Två söta plommon

Gravid och Sötsugen?

Om sötsug, mat och överflödiga kilon under en graviditet

Söta frukter

Det är ganska enkelt att gå upp i vikt i vårt samhälle idag. Gofika, fredagsmys, lördagsgodis, glass, födelsedagsfirande och tårta på jobbet i all oändlighet. Däremot är det inte lika enkelt att gå ned i vikt för den som har gått upp överflödiga kilon och mer än gärna vill bli av med dem.

Om detta tror jag att de flesta är ganska överens.

Sen finns det dieter och kostråd som det råder stor oenighet om hos läkare, dietister och sjukvårdspersonal. Framförallt är det synen på det mättade fettet som splittrar. Under 80- och 90-talet fick vi ju veta att mättat fett är farligt och smöret på mackan byttes ut mot lätta. Blev vi verkligen smalare och friskare av lätta? Det är en väldigt oaptitlig salvliknande sak som jag inte riktigt förstår varför man ska äta överhuvudtaget.

Minns ni år 2012? Då slog LCHF-trenden (low carb high fat) i taket i Sverige och det blev diskussioner runt alla fikabord om den nya farliga dieten som kanske förvisso skulle göra folk smala på utsidan men feta på insidan, och sen skulle några högst troligt ramla ihop i en hjärtattack till följd av det höga intaget av kolesterol.

Det har flytit lite vatten under broarna sedan dess. Nu har forskning visat att dessa dieter fungerar om man följer dem, både lågkalorikost och lågkolhydratkost. Och det finns inget samband mellan en lågkolhydratkost och hjärt och kärl- sjukdom.  Däremot är de få dieter som visar tillfredsställande långtidsresultat, alltså att ”banta” verkar inte fungera särskilt bra i längden. Det är vanligt att man går upp i vikt igen efter ett tag.

Lågkalorikost innebär att begränsa intaget av maten och fettet (eftersom fett är väldigt kaloririkt) och det krävs en enorm motivation att stå emot att äta för mycket, inte ta en portion till, sluta äta innan mättnadssignalerna har kommit osv. Då är det lättare att stå sig genom att äta kolhydrater med ett lågt glykemiskt index, fullkorn till exempel. Vissa klarar sig bra på att äta en lagom variant av GI, eller medelhavskost ( fånigt namn, vid medelhavet äts det ju hur mycket pasta, bröd och socker som helst! Det vill säga snabba kolhydrater. Men det är oliverna, fisken, nötterna, olivoljan och grönsakerna man refererar till ). En lågkolhydratkost har visat sig vara mer effektiv för viktnedgång under de första sex månaderna än en lågkalorikost – läs här hur SBU har utvärderat evidensen kring mat vid fetma.

Varför går man så lätt Upp i vikt under en graviditet?

Ja varför är det så lätt att att lägga på sig en massa extrakilon under en graviditet? På grund av en ökad insulinresistens. Historiskt sett har det varit ett mycket bra och finurligt sätt för kvinnokroppen att överleva svältperioder och tillgodose det ökade behovet av näring under en graviditet. Långa amningsperioder kräver också extra kalorier. Kroppen sätts på spara i en helt naturlig process genom att cellerna blir mindre känsliga för hormonet insulin (insulin behövs för att transportera glukos in i cellerna och hålla blodsockret på en normal nivå). Det behövs alltså mer insulin under en graviditet för att få in näringen i cellerna! Och insulin är det mest fettlagrande hormonet.

Graviditetsdiabetes är när det här systemet sviktar, till exempel om bukspottskörteln inte klarar av att tillverka tillräckligt med insulin – då stiger blodsockret. När blodsockret stiger över en viss nivå så kan man få diagnosen graviditetsdiabetes.

Kroppen kan inte förstå att näringen redan finns där i fettvalken hos många gravida idag och att de allra flesta i vårt samhälle har en god och återkommande tillgång på mat, bullar och fika – att den inte behöver trycka på knappen SPARA. Rent evolutionärt har den gravida kroppen behövt klara sig längre perioder utan mat. Ibland har den till och med fått svälta. Det är en omständighet som vi idag behöver förstå intellektuellt och anpassa oss till.

Gravid och sötsugen – Ät mat som mättar!

