Det verkar finnas nya forskningsresultat som pekar på ett samband mellan syntetiskt oxytocin (ett läkemedel som används rutinmässigt under förlossningar idag) och depression postpartum – alltså efter förlossningen. Jag har själv inte tagit del av den här forskningen men ser fram emot att göra det. Men det finns mycket att fundera över ändå! Ett förlossningsförlopp är beroende av det kroppsegna hormonet oxytocin. Det kallas också för lugn och ro hormonet eftersom det utsöndras när vi känner oss som mest lugna och trygga. Rädsla och stress blockerar frisättningen och det är vanligt att värkarbetet stannar av lite när kvinnan kommer till förlossningen. Hemma kanske värkarna var starka som ett eldbälte och det är ofta själva anledningen till att man beger sig till förlossningen – men när man väl kommer fram och det är upp till bevis i intagningsrummet så blir det för vissa kvinnor som att försöka få liv i en avsvalnad kolbädd. Lite snopet.
Väldigt många får sedan hjälp på traven av ett värkstimulerande dropp. På vissa kliniker är det mer regel än undantag att förstföderskor får detta under förlossningen. Att många förstföderskor väljer epidural som smärtlindring är en anledning. Men även de som inte använder någon medicinsk smärtlindring får ofta det här droppet. Varför kan man undra? Jag vet såklart varför, för att värkarbetet många gånger är för ineffektivt, men jag menar istället- varför har vi så många ineffektiva värkarbeten i behov av hjälp på traven?
Här är två barnmorskors kommentarer med anledning av de nya forskningsrönen;
Elin Ternström skriver ”Jag gillar att du är intresserad! Så här tänker jag. Pitocainär samma sak som syntocinon som man använder i Sverige, det vill säga konstgjort oxytocin. Oxytocin är ju det hormon som styr värkarbetet och precis som du skriver, ju tryggare och lugnare en kvinna känner sig under värkarbetet desto bättre fungerar kvinnans eget oxytocin. Problemet idag är precis som du skriver – vi stressar på kvinnan (och förlossningen) så mycket i vården att vi alltför ofta måste ta till syntocinon för att få värkarna att fungera som de ska (och inte ens då finns det någon garanti för ett välfungerande värkarbete). Tyvärr ges det alldeles för ofta under förlossningen och rutinmässigt (ofta i onödan) efter förlossningen vilket så klart får negativa effekter. Kerstin Uvnäs Moberg har forskat massor om detta (och skrivit intressanta böcker). Det som är mest frustrerande är ju att vi i vården skulle kunna göra så mycket för att få alla kvinnors egna oxytocin att fungera optimalt men istället blir det tvärtom. Självklart är syntocinon nödvändigt i vissa fall men långt ifrån så ofta som det används i förlossningsvården idag. Tyvärr tror jag man kommer finna fler negativa korttids- och långtidseffekter av syntocinon framöver…”
Liisa Svensson skriver; ”Det är så enkelt men ändå så svårt. Nyckeln till födandets fysiologi och det för den viktiga hormonet Oxytocin stavas trygghet. I trygghet får föderskan tillgång till sina rätta hormoner och sin kropps förmåga att föda. Men någonstans på vägen har detta tappats bort inom svensk förlossningsvård. Rädsla, oro och misstro sprider sig bland såväl blivande föräldrar som personal och fokusen ligger på att lösa problemen med värksvaghet och långdragna partogram utan att stanna upp och fundera på VARFÖR dessa problem är så vanliga. Varför de uppstår hos så stor andel av våra föderskor. Är inte detta konstigt?”
Jag tycker att de båda poängterar något mycket väsentligt. I förlossningsvården blir vi ofta så fokuserade på att lösa problem snarare än att fundera över varför problemen uppstår; rätt som det är så löser vi en hel rad med problem, de liksom hopar sig och i vissa förlossningsförlopp blir problemen kedjereaktioner när de staplas på varann, det ena leder till det andra och till slut har man lust att säga som Dorothy i The Wizard of Oz:
”Toto, I have a feeling we’re not in Kansas anymore”
Varför hamnar vi så ofta så långt borta från där vi började?