Foto: Lovisa Engblom

Alla som är intresserade av kvinnor och hormoner – tips på en bra blogg; Kvinnorochhormoner.blogg.se Det är Inger Sundström Poromaa som är professor i gynekologi som skriver. Jag har redan läst igenom så gott som alla inlägg – mycket intressant – och fastnade för ett stycke om PMDS. Inger resonerar om huruvida PMDS finns av en anledning, om det rentav kan ha en skyddande effekt (vi är ju vana att tänka att allt har en mening!), men kommer fram till att hon inte vet. Hon tror att det kan vara en artefakt, det vill säga något som inte fyller den minsta funktion men som ej heller var tänkt att bli ett problem.

Anledningen till min slutsats är att det är först under 1900-talet som kvinnor får tillräckligt bra hälsa, tillräckligt god kunskap, och även möjlighet att kunna menstruera. Dessförinnan hade vi inte så många menstruationer under vårt liv som vi har idag.

Idag får vi (i genomsnitt) vår första menstruation vid 13 års ålder och den sista menstruationen inträffar som regel vid 52 års ålder. Med avdrag för två graviditeter och tillhörande amningsperiod kommer vi att menstruera i cirka 36 år, dvs drygt 400 menstruationer.
För 200 år sedan var hälsoläget ett annat. Svält, undernäring, och ensidig kost försenar puberteten och tidigarelägger klimakteriet. Åldern för första menstruation var omkring 16 år och dessutom kom kvinnorna i klimakteriet redan i 40-års ålder. Däremellan var vi huvudsakligen gravida, eller så ammade vi. Enligt beräkningar som finns gjorda tänker man sig att kvinnorna förr i tiden hade 16- 17 menstruationer totalt under deras fertila tid.

PMDS har sannolikt ingen funktion. Det var helt enkelt inte meningen att vi skulle menstruera så ofta.

Jag kan fascineras och våndas lite när jag tänker på ett kvinnoliv utan särskilt många menstruationer. Och vad den där artefakten PMDS kan ställa till med för kvinnor idag som lever långa liv med många menstruationer.