Så det bästa är ju om den som väntar barn och inte vill gå upp för många extrakilon i vikt äter god och nyttig mat istället för kladdkaka, snickers, goda smoothies, läsk eller andra saker som inte påverkar mättnadskänslorna nämnvärt men som istället får blodsockret – och insulinet – att skjuta i höjden. Men det kan vara extra svårt att stå emot gofikat under en graviditet, på grund av den insulinresistens jag just berättat om! För en svajig insulinkurva, det vill säga när insulinet först skjuter i höjden för att sedan dala kraftigt – det leder till ett sug. Under mina graviditeter har det ibland känts som om handen sträcker sig efter bullen utan att min hjärna har någon som helst möjlighet att sätta stopp. Många använder mat och särskilt söta saker som tröst när livet känns lite motigt – då  kan det vara svårt att för den som lider av alla möjliga graviditetskrämpor att stå emot.

Dina Muskler förbrukar glukos

Att röra på sig är alltid bra. Det är som tandborstning inuti kroppen eftersom musklerna förbrukar just glukos. Det ökar också insulinkänsligheten. Så alla gravida bör uppmuntras att röra på sig! Som vanligt fungerar det bäst att göra någon fysisk aktivitet som man faktiskt tycker är rolig. Promenader räcker långt. Eller varför inte gravidyoga? Simning. Vattengympa. Cykling. När jag väntade mitt första barn tränade jag på gym, simmade i vecka 37 och gick 45 minuter till och 45 minuter hem från skolan varje dag. Jag hade inte ett enda överflödigt kilo på kroppen. Smidig som en gnu var jag. Men under min femte graviditet var det inte riktigt samma sak. Jag hade fyra barn och ett stort hushåll att sköta, jobb, eget företag – och så flera graviditetskrämpor liksom staplade på varann, gallbesvär, illamående, ryggsmärtor osv.

Däremot tror jag att det är bättre att försöka lite än inget alls. Om man vill, kan och har motivationen. Det där allt eller inget – tänket sätter ofta krokben för oss. Om det inte blir intensivträning tre, fyra gånger i veckan så får det vara med träningen. Vad är det för fel på en blygsam och kanske riktigt långsam promenad? Ett träningspass bara då och då? Sen behöver vi förstå att det finns många mekanismer som spelar in och reglerar vår vikt. Att fokusera på att MÅ BRA och ta hand om sig själv under graviditeten, genom att både äta bra, röra på sig och framförallt stressa mindre, det är nog betydligt viktigare än vad siffran på vågen visar.

Mina källor:

SBU mat vid fetma

1177 Vårdguiden om graviditetsdiabetes

Boken Ett sötare blod av Ann Fernholm, hennes hemsida hittar du här: annfernholm.se

dietdoctor.com

Livsmedelsverkets kostråd

Barnmorskor som tjatar om vikt

Foto: Lovisa Engblom

Hur har ni som är eller har varit gravida – och som vägde lite för mycket på inskrivningen vid MVC – hur har ni blivit bemötta? I morse läste jag ett så tänkvärt inlägg av Linnea Bremer Zerpe som nu väntar sitt fjärde barn och som på sin blogg skriver ärligt om våndan av vikten.

 

