pratade om dem. “Ja, barnmorskorna… de kan”, hummade hans vän. “Det finns ett par bra sjukhus här men de flesta vill föda hemma. Det är klart att det är bäst att föda hemma”, fortsatte mannen. “Varför är det det?” frågade jag neutralt. “Klart det är bäst, kvinnan vill ju vara hemma, ha det mysigt och varmt, få hjälp av familjen och en kunnig barnmorska som vet vad hon gör”. Vännen nickade. Ordet trygghet användes inte, men det var tydligt att det att föda hemma var kopplat till trygghet.

Under ett besök på ett förlossningssjukhus i den lilla byn Chamula blev det tydligt för mig att de inte var ensamma om den åsikten. Det var en helt vanlig veckodag när jag spontant bara knackade på. En ensam förlossningsläkare tog emot mig. Hon verkade ha all tid i världen för att samtala. Hon visade mig runt och berättade entusiastiskt om hur de hade försökt integrera urfolkens kultur på sjukhuset. Från taket hängde tygstycken att använda som stöd. Rummen var inredda med vanliga sängar och på väggarna fanns muralmålningar föreställande mayafamiljer i traditionella kläder. I bakgården fanns det till och med en iglooformad temazcal, en ångbastu som är vanlig att använda före, under och efter födseln. Läkaren berättade att de välkomnade hela familjerna till sjukhuset, och att de fick lov att göra ritualer där om de ville.

Det var inspirerande och allt såg fint ut. Men jag var förbryllad. Varför var det tomt? Det var inte en enda människa där förutom läkaren. “Åh”, sa hon, “Kvinnorna här vill hellre föda hemma”. Sen fortsatte hon: “Och jag förstår dem. Jag hade nog gjort detsamma om jag var de.” Men varför? Läkaren förklarade att barnmorsketraditionerna var oerhört starka där, och att kvinnorna alltid såg det som ett första alternativ att föda hemma i lugn och ro med familj och barnmorska närvarande. Att åka till sjukhus, ett hus för sjuka, sågs som något helt främmande. Sjukhuset var bara aktuellt om det inträffade komplikationer. “Här på sjukhuset får vi inte lov att göra vändningsförsök när barnet inte ligger rätt utan vanligtvis blir det kejsarsnitt”, sa hon. Hemma gör de det.

I Chamula visade det sig finnas minst en traditionell barnmorska på varje gata. Jag pratade med flera. Elena, en av dem bekräftade att de jobbade med att vända barnen rätt under hela den sista trimestern. Utgångspunkten är att barnets position aldrig bara kan lämnas åt slumpen utan det är något som barnmorskan gång på gång ska rätta till. De gör det på skonsamma sätt, med små rörelser. De flesta använder sig bara av händerna, ingen sjal eller annat. Kvinnan ligger på rygg medan barnmorskan masserar magen. Några dagar senare är det dags igen. Det är bättre att göra det i god tid, gör man det under födseln så är det väldigt obehagligt, sa Elena, men det anses vara nödvändigt för att födseln ska gå bra. Jag berättade om min födsel, att den hade börjat som en hemmafödsel men slutat med kejsarsnitt på grund av vidöppen pannbjudning, vilket upptäcktes först efter att kejsarsnittet var gjort. Elena tittade förskräckt på mig. “Men varför vände de inte barnet?” “Jag vet inte”, sa jag. “Varken barnmorskorna eller läkarna hade de kunskaperna”. Elena tittade på mig med en oroad, indignerad min. Elenas 17-åriga dotter stod bredvid och lyssnade. Hon brukar vara med sin mamma i jobbet för att lära sig, kanske kan hon också bli barnmorska. Inte alla kan bli det. Det är inte bara att lära sig, man måste vara ämnad för det, ha gåvan. “Jag vet inte om jag har fått gåvan, men jag hoppas det”, sa dottern. 

Jag skrev några korta texter om mina upplevelser i Mexiko på mitt instagramkonto @mariaborda.se  Många kände sig provocerade av mina inlägg. Menar jag verkligen att det skulle vara bättre att föda barn i Mexiko jämfört med Sverige? Skulle jag själv vilja föda där? Hur kan jag ignorera att mödra- och spädbarnsdödligheten där är mycket högre än här?

Nej, det är inte min poäng. Jag anser att vi har något att lära av alla kulturer, och det jag tar med mig från Chiapas är att födseln där tillhör folket. Kunskaperna om födseln, makten över den, valen kring den, de tillhör den födande. De har inte placerats utanför kvinnan, hon har inte lärt sig att hon är maktlös, att det är bäst att lämna över allt åt de där uppe som vet bättre. Hon vet att födseln är hennes. Hon vet att hon har valet att föda på sjukhus, gratis, med utbildade läkare. Hon kan välja det om hon vill. Men kulturen kring födseln där har gjort att hon också har vuxit upp med en övertygelse om att hon kan klara det och att hon har stöd av kunskaperna och de samlade erfarenheterna från alla kvinnor i hennes släkt som har fött före henne.

