Etikett: kreativt skrivande

Jag vet att jag är tråkig just nu

Lämna en kommentar

Innan man har börjat skriva på en bok så haglar infallen. Kanske går man och dagdrömmer lite om vissa passager i boken som man bara måste få på pränt. Sen sjösätts projektet med samma ivriga lust. Det är roligt, känslan av flow när skeppet tar sig ut från hamnen. Solen skiner, himlen är blå, fåglarna lyfter från kajen i ett fulländat ögonblick. Inte ett mörkt moln på himlen.

Konsten är aldrig att sätta igång ett projekt. Konsten är ALLTID att slutföra dem.

För den dagen då man vaknar upp i sin roddbåt mitt ute på öppet hav ( ja man har hunnit flyta ganska långt) och plötsligt märker att årorna har lossat. Eller att det går så himla trögt framåt och man har cirklat runt på samma punkt i en evighet nu. Känslan av att man glömt vart man ska och hur tusan man kommer dit. Det är just då man måste fortsätta. Ändå. Streta på och inte ge upp.

För till slut kommer man fram. Men det är aldrig med samma berusande känsla av flow som ofta infinner sig där i början utan det är ofta med ganska mycket svett i pannan och ett lättat: Vi klarade det!

Okej jag överdriver lite

Jag håller inte på att skriva en bok. Jag håller på att slutföra projektet med vår stora webbkurs: Födandets dynamik. Och det är fantastiskt roligt, men just nu har vi kommit långt från kajen. Vi är i fasen mitt ute på öppet hav och att snart, snart börja skönja New York där borta i dimman. Haha! Den här metaforen hjälper mig ska ni veta.

Men när jag hade skrivit färdigt min bok så var jag inte direkt sugen på att två dagar efter sätta igång och skriva nästa bok. Känslan var snarare: det här gör jag inte om. Att få ihop alla trådar på slutet, sitta med referenser och noter och gaaaah!! Jag kan bara föreställa mig hur det känns när man har sjösatt sitt doktorandprojekt och inte har börjat se skymten av något färdigt resultat än… Känslan just nu är att det är ett otroligt stort jobb att skapa en längre webbkurs.

Samma respekt som jag känner för alla som lyckas sno ihop en bok känner jag nu inför alla som lyckas sno ihop en längre webbkurs.

Och även om vi inte har kommit ända fram så är jag redan stolt över att jag själv snart har lyckats med den här bedriften. För vi kommer i mål. Det är bara att ro vidare. Men för att kunna göra det så behövs det där invända fokuset. Där är jag nu. Nästan som besatt. För i slutändan är det inte de högt flygande drömmarna somt tar en nånstans utan det dagliga nötandet. De där nedplöjda timmarna. Tiden.

Sen att sitta där med ny erfarenhet, den som kommer av av att ha slutfört ett kreativt projekt. Den tillfredsställelsen slår det mesta.

Och rätt som det är så kommer dagen då man glömt den där känslan av – att- befinna- sig- mitt- ute- på- havet- med- tröga- åror och börjar dagdrömma om att sjösätta nästa bok. Eller kurs.

Märta cullhed engblom

Det blir en bok!

Lämna en kommentar
Märta cullhed engblom

Det här fotot tog jag när jag klev på tåget hem till Uppsala igår. Okej, det blev suddigt och inte direkt något proffsfoto men visst ser jag glad ut? Det liksom blänker och spritter i ögonen på mig. Hela dagen igår var också som en enda varm kram, solen, ljuset, värmen – Stockholm och Söder i sommarskrud. Jag var rädd att det skulle vara trångt och svettigt inne på Stockholms central men det var lagom glest och inga långa köer alls. Så begav jag mig till Söder där jag satt i samtal med min förläggare i någon timme. Vi samtalade om det som ska bli min bok. Nu är det alltså klart och påskrivet – I HÖST KOMMER MIN BOK UT!

Ni som har följt mig i verkliga livet och här på bloggen vet att resan till dagen igår var lång. Alltså om jag hade vetat på ett ungefär exakt hur mycket jobb det är att få ihop en bok så vet jag inte om jag hade gett mig in i det i första taget. Jag har jobbat med text och manus under en längre tid (parallellt med allt annat), pitchat olika manusidéer hos förlag och slutligen, med hjälp av min syster, fått den där helt egna vinkeln in i manusprojektet. Ja, hon tryckte på precis rätt knappar och det satte igång en kreativ process som jag är så glad åt. Att vara inne i den processen har varit underbart. Och arbetssamt. Jag har läst, läst, läst och skrivit och skrivit. Arbetat om, skrivit nytt, läst mera. Så blev det till slut ett färdigt manus att skicka in.

Nu börjar nästa fas. Jag ska ägna en stor del av min sommar åt att redigera och finslipa manus. Strukturen sitter där men det finns alltid kanter och meningar att slipa och putsa på. Men det känns faktiskt bara roligt. Jag som redan har trampat och svettats i den långa uppförsbacken tänker nu passa på att njuta av nedförsbacken.

Om det är något jag har upptäckt under den här resans gång så är det att storytelling äger en magisk kraft. Information i all ära men om du berättar en historia så når du längre. Information glöms så lätt bort medan gripande historier fastnar.

