Etikett: hembarnmorska

Vem vågar ta ansvaret?

Lämna en kommentar

Numera får jag ofta frågan och kommentaren; ”Hur vågar du jobba med hemfödslar? Något kan ju hända.” Efter ett tag blir man ganska luttrad och van vid de här kommentarerna, men ibland kan jag inte låta bli att förvånas och tänka: Ja, något kan hända. Välkommen till verkligheten.

Att jobba med hemfödslar som barnmorska är att jobba inom ramen för sin barnmorskelegitimation. Det är inte samma sak som att sätta sig i en raket på väg till mars utan utbildning, hålla alla tummar och helt enkelt hoppas på det bästa. Det är att arbeta självständigt som barnmorska, våga lite på sitt hantverk, den egna yrkeskunskapen, men också – och här är kruxet –  våga ta ansvaret. Att våga ta ansvar är inte samma sak som att ha en religiös övertro på sig själv utan, tvärtom, att inse både styrkor och begränsningar. I det ingår att använda sig av alla situationer som uppstår inom yrket och fortsätta att utvecklas genom att dra lärdom av dem.  Det behövs en stor portion ödmjukhet inför det faktum att man inte klarar allt, men också – en medvetenhet om att man som barnmorska faktiskt kan och klarar någonting. Men kanske det viktigaste av allt; det behövs en medvetenhet om att kvinnor kan och klarar av att föda barn.

Där skulle jag säga att vi i vårt samhälle tvivlar starkt. Spannet normal förlossning krymper sakta men säkert. 70 % av alla förstföderskor får värkstimulerande dropp på sjukhuset. Just nu pågår en stor studie i Sverige om igångsättning i vecka 41 eftersom det redan är praxis i andra stora västländer. Om det skulle visa sig vara bättre för barnet att komma ut i vecka 41 så kanske praxis ändras här också. Det skulle innebära fler igångsättningar och ännu mera dropp. Få sjukhus i Sverige kan erbjuda kontinuerligt stödjande vård, continuity of care eller till exempel vattenfödslar som alternativ till mer medicinsk smärtlindring – idag får en ständigt högre procent av alla födande uppleva att stödet under en födsel kommer i form av en epidural, med påföljande interventionskaskad.

Snittsiffrorna stiger stadigt. I USA ligger de på över 30 % av alla födslar, och i Sverige på snart 20 % av alla födslar. Det finns givetvis en mängd olika infallsvinklar på dessa siffror  men ibland är det nyttigt att ställa sig utanför och bara betrakta siffrorna. Att försöka se skogen istället för alla träd som står nära och fråga sig – vart är vi på väg?

När vi tvivlar på att kvinnor kan och klarar av att föda utan dropp, igångsättning, snitt, forcerad krystning eller epidural, när till och med  vi barnmorskor tvivlar på att vi barnmorskor kan ta ansvar – ja då förstår jag att jag så ofta får frågan. ”Hur vågar du jobba med hemfödslar?”

För det är ju just när det händer något under en födsel som det är bra att en barnmorska finns nära. Hemma eller på sjukhuset.

 

 

 

 

 

 

Ställningstagandet

Lämna en kommentar

Foto: Lovisa Engblom

Jag har träffat många blivande föräldrar här i Sverige som gärna skulle föda hemma om det fanns med på kartan som ett reellt alternativ. Om de slapp ta ett sådant aktivt ställningstagande och gå emot normen. Eftersom det inte finns något bra system eller struktur för hemfödslar i stora delar av landet så finns det heller inte med som ett reellt alternativ. Det krävs ofta  mod, kontakter och ett aktivt ställningstagande för att göra upp en deal med en praktiserande hembarnmorska. Om man inte råkar bo i Stockholm eller Umeå där det finns ett avtal för hemförlossningar och en hel grupp verksamma hembarnmorskor.

Det är också lättare att se hemfödsel som ett alternativ om det finns en tillåtande kultur runt den födande. Kanske om släkt och vänner är positiva till hemfödslar. Svårast är det för den som bor i ett län där inga verksamma hembarnmorskor finns att få tag på och hela nätverket runtomkring är djupt skeptiska.

Helena Lindgren var först ut som forskare; det var hon som tog upp stafettpinnen och dammsög Sverige på hemfödslar mellan 1992-2005, den första nationella undersökningen av fenomenet planerad hemfödsel i Sverige.  I slutet av 1800-talet födde nämligen de flesta sina barn i hemmet – sedan institutionaliserades födslarna i snabb takt. År 1940 födde de flesta sina barn på sjukhus i Sverige! Mödra och barnadödligheten minskade betydligt under samma tidsrymd. Det beror på flera faktorer, födslarna blev medicinsk säkrare på sjukhus, ja hela vårdorganisationen blev mer effektiv och samarbetet mellan barnmorskor och läkare förbättrades. Den svenska mödravården byggdes också ut och kom allt fler till del. Sjukhusfödseln blev under tiden till en stark norm.

Med sjukhusfödseln kom också institutionaliseringen av den normala födseln och en skepsis mot de kvinnor som av olika skäl ville ha så lite ingrepp i sitt födande som möjligt – eller som rentav ville föda sitt barn i hemmet.

