Det obstetriska dilemmat

Jag har precis börjat läsa en så fantastisk bok, det är ”Onaturlig födelse” av Tove Paulsson Holmberg – en ny avhandling i idé och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hon har studerat obstetriska manualer som är författade av den svenska förlossningsläkaren Johan von Hoorn som levde år 1662-1724. Såhär beskriver Tove sin egen avhandling:

Barnafödandets kultur i Sverige  vid sekelskiftet 1700 var liksom kulturen i sin helhet djupt präglad av dödens starka och obevekliga närvaro. Lidande och död i samband med förlossningen beskrevs som ett livsvillkor bortom mänsklig kontroll. Avhandlingens syfte är att undersöka hur läkarrollen tar form i en sådan kontext och belysa vilka argument om medicinskt ansvar som kunde formuleras och framföras under dessa förutsättningar.

I ett större perspektiv kan denna undersökning ses som ett bidrag till förståelsen av den långsamma historiska process som gradvis ledde till att obstetrisk risk kom att betraktas som oacceptabel och att död i samband med barnafödande inte längre kunde beskrivas som ett naturligt och förväntat fenomen – en förändrad förväntningshorisont, där liknelsen mellan livets början och dess slut, porten in och ut ur livet, skulle försvagas och förminskas.”

Det är befriande att läsa en avhandling om obstetrik och barnmorskekonst inom humaniora. För vi kan inte förstå all utveckling inom den här disciplinen genom att enbart titta på medicinska studier. Författaren beskriver hur förlossningshjälp är ett grundläggande mänskligt behov – till skillnad från andra primater – och resonerar kring det evolutionära dilemmat med stor hjärna och en upprätt gång som sätter en gräns för det kvinnliga bäckenets vidd. Vi barnmorskor och förlossninsgläkare vet ju hur svårt det kan vara när någon av barnets rotationer på sin väg ut genom bäckenet blir fel. Förutsättningarna för en vaginal förlossning förändras radikalt beroende på hur barnet bjuder sig. Ja det finns gott om obstetriska dilemman!

På måndag kommer min käre bror Josef hit på kvällen, han är min bloggsupport, och vi ska gå igenom min blogg och förbättra/uppdatera vissa funktioner. Ni som läser – kom gärna med förslag på hur bloggen kan bli mer användarvänlig! Och idag kan ni läsa om min systers roman Gudarna som ska bli långfilm av Ahang Bashi i Uppsala Nya Tidning.

Jag bjuder på en bild från releasefesten för boken Gudarna, då min dotter utbrast:” Mamma du ser ut som en kulturtant!”

Två kultursystrar

 

 

 

Vem lyssnar?

Foto: Erik Ardelius

Min syster Elin Cullhed är författare, skrivlärare och mediekrönikör i UNT – bland annat. Hennes debutroman heter Gudarna och den hittar ni här.  I helgen skrev Elin en krönika i UNT som handlar om att det inte räcker att höras – någon måste ju lyssna också.  Som barnmorska känner jag mig genast träffad och tänker direkt på den här debattartikeln i Aftonbladet. 

Ett utdrag:

Barnmorskor har sedan länge försökt att lyfta debatten om förlossningsvården. Vi har fört fram kvinno- och patientsäkerhetsperspektivet, barnmorskeperspektivet, arbetsmiljö- och vårdmiljöperspektivet, kompetensförsörjningsperspektivet, det ekonomiska perspektivet, folkhälsoperspektivet, vård-på-rätt-nivå perspektivet – listan kan göras lång. All den forskning och erfarenhet som finns om olika vårdformer och kvinnors behov har barnmorskekåren och forskare lyft fram. Samtidigt har engagerade föräldrar försökt göra sig hörda.
Men vi talar uppenbarligen för döva öron!
Om intentionen är att vi ska uppnå bästa möjliga sexuella och reproduktiva hälsa – på lika villkor för hela befolkningen är det dags för en ordentlig genomlysning och offentlig utredning av svensk mödra-, förlossnings- och eftervård där alla aspekter tas med.

Elin Cullhed bidrar med sitt perspektiv och jag blev rörd när jag läste hennes text : Höja rösten räcker inte.

Här ett utdrag:

Men de gånger jag har blivit ordentligt läst och lyssnad på är när jag har skrivit om och reagerat på män.

Jag var tjugosju år och hade skrivit i hela mitt liv. Plötsligt en dag ringer Kulturnyheterna och vill ha med mig i tv för att jag på en blogg skrivit nåt kritiskt om Horace Engdahl.

Nästa gång var i kulturmannen-debatten 2014, när jag skrev om daddade kulturmän. Det blev viralt.

Och det lämnade kvar en bitter eftersmak, ett slags skrivandets melankoli.

Jag hade ju egentligen ingen lust att ge kulturmän mer uppmärksamhet. Men jag hade stor lust att ge mig själv och mina texter mer uppmärksamhet.

Varför får jag den då som mest när jag skriver om det jag själv attraheras av som minst?

Författaren Åsa Moberg, som är aktuell med biografin ”Livet”, blev anställd på Aftonbladet 1968 efter att ha skrivit kritiskt om en text av Gunnar Myrdal, representant för den äldre, stolpiga generationen.

Min tidigare litterära chef blev hypad när hon vände sig mot Ingmar Bergman-kulten på åttiotalet.

Jag tänker på Ulf Lundell och Karolina Ramqvist-fejden i samband med ”Fittstim” 1999, när Ramqvist i en krönika hade citerat ett sexistiskt brev hon fått av Lundell, varpå det tog eld för att texten skulle publiceras i ”Fittstim”.

Och jag tänker på att vissa män är så jävla dåliga på att lyssna på kvinnor om det kvinnan säger inte handlar om dem själva.

Ett färskare exempel från min författarbana är att det är svårt att berätta om en feministisk ungdomsroman för medelålders män.

På det senaste framträdandet satt fyra av dessa i publiken och scrollade sin telefon.

Kvinnorna lyssnade som vanligt intresserat, och inte bara det: de lyssnade bekräftande. Ni vet, när man nickar och deltar med hela sin kropp, nästan hoppar ner i samtalet och blir en del av det.

Varför skällde jag bara inte ut dem?

Och vad är det som är så fruktansvärt ointressant för dessa män? Varför måste allting handla om er?

En kvinnodominerad yrkesgrupp som har skrikit i flera år utan att bli riktigt lyssnade på, det är barnmorskorna. Sveriges barnmorskor har larmat om ovärdiga arbetsförhållanden och mycket utsatta situationer för kvinnor och nyfödda, sedan 2013. Den här sommaren blev den värsta hittills. Det är många som nu lämnar förlossningsvården.

På BB-marschen krävde vi garanterad förlossningsplats och en barnmorska per födande, men också en statlig genomlysning av Sveriges förlossningsvård. Och i veckan kom beskedet att SKL kartlägger förlossningsvården i samtliga landsting.

Tack, Sveriges barnmorskor, för att ni aldrig slutat höras.