Nu kliar det verkligen i hela mig efter att få komma igång igen! Komma igång med allt möjligt! Med att äta mat som vanligt, med att jobba, med att fortsätta sortera flyttlådorna inför renoveringen av källaren, med att vara en lite mer pigg och alert mamma som orkar läsa godnattsagor, med författandet av det där långa blogginlägget om förlossningens olika faser, eller blogginlägget med tips på hur man kan fördriva tiden under en lång latensfas, eller det om smärtan under en förlossning… Men allt det där får vackert vänta. Jag är faktiskt inte frisk än.

De här två veckorna har varit en enda lång studie i de olika faserna av postoperativ smärta. Dagarna efter halsoperationen kändes det som om jag hade läget under hyfsad kontroll. Alltså, det gjorde ont men inget som inte gick att hantera. Efter fem dagar tog det en vändning åt helt fel håll. Helgen blev svår. Jag vaknade strax efter midnatt två nätter i rad med stark genombrottssmärta. Det kändes som om mina öron höll på att explodera. Usch vad hjälplöst att inte kunna lindra smärtan med de läkemedel man har till sitt förfogande. Jag vände mig till öron/näsa/hals och fick ett nytt recept på medicin utskrivet men inom mig sjönk modet när jag behövde hämta ut mer smärtlindring en vecka efter operation.

Att ligga alldeles stilla i ett tyst rum med en halsduk av ull virad runt öronen har hjälpt. Men smärtan har varit svårare att hantera mitt i det allmänna surret och med barnen runt mig.

Idag, nu på eftermiddagen, precis när solen sprack upp, så kändes det som om jag fick min gamla röst tillbaka. Tack! Jag har faktiskt gått och varit rädd för att behöva låta som en 17-åring med körtelfeber för resten av livet. Och missade jag inte att ta alvedon med en timme prick? Ett GOTT tecken för en som har suttit och räknat ner timmarna tills nästa dos i en vecka nu. Ja det finns hopp! Nästan alltid. Eller vad säger ni mina kära små skrott?