Känn ditt barn av Maria Borda & Türkan Karaman

Känn ditt barn av Maria Borda & Türkan Karaman

Lämna en kommentar

Det var med spänning och en lågdos oro som jag började bläddra i Känn ditt barn, Lyhört föräldraskap för nyblivna familjer av Maria Borda & Türkan Karaman. Finns det någon mer laddad genre än denna? Under det förra århundradet så utsattes ju nyblivna föräldrar för den ena dåraktiga barnaboken efter den andra. Självutnämnda experter som (förvisso oftast i all klumpig välmening) kom att profitera på föräldrars vanmakt och oro. Femminutersmetoden. Få barnet att sova.

Att de flesta av dessa böcker aldrig överlever mer än den korta tidsålder de är skrivna i beror på en sak. Nämligen okunskap om barnets medfödda biologi.

Därför är rubriken ”Känn ditt barn” suverän. Hela boken genomsyras också av den satta tonen, att det är barnet som ska kännas in – inte föräldrarna som förtvivlat ska försöka ändra på sitt barns beteende med hjälp av påhittade metoder.

”Det finns inte många ljud i världen som har förmåga att väcka så starka känslor hos människor som bebisars gråt – allt från ömhet, omsorg och empati till stress och panik. Det är ett genomträngande, skärande ljud som är närmast omöjligt att inte låtsas om. Och det är precis så det ska vara. Bebisars gråt ska höras, och de ska få oss att vilja göra något för att stoppa den.”

Ur Kapitel 8 om Gråt och känslor

Det är läkande att läsa en bok som sätter barnets beteende i sitt sammanhang och gör det begripligt. Boken Känn ditt barn är fullproppad med sådana kunskaper och insikter om både det nyfödda och lite äldre barnet. Det är lätt att bli lyrisk.

Maria Borda bidrar med ett socialantropologiskt perspektiv och ger mig som läsare en inblick i olika kulturers sätt att ta hand om barn och hur föräldraskapet hela tiden har formats av olika idéströmningar. Det är spännande att få ett tillfälle att höja blicken från sitt eget hörn av tillvaron men framförallt så bildar det en mjuk, tillåtande väv att ta avstamp ifrån.

Jag älskar också att författarna låter föräldraskapet börja redan under graviditeten. I boken finns avsnitt om Doula som stöd och Avnavling. Den förändringsresa som det innebär att bli förälder får ta sin rättmätiga plats.

Men det som framförallt gensomsyrar boken och gör den SÅ BRA är författarnas gedigna kunskaper och insikter om barnets naturliga, biologiska och känslomässiga behov. Barnperspektivet bär hela tiden boken framåt. Ja det hjälper mig som förälder att förstå hur jag ska tolka det lilla barnets försök till kommunikation istället för att fastna i att se det som en form av manipulation.

Känn ditt barn är en föräldrabok som kommer få ett långt bokliv.

The Decolonize Birth Movement

Lämna en kommentar
The positive Birth Calendar 2021

Av Maria Borda

Jag heter Maria Borda och har sedan 2009 skrivit om föräldraskap genom tiderna och jorden runt. Jag driver idag instagramkontot @mariaborda.se, håller webinarier och gör online-kurser. I mitt arbete har det alltid varit viktigt att se på föräldraskapet, graviditeten och födandet ur ett holistiskt perspektiv. Med det menar jag att man inte bara ser på dessa livsstadier som något som sker i en människa, eller människor emellan, utan att man försöker förstå helheten – vad som formar samhällets normer och vad som formar våra val. Detta har varit den röda tråden i allt mitt arbete. Och förra våren hade jag privilegiet att göra ett arbete som involverade kvinnor från Nordamerika och få ta del av deras historier om att föda hemma. De hade alla en sak gemensamt: De hade en förälder som hade europeiskt ursprung, och en som tillhörde något av de många urfolken i Nordamerika. I detta inlägg ska jag berätta om våra samtal.

The Decolonize Birth Movement

Den europeiska kolonisationen i den del av världen som vi har kommit att kalla Amerika innebar inte bara en invasion av territorier utan också av kroppen. Sedan urminnes tider hade födande, postpartum och amning varit kvinnornas område, och kunskaperna hade gått i arv, generation efter generation. Dessa kunskaper var högt värderade, och i många kulturer hade de traditionella barnmorskorna en upphöjd roll. Men med kolonialismen kom nya idéer kring kropp, födande och kvinnorollen, pådyvlade av människor från radikalt annorlunda samhällen med radikalt annorlunda världsbild. Födandet förändrades och blev en så integrerad del av den koloniala processen, att kvinnorna till slut intalade sig själva att det var för deras eget bästa. Men 500 år senare skulle ett skifte ske, och överallt skulle kvinnor börja ifrågasätta allt de har lärt sig är sant, rätt och bra kring hur vi föder. Genom sociala medier skulle det börja sprida sig en medvetenhet, ett motstånd och en kamp för egenmakt. Jag bestämde mig för att prata med kvinnorna bakom hashtaggarna #decolonizebirth, #indigenousdoula och #indigenousbirth. Deras historier kom att beröra mig på ett djupt personligt plan. På grund av pandemin fick jag genomföra intervjuerna via Zoom, och jag tillbringade många nätter under ett par månaders tid med att samtala med kvinnor från Mexiko till norra Kanada, som generöst delade med sig av sina upplevelser. Det blev samtal fulla av skratt, tårar, igenkänning, sorg och kärlek.

