Av Liisa Svensson

Det har på senare tid uppmärksammats att fler gravida väljer att föda hemma själva, utan assistans av barnmorska. Jag heter Liisa Svensson och är barnmorska med erfarenhet av att bistå födslar på sjukhus, inom barnmorskeledd vård och hemma. Vill skriva om detta då det väckt en del tankar hos mig. Det berättas om erfarenheter av att föda själv i föräldragrupper, andra forum på sociala medier och poddar ger utrymme åt berättelser om detta. Inte bra, borde jag väl som barnmorska tänka. Inte bra vet jag att många av mina kollegor tycker.

Innan jag fortsätter skriva vill jag göra en skillnad på de gravida som föder hemma utan barnmorska fast de skulle velat ha en barnmorska med sig och de som aktivt väljer bort barnmorska. Att bo där ingen hembarnmorska finns att tillgå eller att inte ha råd att betala barnmorska ur egen ficka kan vara skäl till att föda hemma själv. Det är inte dessa kvinnor jag vill skriva om, för där hade texten blivit ett politiskt inlägg i debatten kring vårdens brist på tillgänglighet och jämlikhet.

Dem jag vill skriva om är kvinnorna som aktivt väljer att föda utan barnmorska närvarande. Dem jag borde känna mig provocerad av. Kanske vilja rädda, kanske skydda, omvända eller rent av tala förnuft med. Utifrån att jag har en levd erfarenhet av att barnmorskans kunskap och erfarenhet kan ha betydelse och att det inte bara handlar om ”när något avviker från det normala”, utan snarare om att främja och beskydda födandet. Att vara med  och skapa förutsättningar för att födandet ska kunna ske så friskt och okomplicerat som möjligt. Men detta förutsätter förstås en god och tillitsfull relation föderska och barnmorska emellan. Vad skrev jag just? Att barnmorskan har betydelse? Fastnar vid detta, att som barnmorska känna sig betydelsefull och behövd.

Jag vet att många  förlossningsläkare är negativt inställda till barnmorskeledd förlossningsvård, oavsett var den bedrivs. Den vården där de själva inte är inräknade och  betydelsefulla. Vem vill inte känna sig viktig och behövd? Är det så att alla vi som arbetar med förlossningsvård, mitt i all välvilja,  drivs av ett alltför stort behov av att känna oss betydelsefulla – som kanske inte alltid gagnar de gravida och födande? Är det inte som barnmorska så att mitt hjärta borde jubla när en gravid känner sig så stark, trygg och förberedd att hon inte räds att möta födandets krafter själv?

Jag vet också att doulor hotar denna aspekt och kan få såväl barnmorskor som undersköterskor att ge uttryck för en oro och rädsla kopplad till att inte vara behövd. Ska doulan ta min roll? Göra mitt jobb? Men JAG då? Ska doulan även ta partnerns roll? Fokus hamnar på oss själva när detta mänskliga men kanske ibland oreflekterade behov av att vara behövd får vara en för stor drivkraft i arbetet med att bistå barnafödande.

Minns en kär, nu bortgången, äldre kollega från när jag var ny i yrket. Yvonne Hyltén. Hon kommenterade detta med att barnmorskor ibland får både blommor, tårta och choklad. Hon sa att hennes bästa present var att de inte ens kom ihåg hennes namn – det visar att det var de själva som födde, att hennes roll var att finnas i bakgrunden. Då var hon riktigt nöjd.

Vad är egentligen skillnaden mellan att som läkare provoceras av att gravida väljer att föda, och barnmorskor att arbeta, utan deras överinseende – och att som barnmorska provoceras av så kallade ”free-birthers”? Vad är det som är så skrämmande med att en gravid fattar detta beslut? För jag tror inte det bara handlar om rädslan att något fatalt ska drabba den födande eller hennes barn.

Det är ingen slump att gravida och födande förminskas inom förlossningsvården. Att samtycke och informerade val är så svagt tillämpat. Att det är så många som överlämnar sig i händerna på en överbelastad paternalistisk och medikaliserad vårdapparat – som i mångt och mycket verkligen inte möter de enskilda föderskornas behov. Att detta fortgår och accepteras av så många barnmorskor och gravida är kanske det som verkligen borde lyftas och diskuteras? Inte att ett fåtal säger tack men nej tack och föder på sina egna villkor – långt från sjukhusens sterila korridorer.

Jag känner inte att jag kan ta mig rätten att säga att alla ska föda med barnmorska. Som barnmorska blir jag såklart smickrad och glad när jag blir inbjuden, när jag får förtroendet. För i grunden tror jag ju såklart att barnmorskan har något att bidra med. Men om en gravid känner att min närvaro stör mer än den tillför så har jag ju inget annat val än att acceptera det.

Jag kan bli så trött på allt kvinnor ska och inte ska, får och inte får. Hur kvinnor förminskas, omyndigförklaras och görs sjuka och avvikande. Hur det har blivit norm och de gravida som inte ställer upp på detta utgör ett hot mot hela maktordningen. En kvinna, en moder – hon ska leva upp till förväntningarna och alltid sätta sitt barn i främsta rummet och oavsett egna behov och önskemål göra det som av experterna anses säkrast för barnet. Detta gäller även de kvinnor som inte alls kan tänka sig att föda annat än via planerat kejsarsnitt, där kan också ”du vet väl vad som är bäst för barnet-kortet” dras.

Tror för övrigt att det kan finas gemensamma nämnare mellan de som vill föda själva och de som vill ha planerat kejsarsnitt. Att de inte ligger så långt ifrån varandra som man skulle tro. Vem är jag att tala om för en gravid att hon väljer fel sätt att föda på? Vad vet jag om hennes bakomliggande skäl? Önskar kunna möta båda dessa grupper av gravida med öppenhet och nyfikenhet, för jag är övertygad att de har mycket att lära mig som barnmorska. Och den dörren stängs om jag väljer att fastna i ett fördömande.