På tisdagkvällen var jag trött. Sådär trött som man kan bli efter en dag av anspänning och med en fantastiskt trevlig men intensiv påskhelg bakom sig. Efter middagen fick jag ett sms av Karin som skulle komma och prata stöd på vår inspirationskväll. Hon ville att jag skulle ringa upp. Vi pratades vid och jag förstod att hon behövde åka iväg på en födsel, kanske under natten. Det är så ett doulaliv kan se ut! Eftersom jag själv är doula och barnmorska så blev jag inte putt utan kände snarare det där pirret. Det-drar-ihop-sig-till-födsel-pirret. Ett fokus i nuet som tar över då det mesta får stå tillbaka – att låta sig svepas med och gå upp i ett skeende. Men synd på vår rara inspirationskväll såklart! Hur skulle vi göra nu? Barnmorskan Gunilla var redan klar för kvällen men det skulle ju vara två olika perspektiv på stöd, det var så vi hade tänkt oss upplägget. Min man påminde mig försiktigt om att han skulle behöva åka på en vetenskaplig salong onsdag kväll. Okej, så nu var det en föreläsare mindre men fyra barn med i ekvationen istället. Eftersom jag själv är doulajour så bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sova på saken.
Men det hann plinga till i min telefon precis innan jag somnade. Det var Karin som skrev att hon hade ordnat så att Emma Philipsson (från förlossningspodden!) som också är doula kunde komma till inspirationskvällen istället. Bingo! Nu var det bara de fyra barnen som skulle råddas. Och jobb. Och jouren. Men först sova.
Jobbdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig men det är en annan historia. På eftermiddagen hämtade jag upp alla barnen från dagis och skola, svängde in på det lokala hamburgerstället med vår stora familjebil och köpte hamburgare drive thru. Till barnens stora förtjusning och till min måttliga. Men vad gör man inte. Så åkte jag raka vägen till ABF:s lokaler bredvid lilla Teatern mitt i centrala Uppsala. Barnen fick äta hamburgare och chicken nuggets medan vi kokade kaffe och bredde smörgåsar till fikat. Elin hade med sig sin Abbe och Emma Philipsson dök upp mitt i kaffekokandet.
Emma Philipsson
Sen blev klockan halvsju och inspirationskvällen kunde börja.
Abbe fick gå hem med pappa!
Mina två äldsta döttrar var med men mina två söner fick sitta och spela spel (nej inte brädspel) i soffan alldeles utanför. Min yngsta var helt klart the weakest link i hela operationen. Honom behövde jag gå ut och titta till med jämna mellanrum så tyvärr blev det bara ett halvt öra till barnmorskan Gunilla Aneblom som inledde kvällen. Synd för mig.
Gunilla Aneblom
I fikapausen kom min bror och tog tre av mina fyra barn med sig. Tack Josef!
Emma berättade om sitt arbete som doula och om den podcast hon producerar – nämligen förlossningspodden! Det blev en diskussion som kom att handla om förlossningsvården i stort, om hur en doula bara kan göra sitt jobb under födseln om en barnmorska finns med i bilden och att doulor är en unik resurs – men aldrig en ursäkt för att låta barnmorskor rådda fler och fler födslar samtidigt. Barnmorskor behöver ges förutsättningar att göra sitt arbete utifrån hela sin kompetens och där ingår att ge både ett medicinskt och omvårdande stöd till kvinnor som föder. Men som jag har skrivit förut, det går inte att få för mycket stöd under en födsel, bara för lite. Problemet idag är att för många kvinnor får för lite emotionellt stöd under sin födsel.
Min äldsta dotter tyckte att det var en lyckad kväll och undrade om inte hon kan få vara med på vår nästa inspirationskväll! Det gjorde mig väldigt glad. Och Karin som inte kunde komma var ändå högst närvarande eftersom det under kvällens gång kom fram att hon själv, för inte alltför länge sedan, varit med som doula när Emma födde sitt andra barn.