Stölden av arvet

Via sociala medier hade jag gjort ett antagande om att de kvinnor som är aktiva i rörelsen för att avkolonisera födseln, hade en fot i en urfolkskultur, och en fot i den euroamerikanska kulturen. Jag tyckte mig se att urfolkskvinnorna som bodde på reservaten, eller hade en trygg identitet som ”indigenous”, oftare födde på sjukhus. När jag efterlyste urfolkskvinnor att intervjua fick jag runt trettio svar, och alla kom ifrån kvinnor med blandad etnisk tillhörighet. Ingen av dem hade vuxit upp i reservat, alla hade vuxit upp i vita miljöer. Många av dem hade upplevt rasism i sin egen familj och lärt sig av sin vita förälder att deras urfolksarv inte var något att ha. Men de hade alla känt en längtan till, en saknad efter att lära sig om den sidan av familjen. När de besökte sina släktingar i reservaten kände de sig utanför, som om de egentligen inte hörde dit. De saknade språket, de saknade kläderna och de saknade kunskaperna om kulturen. Och trots att de ekonomiska och sociala förhållandena på reservaten ofta är bedrövliga, så hade kvinnorna känt sorg, ilska och avund gentemot de släktingar som hade fått växa upp med gemenskapen där.

Under graviditeten blev längtan större, och frågorna kring ursprunget fler. ”Hur hade mina förmödrar gjort i den här situationen?” var en fråga de alla ställde sig. Men de hade sällan någon att fråga. Hade dessa kvinnor haft tillgång till kulturen och känt sig trygga i sina identiteter som Navajo, Cree, Cherokee, Apache eller Haudenosaunee, så hade födandet kanske inte blivit så viktigt för dem. De hade kunnat föda på sjukhus. Jo, jag skriver det, och jag inser att det kan missuppfattas och provocera, men det finns en logik i det påståendet. När människor känner att de inte har någon makt över sina liv, när de känner sig förtryckta, tystade, bestulna på allt, så blir den egna kroppen, det enda man har, slagfältet för motståndet. Dessa kvinnor kände så. De kände att allt hade tagits från dem. De var ”stripped naked, stripped of identity, stripped of belonging” och ”stripped of culture”. Men genom födandet kunde de åtminstone knyta an till något de upplevde som äkta, som ursprungligt och konkret. Att ta makten över sitt födande blev ett sätt att avkolonisera sig, att säga nej till västvärldens värderingar, att förkroppsliga motståndet och fysiskt göra anspråk på en plats i kulturen. Att känna sig mer ”indigenous”, inte bara i hjärnan, inte bara på pappret som visade blodkvantum och DNA, utan med hela kroppen.

Födelsen

Kvinnornas historier om de där timmarna av värkarbete, trans och fokus var alla laddade med känslor av djup andlighet och tro på att de var en del av något större än de själva. Nästan alla berättade att när de hade drabbats av rädsla eller tvivel, hade de upplevt att deras förmödrar hade vakat över dem och påmint dem om att de hade gjort detsamma, i led efter led, generation efter generation. Att deras smärtor och ansträngningar hade lett till att barnet som var på väg, kunde existera. Dessa insikter hade gett dem kraft att fortsätta.

Jag frågade Thea, en av kvinnorna, varför hon valde att föda hemma, efter att ha haft sin första födsel på sjukhus. Hon berättade att hon hade blivit illa behandlad på sjukhus, att hennes kropp och önskningar inte hade respekterats. ”Jag brukade ha mardrömmar, jämt. Det var om något som kändes djupt personligt, men i verkligheten hade jag aldrig upplevt det. Jag tror att kolonisationen påverkar så många delar av våra liv, också födelsen. Det är en känsla av övergrepp, av våld – mina gränser har passerats. Så traumat vi går igenom med den koloniserade födelsen är dubbel. Det är inte bara denna situation som vi inte har kontroll över, utan en känsla av att de här människorna kontrollerar oss, och det är inget nytt. De har gjort det i hundratals år. Så jag kände mig våldtagen, min själ sa till mig att jag inte ville uppleva det igen, att jag inte ska låta dem kontrollera mig mer”. Thea grät när hon berättade det. På BB hade hon legat fastkopplad till maskiner, med bebisen i en balja bredvid. Hon hade slitit av sig slangarna, tagit sin bebis och rest sig upp för att lämna sjukhuset. Sköterskorna hade sagt: ”Men så kan du inte göra!” ”Åh jo, det kan jag!” Hade Thea sagt, och bara traskat ut. Sedan hade hon bestämt sig: ”Nästa gång föder jag hemma. Min själ sa: Vänta bara, så ska ni få se!”