Det är en relevant och viktig fråga. Maria Wigbrant som är barnmorska och kollega till mig har skrivit boken Stark, Glad, Mamma.
Maria är definitivt något viktigt på spåren. Motion och fysisk träning är nog det som har gjort störst skillnad för mig i mitt mammaskap. När jag har lyckats få till det. Men det är väl just den knorren som många kämpar med. Att lyckas få till det.
För när man känner sig som en allt annat än stark och glad mamma kan orden låta provocerande uppmanande. Kombinerar man det med giftig dietkultur som omringar de flesta av oss så är det lätt att hamna i en känsla av att man inte duger i sig själv och sin kropp som mamma. De två hör ju ihop. Självet och kroppen. Mammakroppen. Är den en kropp på undantag?
Men det är just i den där sköra känslan som boken Stark, Glad, Mamma tar avstamp.
”Som nybliven förälder möter du både dina egna och andras förväntningar, som ofta förstärks i media och reklam.Den stora omställningen, livssituationen i allmänhet, och inte minst de höga kraven på att vara en perfekt förälder, kan effektivt motarbeta lyckoruset man förväntar sig, och förväntas gå omkring i. Om det inte infinner sig kanske du blir både orolig och besviken. Men småbarnsperioden är en tid av enorm omställning med känslor av både sorg, ofrihet, trötthet, irritation och även ånger.”
Jag tycker boken är jättefin. För den gör kopplingen mellan psykiskt välmående/ fysisk aktivitet och hur skör den första tiden som mamma faktiskt kan vara. Att man måste få tillåta den att vara det. Och att det finns en väg framåt vad gäller träning – för alla mammor.
Att bli en stark och glad mamma för sin egen skull
Det cykliska som är en del av kvinnors liv är knappast ett tecken på svaghet. Konsten är att kunna jobba med förändringen istället för emot den. I bejakandet av förändringen och mammakroppen ligger nyckeln till hälsa. Inte i självhatet.
Jag önskar att jag förstått det här lite tidigare i mitt mammaskap: att träna för min egen skull. Och skita fullständigt i dieter och att försöka bli av med gravidikilon. För ”jakten” på gravidkilon har för mig som för så många andra varit i allra högsta grad kontraproduktivt. Den i sig har lett till viktuppgång.
Och nu har jag äntligen landat i insikten om att viktuppgång inte är det värsta som kan hända en människa. När jag förstod det och slutade göra kopplingen mellan träning och viktnedgång så var det som om lusten till att komma ut och röra på sig fick ny näring. Att gå promenader för att det är skönt. Utan att räkna steg. Att drömma om att simma längder för att det är härligt att simma. Själva lusten i sig som en viktig drivkraft. Där nånstans kom glädjen tillbaka för mig.
För då kan man leva med att det ibland är svårt att få till det.