Jag vill helt enkelt nå lite djupare än vad man hinner på ett blogginlägg. Samtidigt är det den här bloggen som på många sätt har tagit mig hit och för det är jag så tacksam. Därför vill jag också säga TACK till dig som läser det jag skriver. Du betyder faktiskt allt.

Flitens lampa

Flitens lampa lyser

Lämna en kommentar
Flitens lampa
På vår släktgård

Jag jobbar på för fullt just nu. Om ni undrar vad jag gör så kan jag berätta att jag skriver ett manus till en bok. Ja nu vågar jag faktiskt säga det rakt ut för det är inte så himla långt kvar nu, och det som jag har nu – det är bra. Jag ska absolut inte ropa hej innan jag har kommit över någon å men när man börjar skymta fast land på andra sidan så kan man känna sig lite mera trygg med att man faktiskt kommer kunna ro sitt projekt iland.

Jag tänker inte avslöja så mycket mer just nu – mer än att jag känner mig riktigt glad och tillfreds över att all den tid jag har lagt ner äntligen börjar bära frukt. För gud vilken process det är att skriva något längre och vilket otroligt fokus det kräver. Ett fokus jag egentligen inte alls har eftersom jag har fem barn att ta hand om, och två av dem är ju fortfarande så små. Men jag har varit tvungen att lägga en del annat åt sidan för att bara kunna fokusera på detta nu ett tag. Utan min syster Elin (som själv är både författare och skrivlärare) hade jag aldrig kommit såhär långt, hon är min barnmorska just nu som guidar mig igenom det här arbetet. Varje kapitel är en ny värk som är lite jobbig och gör lite ont och som kräver sitt fokus. Tyvärr finns det inga genvägar (genvägen i mitt fall skulle vara att lägga ihop lite bloggtexter på varann i en hög, jag har provat, men det blev inte alls bra). Det underbara är att när jag väl har tagit mig igenom värken – då kan jag lämna just den bakom mig. Jag ser faktisk det här projektet som en förlossning. För det är skitläskigt – också. Att förstå att jag måste hitta min röst och att skrivandet faktiskt innebär att ta ställning. Det går inte att göra alla nöjda. Att skriva något slätstruket som liksom ska passa allt och alla blir så mäh, mjäkigt. Då blir det något som ingen vill läsa, och en text som passar alla och ingen.

När vi sågs senast så sa Elin ungefär såhär:

-Märta, du måste tala ur skägget. Vad är det du vill säga?

Det var så otroligt förlösande för mig, för hon gav mig en biljett att faktiskt skriva det som jag vill säga. Det kan låta så enkelt men för mig har det varit jättesvårt att ge mig själv tillåtelse till det – emellanåt har jag bara snurrat in mig i saker som liksom inte har lyft. Just nu är jag så in awe inför alla författare som har skrivit långa böcker. Det är som att hacka fram en skulptur ur sten, mödosamt, långsamt och samtidigt så otroligt tillfredsställande. För att få vara kreativ och känna när det lyfter, det är den absolut bästa känsla jag vet.

Kreativ utan muskelmassa

Lämna en kommentar

Vi delar på föräldraledigheten just nu, och jobbar båda två. Det är både bra och dåligt. Bra för att en slipper vara den som går runt här hemma och får göra det mesta av det osynliga, vardagliga sisyfosarbetet. Dåligt för att det blir så många programpunkter som ska in i schemat. Just idag åker Stefan på konferens i en vecka eftersom det ingår i hans jobb. Det är lite av en pärs för mig. Men efter höstlovet är det jag som kommer att jobba mest! I en stor familj äts tiden alltid upp men jag tycker ändå att vi har ett så mycket bättre utgångsläge nu än vi har haft på länge. Vi är ganska mycket coolare. Dagis till exempel, får vänta. Just för att jag/vi inte orkar tänka på VAB-gräl än. Alltså VAB är något av det mest osköna jag vet. Snoriga, febriga små ettåringar som inte står på någons schema. Det där avgrundsvrålet: Vem ska vara hemma den här gången? Bättre att vara föräldraledig och veta vem som ska vara hemma på dagarna.

Dagis blir det ju ändå förr eller senare (nästa höst närmare bestämt). Och då får vi börja med ett schema som reglerar VAB-ansvaret. För VAB kommer det att bli.

Jag har tränat två pass på Friskis och Svettis sen jag köpte kort där. Heja mig! Men det är sorgligt att behöva säga det här: det var inte skönt någon av gångerna utan bara jobbigt. Jag har tappat så mycket muskelmassa sen jag blev gravid med mitt femte barn och istället gått upp i fettvikt. Alltså är känslan ungefär som om en flodhäst försöker dansa lindyhopp. Tungt, svettigt och det ”lyfter” inte. Aldrig har jag väl längtat så intensivt efter mer muskelmassa. Och det har aldrig förut känts som en sådan rejäl uppförsbacke att komma igen fysiskt. Kroppen åldras faktiskt.

Ni som känner mig vet att jag inte ger upp i första taget. Jag har en enorm viljekraft som har burit mig vidare många gånger. Men ibland är det skönt att allt inte sitter i kroppen. Att det faktiskt går att vara kreativ utan muskelmassa. I fredags fick jag koncentrerad skrivtid när min dotter sov. Då lyfte taket.