Alltså vi pratar BMI och den där kurvan som alla gravida ska bli ett kryss på, inklusive jag själv, för precis ett år sedan. Jag hamnade precis under målsnöret för fetma, mitt gravida jag klassades som överviktigt. Det finns ju fyra kategorier man kan hamna i:  undervikt, normalvikt, övervikt eller fetma. Särskilt fetma ÄR kopplat till en rad risker för mor och barn, och om du vill kan du läsa mer om det här: fetma under graviditet. 
Ämnet är hett eftersom fler och fler gravida är överviktiga eller feta idag jämfört med för bara 20 år sedan. Men Linnea pekar på något väldigt viktigt i sitt inlägg. Vad ska man göra med informationen om vikten? Särskilt om den som väntar barn får veta att man inte får banta under en graviditet. Och vad hjälper skam och skuld i sammanhanget?
Själv fick jag ett ypperligt bemötande av min barnmorska, som för övrigt var handplockad av mig. Jag gick med på att väga mig. Och föregrep hela situationen genom att själv oja mig över vikten. Hon behövde inte säga ett ord om vikten, jag skötte snacket själv. Hon sa bara lugnt : ”Det kommer att bli bra”. Hon valde att lyfta mig för hon visste att jag redan visste allt om vilka risker som är kopplat till ett högt BMI.
Såhär skriver Linnéa Bremer Zerpe på sin blogg:
”Nu ska jag komma till sak, det jag cirklat runt, som är jobbigt. När jag ringde MVC för att boka tid för inskrivning bad jag att få en barnmorska som inte skulle tjata om vikt. Det har de nämligen gjort förut, ända sedan jag väntade Greta. Då fick jag veta att jag var på gränsen till fet och att det kunde vara farligt för barnet. Jag blev såklart förkrossad, och frågade vad jag skulle göra åt det, skulle jag banta? Nej nej, man fick inte banta, men jag skulle vara medveten om det. Och sen fick jag prata med en dietist. Hon var säkert bra men det var ett märkligt samtal där det kartlades vad jag hade på mina smörgåsar och att jag kanske skulle byta från Bregott till lättmargarin.
Barnmorskans ord ringde såklart i öronen länge, och ledde inte till något gott alls, utan däremot till ganska ätstörda tankar i några veckor. Jag har fortfarande svårt att förlåta att det blev så. Alla andra värden såg bra ut, min livsstil var sund, och jag mådde bra. Exakt VAD för bra ska orden ”Du är på gränsen till fet och det kan vara skadligt för barnet” leda till?
Med Lotten hade jag gått ner massor i vikt, och gick utan oro upp på vågen vid inskrivningen, men tydligen vägde jag 2 kilo över normalvikt, och fick frågan om jag ville prata med dietist. IGEN! Då hade jag ändå bytt barnmorska.
Tredje gången, med Ingemar, vägrade jag gå på vågen. Jag visste att jag vägde mer, utan att veta exakt. Han var ju varken planerad eller oplanerad. Barnmorskan trugade och tjatade att jag skulle upp på vågen men jag stod emot. Jag är så stolt över mig själv för det. Jag höll ett långt tal över hur mycket det skadade mer än hjälpte att vara så besatta av vikt och BMI som de hade varit med mina första barn. Att det inte är klokt att säga till en blivande mamma att hon är skadlig för sitt barn men inte kan göra något åt det ändå. När alla andra värden ser bra ut. Och att jag visste andra barnmorskor som INTE tjatade om vikt, och att de mammorna mådde bättre än de som skammats för vikten. Och är det inte bättre att ta ett generellt hälsosamtal, och ta upp värdet av att röra på sig och regelbundna måltider och allt annat. Va? VA?! Jag var fan on fire där!!
Den här gången var jag tvungen att väga mig, eftersom jag skulle göra KUB-test (där man med blodprov och mätning av en vätskespalt i nacken på barnet vid ett ultraljud beräknar risken för kromosomavvikelse hos barnet). Just därför bad jag om en barnmorska som inte fäste för stor vikt (höhö) vid vikten, nu när jag inte kom undan. Det gjorde hon inte heller. Ändå kom jag på mig själv med att hela samtalet försvara mig själv, framhäva hur mycket jag rör på mig, att jag lever sunt, och liksom ursäkta att jag blivit tyngre med åren. Så jävla sorgligt egentligen. Efteråt var jag ledsen, av någon sorts skam. Och inte blev det bättre av att jag googlade vad vikt hade med KUB att göra och hamnade på en artikel i Läkartidningen där en läkare skrev om alla risker tjocka mammors barn kan drabbas av i magen, och att tjocka mammor är tjocka för att de är ointelligenta och inte förstår bättre. Gråtfontän! En kompis kom på besök på eftermiddagen och undrade oroligt vad som hänt med mig ”Du brukar ju vara stolt över din kropp” sa hon. Jag kunde liksom inte förklara det då, men sen slog det mig att utifrån individperspektiv – mig själv – trivs jag bra med mig själv. Men ser jag det utifrån, mig själv i en grupp av ”de tjocka farliga mammorna” så kände jag mig som en fånge. Äsch. Nu svamlar jag kanske. Men det var viktigt för mig att få ut det här.”
Du som väntar barn har rätt att slippa väga dig på inskrivningssamtalet om du tror att det stjälper dig mer än det kommer att hjälpa dig. Du har faktiskt rätt att be om en barnmorska som inte tjatar om vikt.
Jag återkommer  i ett annat inlägg om min syn på dieter, bantning och det vansinniga sötsug som har drabbat mig -lika obönhörligt – under varje ny graviditet.