I Helena Lindrens avhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005 så tar hon upp kvinnors motiv till att vilja föda hemma, nämligen;

  • Att få välja vilken barnmorska som ska vara med på förlossningen
  • Få slippa sjukhusrutiner och förflyttning när förlossningen har startat
  • Många ser födseln som en fysiologisk process som störs mindre om den får ske med människor de själva valt och på en plats där de känner sig trygga
  • Tillit till den egna förmågan att föda barn och en önskan om att inte bli störd

Det är logiska och begripliga skäl. I vår kulturs skräck och stigmatisering av fenomenet hemfödslar så har vi alldeles tappat bort förståelsen för kvinnor med förväntat normala födslar som av olika skäl inte vill föda inom vår institutionaliserade förlossningsvård på sjukhus. De anses av många som mindre vetande och framförallt som jonglerande med riskerna för barnet. Att de åsidosätter barnets väl och ve när de åker ut på egotrippen planerad hemfödsel.

Därför har alternativet planerad hemfödsel i Sverige också blivit mindre säkert än vad det skulle behöva vara. Flera föder oassisterat i sina hem varje år. Kanske för att hela ansvaret att få tag på en barnmorska och att betala vad det kostar läggs på individen. Antalet erfarna hembarnmorskor är för få. Det kostar på även för barnmorskor att verka utanför normen. Det finns inget fungerande system för tillgång på de allra vanligaste läkemedlen i samband med en födsel – därför blir de olika barnmorskeväskorna som följer med till hemmen ojämlikt utrustade och påfyllda. Det skulle vara en otroligt enkel sak att ordna om viljan fanns.

Nej det finns inga randomiserade kontrollerade studier att plocka upp när man synar riskerna vid planerad hemfödsel. Detta är ofta ett argument mot. Men det finns välgjorda observationsstudier som inte alls talar emot hemfödslar – tvärtom verkar det vara kopplat till en väldigt låg risk för mor och barn när vissa kriterier är uppfyllda. Så låg risk att det inte är etiskt försvarbart att inte beakta vad kvinnan själv vill och önskar. Det kan tvärtom utgöra en större patientsäkerhetsrisk att inte lyhört lyssna på kvinnorna själva. Jag tror att det är många inom professionen som vet om det här idag. Vi borde därför kunna nyansera vår syn på födandet så pass att även de som önskar en planerad hemfödsel släpps in i finrummet och blir lyssnade på.

Foto: Lovisa Engblom

 

 

 

 

Obstetric nurse/midwife

2 kommentarer

När jag var 19 år så reste jag runt i NordAmerika. Alla som har varit i USA vet att det är många olika länder som samsas bredvid varandra i samma land;  det finns ett middleclass- America,  ett fattigt u-land mitt i rikedomen, ett intellektuellt och globalt Amerika och ett reaktionärt Trump-Amerika. För att nämna några. När jag var 19 år så mötte jag ett väldigt sympatiskt USA som jag kom att älska. I New Mexico träffade jag kvinnor som hade fött sina barn hemma och en av dom visade sitt fotoalbum för mig – de bilderna  gjorde ett outplånligt intryck. På en bild fanns en stor birthpool och två kvinnor som var där för att hjälpa till, dom fanns med hela tiden men höll sig lite i bakgrunden. Hennes midwifes. Jag kunde inte släppa det där – tänk att vara någon som kommer hem till par som ska föda sina barn! Att ha en given roll i det stora skeendet, så mäktigt och så coolt – en sån ville jag bli. Där och då började min barnmorskeresa.

Några år senare när var jag färdig sjuksköterska och mamma till två barn så bodde vi hela familjen i Providence Rhode Island ett tag,  eftersom min man fått ett erbjudande om att gästforska vid universitetet där. Jag minns en middag vi var bjudna till då jag berättade vad jag ville bli : ”I want to become a midwife”. Alla såg ganska oförstående ut och jag förstod snabbt att midwifes – det är hjälpkvinnor utan utbildning, hippies som inte är en del av det medicinska  etablissemanget. Obstetric nurse var deras motsvarighet till barnmorska.

När jag jobbar som barnmorska på en stor förlossningsklinik i Sverige idag så känner jag mig ibland mer som en förlossningtekniker än en barnmorska; termen obstetric nurse ligger då nära till hands. Att springa mellan två, tre olika föderum samtidigt och hänga på påsar med dropp, hålla koll på fosterljuden via dataskärmar på expeditionen, göra små punktinsatser där de behövs som mest och känna att något flåsar i nacken hela tiden – för mig är det långt bort från den ursprungliga bilden av att närvara i ETT skeende, ett födelserum – utan stress. Känslan av tomhet och existensiell sorg över att inte få göra ett bra jobb, så bra som jag vet att det skulle kunna bli, är mig ibland övermäktig. När jag behöver lämna rummet för åttonde gången och paret som jag bistår säger:” Vi ringer vår doula nu! ” Då brister det nästan för mig. Men jag säger – ”ja det är nog klokt, ring er doula ”- och så skyndar  jag vidare till nästa rum.

Men det är inte mig och mina känslor som det är fel på. Jag är så glad att jag äntligen har kommit fram till det. I slutet av mars är Sveriges alla hembarnmorskor inbjudna att  träffas i Mundekulla (ironin är ju så klockren – häxorna i Blåkulla!) och utbyta de erfarenheter som finns i gruppen under en helg ihop. Intresset har varit stort, så vitt jag vet är det många som vill och som ska komma. Den helgen känns så akut viktig i mitt liv just nu.