Slutbantat, förstå din kropp och få en vikt som håller livet ut

Övervikt, fetma och graviditet? Om boken Slutbantat av Erik Hemmingsson

Slutbantat

Jag har läst boken Slutbantat av Erik Hemmingsson och är faktiskt helt såld. Vilken bra och välbehövlig bok. Övervikt och fetma är något som ofta diskuteras i samband med graviditet eftersom förekomsten ökar stadigt. Och det är något som innebär ökade risker för både mor och barn. Graviditeten i sig är också ofta en inkörsport till övervikt.

De flesta överviktiga är smärtsamt medvetna om den ökade risk för vissa komplikationer som vikten i sig kan innebära. Men hur enkelt är det att göra något åt övervikten? Är det verkligen bara att banta? Fungerar vanliga kost och motionsråd? Att vara överviktig är ofta kopplat till ett helt kluster av skam/ skuld och känslor av misslyckande. Det finns ett stort socialt stigma kopplat till att vara tjock. Samtidigt har vi under flera årtionden också fått det extremt förenklade budskapet om att det enkelt går att banta bort övervikt – att det mest handlar om karaktär. Det har varit ett stort fokus på kalorier in och ut. Ät mindre och motionera mer. Om du misslyckas är felet ditt.

”Du har säkert fått höra in absurdum att övervikt är ett personligt misslyckande som bottnar i en svag karaktär, och att det bara är att banta bort den. Men det är en stor villfarelse. Det finns starka krafter som styr vikten, där majoriteten är sådana som du inte själv kan påverka, som gör att vissa väger mer än andra, och som sätter krokben för den som vill väga mindre på sikt.”

Erik Hemmingson, Slutbantat

Det är inte din karaktär

Det första överviktsforskaren Erik slår fast i sin bok är att traditionell banting inte fungerar – iallafall inte på lång sikt. Varför? Jo för att kroppen är smart och har formidabla försvar mot en lägre vikt. Den som släpper det överdrivna fokuset på vikten och istället inför förändringar i sin livsstil för sin egen hälsas och sitt välmåendes skull har större chans att lyckas. Alltså, istället för att straffa kroppen med kalorifokuserad bantning så kan du skaffa dig ett mer positivt utgångsläge. Istället för att stirra sig blind på sina valkar så behöver vi förstå vad som orsakade övervikten – varför kroppen såg ett ”behov” av att lagra extra vikt.

Det är här någonstans som boken blir riktigt intressant. Själv har jag gått upp i snitt 3 kilo för varje graviditet. Några extra gravidkilon är vanligt. Med fem barn så blir det 15 kilo. Jag har också med hjälp av olika dieter gått ner alla kilon i vikt, MEN, så småningom har de kommit smygande tillbaka. Allihop. Det är därför befriande att läsa vilka mekanismer som kan ha legat bakom allt detta. Erik Hemmingsson djupdyker i orsakerna till övervikt och tar hänsyn till hela människan. Det är fint att läsa en forskare som frankt beskriver hur kropp och känslor samspelar. Att till exempel stress och emotionella faktorer kan vara betydelsefulla för kroppens uppreglering av vikten. Han nämner också naturens egen mirakelmedicin: bröstmjölk. Amning ger en tydligt minskad risk för övervikt i vuxen ålder (20-30% minskad risk jämfört med barn som inte ammas).

Bägaren som rinner över

Bägaren

En tydlig bild som Erik delar med sig av är den om bägaren. Övervikten är bägaren som rinner över. Många gör misstaget att bara fokusera på den sista lilla droppen som fick allt att spilla över när det istället handlar om att se vad som fyllde bägaren i första taget.

Jag skulle säga att det här är något så ovanligt som en stärkande bok för alla som lider av sin övervikt. Erik tar effektivt hål på alla bölder av skuld, skam och misslyckande som många överviktiga tvingas bära runt på – utöver den extra vikten. För att inte tala om den skadliga viktmobbingen som finns i hela samhället. Jag rekommenderar boken särskilt till dig som på olika sätt ”kämpar” med övervikt. Kanske är du gravid och känner skam i ditt möte med vården? Eller så har du nyss varit gravid och bär på skuldkänslor över gravidkilon som inte alls ”rinner av” dig? Läs boken Slutbantat.

Jag har något att berätta!

Småleende med Ann Ljungblom

Nu kan jag äntligen berätta att jag väntar mitt femte barn! Eller rättare sagt VI, jag och min man – väntar vårt femte barn. Ja för vi är ju två om det. De flesta av er som känner mig lite närmare vet redan om det här och nu syns det ju faktiskt. Men eftersom jag är med i flera sammanhang på olika ställen så vill jag nu att alla ska få veta! Jag har precis tagit mig igenom några månader av fruktansvärt illamående och kommit ut på andra sidan. När jag medverkade i Karins preggopodd så talade jag med en alldeles särskild inlevelse om graviditet och illamående just för att det var exakt där jag befann mig. I det ensamma graviditetsillamåendet. Den där hinnan av illamående som smetar sig som ett lager av klibbigt sotdamm över tillvaron. Och tröttheten som inte vet några gränser.  För jag vet vad trött är efter alla mina år som småbarnsförälder. Men den tröttheten utmärker sig ändå – förmågan att kunna somna varsomhelst precis närsomhelst. Så det har varit klibbigt sotdamm med en känsla av mild sedering nu i några månader.

Men nu har jag gått över den rangliga hängbron och befinner mig på andra sidan! Här är det grönt och prunkande, vattnet är varmt och luften smakar gott. Lovely med andra ord. Det har varit samma hängbro för mig  varje gång men den stora skillnaden med att vänta det femte barnet är att jag också måste bära fyra barn med mig över bron. Det kan bli lite tungt och övermäktigt ibland. Så nu ska det bli skönt med semester snart!

Men jag är så glad för det här femte barnet som växer i mig. Det känns stort och mäktigt. Jag tänker ta ut en massa glädje i förskott för sorgen kommer ändå vara tung om något skulle hända – tillbakahållen och sparad glädje förräntar sig inte. Den bara dör inne med sorgen.