Det regnade när vi kom fram. Martin var lite fundersam för det brukar ju alltid vara sol när vi landar i Barcelona. Skulle det verkligen bli bad i havet? Nja. Jag märkte att han såg fundersam ut där i bilen. Det blev bad! Men inte första kvällen för det var mörkt som under ett grytlock när vi äntligen kom fram till huset. Alla var trötta efter två försenade plan och allmän höstlovshysteri på Arlanda flygplats. Alltså, det är rätt meckigt att resa med många barn. Även om allting går som planerat så är det meckigt. Boardingpass, väskor och alla fötter och armar som liksom ska fösas åt ett och samma håll. Jag somnade gott efter den långa resdagen med Hanna tätt intill mig.

När vi vaknade söndag morgon så smattrade regnet mot fönsterrutorna. Vi åt frukost och undrade – skulle det bli något bad?

Efter lunch tittade solen fram och det var som att trycka på en knapp! Solstolarna, armpuffarna, badkläderna och surfbrädorna rotades fram på ett litet ögonblick. Tänk, vi lyckas nästan fylla stranden på egen hand nu! Inte en människa syntes till förutom vi, jo några ungdomar som satt på klipporna och hängde. De spanade på oss – vi,  de galna höstbadarna! Alla barnen kom i, förutom Hanna förstås. Hon sov gott i vagnen.

Det var succé förstås, att få bada loss bland vågorna. Själv var jag en badkruka som inte kom i vattnet. Kanske har vår varma Sverigesommar satt sina spår i mig? Jag har nog gått och blivit bortskämd med badtemperaturer på 27 grader i älven. Men jag njöt av stunden och de värmande solstrålarna.

På kvällen åt vi lamm med ugnsrostade grönsaker och pumpapaj till efterrätt. Också det blev succé! Men sen kom natten och då var det slut på idyllen. Ett av våra stora barn insjuknade med feber, huvudvärk och kräkningar. Natten utvecklades till ett litet barmhärtige samariten -lopp mellan våra barn och deras olika krämpor. Astma, magknip och feberfrossa på en och samma natt. Så när morgonen kom kände jag mig som en riktig rugguggla. Kallt var det också och jag ångrade att inte raggsockor, mysbyxor och ylletröjor hade kommit med i packningen.

När ett sjukdomsutbrott kommer är det inte så mycket annat att göra än att vänta ut det och ta nya tag så fort det går. Idag på förmiddagen tog vi en liten promenad förbi det ödehus som i familjen går under namnet  Spökhuset. Ett passande namn såhär i Halloweentider.

Efter lunch tog vi en promenad in till Torredembarra stad allihop. Men glömde alldeles bort att siestan fortfarande lever i allra högsta grad här i Katalonien – inte en affär var öppen. Jo glassbaren. Så det blev glass i stora lass till barnen innan vi strosade hemåt. Solen sken på oss och var väldigt förlåtande där när vi promenerade hemåt hela klanen.  Men nu på kvällen har det blivit kallt igen och vi skruvar upp alla element på högsta värmegraden. Kanske tänder vi till och med en brasa i den öppna spisen ikväll? Sen hoppas vi på en god natts sömn.